Sorry, Nuñez - nu lämnar jag

Igen.

Han springer där, Darwin Nuñez. Och jag gillar honom. Väldigt mycket, faktiskt.

Men det går inte att försvara honom längre.

För när chanserna kommer spelar det knappt någon roll om målet är vidöppet eller inte – han missar dem. Lite taskigt skrivet, kanske. Men det är så det känns att se Liverpool-stjärnan spela numera.

Ett ständigt magknip.

Ingen kommer någonsin kunna övertyga mig om att Nuñez inte är en bra forward. Det är han. Han har råämnen som till och med skulle kunna göra honom till en av världens bästa.

Men där är han inte. Inte på långa vägar.

Någonting har låst sig för honom. Det är någon slags mental spärr som har satt sig i skallen som gör att han själv knappt ser ut att tro på att det ska bli mål när han får sina lägen. Och det påverkar honom. Tynger honom.

Det syns på honom.

Supportrar är inte sena att göra narr av honom och snickra ihop humoristiska “compilations videos”. Det går inte att förneka: det ser lustigt ut mellan varven.

Mot Aston Villa i går hade han chansen att skjuta Premier League-titeln både ett och två steg närmare Merseyside. Men han brände.

Igen.

Hans ineffektivitet är ett problem för Liverpool och det är så klart ohållbart att en miljardvärvning missar chanser i den utsträckning som Nuñez gör. Man ska kunna kräva betydligt mer än så.

Enligt officiell statistik brände uruguayanen 20 stora chanser säsongen 22/23. Bara Rashford och Haaland hade fler.

I fjol var det 37 stora chanser som inte förvaltades till mål. Bara Haaland hade fler.

Skillnaden jämfört med Haaland är uppenbar: Norrmannen bränner – men han gör också en jäkla massa mål. Det sistnämnda gör inte Nuñez. I alla fall inte när det räknas.

Och det är ett problem.

I nuläget finns det bara en rimlig lösning och det är att Liverpool och Nuñez försöker gå skilda vägar i sommar. För allas bästa.

Sorry, Darwin. Jag kan inte försvara dig längre än så här.

Det blev fel redan från början. Kommunikationssvårigheter, någon tidig skallning (utvisning). Offsides i massor. Och så där. På något vis känns det som att Nuñez aldrig riktigt har landat i Liverpool.

Han är där – men samtidigt inte där. Inte till 100 procent.

Det vill sig helt enkelt inte i den röda tröjan. Men jag är övertygad om att det skulle kunna göra det på annat håll. I en annan klubb.

Bara inte i Liverpool.

Häromdagen läste jag något halvdassigt rykte, som man inte ska lägga någon vikt alls vid egentligen, om att Liverpool vill byta till sig Alexander Isak genom att erbjuda pengar plus Nuñez i utbyte.

Det hade väl varit perfekt?

Isak har vänt in och ut på Liverpool flera gånger.

Nuñez har vänt in och ut på sig själv – i Liverpool.

Det här är kanske det sista du vill läsa.

Men du behöver läsa det.

I och med att Kai Havertz säsong verkar vara över är anfallskrisen i Arsenal total. Med sig i fallet tar han antagligen lagets chanser att vinna de största titlarna i år.

Jag kan inte tänka mig att det kommer utveckla sig på något annat sätt.

Det lämnar den solklara frågan i luften: Varför i hela fridens namn värvades ingen offensiv kraft in i januari – när det var uppenbart att det behövdes?

På diverse håll ser jag supportrar som ironiskt ”tackar” sin klubb och ledning för den uteblivna transferaktiviteten. Ironin och fyndigheten flödar. Däremellan letar sig ilska in. Några är raka och tydliga:

”Ni har ju sabbat hela säsongen!”

Jag undrar om folk egentligen förstår vad de skriker efter.

Ja, säsongen må ha förstörts av alla skador och uteblivna nyförvärv har inte gjort saken bättre. På så sätt är det riktigt: säsongen är antagligen sabbad. Men i grund och botten är den typen av argumentation alldeles för känslostyrd.

För klubben har inte sabbat någonting.

Och det är det här du som Arsenal-supporter kanske inte vill läsa – men behöver läsa.

Jag fick en klump i magen när jag i januari läste att ”Gunners” hade lagt ett stort bud på Ollie Watkins. Inte för att Aston Villa-stjärnan är en dålig spelare. Tvärtom. Det är ju till och med en typ som de rödvita behöver. En målskytt. Powerforward.

Men det kändes inte rätt. Det kändes inte som det Arsenal jag följt och sett växa på ett noggrant, systematiskt vis de senaste åren.

Watkins fyller 30. Troligtvis inget försäljningsvärde. Ekvationen förväntad leverans kontra investerad krona gick inte ihop för mig.

Det kändes för kortsiktigt och som ett försök till något som snuddar vid ett panikköp.

Nej. Det kändes bara fel.

Det fanns andra, bättre vägar att gå – men inte i januari.

Enligt min åsikt var det bra för Arsenal att den värvningen inte blev av. Visst, något lån hade breddat antalet offensiva alternativ men helt ärligt: ingen lånespelare hade kommit in med tillräcklig kvalitet för att väga upp skador på Havertz, Jesus, Martinelli och Saka.

