Visste han verkligen att han tog sig an ett – som för stunden ser ut att vara – dödsdömt uppdrag när han skrev på? Jag tror verkligen inte det.
Snarare tror jag att han har chockats av digniteten på alla problem som finns internt. Inte minst i spelartruppen.
För just nu får den nytillträdde tränaren sota duktigt för alla tidigare synder. Framför allt Ineos usla beslut i somras.
För några veckor sedan kom det nämligen ut att Manchester Uniteds styre började leta efter en långsiktig ersättare till Erik ten Hag i samma stund som man förlängde hans kontrakt.
Vänta nu. Va?
Det är så ofattbart att det är svårt att ta in.
Hjärnlöst.
Inte bara valde ledningen alltså att köra vidare med en tränare som hade lett klubben till dess sämsta placering någonsin i Premier League och som man inte litade på fullt ut. Man lät honom också fortsätta värva friskt, den gången för 200 miljoner nya pund.
Pengar som en ny tränare, lex. Amorim, hade kunnat spendera på ”sina spelare”. Pengar som i stället gick till att fortsätta försöka återskapa en blek Ajax 2.0-kopia.
Ett historiskt uselt beslut av den nya ledningen.
Med facit i hand är utfallet inget annat än häpnadsväckande, med tanke på miljarderna som investerats. För jag kan inte minnas senast jag såg en så svag upplaga av Manchester United som årets.
Kan du?
Det är så fragilt. Karaktärslöst. Brist på kvalitet. Tyngden den röda tröjan medför sköljer över spelarna som inte ens ser ut att vilja vara på planen. Ingen verkar redo för uppgiften. De flesta ger i stället vibben av att mest vilja lägga över ansvaret på någon annan.
Helst så fort som möjligt.
Efter den genanta insatsen mot Brighton som slutade i en 3-1-förlust dundrade Amorim på när han höll presskonferens:
– Vi är kanske det sämsta laget i Manchester Uniteds historia.
Ja, Rúben. Du har nog helt rätt.
Och under min livstid behövs inget “kanske”. Det ä r det sämsta Manchester United-laget jag har sett.
Med råge.
Det är ovärdigt att höra tränaren för ett av världens största klubblag sitta och tala om att laget för tillfället slår “alla dåliga rekord” och att det är något “alla måste acceptera”.
Men det är ju sant.
Och det är exakt den typen sjukdomsinsikt som behövs. Rakt och tydligt – det här är uselt. Det behövs inte en tränare som sitter och rabblar cuptitlar för att försvara sig själv.
*host host* Erik ten Hag.
För ett antal veckor sedan skrev jag att Manchester United går igenom sin största kris i modern tid. Det går inte att ifrågasätta längre – så är det. Skulden för det ska läggas på det svaga ledarskapet längst upp i toppen, både före och efter Ineos-eran.
Det var inte ten Hags fel att han fick fullt mandat att styra alla värvningar med järnhand. Det var inte heller nederländarens fel att hans kontrakt felaktigt förlängdes i somras.
Det var ledningens beslut. Deras felbeslut.
Visst blåser det kring Amorim redan på grund av uteblivna resultat, men han sitter säkert. Han bara måste göra det.
Att vända sig emot ytterligare en tränare fungerar inte längre. Portugisen behöver få tid att implementera sina idéer och sätta sin prägel. Framför allt måste han ges tid till att städa upp ordentligt i truppen och fylla igen spåren tidigare misstag lämnat efter sig.
I den processen behöver han få full backning.
Ralf Rangnick sa det bäst: ”An open-heart surgey”. Det är vad klubben behöver. ”Kanske 8, 9 eller 10 nya spelare”. Minst. Och rätt spelare, då.
Tre år senare och det utspelet är mer aktuellt än någonsin.
Amorim varnade tidigt för att en storm var på väg och nu är den här. I full styrka. Och det kommer att fortsätta storma ett bra tag till.
Ledningens felbeslut kring ten Hag kommer att hemsöka United i flera år framöver.
Det är därför ett sällsynt haveri som den nye tränaren har kastats in i. “Varsågod, lös det här nu”. Typ.
Just nu är allt kring Manchester United becksvart. Men på vägen ur misären är Amorim en del av lösningen – inte problemet.
Han är bara ett offer för tidigare synder.