Det är deras värld, alla andra bara lever i den

Skulle AIK klara kvalplatsen? Eller skulle det bli Kif Örebro? Ett tag var till och med fjolårstrean Linköping i riskzonen att få kvala. Men efter sex säsonger i damallsvenskan stod det klart att det blev Kif Örebro som fick tacka för sig. Blytungt för ett redan krisande lag. Nu är frågan om en sammanslagning med Örebro SK är närmare än någonsin, eller om ÖSK känner att det känns menlöst när de själva är i samma liga. 

Jag inser att det lät lite hårt där i början. Det finns andra lag än Rosengård som har imponerat. IFK Norrköping är ett sådant. Andra säsongen i damallsvenskan och laget landade in på plats fem, klubbens bästa placering på damsidan. Även Djurgården ryckte upp sig från i fjol. Sedan har vi lag som exempelvis Växjö som har hittat sin plats i tabellen, för andra året i rad slutade smålänningarna på plats åtta. Men faktum är att de tog fler poäng än någonsin.  

Känslan är att både lägstanivån och högstanivån har blivit högre i damallsvenskan. Och då tänker jag inte bara på Rosengårds poängskörd. Både Hammarbys och Häckens poäng i år hade räckt till ett SM-guld i fjol. 

*** 

På torsdagen tog den årliga galan “Damallsvenskans bästa” plats och i två timmar kändes det som att det var Rosengårds värld, alla andra bara levde i den.

Årets MVP, genombrott, forward, mittfältare, back, målvakt och tränare skulle alla röstas fram, bland annat. Juryn bestod, enligt Sportbladet, av lagkaptener, tränare, tidigare spelare och journalister. Jag var en av journalisterna som röstade. 

Låt oss gå igenom tre av kategorierna, hur jag röstade – och varför. 

Först ut, årets MVP. Av de som var nominerade, Alice Carlsson, Josefine Rybrink och Caroline Seger, var en röst på den sistnämnda given i min bok.  

Alla tre nominerade har varit värdefulla på sitt sätt. Carlsson i egenskap av Bajens lagkapten. Ansvarstagande Rybrink som är bolltrygg som få. Seger för att hon är just Caroline Seger, med allt vad det innebär. Ni fattar. 

Gissningsvis påverkades röstningen lite av att det är Segers sista säsong och att skorna snart står på hyllan. Men hon har också varit en stor del i Rosengårds framgång den här säsongen och hade gjort sig förtjänt av utmärkelsen oavsett om det var hennes sista säsong eller inte. Hennes avskedsturné har varit lång, som den bör, och än är den inte över. Det sista som sker är att hon ska tackas av i samband med landslagets match mot Serbien på Tele2 Arena. 

Årets back gick till Rebecca Knaak. Jag var med andra ord inte ensam om att rösta på henne. Även det var ett enkelt val. Inte för att någon av de andra nominerade har gjort en svag säsong. Snarare är det så att Knaaks säsong har varit helt ofattbar. Det blev tolv mål för mittbacken och hon hamnade således på plats åtta i skytteligan – som mittback (?!). Det har inte heller varit lätt att göra mål på mästarlaget och som mittback har hon helt klart en del i det.  

Med ett utgående kontrakt ska det bli spännande att se var tyskan hamnar. I en intervju med Sydsvenskan, inför den sista omgången, berättade Knaak att hon inte sagt nej till Rosengård än, men att matchen mot Djurgården “absolut kunde vara den sista”. Hon har även berättat att det finns intresse från klubbar i Europa, att hon pratat med några olika, men inte bestämt sig hur hon vill göra. 

Det fanns faktiskt en kategori som Rosengård inte kammade hem: “Årets forward”. Jag röstade på Hammarbys Cathinka Tandberg och det blev också norskan som vann kategorin. Men det blev “bara” en andraplats i skytteligan för vinnaren. Av förklarliga skäl var inte skytteligavinnaren Momoko Tanikawa, som är mittfältare, nominerad i kategorin. Japanskan tog dock hem två andra priser: “Årets genombrott” och “Årets mittfältare”. 

