Ogynnsamt för Bergvall

Undantag finns men oftast är ord som kablas ut via media genomtänkta, välavvägda och planerade. För att sätta press på någon i vissa fall, för att skicka ett budskap om något i andra. Exempelvis.

Det finns oftast något att läsa in i det som sägs, liksom.

Utifrån det får jag en dålig känsla när Ange Postecoglou pratar numera.

Efter torsken mot Galatasaray fick Spurs-tränaren egentligen en fråga om en annan ung spelare när han på eget bevåg blandade in Lucas Bergvall i sitt svar.

Det fick mig att hoppa till.

Först var det ett resonemang i “han kommer lära sig”-stuk följt av en liten “det är inte lätt”-klapp på huvudet. Och det var inte första gången han pratade på det sättet om svensken.

Varför gör han så?

För att skydda Bergvall, är det uppenbara svaret. Det näst mest uppenbara är väl att han vill dra ner förväntningarna kring 100-miljonersköpet från Djurgården. Berätta för supportrar, som vill se mer av 18-åringen, att: “Nej, nej, nej. Sakta lite nu. Det är inte läge för det”.

Schysst. Men det finns något annat att tolka in i Anges ord också: han är helt enkelt inte övertygad om Bergvalls nuvarande förmåga.

Nu har han återkommit till att svensken har “mer att lära” så pass många gånger att alla har förstått att han tycker så. Subtilt vill Ange antagligen i stället förmedla att Bergvall inte riktigt är redo – än – för den högtempo, heavy metal-liknande fotboll som det är i toppen av Premier League.

Verkligheten backar upp att det troligtvis är så.

Efter ett par lyckade inhopp i början av säsongen har Bergvall inte spelat en minut i de fem senaste ligamatcherna. Bara i Europa League, där laget luftas ordentligt.

Inte ens i den genanta förlusten mot Ipswich i söndags fick den offensive svensken någon speltid. Inte ens när Tottenham jagade ett kvitteringsmål.

Det säger någonting om någonting.

Bergvall fick två öppna avhyvlingar mot Manchester United och var den som rök först vid det röda kortet mot Qarabag. Att vara “lätt å offra” är ofta en bra indikator på hur högt i kurs man står hos sin tränare.

Mini-krisen som Spurs går igenom just nu är inte heller till 18-åringens fördel. Postecoglou, som till exempel börjat ta på sig förluster, upplevs som betydligt mer pressad än tidigare. Annat vore väl i och för sig konstigt efter fem torsk på elva matcher.

En pressad tränare? Ja, lita på att han kommer förlita sig på rutinerade spelare i större uträckning. Spelare som han tror på och som kan leverera resultat här och nu.

Det är där som Bergvall kan, och delvis har, hamnat i kläm. Potential och utveckling läggs åt sidan när poängen måste in. Laguttagningarna blir väldigt talande på så sätt.

Vi är i november och det är alldeles för tidigt att börja prata om en utlåning. Dels finns det ett värde i att bara vara i Tottenhams miljö, dels kan det komma öppningar längre fram med skador och avstängningar.

Men nog behöver situationen börja gå åt det bättre för Bergvall hyfsat snart för att lånediskussionen inte ska aktualiseras på allvar. För just nu pekar hans “status i hierarkin”-mätare nedåt.

Och Postecoglous senaste utspel osar inte att en helomvändning på den punkten är att vänta inom kort.

Även om vi alla fått lära oss av bättre vetande att det är fult att slänga sig med osanning kan det vara på sin plats med en vit lögn emellanåt. Ibland kan det till och med vara ett måste.

Fråga bara Mikel Arteta.

Inträngd i ett hörn hade han inget annat val efter förlusten mot Newcastle i lördags när frågan om hans Arsenal “saknar en Alexander Isak-typ” i laget kom upp.

– Jag älskar mina spelare och skulle inte byta ut dem mot några andra, svarade han.

“Sure”, Mikel. Hade du haft en lögndetektor på dig hade den gett fullskaligt utslag: L ö g n. Tumme ner. Misslyckat test.

Givetvis kunde han inte svara något annat. Det förstår ju alla. Men sakfrågan är spännande.

För mig är det alldeles uppenbart att det är exakt så: Arsenal saknar en typ som Alexander Isak. Det är ju den enda sista pusselbiten som saknas i det annars helt kompletta lagbygget.

Svensken är liksom en drömspelare för Arteta med sin mångsidighet. Livsfarlig i djupled, men också så tekniskt briljant att han kan skapa målchanser helt på egen hand – ur ingenting – och samtidigt hantera sin roll i ett kombinationsspel.

Arsenal är en lagmaskin som systematiskt maler ner sin motståndare på närmast identiskt Manchester City-manér. Men ibland låser det sig för den typen av pragmatism, särskilt i tajta matcher. Pep Guardiola har löst det problemet genom att spendera miljarder på kreativa yttrar och spetsforwards.

Ska “Gunners” nå samma nivåer som sin nyblivna rival måste man gå samma väg och öppna plånboken på samma vis. För det blir extra tydligt när Martin Ødegaard är borta att ytterligare ett centralt hot saknas.

Så jag lanserar tanken här: Gabriel Jesus till Newcastle – och Alexander Isak till Arsenal. Win-win för alla!

Visst kittlar det? Ljug inte nu, Arteta!

***

På tal om Arsenal. Att en sportchef lämnar mitt i en säsong är aldrig ett gott tecken. Framför allt inte när man, likt i Edus fall, har jobbat så nära tränaren. Den typen av sammansvetsade sportchef-tränarband är svåra återskapa.