Den typen av kvalitet finns inte att låna.

Jag fattar ju, så klart. Som supporter törstar man efter titlar. Framför allt om man håller på ”Gunners” eftersom Community Shield är någon slags hittepå-grej. Man vill ha resultat. Här och nu. Redan i år!

Men en klubb måste vara smartare än så. Arsenal måste vara smartare än så.

Pengarna som var avsedda för Watkins finns nu kvar. I sommar kommer klubben stå redo med en ännu större kassa, när ännu bättre alternativ finns tillgängliga på marknaden.

Jag tänker på en 21-årig Benjamin Sesko. En 25-årig Matheus Cunha, exempelvis. En 25-årig Alexander Isak (som förvisso lär kosta enorma pengar om han ens är möjlig att köpa).

Spelare som passar betydligt bättre in i Arsenals bygge. Spelare som dessutom går hand i hand med klubbens strategi. Spets: Ja. Men det ska också vara spelare som har potential att växa.

Smartare värvningar.

Det är mitt Arsenal. Nuförtiden.

Jag vet inte var någonstans längs vägen som Arteta och det sportsliga styret tappade fansens förtroende när det gäller att bygga laget? Det har tagit tid, ja. Gått långsamt, ja. Metodiskt – och framgångsrikt.

Och än är inte bygget helt klart.

Strategin kommer kanske inte ge resultat i år givet rådande skadesituation. Men på sikt kommer den att göra det. Truppen är bara en eller ett par offensiva värvningar (rätt sådana) från att vara fulländad.

Sista pusselbitar som inte bör stressas fram för att nå kortsiktiga mål.

Jag är helt övertygad om att det bara är en tidsfråga innan Arsenal vinner Premier League igen, förutsatt att man fortsätter ta rätt strategiska beslut.

Varje felbeslut gör bara vägen till slutmålet längre.

På kort sikt finns det en skadekris att ta sig igenom som troligtvis kommer påverka resultaten. Fan vad tufft det kommer vara att se. Men på andra sidan väntar större belöningar – över längre tid.

Sorry.

Det här var antagligen inte vad du ville läsa om du håller på Arsenal.

Andemeningen var:

”Regn läckte in på Old Traffords läktare förr i tiden också, men då brydde sig ingen och det stod inte i tidningarna – för vi vann”.

Det fick mig att fundera på om det faktiskt finns någon som helst baksida med att ”vinna för mycket”. Nej, det går det ju så klart inte påstå att det gör.

Men en risk med det är att framgång tenderar att överskugga problem. Stora som små.

Jag har landat i att det är exakt vad Manchester City får uppleva just nu.

Pep Guardiolas bygge har varit så fruktansvärt bra över så lång tid att man bara har tagit för givet att det ska fortsätta så. Emellanåt har man undrat om de ljusblå varit förmögna att ens fatta något mindre bra beslut mellan varven.

Man har ju inte trott det. För sådana har man tyckt varit svåra att hitta.

Fram till i år.

Pyspunkan på årets Manchester City-upplaga kan nog ingen förklara. Antagligen är det någon slags mental låsning, men vad vet jag om det? Ingenting. Det jag däremot vet är att klubben misslyckats på en vital punkt: förnyelse.

Det vet jag här i dag i alla fall.

Min övertygelse är att en spelartrupp alltid måste fräschas upp inför varje säsong. Förnyas en aning och förbättras på något sätt. Det ger så mycket.

Det vet du själv när en ny, duktig kollega kommer in på din arbetsplats. Det är spännande och ger energi. Ökad konkurrens blir det också, vilket kanske kan kännas lite jobbigt. Men i grunden är det bra för det kommer se till att du förblir på tårna.

Samma sak gäller i fotbollssammanhang.

Manchester City har försökt. Men faktum är att man senaste åren har misslyckats med ett gäng värvningar samtidigt som man sålt av unga spelare som färgat på annat håll.

Få har knappt ens tänkt på det när segrarna fortsatt rulla in. Inte jag heller.

”De vann ju precis trippeln”.

Allt har inte varit dåligt. Akanji har varit lyckad och Gvardiol är bra. Haaland så klart. Men i övrigt? Ta mittfältet. Kalvin Phillips, Mateo Kovacic och Matheus Nunes har inte direkt sett till att den lagdelen är säkrad flera år framöver. Och ingen kan väl påstås att Gündogan-återkomsten fallit särskilt väl ut.

Samma tendens går att skymta på flera positioner (kolla yttrar och ytterbackar): bra spelare har bytts ut mot inte riktigt lika bra spelare. I längden är inte det bra. Och det har blivit tydligt nu när ”gamla gardet” för första gången inte “bara löser allt” utan snarare behöver hjälp.

Nej. Det har helt enkelt inte varit tillräckligt bra.

Felbeslut som har smugit under radarn när alla strålkastare har varit riktade på det välfyllda och ständigt växande pokalskåpet. I år lär det inte bli lika många titlar som förut och då finns det en skillnad: folk bryr sig om att det läcker in.

Och nu står det i tidningarna.

