Amorim har rätt

Visste han verkligen att han tog sig an ett – som för stunden ser ut att vara – dödsdömt uppdrag när han skrev på? Jag tror verkligen inte det.

Snarare tror jag att han har chockats av digniteten på alla problem som finns internt. Inte minst i spelartruppen.

För just nu får den nytillträdde tränaren sota duktigt för alla tidigare synder. Framför allt Ineos usla beslut i somras.

För några veckor sedan kom det nämligen ut att Manchester Uniteds styre började leta efter en långsiktig ersättare till Erik ten Hag i samma stund som man förlängde hans kontrakt.

Vänta nu. Va?

Det är så ofattbart att det är svårt att ta in.

Hjärnlöst.

Inte bara valde ledningen alltså att köra vidare med en tränare som hade lett klubben till dess sämsta placering någonsin i Premier League och som man inte litade på fullt ut. Man lät honom också fortsätta värva friskt, den gången för 200 miljoner nya pund.

Pengar som en ny tränare, lex. Amorim, hade kunnat spendera på ”sina spelare”. Pengar som i stället gick till att fortsätta försöka återskapa en blek Ajax 2.0-kopia.

Ett historiskt uselt beslut av den nya ledningen.

Med facit i hand är utfallet inget annat än häpnadsväckande, med tanke på miljarderna som investerats. För jag kan inte minnas senast jag såg en så svag upplaga av Manchester United som årets.

Kan du?

Det är så fragilt. Karaktärslöst. Brist på kvalitet. Tyngden den röda tröjan medför sköljer över spelarna som inte ens ser ut att vilja vara på planen. Ingen verkar redo för uppgiften. De flesta ger i stället vibben av att mest vilja lägga över ansvaret på någon annan.

Helst så fort som möjligt.

Efter den genanta insatsen mot Brighton som slutade i en 3-1-förlust dundrade Amorim på när han höll presskonferens:

– Vi är kanske det sämsta laget i Manchester Uniteds historia.

Ja, Rúben. Du har nog helt rätt.

Och under min livstid behövs inget “kanske”. Det ä r det sämsta Manchester United-laget jag har sett.

Med råge.

Det är ovärdigt att höra tränaren för ett av världens största klubblag sitta och tala om att laget för tillfället slår “alla dåliga rekord” och att det är något “alla måste acceptera”.

Men det är ju sant.

Och det är exakt den typen sjukdomsinsikt som behövs. Rakt och tydligt – det här är uselt. Det behövs inte en tränare som sitter och rabblar cuptitlar för att försvara sig själv.

*host host* Erik ten Hag.

För ett antal veckor sedan skrev jag att Manchester United går igenom sin största kris i modern tid. Det går inte att ifrågasätta längre – så är det. Skulden för det ska läggas på det svaga ledarskapet längst upp i toppen, både före och efter Ineos-eran.

Det var inte ten Hags fel att han fick fullt mandat att styra alla värvningar med järnhand. Det var inte heller nederländarens fel att hans kontrakt felaktigt förlängdes i somras.

Det var ledningens beslut. Deras felbeslut.

Visst blåser det kring Amorim redan på grund av uteblivna resultat, men han sitter säkert. Han bara måste göra det.

Att vända sig emot ytterligare en tränare fungerar inte längre. Portugisen behöver få tid att implementera sina idéer och sätta sin prägel. Framför allt måste han ges tid till att städa upp ordentligt i truppen och fylla igen spåren tidigare misstag lämnat efter sig.

I den processen behöver han få full backning.

Ralf Rangnick sa det bäst: ”An open-heart surgey”. Det är vad klubben behöver. ”Kanske 8, 9 eller 10 nya spelare”. Minst. Och rätt spelare, då.

Tre år senare och det utspelet är mer aktuellt än någonsin.

Amorim varnade tidigt för att en storm var på väg och nu är den här. I full styrka. Och det kommer att fortsätta storma ett bra tag till.

Ledningens felbeslut kring ten Hag kommer att hemsöka United i flera år framöver.

Det är därför ett sällsynt haveri som den nye tränaren har kastats in i. “Varsågod, lös det här nu”. Typ.

Just nu är allt kring Manchester United becksvart. Men på vägen ur misären är Amorim en del av lösningen – inte problemet.

Han är bara ett offer för tidigare synder.

Det är inte bara kritik. Det är rop efter något mer, något bättre. Något roligare. I princip kallas han för “fotbollsmördare” av illvilliga tungor.

Spanjorens systematiskt detaljprogrammerade fotboll har ju blivit ännu mer kalkylerad den här säsongen. Somliga menar att kreativitet, frihet och utsvävningar i mångt och mycket suddats ut helt.

Pressen på Arsenal-tränaren har ökat, så är det. En del tvivlar på om han är rätt man för att ta klubben till “nästa nivå”. Andra vill till och med se en förändring.

Där hajar jag till.

En förändring?

Det är väl snarare mer troligt att Arteta lämnar “Gunners” självmant i sommar än något annat?

Omotiverad bortskämdhet.

