När jag var liten fick jag inbankat i mig att ”ingenting kommer gratis”. Det finns minsann inga genvägar att ta, och allt ska man göra sig förtjänt av. Ja. Det var farsans bevingade ord.
Jag är så glad att jag fått med mig den lärdomen genom livet.
Att kämpa för något är bannemej bland det finaste som finns. Inte bara just att jaga något, utan vägen dit också. Allt slit som krävs. Att tvingas fajtas för det, kanske igenom motgångar och jobbiga stunder. Men att trots det fortsätta. Att inte ge upp.
Allt det där som är det fina med en process som man vill ska ta en någonstans, till något. Det finns något vackert i det. Och jag älskar det.
Alla verkar dock inte göra det.
I dagens absoluta toppfotboll kan jag störa mig på den i vissa fall extrema brist på tålamod som finns bland främst supportrar och som oftast bara leder till naivitet. Självklart är jag inte dummare än att jag förstår att allt, verkligen allt, handlar om resultat. Så är det bara.
Men vägen dit? Processen som krävs för att sätta sig själv i en position där man är kapabel att göra just det, vinna? Den verkar emellanåt ha glömts bort på sina håll.
Senaste tiden har jag på olika vis tagit del av diverse Tottenham-anhängare och experter som på allvar börjat diskutera huruvida Ange Postecoglu ska få behålla sitt jobb eller inte.
Jag har inte fattat någonting.
Vi pratar om en klubb som i år varit synonymt med misslyckanden. Om det så är i en ligacupfinal, Champions League-final eller i Premier League: man har aldrig nått hela vägen. Det är nästan som att man har varit immun mot riktig framgång.
Jag är inte en av dem som anser att tränare enbart ska bedömas efter vunna titlar om denne för klubben framåt, i en tydlig positiv riktning. Det Pochettino gjorde i Spurs var exempelvis jäkligt bra trots en nolla i trofékolumnen.
Sedan argentinaren lämnade har det dock varit dystert: Mourinho, Espirito Santo, Conte. Varken titlar eller positiv utveckling.
Ouf. Jag ryser nästan. Det har verkligen varit deppigt att följa Spurs i många år.
Fram tills förra sommaren. Då hände något:
Postecoglu tog över och helt plötsligt var det som att klubben vaknade till liv igen. Fansen blev så där spralligt nykära i sitt egna ”nya jag” över en natt.
Visst, satan vad naivt det har varit emellanåt. Och ibland förstår jag inte hur Postecoglu tänker. Eller vågar. Men det är hans sätt. Det är den ”han är” och för att kunna vara trovärdig måste man vara sig själv fullt ut.
Hans sätt fick också fans att börja drömma. Drömma om något stort, något större än den evighetslånga kampen om topp fyra-placeringar. För fjolårets upplaga av Spurs var länge bländande innan säsongen förstördes av skador på nyckelspelare.
Oavsett utfall: det var alldeles uppenbart att Postecoglu och Spurs var en ”perfect match”.
Och så är det fortfarande.
I höst har det dock gått tyngre. Naturligtvis har det då direkt börjat höjas röster kring om han faktiskt är ”the man”. Klarar han av jobbet? Eller är han bara en bluff? Ska klubben ta ett impulsbeslut som känns bra för stunden för att få kortsiktig effekt!?
Satan vad jag stör mig på det där.
Så fort vägen börjar bli bucklig ska det ges upp. Det ska sökas efter något annat. Något nytt och förhoppningsvis bättre. Kanske är näste man rätt!
“Finns det någon genväg att ta här någonstans?”
Tottenham under Postecoglu har fått mig att känna mer under knappt 1,5 år än vad jag känt för alla Spurs-lag sedan glansdagarna under Pochettino. Tillsammans. Att göra sig av med honom vore hål i huvudet, enligt mig.
Det är inte ens en fråga värd att väcka – han ska ingenstans.
Ska man vinna ligan i England i dag måste man i princip vara ett dominerande lag likt det Postecoglu försöker bygga. ”Är han f ö r naiv?” Kanske. ”Har han verkligen vad som krävs, då?” Kanske inte.
Men så länge vi inte har de definitiva svaren på de frågorna får man faktiskt bita i. Vägen dit kommer att vara jobbig, det är en del av det. Men det är en process Spurs som klubb måste gå igenom.
Så klart är en tiondeplats i ligan inte bra nog. Det vet Postecoglu också. Samtidigt är det som att det glömts bort vad det innebär att jaga något. Allt slit som krävs. Att tvingas fajtas för det, kanske igenom motgångar och jobbiga stunder. Men att trots det fortsätta.
Allt det där som är det fina med en process som man vill ska ta en någonstans, till något. Till något bättre. En del av det är inte att ge upp så fort det blir motigt på vägen dit.
4-3-segern mot Manchester United i ligacupen var andra raka efter en längre formsvacka och det lär lätta trycket på Postecoglu en aning. Frågan om hans framtid lär svalna för stunden.
Bra så. Låt den vara avkyld säsongen ut.
Är man ”rätt” för varandra, som Tottenham och Postecoglu, är det värt att ha tålamod. För det finns inga genvägar till framgång att ta. Allt behöver man göra sig förtjänt av, även om det må ta tid.
I den här ultrakonkurrensutsatta världen kommer ingenting gratis.
Tänka sig att han hade rätt, trots allt. Farsan…
***
Skrev om Marcus Rashfords förfall i slutet av september.
På något vis har senaste tidens utveckling hängt i luften. Det är bra för alla parter om han lämnar Manchester United i januari, senast i sommar.