I söndagens 5-1-förlust mot Arsenal fick jag verkligen känslan av att det var nya, unga och framtidssprudlande ”Gunners” mot ett mättat, förbisprunget och åldrat Manchester City.

Rätt eller fel, det var min känsla.

Det finns ingen naturlig ersättare till De Bruyne. Bernardo Silva är fantastisk men inte lika dominant längre och skadebenägne John Stones verkar ha sett sina bästa dagar på den högsta nivån. Nunes spelade högerback och Foden skulle nästan behöva klonas till tre olika offensiva positioner.

Få i truppen kan erbjuda något bättre.

De ljusblå har öppnat plånboken rejält i januari för att täcka upp för tidigare missar och man lär göra vad man kan för att spendera ännu mer i sommar.

Bra så. Det behövs – och borde gjorts tidigare. På rätt spelare.

***

Här kan du se Manchester Citys nyförvärv och försäljningar

Han kan inte.

Eller jo. Han kan – och han bör ju.

Men e g e n t l i g e n så kan han inte.

Och det är problemet.

Ange Postecoglou är så tungt investerad i sin spelidé och den identitet han gjort en grej av att representera till 100 procent. Från topp till tå, i ur och skur och ut i varenda blodcell av sina fingerspetsar.

”That’s just who we are, mate”.

Så även om han uppenbart borde göra släcka bränder-förändringar i sitt spelsätt just nu så kan han inte. För det skulle ju urholka hans trovärdighet.

I alla fall är det min bild av vad Tottenham-tränaren själv tror. Den höga svansföringen och alla frågor som viftats undan senaste året med ”til we die”-snack – för att till slut ge vika och ändra sig?

Nej. Vad skulle allt han sagt vara värt då? Vem skulle han ens vara som tränare?

Ja du, Ange. Det är en identitetskris du nog måste gå igenom snart för att inte förlora ditt jobb.

För de allra flesta är det en självklarhet att spelarmaterial just nu – med alla skador – inte är tillräckligt bra för att spela den ultravågade, offensiva fotboll som Spurs gör. Laget är alldeles för aggressivt balanserat, bristen på kvalitet gör att misstagen staplas på hög och för dem blir man extremt straffade.

Visst, spelarna ska inte undkomma ansvar. Bortsett från Kulusevski skulle i stort sett samtliga ordinarie slash rutinerade spelare kunna singlas ut: de har stått för insatser som varit långt under par och icke Spurs-värdiga (var den ribban nu ligger) den här säsongen.

Men spelarna sätts också, av sin tränare, i situationer på planen där risken att misslyckas är betydligt större än vad den hade behövt vara. Just det hjälper inte ett lag som för stunden är sargat och håller på att slitas i stycke.

När läget är som det är och halva truppen saknas måste Postecoglou förändra till något som passar de tillgängliga spelarnas kvalitet bättre. Så är det bara. Även om han inte vill och känner att han inte kan så är det ett måste för ”rock bottom” närmar sig och när han väl nått dit finns det ingen återvändo.

Då kommer han att få sparken.

Borde han få sparken redan nu?

Ja, det kan man väl argumentera för att han kan få. Det beslutet hade ju liksom inte gått att ifrågasätta direkt.

Tycker jag att han borde få sparken?

Nej.

För det största problemet i Tottenham är inte Postecoglou även om han har sin skuld att bära i krisen.

När klubben hämtade in 59-åringen visste man ju att man anställde en tränare som skulle vara all-in på sitt spelsätt. Han skulle köra sin väg till det sista slutet och behövde därmed också få ett visst material för att kunna nå framgång.

Han behövde uppbackning, helt enkelt.

Var har den varit?

Postecoglou själv har flera gånger larmat om att truppen behöver byggas om. Han har, ibland mer subtilt än andra, ropat efter hjälp. Jag menar nyförvärv. ”Vi leker med elden om vi inte tar in någon i januari”, som han uttryckte det förra veckan.

Det är ju där skon klämmer.

Om vi lämnar den förlorarkultur som är synonym med Spurs och Levy utanför den här gången räcker det att blicka mot de högsta hönsen i den sportsliga ledningen, Munn och Lange.

Det handlar främst inte om att pengar inte satsas.

Det handlar om att kompetens saknas.

Tottenhams trupp är inget vidare byggd. Dyra pengar har lagts på spelare som varken är världsklass eller har potential att bli. Ledare finns det knappt några. Det saknas täckning på vissa positioner och när skadekrisen nu är som värst har man inte lyckats med något annat än att ge sin tränare en ny målvakt.

Postecoglou skriker ju efter hjälp! Gör något!

Låna någon!

Att inte göra något är inte att backa sin tränare.

Det är inget fel att satsa ungt men värvningarna av tonårstrion Bergvall, Gray och Odobert (vilka ingen skugga alls ska falla över) utöver Solanke i somras osade inte direkt en satsning mot toppen av Premier League. De två förstnämnda är ju för fasen typ nyckelspelare just nu. Varav en av dem på fel position dessutom.

Det säger väl ändå något om något.

Så visst! Sparka Postecoglou.

Vad kommer att förändras? Resultaten på kort sikt: kanske. Något i alla fall. På lång sikt: inte särskilt mycket.

