Gästblogg om journalistdrömmar i London

**********

Att åka till ett land man aldrig har tidigare varit i för att förverkliga drömmen och nå målet (det kanske är samma sak förresten) att bli journalist är kanske inte något som alla skulle ge sig in på. London och England är långt ifrån samma sak som Stockholm och Sverige. Kulturen, maten, folket, ja allt är egentligen raka motsatsen mot vårt blågula hem.

Exempel:

Den feta mjölken är blå – den lätta är röd.

Pommes Frites-avdelningen är större än vissa svenska butiker – majonnäs är det nästan det enda tillbehöret som finns.

Dragspelsbussarna är förbannade – tvåvåningsvarianterna är hyllade.

En lägenhet med ett sovrum är en tvåa – en etta är en studio.

Svarttaxi är den lagliga varianten – gubbar som kör dig hem för en femma och ett handslag i en risig Toyota Camry är mer sällsynt.

And the list goes on…

**********

Så det är ett ganska stort steg ifrån att kunna åka hem till mamma och äta hemlagade köttbullar till att behöva åka till Ikea för att äta en blek kopia av originalet.

Och inte blir det bättre av att som Liverpool(och Real Madrid)-supporter behöva ha den här…

 … utsikten från föreläsningssalen på universitetet.

**********
 

Ett av problemen med att vara fotbollsintresserad journalistikstudent i London är att det inte går att gå och se på sporten man helst vill skriva om. Som student räcker pengarna helt enkelt inte riktigt till. Missförstå mig inte nu, jämfört med studerande i Sverige lever man lyxliv. Nudlarna och kranvattnet är ersatt med rysk kaviar och Dom Pérignon – nästan i alla fall. Men det räcker trots detta inte till att betala £40-50 för att se en helt okej streckmatch på Upton Park varje helg.

 
**********

Jag har sedan jag landade för första gången i september förra året gått på en fotbollsmatch, Fulham-Tottenham på Craven Cottage i mitten av november 2008. 2-0 till hemmalaget, £100 jämnt för två plåtar. Vi satt längst upp på långsidan, precis under taket. Slogs en boll fem meter över marken kunde vi inte se den.

Jag har varit med om sämre platser två gånger i mitt liv. Sverige-Bulgarien på Råsunda, EM-kval nittonhundranånting. Vi satt på södra läktaren, mellansektionen, precis bakom en stolpe. Den andra gången var för någon månad sedan när jag var hemma i Sverige. Djurgården-Malmö på Stockholms Stadion. Vi hade fått gratisbiljetter och förväntade oss att sitta någonstans i jämnhöjd med statsminister Reinfeldt. Vi hamnade bakom kommentatorshytterna.

**********

Men London är samtidigt en helt underbar stad för den fotbollsintresserade. Allt handlar ju trots allt inte bara om Premier League. Det finns gått om klubbar i divisionerna strax under som man lätt kan fördriva en lördagseftermiddag tillsammans med. Tyvärr har jag inte tagit mig för detta men det kommer snart, troligtvis genom QPR eller Barnet. QPR därför att det är QPR, klassiskt, och Barnet då jag studerar med ett stort BFC-fan som försöker få mig att inse storheten i League Two. Han lyckas ungefär lika bra som när Svennis försöker förklara att pengarna inte har något med hans vara i Notts County att göra…

 
**********

Jag har för övrigt otroligt svårt att förstå anledningen, men det finns inte ett enda Liverpoolfan i min klass. Många fans finns det, men inte gillar dem Liverpool. Tottenham, Arsenal, Chelsea – de man förväntar sig att folk ska gilla här i krokarna har gått om supportrar, men även Newcastle och Aston Villa har sitt stöd. Och så Manchester United som alla andra utlänningarna gillar, så klart.

 
**********

Så man skulle kunna tro att man är lite utstött som svensk i England, men det är snarare tvärt om. Folk älskar en. De är väldigt fascinerade över att vi har pålägg på rostat bröd och de blir helt till sig när de får reda på att ABBA faktiskt var svenska och inte sjöng om sin hemadress i Waterloo.

Lite underligt är det ändå. De borde veta om dessa fakta för svenskar finns praktiskt taget överallt. Vart man än går ute på gatorna finns det en tendens att man hör dem, och varje gång vill man stanna och prata med dem. Man blir automatiskt kompis med helt främmande människor bara för att de kommer från samma land. Men det slutar för det mesta med att man håller tyst och promenerar vidare för sig själv istället.

**********
 

Vi är ju sådana vi svenskar, lite tillbakadragna och gör inga dumheter i onödan. Men det engelska samhället har en del konstiga drag dem också. Därför följer här en liten lista:

–         En gång varje vinter blir det snökaos i London. Det innebär hela 5 cm blötsnö och stan står bokstavligt talat stilla i ett par dagar.

–         Värme prioriteras väldigt lågt i de flesta hushåll. Man skakar hellre tänder om nätterna än att betala lite extra på räkningen.

–         F*** Fish & Chips, Axe (eller Lynx som det heter här) är förmodligen Englands största nationalprodukt. Det går åt extrema mängder hos de flesta herrarna på ön.

–         Chips var det ja. Chips, chips, chips. Du kan få en påse chips/crisps i vilken smak du än kan tänka dig. Räkcoctail är poppis, eller varför inte krispig anka, revbensspjäll eller choklad/chili?

**********
 

England är på ett sätt en bisarr plats om man jämför med Sverige, men oftast är det på ett positivt och trevligt sätt. Inte minst för den fotbollstokige som gärna spenderar en ”supersöndag” på kvarterspuben med att slänga glåpord på de gamla gubbarna som i regel hejar på det lag du inte hejar på.

Och för en aspirerande sportjournalist är det precis så man vill ha det. Lite tradition, lite hjärta, men med ett skratt så fort domaren har blåst av tillställningen.

**********
 

Då var det slut för idag. Min blogg finns på https://erikssoonn.blogg.se