Jag och Tarlandao blev så hemmastadda runt EM att vi kunde gå runt hörnet och hälsa på de som jobbar i kafét, hade koll på menyn på restaurangerna, hittade snabbaste vägen till Stade de France och – om andan föll på och tid finnes – kan dra upp ståldörren till ”ubåten” och fira en födelsedag eller möjligen ta farväl av någonting som har varit.
Vi gillade vår gata i stan.
Men det är lika olustigt att åka till Paris, då som nu.
Den här gången ska Sverige spela en fotbollsmatch nästintill på årsdagen av den vidriga terrorattacken mot staden – och mot arenan.
Hur du än vill så går det inte att komma ifrån den olustkänslan, det är vad en sjuk, sjuk (och detta dygn ännu sjukare) värld har skapat.
***
Men, som sagt; fotboll.
Det finns ändå en glädje i det som idrott skapar och förhoppningen är alltid att det ska spegla av sig överallt.
Om det blir så väldigt festligt för Sverige den här helgen måste betraktas som tveksamt.
Under alla mina år kan jag inte minnas att ett svenskt landslag varit så underlägsna PÅ PAPPRET inför en kvalmatch.
Vi ställs inför viceeuropamästarna i deras egen stolta stad, de kommer att vara i en känslomässig status där ”spela för sitt land” sällan har varit så tydligt och vi kommer med ett landslag som tillsammans inte kommer nå upp i fler antal landskamper än Anders Svensson gjorde på egen hand.
Kommer vi undan med blotta förskräckelsen så är jag nöjd.
Kan det här nykomponerade landslaget göra det ”omöjliga” och åka från Stade de France med en poäng, då är jag beredd att kalla det för ett idrottsligt mirakel.
Om ingenting är omöjligt?
Aldrig tidigare har det varit ett så uppenbart läge att bevisa det.
***
Det finns något spännande i Janne Anderssons sätt att välja spelare utefter motståndare och egenskaper.
(På Erik Hamréns tid brukade folk kalla det för ”hattande med laget”, men vi lever kvar i smekmånaden ett tag till).
Jakob Johansson är förstås en sådan liten pusselbit, framförallt när han går rakt in i laget.
Vad han än har upplevt och gjort väldigt bra i den grekiska ligan så ställs han nu inför uppgiften att hålla koll på Paul Pogba.
Tillammans med en småskadad Albin Ekdal som haft det jobbigt i Bundesligajumbon Hamburger SV och Marcus Rohdén, vars insatser i Crotone inte har vänt upp och ned på italienska bedömare, ska Jacob Johansson hålla uppe ett mittfält som kommer att överbefolkas av kraft, fart, finess, rutin, teknik och stjärnstatus upp över öronen.
Jag ser inget hellre än att det lyckas.
Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till.
***
Marbella var den perfekta uppladdningen för en landskamp i november. På alla sätt.
Träningar i 20-gradig värme på perfekt plan och en miljö som inbjöd till harmoni; en kopp kaffe i t-shirt vid ett bord runt poolen.
Och rätt mycket svenskt ändå. Överallt.
Solkusten är som att vandra i ett Little Sweden, där ett något nasalt klientel susar runt i mycket guld och färgglada mockaloafers.
Den skara åskådare som kom till den svenska träningen i tisdags var som tagen ur filmatiseringen av ”Solsidan – tjugo år senare”.
Fascinerande på sitt sätt.
Och enligt Långe Lundh så sitter jag där själv inom väldigt snar framtid.
Då hoppas jag åtminstone att jag skippar röd mockaloafer med tjock svart gummisula, den så kallade Östermalmsfoppatoffeln.
***
Det är tydligt att Lasse Lagerbäck inte gärna spankulerar i omklädningsrummet när John Guidetti (?) drar igång musiken.
Jag vet inte vad Lasse har för musiksmak, men det känns inte riktigt som ”den moderna musiken”är hans kopp the.
***
Lite underligt dock att Sverige valde att resa till regkyligt Paris redan under onsdagen och inte tog ytterligare ett dygn i Spanien.
***
För övrigt vill jag inte ens titta på snöbilderna som kablas ut hemifrån.
Snö är ingenting för civilisation, det har jag påpekat tillräckligt ofta förut och bara tanken på att vi ska leva i ett jävla igloosamhälle fram till mars-april känns inget vidare.
