Han ska ingenstans

När jag var liten fick jag inbankat i mig att ”ingenting kommer gratis”. Det finns minsann inga genvägar att ta, och allt ska man göra sig förtjänt av. Ja. Det var farsans bevingade ord.

Jag är så glad att jag fått med mig den lärdomen genom livet.

Att kämpa för något är bannemej bland det finaste som finns. Inte bara just att jaga något, utan vägen dit också. Allt slit som krävs. Att tvingas fajtas för det, kanske igenom motgångar och jobbiga stunder. Men att trots det fortsätta. Att inte ge upp.

Allt det där som är det fina med en process som man vill ska ta en någonstans, till något. Det finns något vackert i det. Och jag älskar det.

Alla verkar dock inte göra det.

I dagens absoluta toppfotboll kan jag störa mig på den i vissa fall extrema brist på tålamod som finns bland främst supportrar och som oftast bara leder till naivitet. Självklart är jag inte dummare än att jag förstår att allt, verkligen allt, handlar om resultat. Så är det bara.

Men vägen dit? Processen som krävs för att sätta sig själv i en position där man är kapabel att göra just det, vinna? Den verkar emellanåt ha glömts bort på sina håll.

Senaste tiden har jag på olika vis tagit del av diverse Tottenham-anhängare och experter som på allvar börjat diskutera huruvida Ange Postecoglu ska få behålla sitt jobb eller inte.

Jag har inte fattat någonting.

Vi pratar om en klubb som i år varit synonymt med misslyckanden. Om det så är i en ligacupfinal, Champions League-final eller i Premier League: man har aldrig nått hela vägen. Det är nästan som att man har varit immun mot riktig framgång.

Jag är inte en av dem som anser att tränare enbart ska bedömas efter vunna titlar om denne för klubben framåt, i en tydlig positiv riktning. Det Pochettino gjorde i Spurs var exempelvis jäkligt bra trots en nolla i trofékolumnen.

Sedan argentinaren lämnade har det dock varit dystert: Mourinho, Espirito Santo, Conte. Varken titlar eller positiv utveckling.

Ouf. Jag ryser nästan. Det har verkligen varit deppigt att följa Spurs i många år.

Fram tills förra sommaren. Då hände något:

Postecoglu tog över och helt plötsligt var det som att klubben vaknade till liv igen. Fansen blev så där spralligt nykära i sitt egna ”nya jag” över en natt.

Visst, satan vad naivt det har varit emellanåt. Och ibland förstår jag inte hur Postecoglu tänker. Eller vågar. Men det är hans sätt. Det är den ”han är” och för att kunna vara trovärdig måste man vara sig själv fullt ut.

Hans sätt fick också fans att börja drömma. Drömma om något stort, något större än den evighetslånga kampen om topp fyra-placeringar. För fjolårets upplaga av Spurs var länge bländande innan säsongen förstördes av skador på nyckelspelare.

Oavsett utfall: det var alldeles uppenbart att Postecoglu och Spurs var en ”perfect match”.

Och så är det fortfarande.

I höst har det dock gått tyngre. Naturligtvis har det då direkt börjat höjas röster kring om han faktiskt är ”the man”. Klarar han av jobbet? Eller är han bara en bluff? Ska klubben ta ett impulsbeslut som känns bra för stunden för att få kortsiktig effekt!?

Satan vad jag stör mig på det där.

Så fort vägen börjar bli bucklig ska det ges upp. Det ska sökas efter något annat. Något nytt och förhoppningsvis bättre. Kanske är näste man rätt!

“Finns det någon genväg att ta här någonstans?”

Tottenham under Postecoglu har fått mig att känna mer under knappt 1,5 år än vad jag känt för alla Spurs-lag sedan glansdagarna under Pochettino. Tillsammans. Att göra sig av med honom vore hål i huvudet, enligt mig.

Det är inte ens en fråga värd att väcka – han ska ingenstans.

Ska man vinna ligan i England i dag måste man i princip vara ett dominerande lag likt det Postecoglu försöker bygga. ”Är han f ö r naiv?” Kanske. ”Har han verkligen vad som krävs, då?” Kanske inte.

Men så länge vi inte har de definitiva svaren på de frågorna får man faktiskt bita i. Vägen dit kommer att vara jobbig, det är en del av det. Men det är en process Spurs som klubb måste gå igenom.

Så klart är en tiondeplats i ligan inte bra nog. Det vet Postecoglu också. Samtidigt är det som att det glömts bort vad det innebär att jaga något. Allt slit som krävs. Att tvingas fajtas för det, kanske igenom motgångar och jobbiga stunder. Men att trots det fortsätta.  

Allt det där som är det fina med en process som man vill ska ta en någonstans, till något. Till något bättre. En del av det är inte att ge upp så fort det blir motigt på vägen dit.

4-3-segern mot Manchester United i ligacupen var andra raka efter en längre formsvacka och det lär lätta trycket på Postecoglu en aning. Frågan om hans framtid lär svalna för stunden.

Bra så. Låt den vara avkyld säsongen ut.