Kritiken mot Arteta inom egna led är alldeles för skarp och oproportionerlig. Visst, jag kan också förvånas över att hans handbroms är så pass åtdragen som den är. För den sitter rejält fastspänd i toppläge ibland.

Men det är alldeles för lätt att bara peka på tränaren när – i det här fallet ett fåtal – resultat inte gått ens väg. Dessutom i en tid då man i princip för första gången på flera år ens har kunnat kräva resultat.

Arteta ska ingenstans.

Han har byggt upp dagens Arsenal från spillror. Han har format en trupp och en idé som kretsar kring kontroll. Allt handlar om kontroll. Solitt, stabilt och fysiskt defensivt står högst upp på prioordningen. Det kryddas av en knapp handfull kreativt skickliga spelare längst fram.

Det är vägen spanjoren har valt.

Går du för Calafiori och Timber som ytterbackar bredvid Saliba och Gabriel har du byggt en betongmur. Det kommer att vara tätt bakåt i första hand. Bara en tredjedel (Ødegaard) av det centrala mittfältet är offensivt riktat. Bra för den defensiva balansen, mindre bra för att luckra upp låga försvar när det behövs.

Så var det de här kreativt skickliga spelarna längst fram som ”ska göra det”. Var har de hållit hus den här säsongen när de behövts som mest?

Förra året var Matinelli världsklass. Det är han inte längre.

Havertz sågs länge som en väldigt lyckad värvning. Inte många är av den åsikten längre.

Jesus är mest skadad eller ur form och Trossard är så klart inte en spelare på den nivån för att Arsenal ska vinna de allra finaste titlarna.

Här ligger problemet.

Arteta är inte problemet.

Ødegaard missade stora delar av höstsäsongen – då hackade offensiven. Nu saknas Saka – då hackar offensiven. Allt för mycket ansvar landar på nämnd duos individuella skicklighet när övriga offensiva pjäser inte går att känna igen.

Är det Artetas fel? Ja, det kan man väl i viss mån argumentera för. Det är ju trots allt tränarens ansvar att få sina spelare att leverera. Är det så pass allvarligt att han måste bort?

Absolut inte.

Det är så lätt att stirra sig blind på resultat men hade exempelvis bara Havertz satt en av sina hundra chanser mot Manchester United i FA-cupen i söndags hade ingen kallat Arteta för “fotbollsmördare”.

Ingen hade ropat att något nytt behövs.

Spelarna är stora stjärnor och ofta hålls de inte tillräckligt ansvariga för sina prestationer när resultaten går emot.

Supportrar ska inte heller glömma vart Arsenal som klubb kommer ifrån. Länge har man inte ens varit i närheten av att vinna något av betydelse, nu är man ett cementerat topplag med potential att bli något mer än så.

Det är Arteta som har tagit klubben dit.

Och bygget är inte färdigt än! Mållinjen ligger fortfarande något eller ett par år bort. Kanske blev supportrarna “lurade” av det succéartad fjolåret och dess maxprestation, som antagligen kom lite för tidigt för deras bästa sett till var i processen laget befinner sig.

Förväntningarna höjdes för snabbt och ribban lades för högt inför årets säsong av titeltörstande fans.

Arteta har gjort sig förtjänt av förtroendet att lägga till sina sista bitar i det här pusslet han själv lagt grunden till. Han behöver uppbackning. Sen är det upp till honom och den sportsliga ledningen att identifiera rätt (offensiva) spelare kommande fönster.

För tränaren måste få ny offensiv kraft till sitt förfogande.

Det måste in en målfarlig forward. Det måste in ett bättre alternativ på vänsterytterpositionen. Det behövs en kreativ, offensiv mittfältare till bredvid Ødegaard som kan avgöra matcher Arsenal dominerar.

Mer kvalité på fler offensiva positioner? Ja, då kommer supportrarna slippa se mängder av inlägg riktade mot ingen alls och spelare i offensiva positioner som ”börjar om” för att tillräckligt med hot saknas framåt.

Det är skillnaden som saknas just nu.

Jämför bara med Liverpool.

Kritiken som riktas mot Arteta kommer han inte undan. Det ingår i att träna en av världens största klubbar. Men att det på håll ropas efter något annat med hopp om att det ska vara grönare på den sidan är bara naivt.

Då glömmer man bort vad han faktiskt har tagit klubben från till i dag.

Det här är rätt man på rätt plats. Även på sikt. Att Arteta ska bort är bara skitsnack – backa upp honom i stället! Oavsett utfall i det superviktiga Londonderbyt i kväll.

Han är bara inte klar än.

Nu är det bara tröttsamt.

Den här säsongens evighetslånga spekulerande kring van Dijk, Salah och Alexander-Arnolds framtid i Liverpool. Ska de där jäkla kontrakten förlängas eller inte?

Att frågorna om just det återkommer är naturligt. Så stort är nyhetsvärdet. Och jag kan förstå att spelarna själva inte vill ge klara besked om framtiden, framför allt inte om de vill hålla alla dörrar öppna.

Just det verkar vara exakt vad alla tre vill göra.