Åter till Tandberg. Hon beskrev själv säsongen som “bra och lite tuff”. Vad är det som har varit tufft då? Hon inledde säsongen i Linköping som har varit sämre en någonsin i år. I den fjärde omgången, efter Linköpings förlust mot Rosengård, mötte Tandberg media med tårar i ögonen. Frustrationen var total och det dröjde inte länge innan hon tackade för sig. Den nya klubbadressen blev Hammarby och där lossnade det direkt. Debuten gjorde Tandberg mot sin gamla klubb och hon höll inte igen. Det blev mål i första matchen i Hammarbytröjan och sedan dess har målen trillat in. Till slut blev det 15 mål, ett mål ifrån förstaplatsen i skytteligan. 

Vad som gör Tandberg till en så bra forward? I mångt och mycket är hon komplett. Hon är bra både felvänd och i djupled, kan avsluta i box och från distans. Hon är orädd, kraftfull och väldigt stark fysiskt. Addera därtill en enorm målhunger och en vilja som gör att hon aldrig känns nöjd. Att hon dessutom bara är 20 år kan man kanske inte kalla för egenskap, men fortsätter hon såhär ska hon nog kunna slå sig in på den stora världsscenen. 

Totalt blev det sju priser till Rosengård på galan. Med tanke på deras rekordsäsong så slog de säkert rekord i flest priser också. Och innan året är slut har de säkert slagit rekord i flest antal rekord. Det skulle förvåna exakt ingen vid det här laget. Någon ska bara orka räkna dem också.

Här kan du se alla pristagare på torsdagens gala. 

Med tanke på Rosengårds makalösa säsong så var det väl självklart att de även skulle lösa SM-guldet på det första (riktiga) försöket. Det var som upplagt för succé redan på förhand. Ett Skånederby, på hemmaplan med chans att både kamma hem serien OCH slå Umeås seger-rekord från 2005. 

Samtidigt innebar ett skånederby och potentiellt guld en hel del nerver, såklart. Trots att Rosengård tog ledningen i den första halvleken så såg det lite skakigt ut vid flera tillfällen. Kristianstad hade flera heta chanser, men Eartha Cumings är inte direkt känd för att släppa in mål. I slutet av den andra halvleken lossnade det och när 2-0 kom var känslan att Rosengård kände att det skulle gå vägen. Att Rebecca Knaak blev hjälte var välförtjänt. Den tyska försvararen har hittills stått för imponerande elva mål den här säsongen.

Nog fick Caroline Seger en drömavslutning på sin långa, framgångsrika fotbollskarriär. Att få avsluta med att fira en ligatitel är vad många fotbollsspelare drömmer om. Och vem vet, när säsongen är över kanske hon även kan bocka av att ha gått igenom en säsong helt obesegrad. Mäktigt i sådant fall. 

Innan jag har tjatat klart om FC Rosengårds framgång så vill jag poängtera att det nästan tog 20 år innan Umeås rekord i flest antal segrar slogs. 20. I en tid där damfotbollen utvecklas i en rasande fart, där både spelarna och lagen blir bättre, kan man inte låta bli att fundera på om det här rekordet någonsin kommer slås? Lägg också till att Rosengård fortfarande kan krydda rekordet med ytterligare vinster. Tanken har slagit mig och den känns inte helt orimligt att det här rekordet består. 

Det är ingenting nytt att Rosengård tar SM-guld. Tidigare var det mer regel än undantag, men fjolårets fiasko gör årets dominans särskilt spektakulär. Med största sannolikhet kommer klubben även ta fler guld framöver.  

Men kan det vara så att FC Rosengård närmar sig slutet på en era? Eller är det kanske damallsvenskan som äntrar en ny fas?  

Som tidigare nämnt meddelade Caroline Seger i somras att hon lägger skorna på hyllan efter säsongen. Även sportchef Therese Sjögran har tidigare hintat om att hon kanske inte blir kvar i särskilt många år till.  

Den “gamla damallsvenskan”, med starka och renodlade damklubbar är på väg att fasas ut. In stormar satsande dubbelklubbar som Malmö FF med förutsättningar som singelklubbarna bara kunnat drömma om. MFF:s damlag har klättrat en serie per säsong sedan de startade i division 4 år 2020. Nu talar allt för att de spelar i damallsvenskan nästa år.  

Det rimliga är att tänka att de behöver några säsonger för att växa i den kostymen. Samtidigt är det lika rimligt att tänka att Rosengård kommer stå starkt ett par säsonger till. Men förr eller senare kommer det bli stenhård konkurrens i stan, det är säkert, och ett maktskifte är med största sannolikhet att vänta.