***
Jakob Johansson blev ju direkt bortglömd borta i Grekland, av media såväl av landslagsledning, och jag hade glömt hur klok och välformulerad han var.
***
John Guidetti kom till dagens mixade zon och var inte John Guidetti.
Fåordig, lite lätt von oben och långt ifrån road av närvaron.
Jag vet inte vad han tjänar på det, men jag vet så pass mycket att han inte vinner någonting på det.
John Guidetti är bäst och som allra mest omtyckt när han är John Guidetti och nu talar jag inte om vad vi i mediapacket tycker (för det kan vara ointressant i sig) utan snarare vad tittare, lyssnare, läsare känner.
Det är lite ledsamt för det är en bra och sympatisk kille med fina värderingar som är en tillgång för svensk fotboll när han är sig själv.
Johns humör bottnar förstås i den kritik han fick utstå efter Luxemburg-matchen, där många påpekade att det inte såg bra ut, att han gjort för få mål och att hans uttalande om ”min bästa landskamp” var något udda.
Men det fanns inget vidare underligt i den kritiken, det ställs höga krav på landslagsmän.
Sen kan du tycka olika rätt eller fel.
Janne Andersson tyckte på sitt sätt och mot Bulgarien satt Guidetti på bänken.
Och jag fattar att man gärna kan tänka sig att nollställa media och inte har lust att ge ”gamarna” ett skit när du känt dig för hårt eller orättvist kritiserad, men du vinner ingenting på det i längden och det hoppas jag att John Guidetti försöker förstå.
***
Robin Olsen – Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Andras Granqvist, Ludwig Augustinsson – Marcus Rohdén, Albin Ekdal, Jacob Johansson, Emil Forsberg – Ola Toivonen, John Guidetti.
Där har vi laget som ska göra det.
Och trots att det är en försvarslinje som i antal år måste vara rekordung i sådana här sammanhang så är jag inte orolig för hur Sverige ska försvara sig.
Snarare för hur vi ska ta oss framåt.
För Sverige måste anfalla om det överhuvudtaget ska vara möjligt att uträtta någon form av mirakel, vi måste hitta vägar att bibehålla bollen inom laget och dessutom hitta hotfulla vägar i offensiven.
För OM bollen bara studsar tillbaka så spelar det ingen roll hur många bussar som står parkerade, det kommer aldrig att hålla i längden.
Känner det här franska laget att de inte står under någon form av hot så kommer de växa ännu större och då kan få lag i världen stå emot på Stade de France.
***
Nabil Bahoui, där har vi ett väldigt tydligt exempel på vikten av att välja rätt.
Efter ett misslyckat äventyr i Saudi så sitter han nu sitter han (i bästa fall) på en bänk i Hamburger SV, som tagit två pinnar så här långt i ligaspelet.
Bahoui är 25 år gammal.
Han hade – med klok rådgivning – kunnat vara i så pass speldugligt skick att han varit en väldigt intressant spelare för det här landslaget.
Nu är känslan att han måste börja om, kanske ett steg till Holland eller vända hem på ett allsvensk lån (läs: Carlos Strandberg).
Istället för ”ingenting”.
Om nu inte cashen är det enda som räknas.
***
Det kan gå, det är klart att det kan.
Det kan det alltid.
Men det krävs något i stil med 4-4-undret i Berlin för att det ska vara möjligt.
***
Vi lever i otäcka tider, där moln som tornar upp över världens himmel är mörkare, dystrare och vidrigare än någonsin.
Världens mäktigaste land har alltså valt en stollejocke till affärsman som ny president.
Det går inte att skratta bort det, inte på något vis, inte någonstans.
Och jag vet inte om jag är så orolig för USA.
Jag funderar mer över vad som händer hemma i Sverige, runt hönet där jag bor eller hur utvecklingen ser ut i den världen som jag gärna reser i.
Jag funderar över hur historielösheten i kombination med utbrett missnöje banade väg för mänskligheten att montera ned sig själv till grottnivå.
Jag funderar över hur fan det här ska sluta?
Och i det sammanhanget är det förstås shit-the-same hur det går i en fotbollsmatch på fredag, men det kan kännas rätt befriande att ägna kraft åt något som för folk tillsammans.
Oavsett vem du är, var du är, hur du ser eller varifrån du kommer.