Är man ”rätt” för varandra, som Tottenham och Postecoglu, är det värt att ha tålamod. För det finns inga genvägar till framgång att ta. Allt behöver man göra sig förtjänt av, även om det må ta tid.

I den här ultrakonkurrensutsatta världen kommer ingenting gratis.

Tänka sig att han hade rätt, trots allt. Farsan…

***

Skrev om Marcus Rashfords förfall i slutet av september.

På något vis har senaste tidens utveckling hängt i luften. Det är bra för alla parter om han lämnar Manchester United i januari, senast i sommar.

Jag trodde verkligen att jag hade sett den förut. Men det hade jag inte. Det förstår jag när den nu har uppenbarat sig: Manchester Uniteds största kris i modern tid, 2000-talet och framåt.

Ja. Jag funderade hela natten till i dag, söndag, på det här. För det är lätt att bli historielös… men när har läget varit värre för den gigantiska klubben än nu? Jag kan inte komma på någon gång på senare tid.

Trots sorgliga år under Moyes, van Gaal, Mourinho, Solskjaer, ten Hag och så vidare har statusen som en toppklubb aldrig riktigt varit hotad. Den usla åttondeplatsen i fjol var liksom klubbens sämsta placering någonsin i Premier League.

Det har varit illa men inte s å illa.

Nu är det annorlunda.

Jag har sällan sett ett så sårbart Manchester United-lag likt det som föll mot Nottingham Forest i lördags kväll. I alla fall inte mot den typen av motstånd. Inte på Old Trafford. Det var fragilt, ängsligt och långt under par gällande vad som är okej.

Insatsen var ovärdig en klubb av den här digniteten. Men den var också en rättvis spegling av verkligheten just nu.

United ligger på plats 13 i tabellen och i nuläget kan jag inte se hur laget ska klättra högre upp än så. Man är inte mer än 13:e bäst i ligan. Nye tränaren Amorim har på ett konstnärligt vis lyckats hitta 30 olika sätt att såga sina spelare på utan att rakt ut säga att de är värdelösa.

Han ska så klart ges tid. Men han har ett enormt jobb framför sig.

Han har även skickat varningar. ”En storm är på väg”, har portugisen sagt exempelvis. På väg? Den är redan här. På planen, ja. Det ser alla. Men det blåser även ordentligt bakom kulisserna hos Manchester-jätten.

Delägaren Ineos och Sir Jim Ratcliffe skulle fixa alla problem som någonsin funnits i United. Det var löftet när köpet hade gått igenom, i alla fall. I somras köpte man således loss frälsaren tillika sportchef Dan Ashworth samtidigt som man förlängde Erik ten Hags kontrakt.

Nu, några månader senare, har båda fått lämna.

Det ska ha varit spänt mellan Ratcliffe och Ashworth senaste tiden efter sportchefens fönster i somras. Förståeligt, kanske. För transferfönstret som helhet var allt annat än bra. Hittills kan man bara klassa en värvning (Mazraoui) som lyckad.

Inför mötet med Forest gick delägaren ut ruggigt hårt i ett supportermagasin. Där dundrade han att Uniteds scoutingdata är undermålig och när det gäller användandet av data i värvningssyfte ansåg han att klubben är bland de sämsta i klassen.

En giftpil i hjärtat på Ashworth – som sedermera fick lämna sitt jobb direkt efter slutsignal några timmar senare. Ratcliffes ”egna gubbe”, som han kallat ”10 av 10”. Det osar maktkamp.

Och så märkliga ten Hag-beslutet på det.

Jesus alltså. Vilken röra.

Finns det något som fungerar i klubben? Kanske är det bara just Jesus som kan rädda det här.

Om ens han.

Felbesluten staplas på hög, förluster fortsätter att strömma in och det finns inte ett uns av framtidstro att greppa tag om för tillfället. Ratcliffe och Ineos börjar redan tappa i förtroende och entusiasmen deras intåg innebar är snart som bortblåst.

Vad kommer att bli bättre under deras styre? Det går inte att svara på. Projektets trovärdighet är i gungning. Liksom klubben.

Här och nu är statusen som en toppklubb på allvar hotad. Det finns liksom inte ens någon garanti att man hamnar på övre halvan i Premier League i år. Det säger allt om hur saker och ting ser ut för tillfället.

Allt nämnt gör mig övertygad om ögonblicksbilden: Manchester United går igenom sin största kris i modern tid.

Guardiola håller presskonferens och allt verkar vara som vanligt.

– Jag vet vad folk tänker. “Varför har inte Pep fått sparken?”, får han ur sig.

Nej, Pep. Det är ingen som tänker så. Det är faktiskt väldigt få som tvivlar på din jobbsäkerhet. Om ens någon.

Du har liksom revolutionerat fotbollen. Vunnit i stort sett allt man kan vinna. Dessutom har du gjort det på ett så dominerande sätt att det saknat motstycke i modern tid. Alla lyfter på hatten.