Det är strukturen högre upp i Tottenham som måste förändras. Målsättningen (att vara ett topplag) måste gå hand i hand med satsningen, det vill säga arbetet som görs kring samt investeringarna som görs i sporten (värvningarna exempelvis). Så är inte fallet i dag.

Postecoglou skulle kunna leda ett framtida projekt med mål att bli ett topplag igen. Och enligt mig borde han få chansen att göra det – med rätt förutsättningar. Med en ägare som vill satsa på en nivå som rimmar med målsättningen. Med en strategi som är framtagen, vässad och satt i verket av kompetenta människor.

Men för att ens få chansen att göra det måste Ange svälja sin stolthet och göra det uppenbara: förändra och stoppa blödningen.

Det behövs för att behålla jobbet.

Därefter behöver klubbens ledning se sig själv i spegeln. Någon måste ta ansvar för det riktningslösa harvandet och inte bara göra varje tränare till syndabock för varje misslyckande.

Tio tränare på tolv år talar sitt tydliga språk om var problemet ligger.

Börja där i stället.

***

Tottenhams nyförvärv senaste 3 åren:

2024/25:
– Dominic Solanke
– Archie Gray
– Wilson Odobert
– Antonin Kinsky
– Lucas Bergvall

2023/2024:
– Brennan Johnson
– James Maddison
– Pedro Porro
– Mycky van de Ven
– Dejan Kulusevski
– Radu Dragusin
– Guglielmo Vicario
– Alejo Veliz

2022/2023:
– Richarlison
– Cristian Romero
– Yves Bissouma
– Destiny Udogie
– Djeb Spence

Visste han verkligen att han tog sig an ett – som för stunden ser ut att vara – dödsdömt uppdrag när han skrev på? Jag tror verkligen inte det.

Snarare tror jag att han har chockats av digniteten på alla problem som finns internt. Inte minst i spelartruppen.

För just nu får den nytillträdde tränaren sota duktigt för alla tidigare synder. Framför allt Ineos usla beslut i somras.

För några veckor sedan kom det nämligen ut att Manchester Uniteds styre började leta efter en långsiktig ersättare till Erik ten Hag i samma stund som man förlängde hans kontrakt.

Vänta nu. Va?

Det är så ofattbart att det är svårt att ta in.

Hjärnlöst.

Inte bara valde ledningen alltså att köra vidare med en tränare som hade lett klubben till dess sämsta placering någonsin i Premier League och som man uppenbarligen inte litade på fullt ut. Man lät honom också fortsätta värva friskt, den gången för 200 miljoner nya pund.

Pengar som en ny tränare, lex Amorim, hade kunnat spendera på ”sina spelare”. Pengar som i stället gick till att fortsätta försöka återskapa en blek Ajax 2.0-kopia.

Ett historiskt uselt beslut av den nya ledningen.

Med facit i hand är utfallet inget annat än häpnadsväckande, med tanke på miljarderna som investerats. För jag kan inte minnas senast jag såg en så svag upplaga av Manchester United som årets.

Kan du?

Det är så fragilt. Karaktärslöst. Brist på kvalitet. Tyngden den röda tröjan medför sköljer över spelarna som inte ens ser ut att vilja vara på planen. Ingen verkar redo för uppgiften. De flesta ger i stället vibben av att mest vilja lägga över ansvaret på någon annan.

Helst så fort som möjligt.

Efter den genanta insatsen mot Brighton som slutade i en 3-1-förlust dundrade Amorim på när han höll presskonferens:

– Vi är kanske det sämsta laget i Manchester Uniteds historia.

Ja, Rúben. Du har nog helt rätt.

Och under min livstid behövs inget “kanske”. Det ä r det sämsta Manchester United-laget jag har sett.

Med råge.

Det är ovärdigt att höra tränaren för ett av världens största klubblag sitta och tala om att laget för tillfället slår “alla dåliga rekord” och att det är något “alla måste acceptera”.

Men det är ju sant.

Och det är exakt den typen sjukdomsinsikt som behövs. Rakt och tydligt – det här är uselt. Det behövs inte en tränare som sitter och rabblar cuptitlar för att försvara sig själv.

*host host* Erik ten Hag.

För ett antal veckor sedan skrev jag att Manchester United går igenom sin största kris i modern tid. Det går inte att ifrågasätta längre – så är det. Skulden för det ska läggas på det svaga ledarskapet längst upp i toppen, både före och efter Ineos-eran.

Det var inte ten Hags fel att han fick fullt mandat att styra alla värvningar med järnhand. Det var inte heller nederländarens fel att hans kontrakt felaktigt förlängdes i somras.

Det var ledningens beslut. Deras felbeslut.

Visst blåser det kring Amorim redan på grund av uteblivna resultat, men han sitter säkert. Han bara måste göra det.

Att vända sig emot ytterligare en tränare fungerar inte längre. Portugisen behöver få tid att implementera sina idéer och sätta sin prägel. Framför allt måste han ges tid till att städa upp ordentligt i truppen och fylla igen spåren tidigare misstag lämnat efter sig.

I den processen behöver han få full backning.

Ralf Rangnick sa det bäst: ”An open-heart surgey”. Det är vad klubben behöver. ”Kanske 8, 9 eller 10 nya spelare”. Minst. Och rätt spelare, då.