Brassen har gjort ett otroligt jobb och lämnar klubben i ett fantastiskt skick. Rätt man måste så klart in på jobbet, men det finns ingen anledningen för jätteoro på Emirates i nuläget.

***

Manchester City skriker efter Rodri. De ljusblå har betydligt svårare att hitta fjolårets höga lägstanivå efter spanjorens korsbandsskada.

Luktar januarivärvning.

***

Ruud van Nistelrooy har fört sig lika värdigt och klanderfritt som förväntat som interimtränare i Manchester United. Hoppas han får en plats i Rúben Amorims stab på något vänster.

***

Återigen, Liverpool: Ge Mohamed Salah ett blankt papper och en penna.

Varken David Moyes, Louis van Gaal, Ole Gunnar Solskjær, Ralf Rangnick eller Erik ten Hag hade – i vissa fall mest på grund av språkförbristning – en persona som autentiskt osade att de klarade av att hantera allt tryck samt pallade stå emot det, och samtidigt ha bröstet högt upp i vädret.

José Mourinho hade det. Men i hans fall hade tiden sprungit ifrån hans fotboll snarare än någonting annat.

Nu blir det Rúben Amorim som ersätter ten Hag och in kommer vad jag uppfattar som en karismatisk ledare. Ironiskt nog har Sportings guldmakare kallats för ”nye Mourinho” i sitt hemland, men några likheter dem emellan ska inte dras.

I England ska det verkligen inte underskattas hur väl man hanterar trycket från media. När temperaturen vrids upp är det väsentligt att man som tränare kan uttrycka sig trovärdigt och tydligt, för alla uttalanden som landar fel får snurr direkt och biter en själv lätt i arslet över tid.

Jag menar: hur många märkliga ten Hag-citat blev inte virala? Nederländaren hamnade ofta snett på grund av sin oförmåga att uttrycka sig precist och till slut blev han uppslukad av sina egna citat, som användes emot honom.

En parallell går att dra till Unai Emery, som gör succé med Aston Villa nu men som hade det tufft i Arsenal på grund av språkbekymmer.

Det är en del av jobbet. En annan: vad kan du leverera för fotboll?

Amorims förvandling av Sporting är inget annat än imponerande. Under sin första hela säsong som ansvarig förde han klubben till första ligatiteln på 19 år. Den portugisiska jätten har numera etablerat sig som en inhemsk suverän och i höst har man inlett ligan med nio raka segrar (30-2 i målskillnad).

39-årigen har använt sig av ett 3-4-3-system, inte helt olikt hur Thomas Tuchel formerade Chelsea. Statistik visar att Sporting har varit ett aggressivt presslag med ett dynamiskt anfallsspel, där kontrollerad speluppbyggnad blandats med snabba anfall, under Amorims ledning.

Givet att han fortsätter på samma spår på Old Trafford finns det ett par vinnare och förlorare bland spelarna i Manchester United. Vi börjar med hur Amorim skulle kunna ställa upp:

André Onana (Altay Bayindir),

Leny Yoro (Victor Nilsson Lindelöf) – Matthijs de Ligt (Harry Maguire) – Lisandro Martinez (Jonny Evans),

Diogo Dalot (Noussair Mazraoui) – Manuel Ugarte (Casemiro) – Kobbie Mainoo (Christian Eriksen) – Luke Shaw (Tyrell Malacia),

Bruno Fernandes (Mason Mount/Amad Diallo) – Rasmus Højlund (Joshua Zirzkee) – Alejandro Garnacho (Marcus Rashford).

* De uppenbara vinnarna är Nilsson Lindelöf och Maguire. Om vi utgår från en skadefri trupp hade båda fått svårt att få speltid i en 4-backslinje, men med tre mittbackar öppnas fler möjligheter.

* Nilsson Lindelöf är dessutom så pass mångsidig att han kan användas i alla tre mittbacksroller (höger, centralt och vänster).

* Forwardslinjen lär bestå av två ”tior”, snarare än två yttrar, bakom den centrala strikern. Både Fernandes och Mount skulle passa där liksom Rashford och Garnacho. Däremot är det inte otroligt att mer renodlade yttrar som Diallo och Antony kan få det svårare.

* I matcher mot sämre motstånd skulle Ugarte kunna paras ihop med en mer offensiv partner som Fernandes. Annars lär Mainoo och Ugarte få gott om speltid tillsammans. Frågan är om 32-årigarna Casemiro och Eriksen har benen som krävs för att nå upp till minimikraven som lär ställas i framför allt presspelet.

* Ugarte är annars ytterligare en klar vinnare av tränarbytet. Speltiden var knapp under ten Hag men nu får han sin ex-coach från tiden i Sporting som boss framöver.

* En spelare som kan få svårt att hitta en roll är Zrizkee. Højlund är relativt lik Viktor Gyökeres och lär därför passa in kanon i systemet. Frågan är dock hur den betydligt temposvagare nederländaren kommer att fungera. Det är inte omöjligt att han får konkurrera om en ”tia-roll” i stället och att Rashford blir den som byter av Højlund längst fram.

* På tal om det: Gyökeres prislapp sänks i sommar, har flera olika medier uppgett. Visst lär Amorim vara sugen på att plocka med sig svensken? Öppningen finns där, och jag ser det inte som otroligt att Zirkzees sejour på Old Trafford blir ettårig utifrån vad han visat hittills.