Kanske vill ganska många att du ska falla. Det är normalt. Människan är liksom uppbyggd så. Man söker bevis på att du är mänsklig, precis som oss andra. Och det har du ju visat dig vara nu.

Det sökandet ska du bara ta som en komplimang snarare än något annat.

Trots sju raka utan seger efter den platta insatsen mot Liverpool i söndags är det ingen som på allvar tror att du kommer få sparken. Eller ens riskerar det. Det vore till och med en aning oseriöst att väcka den frågan.

Ditt förtroendekapital är oändligt.

Du har all rätt att hålla upp sex titelfingrar till de Liverpool-fans som sjunger att du ska få sparken. Det var faktiskt lite härligt gjort. Men det är ju “banter”. Det är ingen av de som sjunger som tror att du de facto kommer försvinna.

Många önskar nog som sagt det. Men det är för att du har varit så jäkla bra.

– Alla arenor vill se mig sparkad, sa Guardiola efteråt.

Det är ju komplimanger!

Det kan gå tio, tolv eller femton raka matcher utan seger. Ingen kommer tvivla på att du kan vända det här.

Din retorik börjar faktiskt bli lite tröttsam nu, Pep. För den är återkommande och går att känna igen från hur du har pratat om City.

“Alla vill se City åka ur”, “alla klubbar jobbar emot oss”, “alla vill se oss bli fällda”.

Ja, Pep. Vet du vad? Har din klubb faktiskt begått upp emot 130 regelbrott är det rimligt att folk vill att ni straffas därefter. Det handlar om att folk vill se någon form av rimlighet i en fotbollsvärld där man knappt fattar någonting längre.

Om rivalerna driver på för att även bli av med sin största sportsliga rival på kuppen? Klart att just det inte skadar.

Men det sistnämnda är inget personligt mot dig, Pep. Det handlar om att laget du byggt upp har varit en högoktanig maskin som närmast kan beskrivas som ostoppbar. Och att era framgångar har överträffat allt.

– Jag kanske förtjänar att få sparken, fortsatte Guardiola efter Liverpool-förlusten.

Det är inte synd om dig. Eller er. Nu får det vara färdiggrinat.

Den här offerkoftan börjar sitta lite tajt på dig. Ta av den, Pep!

Äh. Musik kan jag inte mycket om. Jag håller mig till fotboll. Och jag skulle vara glad om jag kan få min fotboll i sitt råaste format. Det vill säga handla om just fotboll.

Av tradition gillar jag att kolla på engelsk tv om engelsk fotboll. Det ger något extra. Men i söndags ville jag bara gräva ur mina ögon med en gaffel.

Det fanns ingenting som var ”härligt” eller ”skönt och avslappnat” när en poängrusig Ed Sheeran, du vet, delägaren i Ipswich, stormade in i Sky Sports livesända tv-studio och avbröt Rúben Amorim mitt i en intervju.

Tvärtom. Det blev inte bra. Alls.

Det var en pinsam stund. Och framför allt var det direkt respektlöst gjort mot den nyblivne Manchester United-tränaren. Stackarn. Han är ju pressad nog som det är när han nu ska försöka få medelmåttiga spelare att lira som hans fullfjädrade Sporting-lag gjorde.

Lycka till med det, för övrigt.

Gissa om portugisen själv kokade? Han såg i alla fall inte ut att vara särskilt road av popartistens ”bombande” av studion. För att tala klarspråk: han såg jävligt förbannad ut.

Förståeligt så. För vad ska Ed Sheeran ens där å göra? Jag vill inte se honom där. Det är liksom inte kul. Snarare det motsatta. Jag vill ju faktiskt höra vad Amorim har att säga.

Artisten själv bad med rätta om ursäkt på sin Instagram efteråt. ”Jag känner mig lite som en idiot men livet går vidare”. Ja. Du har rätt, Ed. Livet går vidare. Och du var faktiskt lite av en idiot där.

Att skapa ”bra content” som kan få snurr i sociala medier är något som fått allt större fokus inom tv i dag. Därför välkomnas spontana utsvävningar i många fall. Klippet på Ed Sheerans hjärnsläpp, som så klart Sky själva tryckte ut i sina plattformar, får ju betydligt mer spridning än ett på Amorim som pratar om 3-4-3.

Framför allt når det en annan och bredare publik.

Alla har vi nog snubblat över virala klipp från CBS:s Champions League-studio. Den med Kate Abdo, Thierry Henry, Jamie Carragher och Micah Richards. De har till stor del byggt ett globalt varumärke med hjälp av sociala medier.

Jag förstår därför producenter på tv-bolag. Det är dels ett sätt att nå fler. I USA har folk som ”bara vill se sin football” skrikit sig röda och blå när Taylor Swift dykt upp i tv-rutan mellan var och varannan spelsekvens i NFL. ”Vi vill bara se vår älskade sport och inget annat”, rasar folk.

Gissa vilket klipp från Champions League-mötet mellan Inter och Atlético Madrid som fick mest spridning på nätet i fjol? Jo, det på en fullmaskerad Kanye West – eller ”Ye” – iklädd en balaklava på San Siro. Slumpmässigt nog bara dagar efter att han hade släppt ett nytt album.

