Min hjärna sprängs.
Jag orkar inte mer.
När den obotlige optimisten Ole Gunnar Solskjær talade allvar för en gångs skull hajade man till. Det var på en fråga om vikten av att vinna titlar som den tidigare Manchester United-tränaren, för några år sen, svarade:
– Ibland kan en titel dölja andra saker som händer i klubben. Det är i ligan du ser om du utvecklas. Titlar kan vara mer av en ego-grej för tränare och klubbar.
– Det är inte som att en titel betyder “vi är tillbaka”. Cuper kan dölja faktumet att du fortfarande har det kämpigt.
Det ligger mycket sanning i det. Enstaka cuptitlar tenderar i vissa fall att sminka över problem som ligger djupt rotade, och förminska allvaret av dessa.
Erik ten Hag skiter i det. Han kör på.
Efter att ha blivit överkörd av värsta rivalen på Old Trafford vände han sig till sina cuptitlar för skydd igen. Liksom han gjorde inför matchen. Liksom han gjort de senaste två månaderna.
Bara minuter hade gått efter den genanta 3-0-förlusten mot Liverpool när United-tränaren fick frågan om han kanske är problemet, och inte spelarna. På en motfråga började reportern rabbla upp lagets alla återkommande misstag.
Det ten Hag fick ur sig var:
– Är du säker? Jag tror inte det. Annars skulle vi inte vunnit titlar som vi har gjort.
– Efter Manchester City har vi vunnit flest titlar i engelsk fotboll. Jag är ledsen för dig.
Vad är det för snack?
Sluta nu, Erik. Det finns uppenbara och rejäla problem i ditt lag som du inte kan blunda för. Då krävs sjukdomsinsikt.
För tillfället försvarar sig ten Hag med näbbar och klor. Brittisk press är inte nådig mot honom, och i många fall är det med all rätt. Just nu är United bara samma hackiga – och usla – skiva som upprepar sig.
Insatsen mot Liverpool var plågsam att se. När Luis Diaz nickade in 1-0 gick luften ur Manchester United-spelarna. Efter ett baklängesmål. I omgång 3.
Det kändes lång väg att ingen av spelarna trodde att en vändning var möjlig. Det är oroväckande. För jag har sett det förut. José Mourinho, Ralf Rangnick och Solskjær fick alla lämna inom ett halvår när samma sak hände dem.
ten Hag är inne på sitt tredje år nu. Men utvecklingskurvan pekar fortsatt neråt. Visst, förändringar har skett i år. Presspelet och den defensiva organisationen ser annorlunda ut. Och speluppbyggnaden är “tweakad” en aning.
Men effekten är 0. Utfallet är exakt samma som förut. Strukturen är ihålig och icke-systematiserad på ett unikt dåligt sätt jämfört med övriga topplag i Premier League.
Och i nuläget finns det ingenting som talar för att saker ska bli bättre.
Men ten Hag fortsätter gömma sig bakom sina cuptitlar.
Min hjärna sprängs.
Det är en försvarsmekanism, så klart. Mourinho hamnade också där till slut. “Three for me, two for them” är numera en klassisk sägning. Men sådant håller inte.
United är skadeskjutet och frågan just nu är bara hur länge ten Hag tillåts halta vidare. Det är givetvis alldeles för tidigt att sparka en tränare. Men när tron går ur spelarna likt på Old Trafford i söndags är det troligtvis över. I alla fall på sikt.
Den sportsliga ledningen kan inte göra sig av med tränaren de förlängde med så sent som i juli, men om United inte är i en slagkraftig position i ligan i början av nästa år skulle jag bli förvånad om han överlever säsongen.
För tonläget kommer bara fortsätta att skruvas upp efter varje förlust. Alla vet att ledningen reste runt halva Europa i somras för att intervjua andra tränare, utan att hitta någon. Det gör du inte om du är nöjd med vad du har.
Faktumet att klubbens tränarjakt är allmänt känd har underminerat ten Hags position. Allt han säger vrids och vänds emot honom. För han är ju inte den långsiktiga lösningen. Och alla vet om det.
Alla vet därför också om att han lever på lånad tid. Tills något bättre dyker upp.
Hur länge kommer han lyckas hålla ut?
Det finns en brytpunkt för allt. Speciellt i en klubb som Manchester United. Tålamodet börjar ta slut och snart är vägs ände nådd. Det måste den vara om inget sker.
“Men vi har ju vunnit två titlar på två…”
Sluta, Erik. Snälla. Jag orkar inte höra det där mer.
***
Tips till Richard Hughes: gå till Mohamed Salah och lägg fram ett blankt papper på bordet. Låt egyptiern skriva vilken summa han vill – och betala.
32 år gammal och fortfarande en av världens absolut bästa spelare.
***
Newcastle och Alexander Isak spelade hem tre poäng mot Tottenham med rak och snabb anfallsfotboll. Fyra svenskar på planen (Dejan Kulusevski, Emil Krafth och Lucas Bergvall också) samtidigt i en toppmatch i Premier League. Coolt!
***
Erling Haaland gjorde triss i mål. Igen. Det var inte bara ett hattrick, det var ett hattrick av världsklass. Superlativen är slut.
***
Man kan argumentera för att det röda kortet på Declan Rice var paragrafrytteri. Men Arsenal-stjärnan borde veta bättre: ge inte domaren möjligheten att visa ut dig. Rör inte bollen!