* Ett problem Amorim kommer behöva hitta en lösning på snabbt är vänster wingback-positionen. United lär inte ha mycket pengar att värva för i januari om man inte säljer spelare först. Lyckas man frigöra kapital måste prioritet vara att plocka in en vänsterspringare med tanke på skadeproblematiken kring Shaw och Malacia.

* Det känns förövrigt som att Shaw skulle passa bäst som vänster mittback i 3-backslinjen.

* Jag sätter även ett frågetecken för Mazraoui. Amorim har använt sig av offensiva wingbacks och marockanen är inte ytterbacken som springer kortsida-kortsida i 90 minuter. Kan han i stället vara ett alternativ som mittback?

Några möjliga drömvärvningar: Gonçalo Inácio (Sporting), Castello Lukeba (RB Leipzig), Jeremie Frimpong (Bayer Leverkusen), Rayan Aït-Nouri (Wolverhampton), Adam Wharton (Crystal Palace), Eberechi Eze (Crystal Palace), Viktor Gyökeres (Sporting).

—

Det finns ett självklart frågetecken att lyfta kring Amorim också och det är att han ”bara” varit tränare på högsta nivå i knappt fem år. Är han redo att ta sig an ett uppdrag av Manchester United-magnitud?

Brist på erfarenhet: kanske. Men personligen är jag trött på att samma gamla tränarnamn bara snurrar runt och tillåts misslyckas på olika platser. Det är uppiggande med ett ”up and coming”-namn som anställs med långsiktighet i åtanke.

Resten är upp till dig, Rúben.

Ouf. Det vrider sig i magen.

Det har varit så plågsamt att följa.

Undra hur pressad Erik ten Hag egentligen var förra veckan när han “förnekade” att förlusten mot Tottenham hade hänt.

– Jag ignorerar den matchen totalt, sa han och pekade på att hans lag fick en tidig utvisning.

Va?

Det gör alltid ont att se en tränare kriga för sitt jobb. Greppa efter varje möjligt halmstrå, för att försöka övertyga publiken om att han är “the man”.

Men ingen har trott att ten Hag är Manchester Uniteds “man” senaste året.

Bristen på sjukdomsinsikt har varit total och varje försvarstal 54-åringen gett har bara rört upp mer och mer ilska i supporterled. Ibland har man faktiskt undrat om ten Hag varit ensam i hela världen om att faktiskt se något positivt i sitt lags utveckling, som han uppgett att han har sett.

Med tiden blev han en karikatyr av sig själv med sitt hattande i media och sina lustiga bortförklaringar.

Alla andra har skrattat åt det.

Till slut tyckte inte Manchester Uniteds ledning att det var så roligt längre. Och gott så, för det var faktiskt inte en dag för sent att ten Hag fick lämna sitt jobb.

Det handlar inte bara om resultat. Prestationerna som jätten radat upp i höst och över tid har varit så undermåliga att ingen fotbollsvettig människa i världen har kunnat försvara ten Hag.

På sin första presskonferens för drygt två år sedan spände ten Hag bågen. Han hyllade Liverpool och Manchester City, men spådde att bjässarna skulle falla:

– You’ll always see that an era comes to an end, sa han.

Nu har en era kommit “to an end”.

ten Hags era. Äntligen. Och jag är nästan glad för hans skull.

Han har sett plågad ut. Nu slipper han lidandet.

Liksom alla Manchester United-supportrar.

***

Så vem ska ta över nu då? I Premier League-specialen ovan går vi igenom kandidat för kandidat. Se den här.

Jag kan ganska ofta roa mig åt ”Bajen-Sparvens” virala utbrott. Du vet, den arge avgå-supportern som du säkert sett på Youtube.

”Det är lätt att vinna över BP och Trelleborg din j*vla sopa”, vrålar han i det klassiska klippet.

Orden är riktade mot Hammarbys då mycket pressade tränare Tony Gustavsson. Och visst fasen hade han lite rätt ändå, Sparven? Det är ju faktiskt ganska lätt att vinna över BP och Trelleborg.

Framför allt om man är ett lag med betydligt större resurser.

Man skulle kunna överföra det till en Premier League-kontext.

Före den gångna helgen hade Liverpool nämligen bara mött lag av BP- och TFF-karaktär i ligan. Bortsett från Manchester United då, men de får väl snarare klassas som Englands motsvarighet till Helsingborg?

Och det är ju ganska lätt att slå HIF i nuvarande skick.

Men i söndags kom så första riktiga testet för Liverpool, mot ett i höst oväntat starkt Chelsea. Svaret var inget annat än imponerande.

Inte nödvändigtvis för att det var en briljant insats på något sätt (2-1-seger), men det kändes återigen som ”gamla Liverpool”. Det Liverpool som vi i så många år fick se under Jürgen Klopps ledning.

Man är liksom definitionen av en maxkalibrerad lagmaskin som systematiskt bara maler, maler och maler tills man till slut har malt ner sin motståndare – som krampaktigt får kippa efter andan.

Och dödsstöten kommer i princip alltid, förr eller senare. För man har en ruskig förmåga att gräva fram segrar man både är förtjänta av och inte.

Spelmässigt är Liverpool det lag som har sett bäst ut i PL hittills. Serieledningen är helt rättvist, och segern mot Chelsea var ett bevis på att årets upplaga är “på allvar”.

Sparven hade bara fått sätta sig ner just nu. Han hade inte haft något att säga om han var Liverpool-supporter.