Alla hakade på.

Jag har som sagt full förståelse för den här utvecklingen som på något sätt varit ofrånkomlig. Det är så saker har blivit och det är bara att leva med. Framför allt eftersom det finns en ekonomisk uppsida med det. En rejäl sådan.

En sak tycker jag dock man kan kräva: Ingen tränare som verkar på den absoluta högstanivån ska behöva bli avbruten av någon gök som vill vara ”härlig”. Oavsett om det blir ”bra content” eller ej.

Sheeran borde vetat bättre. Om inte annat borde han blivit stoppad.

Man får inte glömma allt slit som ligger bakom en matchdag och ett resultat. Det är hyperprofessionella verksamheter med tränare som jobbar dygnet runt för att ta poäng i världens mest konkurrensutsatta liga. Rättighetsinnehavare (tv) måste svara upp mot det och inte fördumma sin egen roll.

Då finns det ingen plats för den här typen av oseriösa och ovärdiga inslag. Särskilt inte efter 1-1 borta mot Ipswich.

Jag säger som Ed själv: Förlåt, Amorim.

Så här borde det inte vara.

Jo, det handlar om ett grundmurat mod. Ibland måste man vara djärv.

Därför tippar jag hur Premier League kommer att sluta i år.

“Men det har ju gått elva omgångar”, kanske kritiker flikar in. Äeh. Jag lyssnar inte.

Så här kommer tabellen att se ut efter 38 omgångar i slutet maj 2025:

20. Southampton
Nykomlingen har inte imponerat på någon hittills. Sent tappade ledningar är sällan ett bra tecken. Solklar jumbo den här säsongen.

19. Ipswich
Är lite småtrevliga men i det långa loppet tror jag inte att Kieran McKenna och hans grabbar kommer orka. Tyvärr. Färgerna lär gå ur inspirationen från “nykomlingssyndromet”.

18. Leicester
Alltid svårt att byta tränare, och således identitet, när man går upp en serie. Har tagit sina poäng hittills men på sikt kommer det inte att räcka till nytt kontrakt, på grund av konkurrensen.

——————————

17. Wolverhampton
Max Kilman saknas och försvarsspelet har varit under all kritik. Alarmerande. Det finns ingen quick fix på det problemet vilket talar för att det blir bottenstrid hela vägen in i mål. Men nytt kontrakt räcker det nog till. Även om det blir på håret.

16. Everton
Kommer väl att klara sig kvar förutsatt att inga minuspoäng trillar in. Fortsatt ett rätt intetsägande lag, men det är svårt att ha höga krav med tanke på det röriga läget i klubben. Sean Dyche gör ett bra jobb utifrån förutsättningarna i alla fall.

15. Crystal Palace
Samla världens alla experter i ett rum och ingen lär kunna förklara vad som har hänt med vårens succégäng. Visst, de har fått dåligt betalt offensivt. Men de går ju heller inte riktigt att känna igen? I förlängningen är spelarmaterialet alldeles för bra för att åka ur, men det är samtidigt många poäng som ska hämtas igen. Så botten blir det.

14. West Ham
Det är så härligt på något sätt att det inte bara går att värva sig in i en toppstrid. Det är fler faktorer än så som spelar in i fotboll. Identiteten under Julen Lopetegui är oklar men det är klart att det inte kommer bli någon nedflyttning. En uppbyggnadssäsong innan allt faller på plats?

13. Brentford
Lite av magin under Thomas Frank har försvunnit, och i år har laget dragit på sig en märklig oförmåga att vinna på bortaplan (0 poäng hittills). Men bygget är så pass stabilt att det inte kommer bli tal om något annat än en mittenplacering.

12. Bournemouth
Jobbet som Andoni Iraola gör är väldigt underskattat. Är – av sina mått mätt – svåra att slå och tar sina poäng av topplagen, vilket är en bra egenskap att ha. Stabilt lag. Och det blir en stabil mittenplacering.

11. Nottingham Forest
Har väl maxpresterat under inledningen, och det kommer ju så klart inte hålla i för alltid. Ett på pappret läckert lag men över 38 matcher kommer det inte räcka för att behålla sin femteplats. Lär sjunka ju längre säsongen lider. 

10. Brighton
Exakt lika härliga som man hade förväntat sig. Det svänger om Brighton! Känner mig lite taskig, för laget förtjänar kanske någon position högre upp. Men det är inte läge att blanda in mina känslor i det här.

9. Manchester United
Lär få ett uppsving under Rúben Amorim, men han kan inte trolla med knäna. Han har spelarna han har och det ska till en rejäl uppryckning på flera fötter för att Manchester United ska sluta högre än så här.

8. Fulham
Fortsatt ett stabilt lag som fortsätter att smyga lite under radarn. Ser egentligen få saker som talar emot att man skulle orka hålla i – hyfsat – hela vägen. Blir säsongens positiva överraskning!