Men nu börjar den här situationen forma något som på sikt kan bli början till ett problem. Det skaver. Och det stjäl onödigt fokus.

Alexander-Arnold gjorde en anmärkningsvärt svag insats mot Manchester United. Han blev utskälld av lagkamrater och sågad av experter. “Har han månne redan tankarna i Real Madrid?”

Det är väl inte helt otroligt att det är så. Om inte annat har han väl en hel del att fundera på kring sin framtid. Om det påverkade hans prestation mot United? Nja. Knappast.

Oavsett vad kommer liknande spekulationer att återkomma. Varje blek insats högerbacken gör kommer att följas av frågetecken kopplat till Real Madrid-följetongen fram till dess att hans framtid är spikad.

Må det vara orättvist, men det är så det funkar. Och det är ingen bra sits att vara i. För tonläget mot honom kommer bara att skärpas allt mer med tiden.

I veckan har en video på Alexander-Arnold fått spridning i sociala medier. Inför ligacupmötet med Tottenham gick han förbi de tillresta Liverpool-supportrarna inne på arenan med sin hoodieluva över huvudet utan att på något sätt uppmärksamma fansen.

Direkt började det. “Hans attityd är fel”. “Hur mår han?”. “Kroppsspråket är dåligt”. “Jag är orolig”.

Ni hör ju.

Det här måste få ett slut.

Om Liverpool anser sig ha chans att förlänga med Alexander-Arnold – se till att få det gjort då! Vill han helst lämna? Då är det läge att någon kommunicerar det.

Det börjar bli dags att tala klarspråk.

För det är bäst för alla att ett besked kommer snart snarare än senare. Det gäller även van Dijk och Salah. Den sistnämnde har både i mixade zoner och tv-intervjuer gett raka svar om att han och klubben är långt ifrån varandra.

Som topp på den kakan publicerade Salah nyligen en bild på sig själv, van Dijk och Alexander-Arnold i sociala medier utan någon bildtext.

Jaha. Hur ska det tolkas?

Nej, det får helt enkelt inte sjunka till en lägre nivå än så här. Därför krävs besked snart.

Dels för spelarna själva så att de kan få de värdiga avsked (om så blir utfallet) som de förtjänar, dels för att situationen inte ska stjäla ännu mer fokus i vår när Liverpool eventuellt kommer att slåss om flera titlar.

I lördagens FA-cupmöte med Accrington Stanley slog Alexander-Arnold till med ett drömmål och bjöd på ett stort leende när han firade. När han senare byttes ut fick han värmande applåder av publiken.

Det är den typen av bilder som Liverpools supportrar vill ha på näthinnan om man skiljs åt.

Så red ut allt det här nu så att alla kan börja fokusera på rätt saker igen!

Jag är så klart inte dummare än att jag förstår att det ligger politik och taktik bakom allt som sker. Att Salah så tydligt hintat om att han lär göra sitt sista halvår i klubben sätter ju press på Liverpool att ge honom kontraktet han vill ha ifall de vill behålla honom.

Och ju längre Alexander-Arnold väntar desto större blir chansen att han får exakt vad han vill ha i takt med att eventuell desperation börjar växa från klubbhåll.

Det är förhandlingstaktik.

Men det får gå till en viss gräns.

Jag klarar inte av en kryptisk bild i sociala medier till eller ännu ett diffust framtidsuttalande. Egentligen borde jag väl bara stänga av och inte kolla.

Kanske är jag lite korkad trots allt.

Alla i och runt Liverpool skulle må bra av klarhet kring stjärntrions framtid. Låt inte nivån sjunka lägre och det här växa sig till ett problem. Med tanke på det finfina läget klubben har satt sig i behövs inte onödigt brus. Det måste tystas.

För tro mig, ju längre tiden går desto större fråga kommer det här att bli. Oavsett vad besluten är måste de tas, även om eventuell besvikelse kommer att följa.

För när det är ur världen kan alla fokusera på det viktigaste: fotbollen – och att vinna titlar.

Därför måste det här få ett slut.

Lucas Bergvall är inte ett av dem.

Tidigare har jag skrivit om hur jag upplevt att Ange Postecoglou saknat förtroende för svensken. Och i ärlighetens namn kanske med all rätt, för 18-åringen hade en rätt tuff höst (förståeligt så).

Samtidigt fick han heller aldrig på allvar visa vad han går för i skarp miljö, och vi alla vet ju vad just förtroende från sin tränare kan betyda för en spelare. Han blev offrad i vissa fall, inbytt i ogynnsamma lägen i andra.

Men under lördagen kom en ärlig chans, i eldprovet mot Newcastle.

Bergvall svarade – och tog den.

Jag anser att insatsen mot ”The Magpies” var svenskens bästa i Spurs-tröjan, i alla fall den mest kompletta. Framför allt visade han upp exakt det han behövde visa upp.

Att lira sig till en startplats i Premier League handlar om så mycket mer än ”sköna dragningar” och läckra trix. Man måste stå pall. Möta kraven. Svara upp i närkampsspelet. Minimera misstagen. Vara pålitlig i flera delar av spelet, i båda riktningarna.