Det här är en drömstart för Arne Slot. Att ersätta Klopp skulle aldrig bli lätt, men han har redan lyckats överkomma fansens kanske största farhåga: en baksmälla likt den Arsené Wenger och Sir Alex Ferguson lämnade efter sig i Arsenal respektive United.

Ingen oroar sig för det nu.

Och än viktigare: ingen supporter längtar tillbaka till ”hur det var förr”. I stället drömmer alla redan om nya, ljusa dar med en stor dos framtidstro och obotlig optimism.

Vikten av det ska inte underskattas.

Inget är så klart vunnet än och inga titlar delas ut i oktober. Men den här inledningen var ett måste för nederländaren. För hur man än vrider och vänder på det så kommer Klopps enastående arv att leva kvar på Anfield för alltid – och inledningsvis får Slot bara leva med att ständigt jämföras med ex-tränaren.

Jag vågar dock lova att ingen kommer sjunga tyskens namn längre om det blir seger mot Arsenal på söndag också, i test 2.0. För man vinner snabbt fansens odelade kärlek om man lyckas slå BP och Trelleborg …

… och lagen som är bättre än så.

***

Crystal Palaces floppstart (0 segrar på 8 matcher) är ytterligare ett bevis på att man inte förstår någonting om fotboll.

***

Oklart vad Wolves-tränaren Gary O’Neil jiddrade om efter förlusten mot Manchester City. Målet, som klarade en VAR-koll, i 95:e var ju solklart?

***

Southampton är en hopplöst naiv nykomling. Det luktar inte, det fullständigt osar nedflyttning.

Jag tycker verkligen att det är så ball.

Du vet det här när man kaxigt sticker ut hakan, lovar att man ska uppnå något tämligen svåruppnått. Och så gör man det.

Jag älskar det. Oavsett sport.

Jag minns när boxningsstjärnan Floyd Mayweather dundrade ut att han ”till 100 procent” skulle slå Manny Pacquiao inför deras fajt … och så gjorde han det! Eller när Tom Brady gick till Bucs och garanterade sina lagkamrater att de skulle vinna Super Bowl.

Ballt. Jag kan inte hjälpa att tycka det.

Kanske är det den sortens extremsjälvförtroende man behöver ha för att nå och verka på den absolut högsta nivån, oavsett sport. Men så är det vågat också. Riskfyllt. För man spänner ju bågen.

Så det passar inte vem som helst.

Fallet blir så mycket högre om du misslyckas. Smällen tar hårdare. Och många vill ju se andra, framför allt de på toppen, och framför allt sina rivaler, misslyckas.

Av just den anledningen har jag svårt att förstå Ange Postecoglous märkliga utspel lite från ingenstans nyligen.

”Jag brukar inte vinna saker, jag vinner saker mitt andra år. Inget har förändrats”, sa tränaren efter derbyförlusten mot Arsenal.

Var kom det ifrån?

För må så vara. Men innan har han på klubblagsnivå tränat inhemska giganter i Skottland, Japan och Australien – nu tränar han Tottenham.

Och ingenting i Spurs sommarfönster luktar titel direkt. Än mindre titeldoft känner du om du sniffar på lagets säsongsinledning. Så va fan. Vad var det uttalandet bra för? Det enda det gjorde var att höja ribban, sätta onödig press på honom själv och hans trupp i den ultrakonkurrensutsatta miljön som råder i PL:s toppskikt.

Det finns en stor chans att Postecoglou kommer få äta upp sina ord i slutet av säsongen så som resultaten ser ut just nu.

Missförstå mig inte: jag älskar som sagt den kaxiga framtoningen. Och jäklar vad ballt det hade varit om han faktiskt leder Spurs till en titel den här säsongen. Men först och främst ska man nog se till att sätta sig själv i en position där man har förtjänat att prata på det viset.

Annars blir det bara naivt och dumdristigt. Det var ju inte Arteta eller Guardiola som sa det, liksom. Inte Floyd Mayweather eller Tom Brady heller för den delen.

Och Tottenham är Tottenham. En klubb som knappast är synonym med titlar.

Eller är det så att 59-åringen börjar bli pressad? Nja. Kanske att han känner aningen mer än den naturliga press som följer med jobbet just nu. Men han har egentligen ingen anledning att göra det.

För den vältalige australiensaren är det bästa som har hänt Spurs på många, många år. Och han har alla möjligheter att vinna titlar med klubben … på sikt.

Just nu är inte Tottenham i en titelutmanande position. Det mediala “lugnet” det medför borde man omfamna i stället för att mopsa upp sig mot den för stunden betydligt mer välrustade rivalen i norra London och alla andra konkurrenter.

Kaxa inte i onödan, Ange. Det kommer bara att bita dig i röven. Om inte annat leda till mer – onödig – press.

*En vecka tidigare*

Telefonen ringer. 

Det märks direkt att han lider.

Han berättar att han inte fattar nånting. Och jag kan inte klandra honom. Vad är det som händer? frågar han sig. Allt är på väg att gå åt helvete. Igen. 

Han kunde inte ens hålla tillbaka.

“Jag fällde fan en tår”, säger han.

Det är som att han sörjer. Stackarn. Jag lider ju med honom.

Han berättar att han satt där, på Old Trafford. Med ansiktet i sina händer. Länge. Allt skulle ju vända i år! Med nya ägarna och allt. Men inget har hänt. 

Eller vänt.

Ytterligare ett år av misär, tänker han. Jag förstår att han vill ge upp. Att han bara är så där jäkla trött på allt. 