7. Tottenham
Ange Postecoglou kämpar vidare och hade väl helst velat stå med sin backlinje i offensivt straffområde. Hade behövt ett tyngre transferfönster i somras för att slå sig in i den absoluta toppen, nu ser man i stället tunna och ihåliga ut emellanåt. Höjden är hög – men det blir inte tabellpositionen.

6. Aston Villa
Att kombinera spel i Champions League och PL är aldrig lätt för de som inte är vana vid det. Just det har synts på Unai Emerys lag, som varit energilöst i flera matcher i höst. Lär inte falla igenom totalt men en topp fyra-plats blir svår att nå. Lär dra nyttiga erfarenheter av den här säsongen!

5. Newcastle
Segern mot “The Gunners” var en vändpunkt efter en trött start. Skulle må bra av lite nytt blod i januarifönstret. Dessutom har man en klar fördel mot sina konkurrenter i avsaknaden av Europaspel i år. Blir en ok säsong till slut.

——————————

4. Chelsea
Enzo Marescas bygge kommer bara att bli bättre och bättre ju längre säsongen lider. Har imponerat hittills, och när man hittar mer stabilitet i sitt grundspel kommer topp fyra-platsen inte vara något problem. Ägarnas första framgång!

3. Arsenal
Maskinen flyter inte lika smärtfritt i år. Skador och avstängningar (röda kort) har gett Mikel Arteta huvudbry, och förståeligt har det lett till att det sett hackigt och emellanåt statiskt ut. Är redan nio poäng efter förstaplatsen och det är många pinnar att ta igen.

2. Manchester City
Värvas inte en ersättare till Rodri i januari kommer de ljusblå mästarna få problem i jakten på sin femte raka titel. Snarare kan man hamna längre ned i tabellen än så här. Sen är ju grundnivån så pass hög att man inte kommer trilla utanför topp fyra direkt…

1. Liverpool
Jag ser inte vad som skulle kunna stoppa ”The Reds” just nu. Så klart, det finns en osäkerhet kring hur länge man kommer klara av att prestera på den här höga nivån.  En dipp kommer ju att komma. Hur långvarig blir den? Inte särskilt lång, tror jag.

Så grattis, Liverpool!

Undantag finns men oftast är ord som kablas ut via media genomtänkta, välavvägda och planerade. För att sätta press på någon i vissa fall, för att skicka ett budskap om något i andra. Exempelvis.

Det finns oftast något att läsa in i det som sägs, liksom.

Utifrån det får jag en dålig känsla när Ange Postecoglou pratar numera.

Efter torsken mot Galatasaray fick Spurs-tränaren egentligen en fråga om en annan ung spelare när han på eget bevåg blandade in Lucas Bergvall i sitt svar.

Det fick mig att hoppa till.

Först var det ett resonemang i “han kommer lära sig”-stuk följt av en liten “det är inte lätt”-klapp på huvudet. Och det var inte första gången han pratade på det sättet om svensken.

Varför gör han så?

För att skydda Bergvall, är det uppenbara svaret. Det näst mest uppenbara är väl att han vill dra ner förväntningarna kring 100-miljonersköpet från Djurgården. Berätta för supportrar, som vill se mer av 18-åringen, att: “Nej, nej, nej. Sakta lite nu. Det är inte läge för det”.

Schysst. Men det finns något annat att tolka in i Anges ord också: han är helt enkelt inte övertygad om Bergvalls nuvarande förmåga.

Nu har han återkommit till att svensken har “mer att lära” så pass många gånger att alla har förstått att han tycker så. Subtilt vill Ange antagligen i stället förmedla att Bergvall inte riktigt är redo – än – för den högtempo, heavy metal-liknande fotboll som det är i toppen av Premier League.

Verkligheten backar upp att det troligtvis är så.

Efter ett par lyckade inhopp i början av säsongen har Bergvall inte spelat en minut i de fem senaste ligamatcherna. Bara i Europa League, där laget luftas ordentligt.

Inte ens i den genanta förlusten mot Ipswich i söndags fick den offensive svensken någon speltid. Inte ens när Tottenham jagade ett kvitteringsmål.

Det säger någonting om någonting.

Bergvall fick två öppna avhyvlingar mot Manchester United och var den som rök först vid det röda kortet mot Qarabag. Att vara “lätt å offra” är ofta en bra indikator på hur högt i kurs man står hos sin tränare.

Mini-krisen som Spurs går igenom just nu är inte heller till 18-åringens fördel. Postecoglou, som till exempel börjat ta på sig förluster, upplevs som betydligt mer pressad än tidigare. Annat vore väl i och för sig konstigt efter fem torsk på elva matcher.

En pressad tränare? Ja, lita på att han kommer förlita sig på rutinerade spelare i större uträckning. Spelare som han tror på och som kan leverera resultat här och nu.

Det är där som Bergvall kan, och delvis har, hamnat i kläm. Potential och utveckling läggs åt sidan när poängen måste in. Laguttagningarna blir väldigt talande på så sätt.