Bergvall bockade av allt det där mot Newcastle. Och det var första gången han gjorde det i Tottenham-tröjan. Utan att på något sätt vara briljant stod han för en sådan där solid insats som kommer att ge fler startchanser framöver. 

Det är jag övertygad om.

Jag är också övertygad om att det här var början på ljusare dagar i Spurs för 18-åringen. Detta var svaren Postecoglou antagligen har sökt efter och velat ha av ynglingen. Nu ligger bollen hos tränaren.

Mycket mer kan han väl inte kräva?

Sen lär det finnas de som vill leta fel. Men att Bergvall enkom ska beskyllas för 1-1-målet är bara löjligt. Visst hade han kunnat göra det bättre, men jag köper inte att det var svensken som ”gav bort” kvitteringen.

I stället var baklängesmålet talande för vad Tottenham är just nu: ett fragilt fotbollslag. Det handlar mestadels inte om ett strukturellt problem, utan snarare om ett spelarproblem.

Det är brist på kvalitet. För många ordinarie, rutinerade spelare är bleka och levererar inte på en acceptabel nivå. Truppen är för tunn och saknaden av vissa nyckelpjäser är alldeles för stor.

Nu stod man upp hyfsat mot Newcastle även om det blev förlust i slutändan. Men min känsla var genomgående att gästerna var tyngre än Tottenham i varje lagdel. Man var överlag numret för litet helt enkelt.

Det säger något om läget i Londonklubben.

Truppmässigt behöver en hel del hända i Spurs.

Ja, jag pratar så klart om korandet av höstens bästa spelare på respektive position. Världens kanske svåraste uppgift att genomföra utan att bli ifrågasatt, kritiserad och få skrattande emojis skickade till sig som ett ”haha hur lite kan du om fotboll egentligen!?”-hån.

KOM DÅ! Jag är redo att brösta allt det där.

Med respekt för att jag inte har sett varken varje minut eller varje match av Premier League kommer här spelarna som, enligt min åsikt, har varit bäst hösten 2024. 

Höstens lag, enligt 4-2-3-1:

Målvakt: David Raya, Arsenal
Kanske inte den som skiner mest men det beror ju på att ”Gunners” släpper till så få målchanser. Har inte varit att beskylla för mycket i höst. Sex hållna nollor (delad tvåa).

Högerback: Trent Alexander-Arnold, Liverpool
Hittat en perfekt roll och gjort en oerhört stark höst. Som vanligt vassast i offensiv väg där han ständigt bidragit med skapade chanser. Kan förändra matcher. Imponerande.

Mittback: Virgil van Dijk, Liverpool
Tillbaka på sin maxnivå, det vill säga en höjd som ingen annan mittback i världen når upp till. En gigant och given i elvan. 

Mittback: Gabriel, Arsenal
Dominant i såväl försvars- som det fysiska spelet. Har även bidragit med en del hörnmål i offensiv väg. En briljant höst.

Vänsterback: Antonee Robinson, Fulham
Svårt att blunda för ytterbacken som har flest assist hittills. Etablerat sig som en av de bästa i ligan på sin position och det är nog bara en tidsfråga innan amerikanen spelar i en större klubb. 

Defensiv mittfältare: Ryan Gravenberch, Liverpool
Från bänk- till nyckelspelare. Pånyttfödd under Arne Slot och har en strålande höst bakom sig. Kanske den mest förbättrade spelaren hittills jämfört med i fjol.

Defensiv mittfältare: Moises Caicedo, Chelsea
Har varit en nyckelpjäs bakom Chelseas framgångar i höst. Gett stabilitet och börjar leva upp till sin miljardprislapp.

Offensiv mittfältare/ytter: Mohamed Salah, Liverpool
Höstens bäste spelare. Lirar inspirerat igen och presterar på sin högstanivå. När han gör det kan ingen annan offensiv spelare i PL mäta sig med honom. 

Offensiv mittfältare/ytter: Cole Palmer, Chelsea
Svårt att förbise lagets katalysator, som ligger bakom det mesta i offensiv väg. Levererat på en extremt hög nivå och är just nu en av de bästa i världen på sin position.

Offensiv mittfältare/ytter: Bukayo Saka, Arsenal
Det offensiva maskineriet i ”Gunners” har hackat en aning i höst men tittar man på det som fungerat har 23-åringen allt som oftast varit inblandad. Lagets givna offensiva hot.

Forward: Alexander Isak, Newcastle
Höstens vassaste forward i Premier League är svensk. Känn på den! Knackig start men har allt som allt varit den bäste strikern halvvägs igenom ligaspelet. Nosar inte bara på toppen av skytteligan utan bidrar även med så mycket skicklighet i spelet.

***

Vad tycker du? Mejla och kritisera gärna! Eller backa mig…

Försvarstal 1: Det gjorde ont att ha Dejan Kulusevski utanför elvan men konkurrensen på det offensiva mittfältet är helt enkelt för tuff. Velade länge mellan honom och Saka! Sneglade dessutom på en offensivare uppställning ett tag.

