Nii Lampteys tragiska karriär

Pele var och tittade på matchen och sa -Nii Lamptey är det närmaste jag sett någon spela fotboll på samma sätt som jag gjorde. Jag har sett min efterträdare.

Lamptey var ett ungdomsfenomen. Han var Freddy Adu, fast bättre. Han var det tidiga 90-talets Lionel Messi. När han var 13 år gammal spelade han för ett U20-lag i Accra och storklubbar hade jagat honom sedan han var åtta år gammal.

**********

Han borde ha varit en av de lyckligaste barnen i världen. Men det var han inte. Nii Lamptey blev ofta slagen av sin pappa och ibland var han så olycklig att han inte ville gå hem. Istället sov han under en bil eller bredvid en kiosk.

I en intervju med min kamrat Jonathan Wilson (som publicerades i FourFourTwo) för några år sedan berättade han: -Min pappa  brukade slå mig men jag vande mig vid det så jag slutade gråta. Då tog han en cigarett och brände mig med den.

**********

U16-VM i Skottland var Lampteys chans att lämna det miserabla livet i Accra. Och han det var där han lärde känna Steve Keshi, en nigerian som spelade för Anderlecht då (som ni kanske kommer ihåg).

Då konfiskerade Ghanas fotbollförbund Lampteys pass eftersom de inte ville förlora honom till en europeisk klubb. Han tvingades fly till Nigeria, där Keshi hämtade upp honom och låtsades att Lamptey var hans son. Eftersom alla avgudade Keshi i Nigeria så var det ingen som ställde några frågor.

**********

Lamptey hamnade till slut i Anderlecht, som såg till att han fick ett nytt pass. Han behövde bara en träning på sig före de belgiska mästarna erbjöd honom ett fem-års kontrakt. Lamptey spelade 14 matcher 1990-91 och gjorde sju mål.

Den sommaren vann Ghana, som hade förlåtit Lamptey för att han flydde landet, U17 VM och Lamptey blev utsedd till turnerings bästa spelare, före Juan Sebastian Veron och Alessandro Del Piero.

Ett år senare ledde Lamptey Ghana till en bronsplats i OS. Medelåldern på laget var bara 18.8 år.

**********

Men sedan började problemen. Under en landskamp började plötsligt Lamptey kräkas blod. Han hävdar själv att det handlade om häxkrafter. Nästa säsong duggade skadorna tätt och han spelade bara en match för Anderlecht 1992-93.

Han lånades ut till PSV Eindhoven, där han gjorde bra ifrån sig, men holländarna valde ändå att inte skriva kontrakt med den unge anfallaren från Ghana. Och det var då han kom till England.

**********

Ron Atkinson köpte honom till Aston Villa för en ansenlig summa och frågade en dag var han ville att “signing-on” pengarna skulle sättas in. Det var första gången Lamptey hade hört talas om några sådana pengar och insåg då att hans agenter och rådgivare hade lurat honom på pengar tidigare i karriären.

Och när ytterligare en skada drabbade Lamptey så insåg han plötsligt hur ensam han var. Alla de personer som hade velat vara vänner med honom, som hade hängt med honom, som hade lånat pengar av honom, var plötsligt borta.

**********

Han försökte komma närmare sin pappa igen, men pappan hade problem med alkoholen. Han gifte sig och skaffade sig barn, men två av dem dog inom fyra månader. Kort sagt: hans liv blev ett helvete.

Atkinson blev sparkad av Villa och tog med sig Lamptey till Coventry City, och det var där jag såg honom spela under mitt första år på universitetet. Han var en skugga av det jag hade hört sägas om honom.

**********

Det blev bara sex matcher för Coventry för Lamptey. Och sedan började en resa till alla möjliga länder och kontinenter. Han spelade för Venezia, Union Santa Fe, Ankaragucu, Uniao Leira, Greuter Furth, Shandong Luneng, Al-Nassr, Asante Kotoko och Jomo Cosmos.

Och Pele pratade inte längre om “sin efterträdare”.

**********

Idag har Lamptey slutat spela fotboll och driver istället en skola utanför Accra som ska ge dagens barn den utbildning han aldrig fick.

Han erkänner att han ibland sitter på sitt rum och gråter över hur hans karriär utvecklade sig, men säger också att han inte ska klaga.

**********

Och på hans kontor hänger det en tavla med texten:

“If life does not give you all that you want, rejoice that you are alive.
Once we cannot get what we like, let us like what we get.”