Vi är i november och det är alldeles för tidigt att börja prata om en utlåning. Dels finns det ett värde i att bara vara i Tottenhams miljö, dels kan det komma öppningar längre fram med skador och avstängningar.

Men nog behöver situationen börja gå åt det bättre för Bergvall hyfsat snart för att lånediskussionen inte ska aktualiseras på allvar. För just nu pekar hans “status i hierarkin”-mätare nedåt.

Och Postecoglous senaste utspel osar inte att en helomvändning på den punkten är att vänta inom kort.

Även om vi alla fått lära oss av bättre vetande att det är fult att slänga sig med osanning kan det vara på sin plats med en vit lögn emellanåt. Ibland kan det till och med vara ett måste.

Fråga bara Mikel Arteta.

Inträngd i ett hörn hade han inget annat val efter förlusten mot Newcastle i lördags när frågan om hans Arsenal “saknar en Alexander Isak-typ” i laget kom upp.

– Jag älskar mina spelare och skulle inte byta ut dem mot några andra, svarade han.

“Sure”, Mikel. Hade du haft en lögndetektor på dig hade den gett fullskaligt utslag: L ö g n. Tumme ner. Misslyckat test.

Givetvis kunde han inte svara något annat. Det förstår ju alla. Men sakfrågan är spännande.

För mig är det alldeles uppenbart att det är exakt så: Arsenal saknar en typ som Alexander Isak. Det är ju den enda sista pusselbiten som saknas i det annars helt kompletta lagbygget.

Svensken är liksom en drömspelare för Arteta med sin mångsidighet. Livsfarlig i djupled, men också så tekniskt briljant att han kan skapa målchanser helt på egen hand – ur ingenting – och samtidigt hantera sin roll i ett kombinationsspel.

Arsenal är en lagmaskin som systematiskt maler ner sin motståndare på närmast identiskt Manchester City-manér. Men ibland låser det sig för den typen av pragmatism, särskilt i tajta matcher. Pep Guardiola har löst det problemet genom att spendera miljarder på kreativa yttrar och spetsforwards.

Ska “Gunners” nå samma nivåer som sin nyblivna rival måste man gå samma väg och öppna plånboken på samma vis. För det blir extra tydligt när Martin Ødegaard är borta att ytterligare ett centralt hot saknas.

Så jag lanserar tanken här: Gabriel Jesus till Newcastle – och Alexander Isak till Arsenal. Win-win för alla!

Visst kittlar det? Ljug inte nu, Arteta!

***

På tal om Arsenal. Att en sportchef lämnar mitt i en säsong är aldrig ett gott tecken. Framför allt inte när man, likt i Edus fall, har jobbat så nära tränaren. Den typen av sammansvetsade sportchef-tränarband är svåra återskapa.

Brassen har gjort ett otroligt jobb och lämnar klubben i ett fantastiskt skick. Rätt man måste så klart in på jobbet, men det finns ingen anledningen för jätteoro på Emirates i nuläget.

***

Manchester City skriker efter Rodri. De ljusblå har betydligt svårare att hitta fjolårets höga lägstanivå efter spanjorens korsbandsskada.

Luktar januarivärvning.

***

Ruud van Nistelrooy har fört sig lika värdigt och klanderfritt som förväntat som interimtränare i Manchester United. Hoppas han får en plats i Rúben Amorims stab på något vänster.

***

Återigen, Liverpool: Ge Mohamed Salah ett blankt papper och en penna.

Varken David Moyes, Louis van Gaal, Ole Gunnar Solskjær, Ralf Rangnick eller Erik ten Hag hade – i vissa fall mest på grund av språkförbristning – en persona som autentiskt osade att de klarade av att hantera allt tryck samt pallade stå emot det, och samtidigt ha bröstet högt upp i vädret.

José Mourinho hade det. Men i hans fall hade tiden sprungit ifrån hans fotboll snarare än någonting annat.

Nu blir det Rúben Amorim som ersätter ten Hag och in kommer vad jag uppfattar som en karismatisk ledare. Ironiskt nog har Sportings guldmakare kallats för ”nye Mourinho” i sitt hemland, men några likheter dem emellan ska inte dras.

I England ska det verkligen inte underskattas hur väl man hanterar trycket från media. När temperaturen vrids upp är det väsentligt att man som tränare kan uttrycka sig trovärdigt och tydligt, för alla uttalanden som landar fel får snurr direkt och biter en själv lätt i arslet över tid.

Jag menar: hur många märkliga ten Hag-citat blev inte virala? Nederländaren hamnade ofta snett på grund av sin oförmåga att uttrycka sig precist och till slut blev han uppslukad av sina egna citat, som användes emot honom.

En parallell går att dra till Unai Emery, som gör succé med Aston Villa nu men som hade det tufft i Arsenal på grund av språkbekymmer.

Det är en del av jobbet. En annan: vad kan du leverera för fotboll?

Amorims förvandling av Sporting är inget annat än imponerande. Under sin första hela säsong som ansvarig förde han klubben till första ligatiteln på 19 år. Den portugisiska jätten har numera etablerat sig som en inhemsk suverän och i höst har man inlett ligan med nio raka segrar (30-2 i målskillnad).

