Så tog det slut.
Inte en dag för sent.
Ouf. Det vrider sig i magen.
Det har varit så plågsamt att följa.
Undra hur pressad Erik ten Hag egentligen var förra veckan när han “förnekade” att förlusten mot Tottenham hade hänt.
– Jag ignorerar den matchen totalt, sa han och pekade på att hans lag fick en tidig utvisning.
Va?
Det gör alltid ont att se en tränare kriga för sitt jobb. Greppa efter varje möjligt halmstrå, för att försöka övertyga publiken om att han är “the man”.
Men ingen har trott att ten Hag är Manchester Uniteds “man” senaste året.
Bristen på sjukdomsinsikt har varit total och varje försvarstal 54-åringen gett har bara rört upp mer och mer ilska i supporterled. Ibland har man faktiskt undrat om ten Hag varit ensam i hela världen om att faktiskt se något positivt i sitt lags utveckling, som han uppgett att han har sett.
Med tiden blev han en karikatyr av sig själv med sitt hattande i media och sina lustiga bortförklaringar.
Alla andra har skrattat åt det.
Till slut tyckte inte Manchester Uniteds ledning att det var så roligt längre. Och gott så, för det var faktiskt inte en dag för sent att ten Hag fick lämna sitt jobb.
Det handlar inte bara om resultat. Prestationerna som jätten radat upp i höst och över tid har varit så undermåliga att ingen fotbollsvettig människa i världen har kunnat försvara ten Hag.
På sin första presskonferens för drygt två år sedan spände ten Hag bågen. Han hyllade Liverpool och Manchester City, men spådde att bjässarna skulle falla:
– You’ll always see that an era comes to an end, sa han.
Nu har en era kommit “to an end”.
ten Hags era. Äntligen. Och jag är nästan glad för hans skull.
Han har sett plågad ut. Nu slipper han lidandet.
Liksom alla Manchester United-supportrar.
***
Så vem ska ta över nu då? I Premier League-specialen ovan går vi igenom kandidat för kandidat. Se den här.