Och jag ber naturligtvis om ursäkt till alla Liverpool- och Fulhamfans som hade förväntat er rapporter från gårdagens Europa League-matcher.
**********
Det första steget mot målet att bli sportjournalist var när jag insåg att jag inte skulle bli fotbollsproffs. Detta skedde ganska tidigt i min karriär (jag var väl 11 år eller något liknande) trots att mina framstötar på vänsterkanten för Rosersbergs IK i Upplands division sex gav mig smeknamnet “den vite Barnes”.
**********
När det kom till att välja gymnasiekurs tänkte jag först välja humanistisk linje för språkens skull men föräldrarna tyckte teknisk linje var ett bättre val. Av någon anledning valde jag då teknisk linje efter att ha mottagit en muta på 150 kronor.
**********
Gymnasietiden kom och gick, likaså lumpen (10 månader i Enköping) och det var inte förrän sommaren 1994 som jag tog tag i mina journalistambitioner. Och jag har definitivt min pappa att tacka för det första – och kanske det allra viktigaste steget.
Han sa nämligen åt mig att skicka in ett brev till personalavdelningarna på de fyra stora tidningarna i Stockholm. Jag gjorde som han sa och jag skrev att jag kunde göra precis vad som helst, bara jag fick ett jobb på tidningen.
**********
Och hör och häpna. Två dagar senare ringde en dam från DN och frågade om jag kunde titta förbi dagen efter. Efter en 40-minuters intervju så satt jag på kulturredaktionen och sorterade post.
Det visade sig att vaktmästaren på kulturredaktionen hade blivit sjuk igen den veckan och de behövde en ersättare. Vilken tur jag hade med tajmingen! Helt otroligt. De var desperata helt enkelt och jag fick jobbet i två dagar först.
Men vaktmästaren fortsatte att vara sjuk och jag fick förlängt med två veckor, sedan en månad och sedan sex månader.
**********
Efter några månader skrev jag en text som jag tänkte ta ner till sportredaktionen för att fråga om jag kunde få något litet rapporteringsjobb. Men först – smart som jag var – bad jag en av kulturjournalisterna att titta på min text. Han skrev om delar av den och gjorde den bra mycket bättre.
Sedan tog jag hans version ner till sporten och jag hade tur att den dåvarande sportchefen, Conny Thelenius (är han kvar på DN, någon som vet?), var villig att ge mig en chans. En mycket trevlig man. Mitt första uppdrag? Jag fick gå till en basketmatch i Solnahallen. På en fredagskväll (det var väl ingen annan som ville gå, antar jag).
**********
Det blev basket, amerikansk fotboll, handboll och till slut fotboll för DN. Jag vickade några somrar på sporten och lärde mig en hel del. Men efter ett tag var jag redo att ta nästa steg. Jag hade ansökt om en fast tjänst på DN-sporten men fick den inte och beslutade mig då för att åka till England och studera. Året var 1995.
En chansning, javisst, men om det är något jag kan rekommendera så är det att studera eller arbeta utomlands. Jag har lärt mig så mycket från att studera och bo i England, USA, Tyskland och Italien och jag kan säga direkt att jag inte hade fått jobbet på the Guardian om jag inte bott i dessa länder och lärt mig språken där.
**********
Hur som helst. Det blev universitetet i Coventry i tre år (mellanåret i Konstanz i södra Tyskland) och en ganska medelmåttig mediakurs. Men det spelade ingen roll. Jag slukade allt som tidningarna skrev om sport här i England. Jag skrev ner alla ord jag inte kunde (tre fulla kollegieblock till slut), jag skrev ner hela meningar för att lära mig hur orden användes coh jag skrev ner massor med rubriker.
**********
Jag träffade min blivande fru i Coventry och flyttade till London (och hon hjälpte mig något enormt med engelskan. Det är ingen idé att bo i ett land för att lära sig språket om man går omkring med svenska polare och pratar svenska hela tiden). Jag frilansade för DN och Sydsvenskan och ansökte om ett jobb på en ny sporttidning, The Sporting Life, som skulle starta några månader senare.