Det är en polare, Manchester United-supporter, till mig som har ringt. Han var på plats mot Tottenham förra helgen.

Han berättar att han såg någonting, när han till slut lyfte ansiktet från sina händer. Han såg att stora delar av publiken hade lämnat Old Trafford. Långt före slutsignal.

Det där! tänker jag. Det där är slutet. 

Det är alltid slutet.

När fansen börjar svika sitt lag, då är det över för tränaren. Det är så effektfullt. Inga banderoller. Inga rop. Bara en tyst markering: vi har tröttnat. Gett upp.

Och jag har sett det hända förut, på Old Trafford. Det har alltid varit slutet.

Efter den här ”ödesveckan”, med 3-3 mot Porto och 0-0 mot Aston Villa, kan jag inte tänka mig något annat än att gränsen är nådd. Erik ten Hag måste bort, inom kort.

Det bara måste vara en fråga om när nu.

Jag är emot att slänga tränare under bussen så fort något inte går ett lags väg. Ingen framgångsrik klubb har någonsin jobbat så. Men det här har pågått alldeles för länge.

Jag menar. Min polare gråter! 

ten Hag kommer inte få ordning på det här. Spelet är bedrövligt. Det är ihåligt bakåt, idéfattigt framåt. Resultaten är i nivå med bottenlagens. I vissa fall till och med sämre.

Jag har sett mycket av Manchester United under nederländarens ledning. Nu har jag sett tillräckligt. Det är bara för dåligt. Och det finns inga ursäkter kvar.

Antagligen köpte han sig lite tid genom poängen på Villa Park, efter kaoset som följt Spurs- och Porto-insatserna. Men att det anses vara ”okej” att åka och försvara sig till ett oavgjort resultat, utan någon uppenbar ambition att vinna, i Birmingham säger allt om hur saker och ting har utvecklats.

Det imponerar inte. Det är ovärdigt och oacceptabelt, med tanke på miljarderna som har spenderats.

Den här veckans prestationer och resultat var droppen. Fansen har redan börjat svika och de kommer fortsätta svika så länge det ser ut så här. Nu måste det vara en tidsfråga innan ten Hag får lämna. För allas skull.

Jag tänker på min polare. Hur mår han i kväll? 

Nog bäst att inte ringa. 

***

ten Hag har slagit sitt eget rekord från i fjol. Höstens start i PL är den sämsta sedan Sir Alex Ferguson klev av 2013. Åtta poäng på sju matcher är facit.

***

Delägare och högste höns Sir Jim Ratcliffe var på Villa Park tillsammans med övriga United-höjdare.

I dagarna väntar ledningsmöten i London och Manchester.

***

Arsenal, Liverpool och City har alla tre hittat in i det som bäst kan beskrivas som toppgängens ”städa av övriga lag-lunk”. 

Trion väcker inga stora rubriker för tillfället, men de vinner sina matcher. Bekvämt ena veckan, kämpigare andra. Men de vinner. Och tar poäng.

Ett sunt tecken så här tidigt in på säsongen är just att man inte är lagen som får de stora rubrikerna. Att allt bara är lugnt och harmoniskt. Och att man vinner.

Det gör Arsenal, Liverpool och City just nu. De har redan skaffat sig en lucka neråt och mycket talar väl för att titeln hamnar på antingen Emirates, Anfield eller Etihad nästa år.

Det lär finnas anledningar att återkomma till dessa lag. Längre fram, då. Just nu ska det bara lunkas vidare.

***

Julen Lopetegui gav främst sig själv lite andrum med tre poäng. Viktigt med en övertygande seger för West Ham. 

***

Brentford öppnade segt i helgen. 

Efter tre raka matcher med mål i minut 1 dröjde det den här gången till minut 2 innan man nätade mot Wolves.

***

Newcastle saknar Alexander Isaks spets!

***

Sättet Brennan Johnsson har reagerat på kritiken från sina egna supportrar är inget annat än mäkta imponerande. Tottenham-yttern är stekhet just nu.

Något som inte var lika imponerande var Spurs kollaps, från 2-0 till 2-3 mot Brighton. Börjar Ange Postecoglou blir pressad? Återkommer till det i bloggen nästa vecka.

Ibland ser man det hända.

Det kan ske precis framför ögonen på en. Det man kanske inte trodde skulle ske. Det man aldrig kunde förutspå. Det kan vara oväntat, men man kan också haft det lite på känn.

Oftast är det bara sorgligt att se: Ett förfall.

I dag såg jag början på ett när Tottenham väntat spöade ett uselt Manchester United. Välkommen in på stigen, Marcus Rashford.

Stigen som leder till kyrkogården någonstans bakom strålkastarljusen på Old Trafford. Du kommer nå vägs ände här snart om inte någon sätter stopp. Kanske borde någon göra just det.

Uniteds ledning kommer stå vid ett eget vägskäl nästa år. Rashford kommer vara 27 då, och antagligen lär sommarens transferfönster vara jättens sista chans att sälja sin guldgosse för stora stålar.

Ska man behålla sin välbetalde stjärna? Då får man troligtvis ”dras” med honom i flera år till, kanske karriären ut. Och det utan några som helst garantier på att han kommer nå den världsklassnivå han är betald att leverera på.

Eller så kommer vi till, enligt mig, det föredragna alternativet: sälj Rashford så dyrt det går, satsa på Garnacho och använd pengarna till att bygga om truppen.

För i nuläget är det inte bra för någon att ”Rashy” spelar kvar i Manchester United, hur ont i hjärtat det än säkert gör för alla supportrar att erkänna det. Han är ju ”born and bred”. Egna killen som alla fans vill se lyckas.