Försvarstal 2: Ja, jag vet att Saka inte är någon vänsterytter och invändningen att spelare ska vara på ”rätt” position i den här typen av elvor köper jag. Men även om elvan rent taktiskt inte är optimerad skulle den funka i alla fall – och det här är de bästa spelarna!

Glad Boxing Day! Fortsätt undvik sill.

Inte bara skulle han ta över en av världens mäktigaste klubbar. Han skulle göra det och samtidigt ersätta en av dess störste tränare genom tiderna: Jürgen Klopp. Snacka om press.

Och helt ärligt: alla var nog oroliga över hur det skulle gå. 

Exempel på hur jättar som Manchester United och Arsenal fallit igenom fullständigt i efterdyningarna av Sir Alex Ferguson respektive Arsene Wengers uttåg fanns halvfärskt i minnet som en otäck påminnelse om hur illa det kan gå om ens klubb inte träffar rätt med sin rekrytering av näste boss. 

Åren under Klopp var ju magiska! ”Fan! Ska han lämna!?” Fansens gullegris. Tysken som hade personifierat det som har blivit dagens Liverpool ut i fingerspetsarna. Byggt upp klubbens nya storhetstid från i princip ingenting.

“Hur ska det gå!?”

Ja, det var nog många supportrar på Merseyside som gick runt med en rejäl oros- och ovisshetsklump i magen fram tills dess att säsongen startade i augusti. Och de första testen kom. 

Testen? De avklarades. Det ena efter det andra.

Ingen Liverpool-supporter går runt med en klump i magen längre. Och ingen tänker på Jürgen Klopp längre.

Slot har kommit in och dragit ner brallorna på Premier League hittills. Under söndagen klädde han och hans mannar av Tottenham ordentligt, i vad som närmast var en markering kring vad Liverpool är: Fortsatt ett briljant fotbollslag. 

Inga frågetecken finns kring det numera.

Liverpool är en klass för sig just nu och insatsen mot Spurs var mäkta imponerande. 

Totalt respektlöst. Aggressivt. Kontrollerat. Sylvasst. Lekfullt. Lett av stjärnor som Virgil van Dijk och Mohamed Salah (som knappt har varit bättre?).

Det den 46-årige nederländaren har lyckats få sitt lag att uträta ska inte underskattas. Det är svårt att sätta ord på superlativen hans gärning hittills förtjänar.

För han har gjort det utan några (nåja) nyförvärv. Utan ”sina spelare”, som tränare ofta vill ha. Inte för att han tog över en dålig trupp på något sätt men det är mycket som ska klicka mellan spelartyper och roller i ett spelsätt.

Allt har kuggat i.

Ledningens strålande arbete med att identifiera Slot har hamnat lite i skymundan. Man lyckades skickligt hitta ett perfekt namn utifrån sin trupp. 

Han har inte heller bett om tid. Nederländaren har en gång för alla visat att tränare inte kan be om just det i dag, tid. Man måste kunna få resultat direkt. Det är kravet man kan ställa på en elittränare. 

Självklart finns det omständigheter som gynnat Liverpool i höst. Arsenal och framför allt Manchester City har inte varit på samma nivå som tidigare, exempelvis. Men det spelar ingen roll.

Det handlar om att göra sitt och att vinna Premier League har visat sig vara oerhört svårt numera (fråga bara Klopp). Senaste åren har det krävts att lag inte bara presterar på maxnivå över en hel säsong, man har varit tvungen att sätta personbästa varje vecka och i varje match för att stå med titeln i slutändan.

Exakt det har Slot fått ut av sina spelare hittills – när ingen såg det komma. Det bästa av allt för alla fans? Trots att spelet ser enastående ut finns det ännu mer att ta av. Det bara måste göra det!

Men vi är bara halvvägs. Mycket är kvar att spela och än är inget vunnet. En sak är dock säker: Liverpool-tränaren har dragit ner brallorna på det som många påstår är ”världens bästa liga”. 

Så jäkla svårt är det inte. Eller hur, Slot? 

***

6-3, som matchen slutade, var smickrande siffror. För Tottenham.

När jag var liten fick jag inbankat i mig att ”ingenting kommer gratis”. Det finns minsann inga genvägar att ta, och allt ska man göra sig förtjänt av. Ja. Det var farsans bevingade ord.

Jag är så glad att jag fått med mig den lärdomen genom livet.

Att kämpa för något är bannemej bland det finaste som finns. Inte bara just att jaga något, utan vägen dit också. Allt slit som krävs. Att tvingas fajtas för det, kanske igenom motgångar och jobbiga stunder. Men att trots det fortsätta. Att inte ge upp.

Allt det där som är det fina med en process som man vill ska ta en någonstans, till något. Det finns något vackert i det. Och jag älskar det.

Alla verkar dock inte göra det.

I dagens absoluta toppfotboll kan jag störa mig på den i vissa fall extrema brist på tålamod som finns bland främst supportrar och som oftast bara leder till naivitet. Självklart är jag inte dummare än att jag förstår att allt, verkligen allt, handlar om resultat. Så är det bara.