Tre år senare och det utspelet är mer aktuellt än någonsin.

Amorim varnade tidigt för att en storm var på väg och nu är den här. I full styrka. Och det kommer att fortsätta storma ett bra tag till.

Ledningens felbeslut kring ten Hag kommer att hemsöka United i flera år framöver.

Det är därför ett sällsynt haveri som den nye tränaren har kastats in i. “Varsågod, lös det här nu”. Typ.

Just nu är allt kring Manchester United becksvart. Men på vägen ur misären är Amorim en del av lösningen – inte problemet.

Han är bara ett offer för tidigare synder.

Det är inte bara kritik. Det är rop efter något mer, något bättre. Något roligare. I princip kallas han för “fotbollsmördare” av illvilliga tungor.

Spanjorens systematiskt detaljprogrammerade fotboll har ju blivit ännu mer kalkylerad den här säsongen. Somliga menar att kreativitet, frihet och utsvävningar i mångt och mycket suddats ut helt.

Pressen på Arsenal-tränaren har ökat, så är det. En del tvivlar på om han är rätt man för att ta klubben till “nästa nivå”. Andra vill till och med se en förändring.

Där hajar jag till.

En förändring?

Det är väl snarare mer troligt att Arteta lämnar “Gunners” självmant i sommar än något annat?

Omotiverad bortskämdhet.

Kritiken mot Arteta inom egna led är alldeles för skarp och oproportionerlig. Visst, jag kan också förvånas över att hans handbroms är så pass åtdragen som den är. För den sitter rejält fastspänd i toppläge ibland.

Men det är alldeles för lätt att bara peka på tränaren när – i det här fallet ett fåtal – resultat inte gått ens väg. Dessutom i en tid då man i princip för första gången på flera år ens har kunnat kräva resultat.

Arteta ska ingenstans.

Han har byggt upp dagens Arsenal från spillror. Han har format en trupp och en idé som kretsar kring kontroll. Allt handlar om kontroll. Solitt, stabilt och fysiskt defensivt står högst upp på prioordningen. Det kryddas av en knapp handfull kreativt skickliga spelare längst fram.

Det är vägen spanjoren har valt.

Går du för Calafiori och Timber som ytterbackar bredvid Saliba och Gabriel har du byggt en betongmur. Det kommer att vara tätt bakåt i första hand. Bara en tredjedel (Ødegaard) av det centrala mittfältet är offensivt riktat. Bra för den defensiva balansen, mindre bra för att luckra upp låga försvar när det behövs.

Så var det de här kreativt skickliga spelarna längst fram som ”ska göra det”. Var har de hållit hus den här säsongen när de behövts som mest?

Förra året var Matinelli världsklass. Det är han inte längre.

Havertz sågs länge som en väldigt lyckad värvning. Inte många är av den åsikten längre.

Jesus är mest skadad eller ur form och Trossard är så klart inte en spelare på den nivån för att Arsenal ska vinna de allra finaste titlarna.

Här ligger problemet.

Arteta är inte problemet.

Ødegaard missade stora delar av höstsäsongen – då hackade offensiven. Nu saknas Saka – då hackar offensiven. Allt för mycket ansvar landar på nämnd duos individuella skicklighet när övriga offensiva pjäser inte går att känna igen.

Är det Artetas fel? Ja, det kan man väl i viss mån argumentera för. Det är ju trots allt tränarens ansvar att få sina spelare att leverera. Är det så pass allvarligt att han måste bort?

Absolut inte.

Det är så lätt att stirra sig blind på resultat men hade exempelvis bara Havertz satt en av sina hundra chanser mot Manchester United i FA-cupen i söndags hade ingen kallat Arteta för “fotbollsmördare”.

Ingen hade ropat att något nytt behövs.

Spelarna är stora stjärnor och ofta hålls de inte tillräckligt ansvariga för sina prestationer när resultaten går emot.

Supportrar ska inte heller glömma vart Arsenal som klubb kommer ifrån. Länge har man inte ens varit i närheten av att vinna något av betydelse, nu är man ett cementerat topplag med potential att bli något mer än så.

Det är Arteta som har tagit klubben dit.

Och bygget är inte färdigt än! Mållinjen ligger fortfarande något eller ett par år bort. Kanske blev supportrarna “lurade” av det succéartad fjolåret och dess maxprestation, som antagligen kom lite för tidigt för deras bästa sett till var i processen laget befinner sig.

Förväntningarna höjdes för snabbt och ribban lades för högt inför årets säsong av titeltörstande fans.

Arteta har gjort sig förtjänt av förtroendet att lägga till sina sista bitar i det här pusslet han själv lagt grunden till. Han behöver uppbackning. Sen är det upp till honom och den sportsliga ledningen att identifiera rätt (offensiva) spelare kommande fönster.

För tränaren måste få ny offensiv kraft till sitt förfogande.

Det måste in en målfarlig forward. Det måste in ett bättre alternativ på vänsterytterpositionen. Det behövs en kreativ, offensiv mittfältare till bredvid Ødegaard som kan avgöra matcher Arsenal dominerar.

