Att jobba med fotboll för med sig några nackdelar.
En av dem är att man vid olika tillställningar förväntas ha svar på frågor av både varierande nivå och kvalitet.
”Är svenska landslaget bättre med eller utan Zlatan!?” är en klassiker som än i dag kan ge mig kalla kårar.
För ett tag sedan fick jag en annan fråga: borde Manchester City sparka Guardiola?
I mån om att snabbt få prata om något annat avfärdade jag det hela med ett kort: ”Nej – det går inte”. Frågan i sig fick det inte att brinna till inom mig direkt och svaret levererades utan någon vidare eftertänksamhet.
Det var i december, när krisen var på väg att nå sin peak.
I dag vet jag nog bättre. Kanske viftade jag undan frågeställningen för lättvindigt.
För med tiden har jag tänkt mer och mer på det där. Kan verkligen City inte sparka Guardiola?
Svaret är ju förvisso uppenbart: nej, det kan de inte. Det är världens bästa tränare, som har förvandlat klubben till en av världens bästa. Dominansen senaste åtta åren har varit av sådan karaktär att den saknar motstycke i modern tid.
Rekord har slagits i massor och den historiska trippeln var väl någonstans skalpen som cementerade Guardiola som en av de främsta i Premier Leagues historia. Om inte den främste.
Att svara på den raka frågan är egentligen rätt ointressant. Det intressanta ligger i nyanserna och då behöver man skruva på frågeställningen till:
Skulle City må bra av ett skifte på tränarposten?
Det känns bisarrt att ens fundera i de banorna men man måste faktiskt kunna prata om Guardiolas vara eller icke vara numera. Spanjoren själv återkommer till att han är fullt motiverad att fortsätta driva laget framåt.
Jag är inte helt övertygad.
Tvärtemot har jag stundtals upplevt honom som energilös och aningen matt den här säsongen. Frustrerad, ännu argare än vanligt. Han har även saknat svar och lösningar på problem (försvarsspelet exempelvis) på ett vis jag aldrig har sett tidigare.
Och en sak vet jag: minsta lilla sänkning av tränarens egen ribba när det gäller motivation/energi – det blir snabbt ett problem för laget. Spelarna nosar upp sånt på två röda.
Det är lätt att peka på skador och individuella misstag av spelarna (de har varit många den här säsongen). Men att se de ljusblå förlora ett dubbelmöte i Champions League så klart som man gjorde mot Real Madrid och vara så pass långt ifrån tre poäng mot Liverpool (trots en okej insats) som i dag är anmärkningsvärt.
De vittnar om någonting – för man har ju inte riktigt sett det tidigare.
Och ansvarig tränare kan inte gå skuldfri.
Guardiola är inne på sin 9:e säsong i City och det finns en anledning till att bara tre tränare (Sir Alex Ferguson, Arsene Wenger och David Moyes) suttit längre på ett och samma jobb än så i PL. Det är svårt och krävande att med samma frenesi driva samma projekt i det långa loppet.
Klopp klev exemplevis av efter 9 år på grund av insikten att hans ”resurser inte var oändliga”. Det finns inget oansvarigt i att sträcka upp handen och säga det alla har full förståelse för: motivation kan tryta över tid.
Tvärtom. Det är ju snarare bara schysst mot alla.
Oavsett vad så går det inte att landa i någon annan slutsats än att det absolut bästa för City är att ha kvar en energifylld Guardiola vid rodret även nästa säsong.
Men med just det tillägget: energifylld.
Och att försöka vända det här bleka året är väl grund nog för att återfå eventuellt sinande motivation? Om inte annat lär den stundande generationsväxlingen i/ombyggnationen av truppen kunna vrida upp en falnande låga till maximalt brinn.
Klubbens ledning lär nog hoppas på det i alla fall. För den 54-årige tränaren har åstadkommit så pass stora saker i ljusblått att det är han själv som bestämmer när och om han ska kliva av sitt jobb eller inte.
Så kort sagt, Pep: Du behöver rycka upp dig!
Manchester City behöver det.