Men vägen dit? Processen som krävs för att sätta sig själv i en position där man är kapabel att göra just det, vinna? Den verkar emellanåt ha glömts bort på sina håll.

Senaste tiden har jag på olika vis tagit del av diverse Tottenham-anhängare och experter som på allvar börjat diskutera huruvida Ange Postecoglu ska få behålla sitt jobb eller inte.

Jag har inte fattat någonting.

Vi pratar om en klubb som i år varit synonymt med misslyckanden. Om det så är i en ligacupfinal, Champions League-final eller i Premier League: man har aldrig nått hela vägen. Det är nästan som att man har varit immun mot riktig framgång.

Jag är inte en av dem som anser att tränare enbart ska bedömas efter vunna titlar om denne för klubben framåt, i en tydlig positiv riktning. Det Pochettino gjorde i Spurs var exempelvis jäkligt bra trots en nolla i trofékolumnen.

Sedan argentinaren lämnade har det dock varit dystert: Mourinho, Espirito Santo, Conte. Varken titlar eller positiv utveckling.

Ouf. Jag ryser nästan. Det har verkligen varit deppigt att följa Spurs i många år.

Fram tills förra sommaren. Då hände något:

Postecoglu tog över och helt plötsligt var det som att klubben vaknade till liv igen. Fansen blev så där spralligt nykära i sitt egna ”nya jag” över en natt.

Visst, satan vad naivt det har varit emellanåt. Och ibland förstår jag inte hur Postecoglu tänker. Eller vågar. Men det är hans sätt. Det är den ”han är” och för att kunna vara trovärdig måste man vara sig själv fullt ut.

Hans sätt fick också fans att börja drömma. Drömma om något stort, något större än den evighetslånga kampen om topp fyra-placeringar. För fjolårets upplaga av Spurs var länge bländande innan säsongen förstördes av skador på nyckelspelare.

Oavsett utfall: det var alldeles uppenbart att Postecoglu och Spurs var en ”perfect match”.

Och så är det fortfarande.

I höst har det dock gått tyngre. Naturligtvis har det då direkt börjat höjas röster kring om han faktiskt är ”the man”. Klarar han av jobbet? Eller är han bara en bluff? Ska klubben ta ett impulsbeslut som känns bra för stunden för att få kortsiktig effekt!?

Satan vad jag stör mig på det där.

Så fort vägen börjar bli bucklig ska det ges upp. Det ska sökas efter något annat. Något nytt och förhoppningsvis bättre. Kanske är näste man rätt!

“Finns det någon genväg att ta här någonstans?”

Tottenham under Postecoglu har fått mig att känna mer under knappt 1,5 år än vad jag känt för alla Spurs-lag sedan glansdagarna under Pochettino. Tillsammans. Att göra sig av med honom vore hål i huvudet, enligt mig.

Det är inte ens en fråga värd att väcka – han ska ingenstans.

Ska man vinna ligan i England i dag måste man i princip vara ett dominerande lag likt det Postecoglu försöker bygga. ”Är han f ö r naiv?” Kanske. ”Har han verkligen vad som krävs, då?” Kanske inte.

Men så länge vi inte har de definitiva svaren på de frågorna får man faktiskt bita i. Vägen dit kommer att vara jobbig, det är en del av det. Men det är en process Spurs som klubb måste gå igenom.

Så klart är en tiondeplats i ligan inte bra nog. Det vet Postecoglu också. Samtidigt är det som att det glömts bort vad det innebär att jaga något. Allt slit som krävs. Att tvingas fajtas för det, kanske igenom motgångar och jobbiga stunder. Men att trots det fortsätta.  

Allt det där som är det fina med en process som man vill ska ta en någonstans, till något. Till något bättre. En del av det är inte att ge upp så fort det blir motigt på vägen dit.

4-3-segern mot Manchester United i ligacupen var andra raka efter en längre formsvacka och det lär lätta trycket på Postecoglu en aning. Frågan om hans framtid lär svalna för stunden.

Bra så. Låt den vara avkyld säsongen ut.

Är man ”rätt” för varandra, som Tottenham och Postecoglu, är det värt att ha tålamod. För det finns inga genvägar till framgång att ta. Allt behöver man göra sig förtjänt av, även om det må ta tid.

I den här ultrakonkurrensutsatta världen kommer ingenting gratis.

Tänka sig att han hade rätt, trots allt. Farsan…

***

Skrev om Marcus Rashfords förfall i slutet av september.

På något vis har senaste tidens utveckling hängt i luften. Det är bra för alla parter om han lämnar Manchester United i januari, senast i sommar.

Jag trodde verkligen att jag hade sett den förut. Men det hade jag inte. Det förstår jag när den nu har uppenbarat sig: Manchester Uniteds största kris i modern tid, 2000-talet och framåt.

Ja. Jag funderade hela natten till i dag, söndag, på det här. För det är lätt att bli historielös… men när har läget varit värre för den gigantiska klubben än nu? Jag kan inte komma på någon gång på senare tid.