Mer kvalité på fler offensiva positioner? Ja, då kommer supportrarna slippa se mängder av inlägg riktade mot ingen alls och spelare i offensiva positioner som ”börjar om” för att tillräckligt med hot saknas framåt.

Det är skillnaden som saknas just nu.

Jämför bara med Liverpool.

Kritiken som riktas mot Arteta kommer han inte undan. Det ingår i att träna en av världens största klubbar. Men att det på håll ropas efter något annat med hopp om att det ska vara grönare på den sidan är bara naivt.

Då glömmer man bort vad han faktiskt har tagit klubben från till i dag.

Det här är rätt man på rätt plats. Även på sikt. Att Arteta ska bort är bara skitsnack – backa upp honom i stället! Oavsett utfall i det superviktiga Londonderbyt i kväll.

Han är bara inte klar än.

Nu är det bara tröttsamt.

Den här säsongens evighetslånga spekulerande kring van Dijk, Salah och Alexander-Arnolds framtid i Liverpool. Ska de där jäkla kontrakten förlängas eller inte?

Att frågorna om just det återkommer är naturligt. Så stort är nyhetsvärdet. Och jag kan förstå att spelarna själva inte vill ge klara besked om framtiden, framför allt inte om de vill hålla alla dörrar öppna.

Just det verkar vara exakt vad alla tre vill göra.

Men nu börjar den här situationen forma något som på sikt kan bli början till ett problem. Det skaver. Och det stjäl onödigt fokus.

Alexander-Arnold gjorde en anmärkningsvärt svag insats mot Manchester United. Han blev utskälld av lagkamrater och sågad av experter. “Har han månne redan tankarna i Real Madrid?”

Det är väl inte helt otroligt att det är så. Om inte annat har han väl en hel del att fundera på kring sin framtid. Om det påverkade hans prestation mot United? Nja. Knappast.

Oavsett vad kommer liknande spekulationer att återkomma. Varje blek insats högerbacken gör kommer att följas av frågetecken kopplat till Real Madrid-följetongen fram till dess att hans framtid är spikad.

Må det vara orättvist, men det är så det funkar. Och det är ingen bra sits att vara i. För tonläget mot honom kommer bara att skärpas allt mer med tiden.

I veckan har en video på Alexander-Arnold fått spridning i sociala medier. Inför ligacupmötet med Tottenham gick han förbi de tillresta Liverpool-supportrarna inne på arenan med sin hoodieluva över huvudet utan att på något sätt uppmärksamma fansen.

Direkt började det. “Hans attityd är fel”. “Hur mår han?”. “Kroppsspråket är dåligt”. “Jag är orolig”.

Ni hör ju.

Det här måste få ett slut.

Om Liverpool anser sig ha chans att förlänga med Alexander-Arnold – se till att få det gjort då! Vill han helst lämna? Då är det läge att någon kommunicerar det.

Det börjar bli dags att tala klarspråk.

För det är bäst för alla att ett besked kommer snart snarare än senare. Det gäller även van Dijk och Salah. Den sistnämnde har både i mixade zoner och tv-intervjuer gett raka svar om att han och klubben är långt ifrån varandra.

Som topp på den kakan publicerade Salah nyligen en bild på sig själv, van Dijk och Alexander-Arnold i sociala medier utan någon bildtext.

Jaha. Hur ska det tolkas?

Nej, det får helt enkelt inte sjunka till en lägre nivå än så här. Därför krävs besked snart.

Dels för spelarna själva så att de kan få de värdiga avsked (om så blir utfallet) som de förtjänar, dels för att situationen inte ska stjäla ännu mer fokus i vår när Liverpool eventuellt kommer att slåss om flera titlar.

I lördagens FA-cupmöte med Accrington Stanley slog Alexander-Arnold till med ett drömmål och bjöd på ett stort leende när han firade. När han senare byttes ut fick han värmande applåder av publiken.

Det är den typen av bilder som Liverpools supportrar vill ha på näthinnan om man skiljs åt.

Så red ut allt det här nu så att alla kan börja fokusera på rätt saker igen!

Jag är så klart inte dummare än att jag förstår att det ligger politik och taktik bakom allt som sker. Att Salah så tydligt hintat om att han lär göra sitt sista halvår i klubben sätter ju press på Liverpool att ge honom kontraktet han vill ha ifall de vill behålla honom.

Och ju längre Alexander-Arnold väntar desto större blir chansen att han får exakt vad han vill ha i takt med att eventuell desperation börjar växa från klubbhåll.

Det är förhandlingstaktik.

Men det får gå till en viss gräns.

Jag klarar inte av en kryptisk bild i sociala medier till eller ännu ett diffust framtidsuttalande. Egentligen borde jag väl bara stänga av och inte kolla.

Kanske är jag lite korkad trots allt.

Alla i och runt Liverpool skulle må bra av klarhet kring stjärntrions framtid. Låt inte nivån sjunka lägre och det här växa sig till ett problem. Med tanke på det finfina läget klubben har satt sig i behövs inte onödigt brus. Det måste tystas.

För tro mig, ju längre tiden går desto större fråga kommer det här att bli. Oavsett vad besluten är måste de tas, även om eventuell besvikelse kommer att följa.