39-årigen har använt sig av ett 3-4-3-system, inte helt olikt hur Thomas Tuchel formerade Chelsea. Statistik visar att Sporting har varit ett aggressivt presslag med ett dynamiskt anfallsspel, där kontrollerad speluppbyggnad blandats med snabba anfall, under Amorims ledning.

Givet att han fortsätter på samma spår på Old Trafford finns det ett par vinnare och förlorare bland spelarna i Manchester United. Vi börjar med hur Amorim skulle kunna ställa upp:

André Onana (Altay Bayindir),

Leny Yoro (Victor Nilsson Lindelöf) – Matthijs de Ligt (Harry Maguire) – Lisandro Martinez (Jonny Evans),

Diogo Dalot (Noussair Mazraoui) – Manuel Ugarte (Casemiro) – Kobbie Mainoo (Christian Eriksen) – Luke Shaw (Tyrell Malacia),

Bruno Fernandes (Mason Mount/Amad Diallo) – Rasmus Højlund (Joshua Zirzkee) – Alejandro Garnacho (Marcus Rashford).

* De uppenbara vinnarna är Nilsson Lindelöf och Maguire. Om vi utgår från en skadefri trupp hade båda fått svårt att få speltid i en 4-backslinje, men med tre mittbackar öppnas fler möjligheter.

* Nilsson Lindelöf är dessutom så pass mångsidig att han kan användas i alla tre mittbacksroller (höger, centralt och vänster).

* Forwardslinjen lär bestå av två ”tior”, snarare än två yttrar, bakom den centrala strikern. Både Fernandes och Mount skulle passa där liksom Rashford och Garnacho. Däremot är det inte otroligt att mer renodlade yttrar som Diallo och Antony kan få det svårare.

* I matcher mot sämre motstånd skulle Ugarte kunna paras ihop med en mer offensiv partner som Fernandes. Annars lär Mainoo och Ugarte få gott om speltid tillsammans. Frågan är om 32-årigarna Casemiro och Eriksen har benen som krävs för att nå upp till minimikraven som lär ställas i framför allt presspelet.

* Ugarte är annars ytterligare en klar vinnare av tränarbytet. Speltiden var knapp under ten Hag men nu får han sin ex-coach från tiden i Sporting som boss framöver.

* En spelare som kan få svårt att hitta en roll är Zrizkee. Højlund är relativt lik Viktor Gyökeres och lär därför passa in kanon i systemet. Frågan är dock hur den betydligt temposvagare nederländaren kommer att fungera. Det är inte omöjligt att han får konkurrera om en ”tia-roll” i stället och att Rashford blir den som byter av Højlund längst fram.

* På tal om det: Gyökeres prislapp sänks i sommar, har flera olika medier uppgett. Visst lär Amorim vara sugen på att plocka med sig svensken? Öppningen finns där, och jag ser det inte som otroligt att Zirkzees sejour på Old Trafford blir ettårig utifrån vad han visat hittills.

* Ett problem Amorim kommer behöva hitta en lösning på snabbt är vänster wingback-positionen. United lär inte ha mycket pengar att värva för i januari om man inte säljer spelare först. Lyckas man frigöra kapital måste prioritet vara att plocka in en vänsterspringare med tanke på skadeproblematiken kring Shaw och Malacia.

* Det känns förövrigt som att Shaw skulle passa bäst som vänster mittback i 3-backslinjen.

* Jag sätter även ett frågetecken för Mazraoui. Amorim har använt sig av offensiva wingbacks och marockanen är inte ytterbacken som springer kortsida-kortsida i 90 minuter. Kan han i stället vara ett alternativ som mittback?

Några möjliga drömvärvningar: Gonçalo Inácio (Sporting), Castello Lukeba (RB Leipzig), Jeremie Frimpong (Bayer Leverkusen), Rayan Aït-Nouri (Wolverhampton), Adam Wharton (Crystal Palace), Eberechi Eze (Crystal Palace), Viktor Gyökeres (Sporting).

—

Det finns ett självklart frågetecken att lyfta kring Amorim också och det är att han ”bara” varit tränare på högsta nivå i knappt fem år. Är han redo att ta sig an ett uppdrag av Manchester United-magnitud?

Brist på erfarenhet: kanske. Men personligen är jag trött på att samma gamla tränarnamn bara snurrar runt och tillåts misslyckas på olika platser. Det är uppiggande med ett ”up and coming”-namn som anställs med långsiktighet i åtanke.

Resten är upp till dig, Rúben.

Ouf. Det vrider sig i magen.

Det har varit så plågsamt att följa.

Undra hur pressad Erik ten Hag egentligen var förra veckan när han “förnekade” att förlusten mot Tottenham hade hänt.

– Jag ignorerar den matchen totalt, sa han och pekade på att hans lag fick en tidig utvisning.

Va?

Det gör alltid ont att se en tränare kriga för sitt jobb. Greppa efter varje möjligt halmstrå, för att försöka övertyga publiken om att han är “the man”.