Trots sorgliga år under Moyes, van Gaal, Mourinho, Solskjaer, ten Hag och så vidare har statusen som en toppklubb aldrig riktigt varit hotad. Den usla åttondeplatsen i fjol var liksom klubbens sämsta placering någonsin i Premier League.

Det har varit illa men inte s å illa.

Nu är det annorlunda.

Jag har sällan sett ett så sårbart Manchester United-lag likt det som föll mot Nottingham Forest i lördags kväll. I alla fall inte mot den typen av motstånd. Inte på Old Trafford. Det var fragilt, ängsligt och långt under par gällande vad som är okej.

Insatsen var ovärdig en klubb av den här digniteten. Men den var också en rättvis spegling av verkligheten just nu.

United ligger på plats 13 i tabellen och i nuläget kan jag inte se hur laget ska klättra högre upp än så. Man är inte mer än 13:e bäst i ligan. Nye tränaren Amorim har på ett konstnärligt vis lyckats hitta 30 olika sätt att såga sina spelare på utan att rakt ut säga att de är värdelösa.

Han ska så klart ges tid. Men han har ett enormt jobb framför sig.

Han har även skickat varningar. ”En storm är på väg”, har portugisen sagt exempelvis. På väg? Den är redan här. På planen, ja. Det ser alla. Men det blåser även ordentligt bakom kulisserna hos Manchester-jätten.

Delägaren Ineos och Sir Jim Ratcliffe skulle fixa alla problem som någonsin funnits i United. Det var löftet när köpet hade gått igenom, i alla fall. I somras köpte man således loss frälsaren tillika sportchef Dan Ashworth samtidigt som man förlängde Erik ten Hags kontrakt.

Nu, några månader senare, har båda fått lämna.

Det ska ha varit spänt mellan Ratcliffe och Ashworth senaste tiden efter sportchefens fönster i somras. Förståeligt, kanske. För transferfönstret som helhet var allt annat än bra. Hittills kan man bara klassa en värvning (Mazraoui) som lyckad.

Inför mötet med Forest gick delägaren ut ruggigt hårt i ett supportermagasin. Där dundrade han att Uniteds scoutingdata är undermålig och när det gäller användandet av data i värvningssyfte ansåg han att klubben är bland de sämsta i klassen.

En giftpil i hjärtat på Ashworth – som sedermera fick lämna sitt jobb direkt efter slutsignal några timmar senare. Ratcliffes ”egna gubbe”, som han kallat ”10 av 10”. Det osar maktkamp.

Och så märkliga ten Hag-beslutet på det.

Jesus alltså. Vilken röra.

Finns det något som fungerar i klubben? Kanske är det bara just Jesus som kan rädda det här.

Om ens han.

Felbesluten staplas på hög, förluster fortsätter att strömma in och det finns inte ett uns av framtidstro att greppa tag om för tillfället. Ratcliffe och Ineos börjar redan tappa i förtroende och entusiasmen deras intåg innebar är snart som bortblåst.

Vad kommer att bli bättre under deras styre? Det går inte att svara på. Projektets trovärdighet är i gungning. Liksom klubben.

Här och nu är statusen som en toppklubb på allvar hotad. Det finns liksom inte ens någon garanti att man hamnar på övre halvan i Premier League i år. Det säger allt om hur saker och ting ser ut för tillfället.

Allt nämnt gör mig övertygad om ögonblicksbilden: Manchester United går igenom sin största kris i modern tid.

Guardiola håller presskonferens och allt verkar vara som vanligt.

– Jag vet vad folk tänker. “Varför har inte Pep fått sparken?”, får han ur sig.

Nej, Pep. Det är ingen som tänker så. Det är faktiskt väldigt få som tvivlar på din jobbsäkerhet. Om ens någon.

Du har liksom revolutionerat fotbollen. Vunnit i stort sett allt man kan vinna. Dessutom har du gjort det på ett så dominerande sätt att det saknat motstycke i modern tid. Alla lyfter på hatten.

Kanske vill ganska många att du ska falla. Det är normalt. Människan är liksom uppbyggd så. Man söker bevis på att du är mänsklig, precis som oss andra. Och det har du ju visat dig vara nu.

Det sökandet ska du bara ta som en komplimang snarare än något annat.

Trots sju raka utan seger efter den platta insatsen mot Liverpool i söndags är det ingen som på allvar tror att du kommer få sparken. Eller ens riskerar det. Det vore till och med en aning oseriöst att väcka den frågan.

Ditt förtroendekapital är oändligt.

Du har all rätt att hålla upp sex titelfingrar till de Liverpool-fans som sjunger att du ska få sparken. Det var faktiskt lite härligt gjort. Men det är ju “banter”. Det är ingen av de som sjunger som tror att du de facto kommer försvinna.

Många önskar nog som sagt det. Men det är för att du har varit så jäkla bra.

– Alla arenor vill se mig sparkad, sa Guardiola efteråt.

Det är ju komplimanger!

Det kan gå tio, tolv eller femton raka matcher utan seger. Ingen kommer tvivla på att du kan vända det här.

Din retorik börjar faktiskt bli lite tröttsam nu, Pep. För den är återkommande och går att känna igen från hur du har pratat om City.