För när det är ur världen kan alla fokusera på det viktigaste: fotbollen – och att vinna titlar.

Därför måste det här få ett slut.

Lucas Bergvall är inte ett av dem.

Tidigare har jag skrivit om hur jag upplevt att Ange Postecoglou saknat förtroende för svensken. Och i ärlighetens namn kanske med all rätt, för 18-åringen hade en rätt tuff höst (förståeligt så).

Samtidigt fick han heller aldrig på allvar visa vad han går för i skarp miljö, och vi alla vet ju vad just förtroende från sin tränare kan betyda för en spelare. Han blev offrad i vissa fall, inbytt i ogynnsamma lägen i andra.

Men under lördagen kom en ärlig chans, i eldprovet mot Newcastle.

Bergvall svarade – och tog den.

Jag anser att insatsen mot ”The Magpies” var svenskens bästa i Spurs-tröjan, i alla fall den mest kompletta. Framför allt visade han upp exakt det han behövde visa upp.

Att lira sig till en startplats i Premier League handlar om så mycket mer än ”sköna dragningar” och läckra trix. Man måste stå pall. Möta kraven. Svara upp i närkampsspelet. Minimera misstagen. Vara pålitlig i flera delar av spelet, i båda riktningarna.

Bergvall bockade av allt det där mot Newcastle. Och det var första gången han gjorde det i Tottenham-tröjan. Utan att på något sätt vara briljant stod han för en sådan där solid insats som kommer att ge fler startchanser framöver. 

Det är jag övertygad om.

Jag är också övertygad om att det här var början på ljusare dagar i Spurs för 18-åringen. Detta var svaren Postecoglou antagligen har sökt efter och velat ha av ynglingen. Nu ligger bollen hos tränaren.

Mycket mer kan han väl inte kräva?

Sen lär det finnas de som vill leta fel. Men att Bergvall enkom ska beskyllas för 1-1-målet är bara löjligt. Visst hade han kunnat göra det bättre, men jag köper inte att det var svensken som ”gav bort” kvitteringen.

I stället var baklängesmålet talande för vad Tottenham är just nu: ett fragilt fotbollslag. Det handlar mestadels inte om ett strukturellt problem, utan snarare om ett spelarproblem.

Det är brist på kvalitet. För många ordinarie, rutinerade spelare är bleka och levererar inte på en acceptabel nivå. Truppen är för tunn och saknaden av vissa nyckelpjäser är alldeles för stor.

Nu stod man upp hyfsat mot Newcastle även om det blev förlust i slutändan. Men min känsla var genomgående att gästerna var tyngre än Tottenham i varje lagdel. Man var överlag numret för litet helt enkelt.

Det säger något om läget i Londonklubben.

Truppmässigt behöver en hel del hända i Spurs.

Ja, jag pratar så klart om korandet av höstens bästa spelare på respektive position. Världens kanske svåraste uppgift att genomföra utan att bli ifrågasatt, kritiserad och få skrattande emojis skickade till sig som ett ”haha hur lite kan du om fotboll egentligen!?”-hån.

KOM DÅ! Jag är redo att brösta allt det där.

Med respekt för att jag inte har sett varken varje minut eller varje match av Premier League kommer här spelarna som, enligt min åsikt, har varit bäst hösten 2024. 

Höstens lag, enligt 4-2-3-1:

Målvakt: David Raya, Arsenal
Kanske inte den som skiner mest men det beror ju på att ”Gunners” släpper till så få målchanser. Har inte varit att beskylla för mycket i höst. Sex hållna nollor (delad tvåa).

Högerback: Trent Alexander-Arnold, Liverpool
Hittat en perfekt roll och gjort en oerhört stark höst. Som vanligt vassast i offensiv väg där han ständigt bidragit med skapade chanser. Kan förändra matcher. Imponerande.

Mittback: Virgil van Dijk, Liverpool
Tillbaka på sin maxnivå, det vill säga en höjd som ingen annan mittback i världen når upp till. En gigant och given i elvan. 

Mittback: Gabriel, Arsenal
Dominant i såväl försvars- som det fysiska spelet. Har även bidragit med en del hörnmål i offensiv väg. En briljant höst.

Vänsterback: Antonee Robinson, Fulham
Svårt att blunda för ytterbacken som har flest assist hittills. Etablerat sig som en av de bästa i ligan på sin position och det är nog bara en tidsfråga innan amerikanen spelar i en större klubb. 

Defensiv mittfältare: Ryan Gravenberch, Liverpool
Från bänk- till nyckelspelare. Pånyttfödd under Arne Slot och har en strålande höst bakom sig. Kanske den mest förbättrade spelaren hittills jämfört med i fjol.

Defensiv mittfältare: Moises Caicedo, Chelsea
Har varit en nyckelpjäs bakom Chelseas framgångar i höst. Gett stabilitet och börjar leva upp till sin miljardprislapp.

Offensiv mittfältare/ytter: Mohamed Salah, Liverpool
Höstens bäste spelare. Lirar inspirerat igen och presterar på sin högstanivå. När han gör det kan ingen annan offensiv spelare i PL mäta sig med honom. 

