Efter två månaders uppehåll återvänder jag till bloggandet här på fotbollskanalen – och jag gör det på en dag då det råder sorg i fotbolls-England.
Sir Bobby Robson gick bort igår, 76 år gammal. Händelsen kom inte som någon chock eftersom han har varit sjuk länge – men ändå känns det redan som om den före detta förbundskaptenen har lämnat ett enormt tomrum efter sig.
Fotbollen här i England har förlorat en riktigt gentleman.
**********
Bobby Robson utstrålade värme och älskade verkligen fotboll. Dagens tidningar är naturligtvis fulla av hyllningar och trots att det pågår den viktigaste cricketmatchen på två år för England så dedikerade vi på the Guardiansporten sidorna 1-6 (av 16) till Robson.
Rubriken på framsidan: He was the heart English football wore on its sleeve.
**********
Det kanske inte är så lätt för dagens generation svenska fotbollsfans att förstå hur stor Bobby Robson var här i England. Höjdpunkten är naturligtvis VM 1990 då Robson var förbundskapten för England och var nära att nå finalen men blev utslagen på straffar mot Västtyskland i semin.
Men han vann även ligatitlar och cuper med storlag som Barcelona, Porto, Sporting Lissabon och PSV Eindhoven och gjorde ett fantastiskt jobb med sitt älskade Newcastle i början på 2000-talet.
Newcastle var bland de sex bästa lagen i England tre år i rad och spelade Champions League-fotboll med Robson som tränare.
Sedan, 2004, sparkade Newcastle Robson. Enough said.
**********
Han var även en mycket duktig spelare som gjorde 68 mål för Fulham på 152 matcher och spelade för England i VM i Sverige 1958.
Hans tränarkarriär inleddes på Craven Cottage men det var med Ipswich som han blev ett stort namn. 1981 vann klubben Uefa Cupen (alltså på den tiden då detta var en respekterad och mycket svår turnering att vinna). En enorm bedrift med ett lag från en liten stad i Suffolk.
**********
När en tränare är så framgångsrik under så många år som Robson var så finns det naturligtvis en massa anekdoter att välja från.
Och en sak som Robson kanske inte var så duktig på var namn. Han glömde helt enkelt bort dem.
På the Guardian valde vi ut våra två favoritanekdoter.
Den första kommer från en presskonferens med anfallaren Shola Ameobi när han just hade kommit till Newcastle. På den tiden fanns även en annan färgad anfallare, Carl Cort, i truppen.
Journalist: “So, Shola, do you have a nickname?”
Ameobi: “No, not really.”
Journalist: “What do the lads call you?”
Ameobi: “Shola”
Journalist: “What does Bobby Robson call you?”
Ameobi: "Carl Cort."
**********
Och den här är nästan ännu bättre:
Under VM 1990 funderade Robson på hans nästa laguttagning i hissen på väg ned till hotellobbyn. När hissdörrarna öppnades stod hans kapten, Bryan Robson, där och följande ordväxling utspelade sig:
Bobby Robson: ”Hi Bobby”
Bryan Robson: ”No, I’m Bryan, you’re Bobby”.
Ha ha ha. "No, you’re Bobby." Lysande.
**********
Dagens tidningar är som sagt fulla av vackert skrivna och emotiva artiklar om Robson. Jag delar gärna med mig av Richard Williams öppningsstycke från framsidan på the Guardians nyhetssektion men ni kan gärna gå in på kvalitetstidningarnas (Times, Guardian, Telegraph, Independent) sajter och läs mer om Durham-legenden.
Här är Richard Williams:
If you wanted another name for rock ‘n’ roll, John Lennon once said, you could call it Chuck Berry. Much the same claim could be made of English football and Bobby Robson, the miner’s son who embodied so many of the better qualities identified with the game in an age before vast sums of money came along to distort and realign its priorities.
There can be little argument with the proposition that Sir Bobby, as he became in 2002, loved football as much as any man who ever lived.
**********
Många andra tränare här i England har varit mer framgångsrika än Robson. Men ingen har varit mer älskad.
Sir Bobby, R.I.P.