Genom åren har jag förbryllats över att Manchester Uniteds ledning inte prioriterat ”en stark personlighet” högre i sina tränarval post Sir Alex Ferguson-eran.
Varken David Moyes, Louis van Gaal, Ole Gunnar Solskjær, Ralf Rangnick eller Erik ten Hag hade – i vissa fall mest på grund av språkförbristning – en persona som autentiskt osade att de klarade av att hantera allt tryck samt pallade stå emot det, och samtidigt ha bröstet högt upp i vädret.
José Mourinho hade det. Men i hans fall hade tiden sprungit ifrån hans fotboll snarare än någonting annat.
Nu blir det Rúben Amorim som ersätter ten Hag och in kommer vad jag uppfattar som en karismatisk ledare. Ironiskt nog har Sportings guldmakare kallats för ”nye Mourinho” i sitt hemland, men några likheter dem emellan ska inte dras.
I England ska det verkligen inte underskattas hur väl man hanterar trycket från media. När temperaturen vrids upp är det väsentligt att man som tränare kan uttrycka sig trovärdigt och tydligt, för alla uttalanden som landar fel får snurr direkt och biter en själv lätt i arslet över tid.
Jag menar: hur många märkliga ten Hag-citat blev inte virala? Nederländaren hamnade ofta snett på grund av sin oförmåga att uttrycka sig precist och till slut blev han uppslukad av sina egna citat, som användes emot honom.
En parallell går att dra till Unai Emery, som gör succé med Aston Villa nu men som hade det tufft i Arsenal på grund av språkbekymmer.
Det är en del av jobbet. En annan: vad kan du leverera för fotboll?
Amorims förvandling av Sporting är inget annat än imponerande. Under sin första hela säsong som ansvarig förde han klubben till första ligatiteln på 19 år. Den portugisiska jätten har numera etablerat sig som en inhemsk suverän och i höst har man inlett ligan med nio raka segrar (30-2 i målskillnad).
39-årigen har använt sig av ett 3-4-3-system, inte helt olikt hur Thomas Tuchel formerade Chelsea. Statistik visar att Sporting har varit ett aggressivt presslag med ett dynamiskt anfallsspel, där kontrollerad speluppbyggnad blandats med snabba anfall, under Amorims ledning.
Givet att han fortsätter på samma spår på Old Trafford finns det ett par vinnare och förlorare bland spelarna i Manchester United. Vi börjar med hur Amorim skulle kunna ställa upp:
André Onana (Altay Bayindir),
Leny Yoro (Victor Nilsson Lindelöf) – Matthijs de Ligt (Harry Maguire) – Lisandro Martinez (Jonny Evans),
Diogo Dalot (Noussair Mazraoui) – Manuel Ugarte (Casemiro) – Kobbie Mainoo (Christian Eriksen) – Luke Shaw (Tyrell Malacia),
Bruno Fernandes (Mason Mount/Amad Diallo) – Rasmus Højlund (Joshua Zirzkee) – Alejandro Garnacho (Marcus Rashford).
* De uppenbara vinnarna är Nilsson Lindelöf och Maguire. Om vi utgår från en skadefri trupp hade båda fått svårt att få speltid i en 4-backslinje, men med tre mittbackar öppnas fler möjligheter.
* Nilsson Lindelöf är dessutom så pass mångsidig att han kan användas i alla tre mittbacksroller (höger, centralt och vänster).
* Forwardslinjen lär bestå av två ”tior”, snarare än två yttrar, bakom den centrala strikern. Både Fernandes och Mount skulle passa där liksom Rashford och Garnacho. Däremot är det inte otroligt att mer renodlade yttrar som Diallo och Antony kan få det svårare.
* I matcher mot sämre motstånd skulle Ugarte kunna paras ihop med en mer offensiv partner som Fernandes. Annars lär Mainoo och Ugarte få gott om speltid tillsammans. Frågan är om 32-årigarna Casemiro och Eriksen har benen som krävs för att nå upp till minimikraven som lär ställas i framför allt presspelet.
* Ugarte är annars ytterligare en klar vinnare av tränarbytet. Speltiden var knapp under ten Hag men nu får han sin ex-coach från tiden i Sporting som boss framöver.
* En spelare som kan få svårt att hitta en roll är Zrizkee. Højlund är relativt lik Viktor Gyökeres och lär därför passa in kanon i systemet. Frågan är dock hur den betydligt temposvagare nederländaren kommer att fungera. Det är inte omöjligt att han får konkurrera om en ”tia-roll” i stället och att Rashford blir den som byter av Højlund längst fram.
* På tal om det: Gyökeres prislapp sänks i sommar, har flera olika medier uppgett. Visst lär Amorim vara sugen på att plocka med sig svensken? Öppningen finns där, och jag ser det inte som otroligt att Zirkzees sejour på Old Trafford blir ettårig utifrån vad han visat hittills.
* Ett problem Amorim kommer behöva hitta en lösning på snabbt är vänster wingback-positionen. United lär inte ha mycket pengar att värva för i januari om man inte säljer spelare först. Lyckas man frigöra kapital måste prioritet vara att plocka in en vänsterspringare med tanke på skadeproblematiken kring Shaw och Malacia.
* Det känns förövrigt som att Shaw skulle passa bäst som vänster mittback i 3-backslinjen.
* Jag sätter även ett frågetecken för Mazraoui. Amorim har använt sig av offensiva wingbacks och marockanen är inte ytterbacken som springer kortsida-kortsida i 90 minuter. Kan han i stället vara ett alternativ som mittback?
Några möjliga drömvärvningar: Gonçalo Inácio (Sporting), Castello Lukeba (RB Leipzig), Jeremie Frimpong (Bayer Leverkusen), Rayan Aït-Nouri (Wolverhampton), Adam Wharton (Crystal Palace), Eberechi Eze (Crystal Palace), Viktor Gyökeres (Sporting).
—
Det finns ett självklart frågetecken att lyfta kring Amorim också och det är att han ”bara” varit tränare på högsta nivå i knappt fem år. Är han redo att ta sig an ett uppdrag av Manchester United-magnitud?
Brist på erfarenhet: kanske. Men personligen är jag trött på att samma gamla tränarnamn bara snurrar runt och tillåts misslyckas på olika platser. Det är uppiggande med ett ”up and coming”-namn som anställs med långsiktighet i åtanke.
Resten är upp till dig, Rúben.