Rosengård har inte behövt oroa sig för en potentiell grannfejd – än. Men nu är det som att den där rika grannen, läs MFF, genomför en stor, högljudd renovering. Visst är det lite påfrestande, men det går an. Tills grannen bestämmer sig för att bygga pool – och plötsligt blir populärast i kvarteret.

Hur som helst så har FC Rosengård säkrat sitt 14:e SM-guld. Det är en siffra som kommer ta lång tid, och då menar jag riktigt lång tid, för Malmö FF att mäta sig med.

I en händelse på Instagram, som publicerades under tisdagen, svarade Rosengårds lagkapten Caroline Seger på uttalandet: “När nån tror att man kan ta åt sig äran för nåt man har haft NOLL delaktighet i”, skrev hon, följt av en bajs-emoji.  

Visst kan det kännas hårt att ta kritik offentligt. Men jag tror att alla kan känna igen sig i ilskan man kan känna när någon tar åt sig äran för ens eget arbete. För det är väl så man får tolka Caroline Segers kritik mot fotbollschefen Roger Palmgren?  

Exakt hur verksamheten har bedrivits och vem som har gjort eller sagt vad till vem vet bara de inblandade parterna. Men det man som utomstående vet är att Roger Palmgren kom in som fotbollschef i FC Rosengård efter årsskiftet. Alltså efter fjolårets fiaskosäsong. Visst återstod en stor del av försäsongen, men Palmgren var inte med under det tuffa fjolåret, när Rosengård gjorde sin sämsta säsong någonsin. 

När jag har pratat med Rosengårdsspelarna under den här säsongen så har jag förstått att ingenting av årets stora framgång har kommit gratis. Årets succé tycks vara en reaktion på fjolårets fiasko, en reaktion på att spelare och ledarstab har jobbat hårdare än någonsin.  

Det var även någonting som klubbens ordförande Håkan Wifvesson uttryckte under tisdagen. Att sportchef Therese Sjögran, mentor Erling Nilsson, tränare Joel Kjetselberg och spelarna påbörjade arbetet med en plan för att uppnå bättre sportsliga resultat 2024, redan i slutet av förra året. 

Så, jag tror att det är flera aspekter som ligger till grund för att Seger reagerade på det som sades i Lundhs podcast. Jag kommer direkt att tänka på tre saker:

Den första är det som nämns ovan. Att spelare, ledare och sportchef hade en plan långt innan Palmgren kom in i organisationen – och att det Palmgren uppger att han sade i ett möte med Joel Kjetselberg redan var självklarheter för spelarna. För till syvende och sist så är det spelarna och ledarstaben som står för det hårda slitet på fotbollsplanen. Det är de som får möta besvikna fans och kritisk media. Det är också spelarna och tränarna som bär den främsta pressen på att göra bra resultat, eller som i år, pressen att säkra ett guld med fem omgångar kvar.  

Den andra saken som jag kommer att tänka på är faktumet hur (nästan överdrivet) ödmjuka Rosengårdsspelarna har varit den här säsongen. Kanske är det så att fjolåret var en riktig käftsmäll för många av spelarna och att det har gjort dem försiktiga. För trots att laget har gått rent såhär långt så har spelarna varit oerhört ödmjuka. De har återkommit till att de inte själva förstår hur bra de är – men framför allt har ingen av de som kanske betytt som mest för laget tagit åt sig någon ära. Inte Caroline Seger, inte Olivia Holdt, inte Momoko Tanikawa, inte Joel Kjetselberg och inte Therese Sjögran.  

Den tredje saken som jag tror kan ha legat till grund för tisdagens Instagramhändelser är det faktumet att en man i chefsposition “tar åt sig äran” för någonting som primärt 18 kvinnor presterat ute på fotbollsplanen. Jag vet vad du som läsare tänker nu: “Don’t go there”, “Det här är ingen genusfråga”. Det kanske det visst är. Med tanke på att en av Segers händelser gick ut på att stora delar av Rosengårds lag dansade med till Two and a Half Men-jingeln, “men, men, men”, så tror jag att även den aspekten störde laget. Högst troligt, eftersom flera spelare också valt att dela händelsen. 

Seger visste att händelserna på Instagram skulle väcka starka reaktioner. Hon har varit med i den här branschen länge och vet precis hur det fungerar. Tisdagens offentliga kritik är ett tydligt ställningstagande mot klubbens fotbollschef.  