Men ibland måste man lägga känslorna åt sidan och våga klippa banden.

För sedan den succéartad säsongen 2022/23 har jag troligtvis bara sett Rashford spela på världsklassnivå i en handfull matcher. Mot Tottenham stod han återigen för en blek insats för jag vet inte vilken gång i ordningen. Han får absolut ingenting uträttat.

Det börjar faktiskt bli sorgligt att se.

På något jäkla vänster känns det fortfarande som att Rashford är ung. Att man ska ge honom tid, utrymme att i lugn och ro få växa ut till den här världsspelaren nog alla tror att han kan bli. Men han är 26 nu.

Och det händer ingenting.

Rashford ska bära United på sina axlar. Som Salah bär Liverpool. Om inte annat borde han sprudla som Saka i Arsenal. Eller leda som Son leder Tottenham. Men han gör inte det.

Det finns helt enkelt så enormt mycket mer att kräva av ytterforwarden.

Man kan så klart peka på tränare Erik ten Hag och att det är han som inte får ut maximalt av Rashford. Det finns väl någon gnutta sanning i det, men jag köper inte det fullt ut. För all statistik visar att United som lag kommer till många klara målchanser (ligger faktiskt i topp i PL).

Man missar dem bara.

Det är faktiskt dags att lite ordentlig kritik riktas mot vissa spelarhåll också i United, och inte bara mot den nederländske coachen. Rashford är en av många stjärnor som har underpresterat kraftigt över lång tid nu.

Slarvigt brukar vissa brittiska experter hånfullt slänga sig med att Old Trafford är en ”kyrkogård”, dit spelare kommer och begraver sina karriärer (metaforiskt). Rashford står med sin ena fot på stigen som leder dit.

Rashfords förfall sker här och nu och hans karriär håller faktiskt på att plana ut på en ovärdigt låg nivå. Hur smärtsamt det än må vara borde någon sätta stopp för det här snart.

För allas bästa.

***

Det är oförståeligt hur det röda kortet på formlöse Bruno Fernandes både kunde delas ut och klara en VAR-check. Men det spelar ingen roll. Manchester United hade antagligen förlorat ändå. De var sorgliga att se på första 40 minuterna.

Eländet tar aldrig slut. Räkna med att det kommer börja gunga rejält under ten Hags fötter nu.

***

Kul att se Dejan Kulusevski för tillfället. Han sprudlar i sin nya roll centralt i planen och har haft en fantastisk start på säsongen.

Ny fin prestation mot United.

***

Hög backlinje, högre backlinje, Brighton.

Det blev man rejält straffat för mot Chelsea. Första halvlek på Stamford Bridge var bland det värsta jag sett. Det hade kunnat bli tio mål! Kul när mycket händer men jag kan inte minnas när jag senast såg så många misstag och slarvfel under 45 minuter i en match i PL.

Plus: Cole Palmers tillslag. Urläckert! Fyramålsskytt dessutom.

***

Brentford har gjort mål inom 60 sekunder i tre raka matcher, som första lag någonsin i PL.

Det har räckt till en poäng.  

***

Hur blir livet utan Rodri?

Rätt mycket fattigare, verkar det som. Newcastle var som blodiglar på ett, för en gångs skull, småhackigt Manchester City. Med intensivt presspel och direkta bollar in bakom de ljusblås backlinje hade man mästarna i gungning.

För ja. Det var tydligt att Pep Guardiola och hans gäng saknade Rodri. Problem kan vara att vänta även i framtida toppmatcher för City.

Resorna i Europa. Kvällen på Emirates. Cupguldet. Den smått euforiska och oövervinnerliga känslan som byggs upp i en stad när ens lag överträffar alla förväntningar. Gång på gång.

Det här “vi mot världen”-stuket. “Vi mot f**king alla”. Det är nästan magiskt. Och inget eller ingen kan stoppa en. 

Dessvärre är det nog bara ÖFK:s fans som kommer att minnas klubbens framgångsår mellan 2016-2018 på det sättet. 

Bland många andra kommer de rödsvartas framfart aldrig få det erkännande den kanske förtjänar på grund av alla stökigheter som samtidigt omgärdade klubben utanför planen.

Trots att dåvarande ordförande Daniel Kindberg friats i hovrätten för ekonomisk brottslighet är “fifflarstämpeln” från den tiden något som ÖFK aldrig lär kunna tvätta bort. Klubbens fans håller kanske inte med, men det är så det är. 

I supporterled tenderar skandalrubriker att hänga kvar oavsett om det berörda lagets egna anhängare vill det eller inte, och oavsett vad som i slutändan slås fast i diverse rättssalar. 

När ÖFK:s framgångar kommer på tal i framtiden lär tillägget om fuskanklagelserna följa tätt därefter. Delvis som ett sätt att förminska det som faktiskt uträttades på planen. 

Orättvist? Kanske. Vissa kan nog tycka det i alla fall. Men det är så det fungerar. 

På så vis finns det en del likheter mellan uppstickaren i Jämtland och en ljusblå Premier League-jätte i Manchester.

På många sätt har Abu Dhabis övertagande av City år 2008 revolutionerat europeisk toppfotboll. Klubbens omvandling sedan dess saknar motstycke i modern tid. 

Investeringarna har varit tunga. Pengar har pumpats in och titlar har radats upp som följd. Euforiska framgångsår som City-supportrar – vilka dessförinnan länge hade lidit – kommer bära med sig resten av sina liv.