“Alla vill se City åka ur”, “alla klubbar jobbar emot oss”, “alla vill se oss bli fällda”.

Ja, Pep. Vet du vad? Har din klubb faktiskt begått upp emot 130 regelbrott är det rimligt att folk vill att ni straffas därefter. Det handlar om att folk vill se någon form av rimlighet i en fotbollsvärld där man knappt fattar någonting längre.

Om rivalerna driver på för att även bli av med sin största sportsliga rival på kuppen? Klart att just det inte skadar.

Men det sistnämnda är inget personligt mot dig, Pep. Det handlar om att laget du byggt upp har varit en högoktanig maskin som närmast kan beskrivas som ostoppbar. Och att era framgångar har överträffat allt.

– Jag kanske förtjänar att få sparken, fortsatte Guardiola efter Liverpool-förlusten.

Det är inte synd om dig. Eller er. Nu får det vara färdiggrinat.

Den här offerkoftan börjar sitta lite tajt på dig. Ta av den, Pep!

Äh. Musik kan jag inte mycket om. Jag håller mig till fotboll. Och jag skulle vara glad om jag kan få min fotboll i sitt råaste format. Det vill säga handla om just fotboll.

Av tradition gillar jag att kolla på engelsk tv om engelsk fotboll. Det ger något extra. Men i söndags ville jag bara gräva ur mina ögon med en gaffel.

Det fanns ingenting som var ”härligt” eller ”skönt och avslappnat” när en poängrusig Ed Sheeran, du vet, delägaren i Ipswich, stormade in i Sky Sports livesända tv-studio och avbröt Rúben Amorim mitt i en intervju.

Tvärtom. Det blev inte bra. Alls.

Det var en pinsam stund. Och framför allt var det direkt respektlöst gjort mot den nyblivne Manchester United-tränaren. Stackarn. Han är ju pressad nog som det är när han nu ska försöka få medelmåttiga spelare att lira som hans fullfjädrade Sporting-lag gjorde.

Lycka till med det, för övrigt.

Gissa om portugisen själv kokade? Han såg i alla fall inte ut att vara särskilt road av popartistens ”bombande” av studion. För att tala klarspråk: han såg jävligt förbannad ut.

Förståeligt så. För vad ska Ed Sheeran ens där å göra? Jag vill inte se honom där. Det är liksom inte kul. Snarare det motsatta. Jag vill ju faktiskt höra vad Amorim har att säga.

Artisten själv bad med rätta om ursäkt på sin Instagram efteråt. ”Jag känner mig lite som en idiot men livet går vidare”. Ja. Du har rätt, Ed. Livet går vidare. Och du var faktiskt lite av en idiot där.

Att skapa ”bra content” som kan få snurr i sociala medier är något som fått allt större fokus inom tv i dag. Därför välkomnas spontana utsvävningar i många fall. Klippet på Ed Sheerans hjärnsläpp, som så klart Sky själva tryckte ut i sina plattformar, får ju betydligt mer spridning än ett på Amorim som pratar om 3-4-3.

Framför allt når det en annan och bredare publik.

Alla har vi nog snubblat över virala klipp från CBS:s Champions League-studio. Den med Kate Abdo, Thierry Henry, Jamie Carragher och Micah Richards. De har till stor del byggt ett globalt varumärke med hjälp av sociala medier.

Jag förstår därför producenter på tv-bolag. Det är dels ett sätt att nå fler. I USA har folk som ”bara vill se sin football” skrikit sig röda och blå när Taylor Swift dykt upp i tv-rutan mellan var och varannan spelsekvens i NFL. ”Vi vill bara se vår älskade sport och inget annat”, rasar folk.

Gissa vilket klipp från Champions League-mötet mellan Inter och Atlético Madrid som fick mest spridning på nätet i fjol? Jo, det på en fullmaskerad Kanye West – eller ”Ye” – iklädd en balaklava på San Siro. Slumpmässigt nog bara dagar efter att han hade släppt ett nytt album.

Alla hakade på.

Jag har som sagt full förståelse för den här utvecklingen som på något sätt varit ofrånkomlig. Det är så saker har blivit och det är bara att leva med. Framför allt eftersom det finns en ekonomisk uppsida med det. En rejäl sådan.

En sak tycker jag dock man kan kräva: Ingen tränare som verkar på den absoluta högstanivån ska behöva bli avbruten av någon gök som vill vara ”härlig”. Oavsett om det blir ”bra content” eller ej.

Sheeran borde vetat bättre. Om inte annat borde han blivit stoppad.

Man får inte glömma allt slit som ligger bakom en matchdag och ett resultat. Det är hyperprofessionella verksamheter med tränare som jobbar dygnet runt för att ta poäng i världens mest konkurrensutsatta liga. Rättighetsinnehavare (tv) måste svara upp mot det och inte fördumma sin egen roll.

Då finns det ingen plats för den här typen av oseriösa och ovärdiga inslag. Särskilt inte efter 1-1 borta mot Ipswich.

Jag säger som Ed själv: Förlåt, Amorim.

Så här borde det inte vara.