Nu är den stora frågan om Palmgren verkligen kan vara kvar som fotbollschef. Om det är som Seger skriver, att fotbollschefen har varit “NOLL” delaktig, då är ju det ett problem i sig. Men om han har varit delaktig så är det fortfarande ett problem att flera spelare i laget, med lagkaptenen i spetsen, inte tycks ha förtroende för honom. 

Rosengård kan vinna SM-guld på hemmaplan på fredag. Efter tisdagens händelser på Instagram har jag svårt att se att spelarna är särskilt sugna på att fira det potentiella guldet med sin nuvarande fotbollschef.

Jag ska vara ärlig. Efter den första kvalmatchen mot Benfica på Tele2 Arena kändes en vändning och således en gruppspelsplats väldigt långt borta. Det kändes som att Benfica hade mycket mer att ge när de väl kom igång samtidigt som Hammarby kändes slut på både kraft och kreativitet. Men tji fick jag. 

Den första halvleken i Portugal inleddes snarlikt som den första halvleken på Tele2. Benfica-spelarna hade återigen underskattat Julie Blakstads fina vänsterfot. Norskan kunde slå in 1-0-målet i exakt samma matchminut som senast, den gyllene 16:e minuten. Skillnaden i Portugal var att man lyckades behålla ledningen hela matchen.  

Eftersom Benfica vann den första kvalmatchen med 2-1 så krävdes mer än en 1-0-ledning för att Hammarby skulle gå vidare. I 95 minuter såg det ut som att kvalfinalen skulle gå till förlängning. Men det norska stjärnförvärvet Cathinka Tandberg hade andra planer när hon skickade in 2-0. Det återstod bara sekunder av matchen och när slutsignalen gick kunde Hammarby fira klubbens allra första avancemang till ett Champions League-gruppspel. 

Nu väntar en intensiv höst och vinter för Hammarby. Säsongen förlängs med flera veckor och den sista gruppspelsmatchen kan spelas så sent som 18 december. 

Vilka ska de möta då? Det stod klart vid lunchtid på fredagen att Hammarby lottades i grupp D tillsammans med Barcelona, Manchester City och SKN St. Pölten. Aj. Det kan inte sammanfattas på annat sätt än med uttrycket skräckblandad förtjusning. 

Nedan följer en snabb genomgång av Hammarbys motstånd: 

Barcelona: 
Jag tror egentligen inte att FC Barcelona behöver någon närmare presentation. Men för den som har bott under en sten så gäller det att läsa noga.  

Till att börja med så spelar den svenska landslagsstjärnan Fridolina Rolfö där. Det har hon gjort sedan 2021 och har således varit med och bärgat två CL-titlar.

Champions League är verkligen Barcelonas vardagsrum. Giganten har, förutom enorm erfarenhet, också resultaten med sig med fyra finaler i bagaget. Klubben är inte helt chockerande även dominant i den spanska ligan där man vunnit ligatiteln de senaste fem åren. 

Ordet favorit känns klent i sammanhanget, men bara för att förtydliga så är Barcelona storfavorit att vinna den här gruppen. 

Manchester City: 

Även City är ett världslag. Den svenska landslagsmittfältaren Filippa Angeldal spelade här tidigare men gjorde en flytt till Real Madrid inför sommaren. Nu återfinns inga svenska spelare i laget. Men det saknas inte direkt stjärnglans med Lauren Hemp, Chloe Kelly och tidigare Arsenalstjärnan Vivianne Miedema, bland andra. 

Citys väg till gruppspelet gick via ett kval mot Paris FC. Där var det aldrig några konstigheter. Första matchen slutade 5-0 och den andra matchen 3-0. City har tagit sig långt i turneringen tidigare. Två gånger har man varit i semifinal och klubben har även nått kvartsfinal. Förra säsongen missade man dock Champions League helt och hållet. 

SKN St. Pölten: 
Det är inte svårt att ha mer erfarenhet än Hammarby i Champions League-sammanhang, även österrikiska St Pölten har det. De två senaste åren har laget kvalat in till gruppspelet. 

Laget vinner högstaligan i Österrike så gott som varje år och hade, liksom City, inte heller några problem i kvalet. Där mötte man slovenska ZNK Mura Nona och vann totalt med 8-0. 

På förhand är det här som Hammarby har ordentlig chans att knipa tre poäng.  

***

Spelschemat väntas bli klart under lördagen. Som det ser ut nu är Tele2 Arena åtminstone upptagen två av de eventuella speldagarna. Men det står alltså inte klart än vilka dagar Bajen kommer spela hemma. Skulle det bli så att Bajen spelar på hemmaplan när Tele2 Arena är upptagen så kommer matchen spelas på Studenternas i Uppsala. Det har klubben meddelat sedan tidigare. 