**********
Först skrev jag en ansökan som var tråkig, rak, stel och ganska intetsägande. Så sa min fru: -De kommer att få tusentals sådana ansökningar, du måste vara lite annorlunda.
Så istället inledde jag mitt brev med en beskrivning av mitt favoritmål genom tiderna, det när Eder iskallt lobbade bollen över den skotske målvakten Alan Rough från utanför straffområdet i VM 1982.
**********
Jag fick komma på intervjun och även om tidningen lades ner före första numret hade publicerats (vilka clowner på Trinity Mirror) så sparade två av direktörerna min meritförteckning och anställde mig några månader senare på onefootball.com, en ny nättidning.
Jag var oerfaren och gjorde ganska många misstag. Min engelska var fortfarande inte perfekt. Jag kommer ihåg en gång när jag skrev att en tränare var “at the helmet” av en klubb. Det ska vara “helm” naturligtvis. Helmet betyder tyvärr “ollon”.
**********
På onefootball lärde jag mig jättemycket. Vi arbetade med journalister från hela världen (kontakter är alltid viktigt) och jag lärde mig allt om “news sense”, vad som är en bra rubrik, vad som gör en story bra, hur man mixar nyheter och krönikor.
Och det är inget snack om saken: engelska journalister är överlägset mycket bättre än vad vi svenskar är, det är bara att erkänna. De må ha många skräptidningar men när det gäller kvalitetstidningarna är det inget snack.
**********
Efter ett tag tog jag kontakt med the Observer och frågade om vi på onefootball.com kunde skriva några artiklar för dem för en liten summa. De sa ja och vi satsade allt på att skriva bra förhandsartiklar inför t ex Champions League-matcher och Uefa Cup-matcher för dem.
Och när onefootball.com drömmen dog sommaren 2002 så behöll jag kontraktet med Observer eftersom det var jag som hade skött det hela tiden.
**********
Jag arbetade för the Observer i flera år och blev till slut deras europeiska fotbollskorrespondent och jag arbetade för Spelkanalen i Sverige, vilket innebar att jag gick upp klockan sju varje lördag morgon i över tre år för att meddela senaste nytt för spelbutikerna (hungover or not…).
Till slut kände jag att jag ville ta nästa steg och skrev ett mejl till the Guardians sportredaktion och frågade om jag kunde få göra några rederingsskift.
Här var jag lite fräck. Jag skrev lite otydligt och fick det att låta som om jag hade arbetat som redigerare på the Observer i flera år trots att jag i själva verkat hade arbetat som reporter. Det var en chansning, helt klart, och jag var lite snål med sanningen, men jag har lärt mig att om man inte chansar här i livet får man ingenting.
**********
Jag fick några skift och jag arbetade som frilansare på the Guardian i fem år före jag fick min fasta tjänst.
**********
Och på den vägen är det alltså.
**********
Jag hoppas att ni inser att jag inte skrivit den här artikeln för att skryta om mitt jobb på the Guardian. Jag vet att det är många av mina läsare som drömmer om att bli sportjournalister och jag ville bara visa att det är möjligt.
Jag är nämligen inte speciellt smart och jag är definitivt inget språkgeni. Men jag har chansat genom att åka utomlands och lärt mig flera språk (och killen på the Guardian erkände efteråt att jag troligen inte fått mitt första redigeringsskift om jag inte haft dessa språkkunskaper). Jag har chansat genom att vara lite småfräck då och då. Jag har haft tur med tajmingen (ta första DN-jobbet till exempel).
Men det gick vägen på något sätt.
**********
Och nu kan vi alla se fram emot helgens nyckelmatcher: Liverpool-Chelsea, Sunderland-United, Sheff Wed-Palace, City-Villa, Grimsby-Barnet, Charlton-Leeds, Tranmere-Millwall…
Jag återkommer med en blogg om dessa matcher på söndag kväll eller tidigt måndag morgon.
Ha en trevlig helg.