Men ingen har trott att ten Hag är Manchester Uniteds “man” senaste året.

Bristen på sjukdomsinsikt har varit total och varje försvarstal 54-åringen gett har bara rört upp mer och mer ilska i supporterled. Ibland har man faktiskt undrat om ten Hag varit ensam i hela världen om att faktiskt se något positivt i sitt lags utveckling, som han uppgett att han har sett.

Med tiden blev han en karikatyr av sig själv med sitt hattande i media och sina lustiga bortförklaringar.

Alla andra har skrattat åt det.

Till slut tyckte inte Manchester Uniteds ledning att det var så roligt längre. Och gott så, för det var faktiskt inte en dag för sent att ten Hag fick lämna sitt jobb.

Det handlar inte bara om resultat. Prestationerna som jätten radat upp i höst och över tid har varit så undermåliga att ingen fotbollsvettig människa i världen har kunnat försvara ten Hag.

På sin första presskonferens för drygt två år sedan spände ten Hag bågen. Han hyllade Liverpool och Manchester City, men spådde att bjässarna skulle falla:

– You’ll always see that an era comes to an end, sa han.

Nu har en era kommit “to an end”.

ten Hags era. Äntligen. Och jag är nästan glad för hans skull.

Han har sett plågad ut. Nu slipper han lidandet.

Liksom alla Manchester United-supportrar.

***

Så vem ska ta över nu då? I Premier League-specialen ovan går vi igenom kandidat för kandidat. Se den här.

Jag kan ganska ofta roa mig åt ”Bajen-Sparvens” virala utbrott. Du vet, den arge avgå-supportern som du säkert sett på Youtube.

”Det är lätt att vinna över BP och Trelleborg din j*vla sopa”, vrålar han i det klassiska klippet.

Orden är riktade mot Hammarbys då mycket pressade tränare Tony Gustavsson. Och visst fasen hade han lite rätt ändå, Sparven? Det är ju faktiskt ganska lätt att vinna över BP och Trelleborg.

Framför allt om man är ett lag med betydligt större resurser.

Man skulle kunna överföra det till en Premier League-kontext.

Före den gångna helgen hade Liverpool nämligen bara mött lag av BP- och TFF-karaktär i ligan. Bortsett från Manchester United då, men de får väl snarare klassas som Englands motsvarighet till Helsingborg?

Och det är ju ganska lätt att slå HIF i nuvarande skick.

Men i söndags kom så första riktiga testet för Liverpool, mot ett i höst oväntat starkt Chelsea. Svaret var inget annat än imponerande.

Inte nödvändigtvis för att det var en briljant insats på något sätt (2-1-seger), men det kändes återigen som ”gamla Liverpool”. Det Liverpool som vi i så många år fick se under Jürgen Klopps ledning.

Man är liksom definitionen av en maxkalibrerad lagmaskin som systematiskt bara maler, maler och maler tills man till slut har malt ner sin motståndare – som krampaktigt får kippa efter andan.

Och dödsstöten kommer i princip alltid, förr eller senare. För man har en ruskig förmåga att gräva fram segrar man både är förtjänta av och inte.

Spelmässigt är Liverpool det lag som har sett bäst ut i PL hittills. Serieledningen är helt rättvist, och segern mot Chelsea var ett bevis på att årets upplaga är “på allvar”.

Sparven hade bara fått sätta sig ner just nu. Han hade inte haft något att säga om han var Liverpool-supporter.

Det här är en drömstart för Arne Slot. Att ersätta Klopp skulle aldrig bli lätt, men han har redan lyckats överkomma fansens kanske största farhåga: en baksmälla likt den Arsené Wenger och Sir Alex Ferguson lämnade efter sig i Arsenal respektive United.

Ingen oroar sig för det nu.

Och än viktigare: ingen supporter längtar tillbaka till ”hur det var förr”. I stället drömmer alla redan om nya, ljusa dar med en stor dos framtidstro och obotlig optimism.

Vikten av det ska inte underskattas.

Inget är så klart vunnet än och inga titlar delas ut i oktober. Men den här inledningen var ett måste för nederländaren. För hur man än vrider och vänder på det så kommer Klopps enastående arv att leva kvar på Anfield för alltid – och inledningsvis får Slot bara leva med att ständigt jämföras med ex-tränaren.

Jag vågar dock lova att ingen kommer sjunga tyskens namn längre om det blir seger mot Arsenal på söndag också, i test 2.0. För man vinner snabbt fansens odelade kärlek om man lyckas slå BP och Trelleborg …

… och lagen som är bättre än så.

***

Crystal Palaces floppstart (0 segrar på 8 matcher) är ytterligare ett bevis på att man inte förstår någonting om fotboll.

***

Oklart vad Wolves-tränaren Gary O’Neil jiddrade om efter förlusten mot Manchester City. Målet, som klarade en VAR-koll, i 95:e var ju solklart?

***

Southampton är en hopplöst naiv nykomling. Det luktar inte, det fullständigt osar nedflyttning.