Men det riktiga erkännandet för klubbens förvandling kommer City troligtvis aldrig att få hos den breda massan. De nu aktuella fuskanklagelserna kommer för alltid att ligga som en våt filt över den ljusblå storhetstid som varit och fortfarande pågår. 

Förra veckan inleddes förhandlingarna om de nära 130 regelbrott (115 är siffran som fått fäste och länge cirkulerat) som PL anklagar City för. I sociala medier har bilder på dyra stjärnadvokater, redo att försvara jätten med näbbar och klor, på väg dit dykt upp. 

Det har känts talande för framtidens narrativ kring Manchester-laget. 

Anklagelserna är omfattande och resultatet av en drygt fyra år lång utredning. I korthet anklagas City, som bestämt nekar till allt, bland annat för…

… 54x. Misslyckats ge korrekt finansiell information mellan 2009-2018.
… 14x. Misslyckats ge korrekta detaljer kring utbetalningar till spelare och tränare mellan 2009-2018.
… 5x. Misslyckats jobba inom Uefas Financial Fair Play-regler mellan säsongerna 2013-2018.
… 7x. Misslyckats jobba inom PL:s egna FFP-regler (PSR) mellan 2015-2018.
… 35x. Misslyckats samarbeta med PL i den nämnda utredningen, som pågick mellan december 2018 och februari 2023. 

Dom väntas komma tidigt nästa år.

Poängavdrag? Tvångsnedflyttning? Strukna titlar för berörda år (tre i PL, tre i ligacupen och en i FA-cupen)? Eller kommer stjärnadvokaterna lyckas få jätten friad?

Skyldig eller oskyldig?

Det är så klart omöjligt att sia kring vad som kommer hända härnäst. Men en sak tror jag mig veta: likt ÖFK kommer Citys storhetstid alltid att vara vanärad av en fifflarstämpel. 

Oavsett juridiskt utfall i slutändan.

Och det gäller även åren efter 2018 där Pep Guardiola och hans gäng vunnit fem inhemska cuptitlar, fem PL-titlar och en CL-titel. För det kommer klubben heller aldrig få det breda erkännande den kanske förtjänar.

Även om Manchester City-fans inte håller med om det så är det så det är. 

Alla titlar kommer kunna viftas undan och fingrar kommer alltid att pekas mot fifflandet. Eller anklagelserna om det, i alla fall. På det sättet kommer rivaliserande fans försöka reducera all succé till något orent. Något som i deras värld aldrig riktigt räknades. 

Något man nästan mest bara kan skratta bort. 

För var alla framgångar ens möjliga att uppnå utan de påstådda oegentligheterna? Det går inte att veta. Men om det är så eller inte spelar ingen roll. Ovissheten och faktumet att anklagelserna de facto existerar är tillräckligt med “bevis” för hur många kommer forma sina åsikter.

När det gäller synen på City finns det en annan faktor att väga in. Bland traditionstyngda klubbar som Arsenal, Manchester United och Liverpool ses de ljusblå fortfarande mest som en ”högljudd uppstickare”. 

Trots att Guardiolas gäng fortfarande är den sportsligt överlägset största rivalen till samtliga andra PL-jättar är det ändå så att de andra “hellre” ser City ta titlar än någon annan rival. Även om de är lokalrivaler vill nog majoriteten av alla United-fans fortfarande hellre att City vinner ligan än Liverpool eller Arsenal, exempelvis. 

Det säger något om någonting. Rivalitet, tradition och historia har betydelse. Snabba resor till framgång tas sällan emot med öppna armar, framför allt inte när de omgärdas av stökigheter. Oavsett om man döms vara skyldig för dem eller ej. 

Kolla bara på ÖFK.

Fuskanklagelserna har redan fått effekten att Citys framgångar inte riktigt “tagits på allvar” i vissa supporterled. “Det är bara tack vare oljepengar”-snacket har cirkulerat länge som ett sätt att förminska allt. Nu finns det konkreta anklagelser om brott att lägga på det.

”115” kommer leva kvar.

Och det är tillräckligt för att Citys storhetstid för alltid kommer vara befläckad i delar av allmänhetens ögon. Orättvist? Kanske. 

Men det är så det är. 

***

Skulle City fällas för en majoritet av alla anklagelser måste straffet vara hårt. Det är en trovärdighetsfråga för ligan. Framför allt eftersom klubben i sådana fall lade en grund – med hjälp av fusk – som gjorde det möjligt att etablera sig som en gigant i engelsk fotboll.

***

Till helgens PL-matcher:

Solanke är antagligen omgångens mest lättade målskytt. Engelsk press brukar inte vara nådig mot dyra forwards som inte gör mål (direkt), därmed viktigt att Tottenham-strikern börjar få fart på det han är värvad för.  

***

Hur Liverpool svarade på smällen mot Nottingham Forest förra veckan? Genom att först slå Milan i CL (3-1) och sen banka på Bournemouth i PL (3-0).

Slots bygge ser oväntat starkt ut. Fortsätter det så här är det snart ingen – eller i alla fall få – på Anfield som kommer att prata om Klopp så värst länge till.

Ruskigt imponerande av nederländaren att få ihop allt så snabbt.

***

Chelsea ser ju faktiskt ut att ha något halvspännande på gång. Imponerande derbyseger mot West Ham, vars nye tränare Julen Lopetegui har fått en mardrömsstart på säsongen (bara en seger). Med tanke på storsatsningen som gjordes i somras lär pressen öka lavinartat på spanjoren inom kort om ingen förändring sker.

