Damallsvenskan är över. Vilken säsong det blev ändå. Eller, i ärlighetens namn, vilken säsong FC Rosengård gjorde. När guldet hade landat i Malmö var det inte mycket till spänning kvar. Häcken och Hammarby gjorde upp om andraplatsen men mest spännande var nog ändå bottenstriden.
Skulle AIK klara kvalplatsen? Eller skulle det bli Kif Örebro? Ett tag var till och med fjolårstrean Linköping i riskzonen att få kvala. Men efter sex säsonger i damallsvenskan stod det klart att det blev Kif Örebro som fick tacka för sig. Blytungt för ett redan krisande lag. Nu är frågan om en sammanslagning med Örebro SK är närmare än någonsin, eller om ÖSK känner att det känns menlöst när de själva är i samma liga.
Jag inser att det lät lite hårt där i början. Det finns andra lag än Rosengård som har imponerat. IFK Norrköping är ett sådant. Andra säsongen i damallsvenskan och laget landade in på plats fem, klubbens bästa placering på damsidan. Även Djurgården ryckte upp sig från i fjol. Sedan har vi lag som exempelvis Växjö som har hittat sin plats i tabellen, för andra året i rad slutade smålänningarna på plats åtta. Men faktum är att de tog fler poäng än någonsin.
Känslan är att både lägstanivån och högstanivån har blivit högre i damallsvenskan. Och då tänker jag inte bara på Rosengårds poängskörd. Både Hammarbys och Häckens poäng i år hade räckt till ett SM-guld i fjol.
***
På torsdagen tog den årliga galan “Damallsvenskans bästa” plats och i två timmar kändes det som att det var Rosengårds värld, alla andra bara levde i den.
Årets MVP, genombrott, forward, mittfältare, back, målvakt och tränare skulle alla röstas fram, bland annat. Juryn bestod, enligt Sportbladet, av lagkaptener, tränare, tidigare spelare och journalister. Jag var en av journalisterna som röstade.
Låt oss gå igenom tre av kategorierna, hur jag röstade – och varför.
Först ut, årets MVP. Av de som var nominerade, Alice Carlsson, Josefine Rybrink och Caroline Seger, var en röst på den sistnämnda given i min bok.
Alla tre nominerade har varit värdefulla på sitt sätt. Carlsson i egenskap av Bajens lagkapten. Ansvarstagande Rybrink som är bolltrygg som få. Seger för att hon är just Caroline Seger, med allt vad det innebär. Ni fattar.
Gissningsvis påverkades röstningen lite av att det är Segers sista säsong och att skorna snart står på hyllan. Men hon har också varit en stor del i Rosengårds framgång den här säsongen och hade gjort sig förtjänt av utmärkelsen oavsett om det var hennes sista säsong eller inte. Hennes avskedsturné har varit lång, som den bör, och än är den inte över. Det sista som sker är att hon ska tackas av i samband med landslagets match mot Serbien på Tele2 Arena.
Årets back gick till Rebecca Knaak. Jag var med andra ord inte ensam om att rösta på henne. Även det var ett enkelt val. Inte för att någon av de andra nominerade har gjort en svag säsong. Snarare är det så att Knaaks säsong har varit helt ofattbar. Det blev tolv mål för mittbacken och hon hamnade således på plats åtta i skytteligan – som mittback (?!). Det har inte heller varit lätt att göra mål på mästarlaget och som mittback har hon helt klart en del i det.
Med ett utgående kontrakt ska det bli spännande att se var tyskan hamnar. I en intervju med Sydsvenskan, inför den sista omgången, berättade Knaak att hon inte sagt nej till Rosengård än, men att matchen mot Djurgården “absolut kunde vara den sista”. Hon har även berättat att det finns intresse från klubbar i Europa, att hon pratat med några olika, men inte bestämt sig hur hon vill göra.
Det fanns faktiskt en kategori som Rosengård inte kammade hem: “Årets forward”. Jag röstade på Hammarbys Cathinka Tandberg och det blev också norskan som vann kategorin. Men det blev “bara” en andraplats i skytteligan för vinnaren. Av förklarliga skäl var inte skytteligavinnaren Momoko Tanikawa, som är mittfältare, nominerad i kategorin. Japanskan tog dock hem två andra priser: “Årets genombrott” och “Årets mittfältare”.
Åter till Tandberg. Hon beskrev själv säsongen som “bra och lite tuff”. Vad är det som har varit tufft då? Hon inledde säsongen i Linköping som har varit sämre en någonsin i år. I den fjärde omgången, efter Linköpings förlust mot Rosengård, mötte Tandberg media med tårar i ögonen. Frustrationen var total och det dröjde inte länge innan hon tackade för sig. Den nya klubbadressen blev Hammarby och där lossnade det direkt. Debuten gjorde Tandberg mot sin gamla klubb och hon höll inte igen. Det blev mål i första matchen i Hammarbytröjan och sedan dess har målen trillat in. Till slut blev det 15 mål, ett mål ifrån förstaplatsen i skytteligan.
Vad som gör Tandberg till en så bra forward? I mångt och mycket är hon komplett. Hon är bra både felvänd och i djupled, kan avsluta i box och från distans. Hon är orädd, kraftfull och väldigt stark fysiskt. Addera därtill en enorm målhunger och en vilja som gör att hon aldrig känns nöjd. Att hon dessutom bara är 20 år kan man kanske inte kalla för egenskap, men fortsätter hon såhär ska hon nog kunna slå sig in på den stora världsscenen.
Totalt blev det sju priser till Rosengård på galan. Med tanke på deras rekordsäsong så slog de säkert rekord i flest priser också. Och innan året är slut har de säkert slagit rekord i flest antal rekord. Det skulle förvåna exakt ingen vid det här laget. Någon ska bara orka räkna dem också.
Här kan du se alla pristagare på torsdagens gala.