Offensiv mittfältare/ytter: Cole Palmer, Chelsea
Svårt att förbise lagets katalysator, som ligger bakom det mesta i offensiv väg. Levererat på en extremt hög nivå och är just nu en av de bästa i världen på sin position.

Offensiv mittfältare/ytter: Bukayo Saka, Arsenal
Det offensiva maskineriet i ”Gunners” har hackat en aning i höst men tittar man på det som fungerat har 23-åringen allt som oftast varit inblandad. Lagets givna offensiva hot.

Forward: Alexander Isak, Newcastle
Höstens vassaste forward i Premier League är svensk. Känn på den! Knackig start men har allt som allt varit den bäste strikern halvvägs igenom ligaspelet. Nosar inte bara på toppen av skytteligan utan bidrar även med så mycket skicklighet i spelet.

***

Vad tycker du? Mejla och kritisera gärna! Eller backa mig…

Försvarstal 1: Det gjorde ont att ha Dejan Kulusevski utanför elvan men konkurrensen på det offensiva mittfältet är helt enkelt för tuff. Velade länge mellan honom och Saka! Sneglade dessutom på en offensivare uppställning ett tag.

Försvarstal 2: Ja, jag vet att Saka inte är någon vänsterytter och invändningen att spelare ska vara på ”rätt” position i den här typen av elvor köper jag. Men även om elvan rent taktiskt inte är optimerad skulle den funka i alla fall – och det här är de bästa spelarna!

Glad Boxing Day! Fortsätt undvik sill.

Inte bara skulle han ta över en av världens mäktigaste klubbar. Han skulle göra det och samtidigt ersätta en av dess störste tränare genom tiderna: Jürgen Klopp. Snacka om press.

Och helt ärligt: alla var nog oroliga över hur det skulle gå. 

Exempel på hur jättar som Manchester United och Arsenal fallit igenom fullständigt i efterdyningarna av Sir Alex Ferguson respektive Arsene Wengers uttåg fanns halvfärskt i minnet som en otäck påminnelse om hur illa det kan gå om ens klubb inte träffar rätt med sin rekrytering av näste boss. 

Åren under Klopp var ju magiska! ”Fan! Ska han lämna!?” Fansens gullegris. Tysken som hade personifierat det som har blivit dagens Liverpool ut i fingerspetsarna. Byggt upp klubbens nya storhetstid från i princip ingenting.

“Hur ska det gå!?”

Ja, det var nog många supportrar på Merseyside som gick runt med en rejäl oros- och ovisshetsklump i magen fram tills dess att säsongen startade i augusti. Och de första testen kom. 

Testen? De avklarades. Det ena efter det andra.

Ingen Liverpool-supporter går runt med en klump i magen längre. Och ingen tänker på Jürgen Klopp längre.

Slot har kommit in och dragit ner brallorna på Premier League hittills. Under söndagen klädde han och hans mannar av Tottenham ordentligt, i vad som närmast var en markering kring vad Liverpool är: Fortsatt ett briljant fotbollslag. 

Inga frågetecken finns kring det numera.

Liverpool är en klass för sig just nu och insatsen mot Spurs var mäkta imponerande. 

Totalt respektlöst. Aggressivt. Kontrollerat. Sylvasst. Lekfullt. Lett av stjärnor som Virgil van Dijk och Mohamed Salah (som knappt har varit bättre?).

Det den 46-årige nederländaren har lyckats få sitt lag att uträta ska inte underskattas. Det är svårt att sätta ord på superlativen hans gärning hittills förtjänar.

För han har gjort det utan några (nåja) nyförvärv. Utan ”sina spelare”, som tränare ofta vill ha. Inte för att han tog över en dålig trupp på något sätt men det är mycket som ska klicka mellan spelartyper och roller i ett spelsätt.

Allt har kuggat i.

Ledningens strålande arbete med att identifiera Slot har hamnat lite i skymundan. Man lyckades skickligt hitta ett perfekt namn utifrån sin trupp. 

Han har inte heller bett om tid. Nederländaren har en gång för alla visat att tränare inte kan be om just det i dag, tid. Man måste kunna få resultat direkt. Det är kravet man kan ställa på en elittränare. 

Självklart finns det omständigheter som gynnat Liverpool i höst. Arsenal och framför allt Manchester City har inte varit på samma nivå som tidigare, exempelvis. Men det spelar ingen roll.

Det handlar om att göra sitt och att vinna Premier League har visat sig vara oerhört svårt numera (fråga bara Klopp). Senaste åren har det krävts att lag inte bara presterar på maxnivå över en hel säsong, man har varit tvungen att sätta personbästa varje vecka och i varje match för att stå med titeln i slutändan.

Exakt det har Slot fått ut av sina spelare hittills – när ingen såg det komma. Det bästa av allt för alla fans? Trots att spelet ser enastående ut finns det ännu mer att ta av. Det bara måste göra det!

Men vi är bara halvvägs. Mycket är kvar att spela och än är inget vunnet. En sak är dock säker: Liverpool-tränaren har dragit ner brallorna på det som många påstår är ”världens bästa liga”. 

Så jäkla svårt är det inte. Eller hur, Slot? 

***

6-3, som matchen slutade, var smickrande siffror. För Tottenham.