Jag trodde verkligen att jag hade sett den förut. Men det hade jag inte. Det förstår jag när den nu har uppenbarat sig: Manchester Uniteds största kris i modern tid, 2000-talet och framåt.
Ja. Jag funderade hela natten till i dag, söndag, på det här. För det är lätt att bli historielös… men när har läget varit värre för den gigantiska klubben än nu? Jag kan inte komma på någon gång på senare tid.
Trots sorgliga år under Moyes, van Gaal, Mourinho, Solskjaer, ten Hag och så vidare har statusen som en toppklubb aldrig riktigt varit hotad. Den usla åttondeplatsen i fjol var liksom klubbens sämsta placering någonsin i Premier League.
Det har varit illa men inte s å illa.
Nu är det annorlunda.
Jag har sällan sett ett så sårbart Manchester United-lag likt det som föll mot Nottingham Forest i lördags kväll. I alla fall inte mot den typen av motstånd. Inte på Old Trafford. Det var fragilt, ängsligt och långt under par gällande vad som är okej.
Insatsen var ovärdig en klubb av den här digniteten. Men den var också en rättvis spegling av verkligheten just nu.
United ligger på plats 13 i tabellen och i nuläget kan jag inte se hur laget ska klättra högre upp än så. Man är inte mer än 13:e bäst i ligan. Nye tränaren Amorim har på ett konstnärligt vis lyckats hitta 30 olika sätt att såga sina spelare på utan att rakt ut säga att de är värdelösa.
Han ska så klart ges tid. Men han har ett enormt jobb framför sig.
Han har även skickat varningar. ”En storm är på väg”, har portugisen sagt exempelvis. På väg? Den är redan här. På planen, ja. Det ser alla. Men det blåser även ordentligt bakom kulisserna hos Manchester-jätten.
Delägaren Ineos och Sir Jim Ratcliffe skulle fixa alla problem som någonsin funnits i United. Det var löftet när köpet hade gått igenom, i alla fall. I somras köpte man således loss frälsaren tillika sportchef Dan Ashworth samtidigt som man förlängde Erik ten Hags kontrakt.
Nu, några månader senare, har båda fått lämna.
Det ska ha varit spänt mellan Ratcliffe och Ashworth senaste tiden efter sportchefens fönster i somras. Förståeligt, kanske. För transferfönstret som helhet var allt annat än bra. Hittills kan man bara klassa en värvning (Mazraoui) som lyckad.
Inför mötet med Forest gick delägaren ut ruggigt hårt i ett supportermagasin. Där dundrade han att Uniteds scoutingdata är undermålig och när det gäller användandet av data i värvningssyfte ansåg han att klubben är bland de sämsta i klassen.
En giftpil i hjärtat på Ashworth – som sedermera fick lämna sitt jobb direkt efter slutsignal några timmar senare. Ratcliffes ”egna gubbe”, som han kallat ”10 av 10”. Det osar maktkamp.
Och så märkliga ten Hag-beslutet på det.
Jesus alltså. Vilken röra.
Finns det något som fungerar i klubben? Kanske är det bara just Jesus som kan rädda det här.
Om ens han.
Felbesluten staplas på hög, förluster fortsätter att strömma in och det finns inte ett uns av framtidstro att greppa tag om för tillfället. Ratcliffe och Ineos börjar redan tappa i förtroende och entusiasmen deras intåg innebar är snart som bortblåst.
Vad kommer att bli bättre under deras styre? Det går inte att svara på. Projektets trovärdighet är i gungning. Liksom klubben.
Här och nu är statusen som en toppklubb på allvar hotad. Det finns liksom inte ens någon garanti att man hamnar på övre halvan i Premier League i år. Det säger allt om hur saker och ting ser ut för tillfället.
Allt nämnt gör mig övertygad om ögonblicksbilden: Manchester United går igenom sin största kris i modern tid.