Att behöva spela ett historiskt Champions League-gruppspel och ha hemmaplan i en annan stad, är ett ämne för sig. Men det får vi gå närmare in på då, om det blir aktuellt. 

Den här säsongen har Rosengård passerat rekord efter rekord i all världens fart. Segertåget, som helt saknar bromsar, är på väg mot ännu fler rekord och kvar på perrongen står… Alla andra lag i damallsvenskan.

Hej och välkommen till min blogg förresten! Här kör vi pang på, som ni märker, med mina tankar och funderingar kring allt som rör damfotboll. Och med tanke på hur den här säsongen har artat sig, att Rosengård leder damallsvenskan med hela 14 poäng, känns det inte mer än rätt att börja bloggen i sydvästra Skåne. 

Så, åter till miraklet Rosengård. Eller vad kallar man egentligen ett lag som har vunnit 20 raka matcher, gjort 82 mål, släppt in fem mål och hållit nollan rekordlänge? Förslag mottages gärna. 

Att hitta förklaringen till Rosengårds framgångsrecept kanske inte går. Det kan vara ett hemligt familjerecept som är svårt att efterlikna, vad vet jag. Något jag däremot vet är att den här segergrytan inte står och faller med en ingrediens eller två. Om kocken, huvudtränare Joel Kjetselberg i det här fallet, tar bort någon av ingredienserna så kommer grytan smaka gott ändå. Rosengård kommer ändå vinna – för det är helheten som är grejen.  

Laget har behövt klara sig utan stjärnor som Momoko Tanikawa och Olivia Holdt flera gånger under säsongen, det har fungerat alldeles utmärkt. Rosengård har fått ihop en grupp som presterar som bäst tillsammans. Det är inte elva individualister som gör det bra på sitt håll.  

Men med det sagt, eller skrivet, så finns det helt klart flera spelare som adderar extra krydda. 

Det var en gång ett nyförvärv som lånades in från Bayern München och…tog Sverige med storm…

Från den dagen då Momoko Tanikawa satte foten på svensk mark har hon hyllats till skyarna och tillbaka och det välförtjänt. Hon har inte bara gjort tolv mål den här säsongen. Hon får alla, åtminstone borde hon få alla, som ser henne spela fotboll i damallsvenskan att känna att man bevittnar början på någonting stort. För det är så det känns. Det ser provocerande enkelt ut när 19-åringen dansar fram på mittfältet, slår knivskarpa djupledsbollar och själv avslutar perfekt i nätet. Hon har även presenterat sig på världsscenen när hon i somras byttes in och avgjorde Japans match mot Brasilien i OS. 

Jag skulle kunna skriva en hel blogg om Tanikawa, som för övrigt har potential att bli bäst i världen. Ja, jag tror faktiskt det, men det är inte direkt att sticka ut hakan. Det här får räcka för nu, det finns nämligen många spelare i årets Rosengård som hade kunnat fylla ett eget blogginlägg. Eartha Cumings, Rebecca Knaak, Caroline Seger, Olivia Schough, Olivia Holdt, Mai Kadowaki – ska jag fortsätta? För det går, jag lovar. Att Tanikawa tillsammans med de två sistnämnda toppar skytteligan är bara ytterligare ett kvitto på Rosengårds bredd. 

På torsdagskvällen vann laget sin 20:e raka match. Vinner de nästa omgång mot Piteå är rekordet i flest segrar på en säsong tangerat. Men allt – precis allt – talar för att Rosengård kommer slå Umeå IK:s rekord från 2005.

Och juste. Även SM-guldet kan säkras vid vinst mot Piteå. Men det kräver att både Hammarby och Häcken förlorar sina matcher.

Med 86 mål på plussidan kanske Rosengård även kan slå målrekordet som Umeå slog 2004, 106 stycken. Rosengård har ett snitt på drygt fyra mål per match och med sex omgångar till godo får väl även det anses vara fullt möjligt att slå.  

Jag kan bara komma på en dålig sak med Rosengård den här säsongen: Att de inte spelar Champions League. Det har de sin historiskt dåliga fjolårssäsong att skylla. Jag och säkert många med mig, hade så gärna velat se vad årets Rosengård skulle kunna åstadkomma ute i Europa. Men det får vänta till nästa år.