***

Manchester United spelade ut Crystal Palace i 60 minuter innan man tappade allt. Det blev 0-0, men i slutändan hade man lika gärna kunnat förlora.

“Bra prestationer” ger optimism men räcker inte för att hänga med i dagens Premier League. Nivån är så otroligt hög numera och tåget går så snabbt. Det här var ett praktexempel på en match du måste vinna om du ska ha något med topplaceringarna att göra.

***

Manchester City-Arsenal. Premier League när ligan är som bäst.

Visst är det rätt ballt ändå?

Att en svensk tar en huvudroll hos ett av lagen i ett Londonderby. För det var exakt vad Dejan Kulusevski gjorde mot Arsenal i söndags.

Som släpande forward, eller ”tia”, var han involverad i nästan allt i offensiv väg för Spurs. Var det inte egna avslut så var det framspelningar till andra. Däremellan var han det naturliga hotet i offensiva, centrala ytor.

Nu återstår bara en sak: han måste omvandla alla farligheter till poäng.

Det behöver laget, och 24-åringen själv. Tottenham för att laget är uddlöst offensivt för tillfället. Kulusevski för att han ska ta det där sista steget till att bli en absolut världsklasspelare.

Spurs var genomgående det bättre laget mot ”Gunners” men föll (suprise suprise efter ett hörnmål) mot sin värsta rival. Chanser saknades inte, men det kändes aldrig särskilt nära att bli mål framåt.

Son, Johnson och Solanke (som väl ska ges lite tid) var iskalla och bidrog inte med mycket alls. Ljusglimten var Kulusevski. Han var mest involverad. Farligast. Tog mest ansvar. Skulle det hända något i anfallsväg – då var det via svenskens fötter. Och han borde inte lämnat planen poänglös.

Men det gjorde han.

Det går alltid att hitta ursäkter. Medspelare som sumpar, sneträff vid något läge och någon centimeter som felar vid ett annat. Men en sak som brukar vara signifikativt för världsspelare är att de i stort sett jämnt hittar sätt att göra poäng och avgöra matcher på. Framför allt de av toppkaraktär.

Det är steg som Kulusevski har kvar att ta.

Jag tycker verkligen inte det är för höga krav att ha på svensken, som uppenbarligen i övrigt klarar av att skina mot ett världsmotstånd som Arsenal. Man kanske är blågult präglad här men va fan, man vill ju inte bara att Kulusevski ska vara ”bäst på plan” i ett sådant här derby. Man vill ju se honom avgöra!

Eller i alla fall göra något som blir avgörande i slutändan.

Nåja.

Just nu är Kulusevski klart före Maddison, som inte går att känna igen från förra årets höst, som ”tia”. Det enda ”tråkiga” med 24-åringens fina säsongsstart centralt i planen är ju egentligen bara att Lucas Bergvall kommer allt längre ifrån speltid utöver sporadiska inhopp.

Men snart drar matchandet i gång på ”allvar” och då kan mycket hända. Och för Tottenham behöver mycket hända. Särskilt i offensiv väg.

Spelarnas oförmåga att göra mål kommer snart börja sätta sig på ett så där obehagligt vis som riskerar att bli ett återkommande ting. En följetong. Som snurrar på ”repeat”.  Du vet; något som symboliserar Postecoglous lag och som sätter sig mentalt hos spelarna.

Spurs har varit dominanta i alla sina matcher hittills. Men alla känner till den gamla slitna klyschan att du blir straffad till slut om du inte gör mål på dina chanser. Det där vet de vitklädda allt om just nu.

Postecoglou själv anser att laget ”saknar tro” offensivt.

– And it’s up to me to fix it.

Ja. Det är vad du måste säga så klart, Ange.

Jag kan tänka mig att det flyger både tre och fyra svordomar i tränarrummet efter en insats som den mot Arsenal, där laget uppenbart faller på brist på individuell skicklighet i sista tredjedelen.

Australiensaren måste känna sig maktlös.

För det är faktiskt en gåta att så många offensivt skickliga spelare inte klarar av att utnyttja alla lägen laget kommer till. Det vill till att Postecoglou de facto har någon slags lösning för att Spurs inte ska halka efter direkt och tvingas jaga hela säsongen.

***

Arsenal var inte alls lika kaxigt utan Ødegaard och Rice. Förståeligt så, kanske. Det är svårt att ha bröstet lika mycket utåt utan två av sina främsta spelare. Därmed var det än mer imponerande att vinna derbyt.

Det stank titelprestation lång väg.

***

Erling Braut Haaland är en okej striker.

***

Andrum och seger för ten Hag till slut, efter en usel start mot Southampton. En viktig trepoängare för Manchester United-tränaren och det fanns en del positivt att ta med. Exempelvis Ugartes fina – men korta – inhopp.

Någon form av räddning kan kanske vara på väg i uruguayanen.

***

Stjärnspelarna dök inte upp på Anfield när Slot åkte på sin första smäll. Och det var en rejäl sådan!

Hur reagerar laget på det här? Efter den oerhört bleka insatsen mot Nottingham Forest är det nog många som med spänning kommer följa hur Liverpool svarar mot först Milan i CL och därefter Bournemouth i helgen.

Första riktiga testet är att vänta för Klopps efterträdare.

***

Yasin Ayari gjorde 90 fina minuter mot Ipswich. Han belönades med lovord och goda betyg i lokalmedierna The Argus och Sussex World för detta. Kul!