Mina gamla ledord.
Om hur du än lever här och nu, så kommer det till en dag då det tar slut.
På ett eller annat vis.
Det handlar inte om cynism, snarare om verkligheten i sin enklaste form.
Det här är mitt sista blogginlägg i en blogg som varit en – mer eller mindre – del av mitt liv sen 2005.
När TV4:s nya sportchef valde att inte förlänga mitt avtal med TV4 så betydde förstås det också att bloggen upphör.
Blogg-åren har varit fantastiska, inte minst i den lite mer fördjupande kontakt jag fått av alla läsare genom alla år, något som du aldrig riktigt fick genom bara vara vanlig TV-apa.
Åtminstone under de allra första fem-sex åren, då Twitter och Instagram inte riktigt hunnit slå ut bloggen som det mest naturliga konversationsbandet mellan läsare/tittare och oss på andra sidan TV-rutan.
För egen del blev bloggandet allt från någon form av terapeutisk nyckel i det dagliga livet till en avkopplande form för att beskriva och måla där TV-kamerorna släckts eller ens hunnit tändas.
Den här spalten blev dessutom ett viktigt verktyg för min yrkeskarriär, eftersom det gav mig en möjlighet att visa en ”annan sida” av den person som jag uppenbarligen gett ett sken av att vara. Som oftast inte stämde överens med verkligheten.
Här kunde jag visa att jag hade en förmåga att använda det skrivande ordet, jag fick utrymme att gå lite djupare i olika ämnen, jag kunde såga, hylla och jag tyckte det var väldigt roligt att färgglatt måla små, små ämnen som inte alltid hade med jobbet att göra.
Jag vill gärna tacka TV4 för att jag under alla åren fått möjligheten att bli publicerad i den här formen, först på tv4.se, senare såklart här på fotbollskanalen.se.
Olof Lundh (som jag först inspirerats av, han hade en tidig blogg på Expressen), Hans Pekkari och Katarina Koritz var de på TV4 som varit bloggens allra starkaste bundsförvanter.
Men väldigt många kollegor har oftast stått bakom den och – inte minst – tvingats vara en del av den.
Stort tack till er alla.
Men viktigast av allt: ni som läst och läste.
Alla som hört av er genom åren, på ett eller annat sätt.
Alla ni var förstås den här bloggen lika mycket som jag.
Hade jag inte fått sådan stark respons…och det var inte alltid glada tillrop, det ska poängteras, men det fanns ett kvitto på att jag lästes…så hade jag aldrig pallat harva på så länge som jag gjorde.
***
Det finns så mycket att blicka tillbaka till och jag gjorde det i en bloggbok som kom ut för fem år sen.
(Det finns några ex kvar att köpa via www.difficult.se, jag kan signera om du vill).
Som alla reseskildringar från oändligt antal destinationer, flygplatser, hotell, arenor, gator, restauranger, från Mauritius fotbollsliga till Lundhs usla bokningar i Valletta och Johannesburg, från taxiresor i Abuja till en tågresa i tyst svensk kupé.
Eller en favorit som jag vet att många tog del av med glädje: semesterresan i Magdalena Grafs husbil.
Jag minns texter från Lets Dance-äventyret, Båstad och Apple Bay.
Om livet som förälder till min förstfödda dotter.
Idag är hon Wilma, 17 år.
Om livet bakom handbollsbänken, fotbollslandskamper, hypokondri, riktigt svåra jävla sittningar och hål som borras i gatan.
Det finns så mycket.
Men det som har varit har varit och det som är nu är här.
Det tar alltid slut, det är aldrig konstigare än så.
Nu blickar jag framåt med mina uppdrag för Expressen, med mitt eget klädmärke Difficult By P, med föredrag- och moderatoruppdrag, med andra hemliga projekt och med ett oerhört spännande TV-projekt som spelbolaget Leo Vegas gett mig en möjlighet till dig.
TV4 är förbi (för den här gången, man vet fan aldrig) och det lönar sig inte att älta i det längre, när något tar slut så öppnas andra dörrar.
Men den här bloggen ligger mig för evigt väldigt varmt om hjärtat.
Tack alla för att ni ville hänga med genom åren.
Punkt.
Slut.
PS: Jag finns som vanligt att nå via Instagram (@patrickekwall) eller Twitter (@ekwall) DS