Fotbollsjuridik i praktiken - djupdykning i övergångsavtal

Som ni vet utgår ofta en ersättning (i olika former) när en spelare som är bunden av ett spelaravtal ska byta klubb. I media talas det ofta därför om att man köper en spelare. Det som faktiskt händer är snarare att en klubb som har ett befintligt spelaravtal med en spelare accepterar att häva spelaravtalet (och på så sätt inte vidta rättsliga åtgärder) om de är nöjda med den ersättningen som den köpande klubben betalar för att få erhålla spelarens registrering.

En spelare som köps loss kan dock bara registreras under de uppsatta registreringsperioderna som finns, beroende på vilket land spelaren ska registreras i. Vad gäller spelare som inte har ett gällande spelaravtal med någon klubb kan de skriva på för en annan klubb utan att spelarnas tidigare klubbar har någon inverkan på detta.

Det sista sättet för en spelare att byta klubb är att spelaren lånas ut till en ny klubb, och att ett låneavtal skrivs mellan alla tre parter. Spelarövergångar har alltid varit centralt i fotbollen då det skapar intresse hos fans, det visar klubbars ambitioner och skapar försäljningsmöjligheter för klubbar.

Registreringsperioder

Som nämnt ovan kan en spelare bara registreras hos ett förbund under vissa specifika perioder, vilket är under den tiden då transferfönstret är öppet i det land där den nya klubben finns. Den tidigare klubbens transferfönster behöver alltså inte vara öppet. Skulle en spelare som spelar i Belgien, där fönstret stänger den 3 februari, flytta till Sverige i början av mars är detta alltså inget problem, eftersom det svenska transferfönstret stänger den 25 mars.

Detta vållar ofta problem i de fall när en klubb lånar ut en spelare till ett land med annorlunda transferfönster. Det som då kan hända är att den utlånande klubbens transferfönster är stängt när den inlånande klubbens säsong är slut eller har paus, då spelaren hamnar i limbo och behöver vänta på att få registreras i sin utlånande (gamla) klubb. Det är alltså väldigt viktigt att klubbar kontrollerar hur de relevanta transferfönstren korrelerar med varandra.

Övergångssummor (fast och prestationsbaserad del)

Det mest väsentliga i ett övergångsavtal är såklart övergångssumman. Övergångssumman i ett övergångsavtal består nästan alltid av en fast summa och en prestationsbaserad summa. En prestationsbaserad summa får den säljande klubben av den köpande klubben ifall vissa prestationer uppnås. Exempelvis om den sålda spelaren startar tio matcher i allsvenskan, betalas en miljon kronor ut.

Min erfarenhet är ofta att när man pratar om övergångssummor i media, inkluderar man ofta de prestationsbaserade summorna i totalpaketet, även om det är så att dessa summor inte ens är realistiska att uppnå, eller åtminstone är svåra att uppnå. Det är inte sällan som jag ser att en spelare säljs för 15 miljoner kronor, när det i själva verket är så att endast 7,5 miljoner kronor är garanterade pengar och den resterande summan beror på en hel del krav som dessutom inte är enkla att uppnå.

Vad summorna faktiskt uppgår till beror såklart helt på parternas förhandlingsläge, spelarens ålder, nationalitet, position, kvarvarande kontraktslängd och liknande omständigheter. En forward går alltid mycket dyrare än en målvakt exempelvis, samtidigt som en spelare som har två år kvar på sitt nuvarande kontrakt ofta är dyrare än någon som bara har sex månader kvar.

Klausulerna som behandlar de prestationsbaserade summorna kan formas väldigt kreativt. De vanligaste formuleringarna är dock att den säljande klubben får rätt till en viss summa pengar efter att spelaren spelat ett visst antal matcher från start. Detta kan dock utformas på lite olika sätt och ibland har man i stället satt upp ett visst antal minuter som spelaren ska ha spelat, eller ett visst antal inhopp i en specifik tävling.

En annan omständighet man ofta baserar de prestationsbaserade summorna på är hur bra det går för spelarens nya klubb. Inte sällan grundar sig prestationsbaserade bonusar på om den köpande klubben kommer på femte plats eller högre i allsvenskan exempelvis, eller om klubben vinner svenska cupen. Ett annat exempel är att den säljande klubben får en summa beroende på hur det går i spelarens landslagskarriär och hur många matcher spelaren gör för sitt landslag.

Ett annat väldigt viktigt inslag i ett övergångsavtal är när den fasta summan ska betalas. Det är inte ofta som hela summan betalas på en gång, utan den brukar delas upp över antalet år som spelarens spelaravtal är skrivet på. Dessa summor betalas ut oavsett om spelaren lämnar efter sex månader. Om den fasta delen i övergångssumman är sex miljoner och spelaren skrivit på för tre år, brukar man dela upp summan på tre. Det behöver inte heller alltid vara så att man betalar exakt lika mycket vid varje utbetalning, utan det kan såklart struktureras upp på ett sätt som passar parterna.

Man ska ha med sig att det ibland kan ta flera veckor, eller till och med månader att komma överens om det totala paketet av övergångssumman. Det finns dock också fall där det tar några timmar att göra klart en övergång, exempelvis om det görs tätt inpå att ett övergångsfönster håller på att stänga. Ofta har jag sett hur dokument efter dokument skickas med rödmarkeringar på föreslagna ändringar, eller revideringar över WhatsApp, som sakta men säkert leder till den färdiga versionen där man kommit överens om alla villkor.

Konkret exempel

För att konkretisera detta lite kan alltså en övergång av en spelare idag, som i media skrivs vara värd 30 miljoner kronor, se ut på följande sätt:

• 10 miljoner kronor betalas till säljande klubb i samband med att övergången går i lås.
• 5 miljoner kronor betalas till säljande klubb januari 2026.
Annons
• 5 miljoner kronor betalas till säljande klubb januari 2027.
• 5 miljoner kronor betalas till säljande klubb om spelaren gör 30 starter för den köpande klubben i den serien denna klubb tillhör under spelarens två första kontraktsår.
• 5 miljoner kronor betalas till säljande klubb om köpande klubb kommer fyra eller högre i sin serie.

Skulle köpande klubb vara en mittenklubb i en liga som spelaren förmodligen inte startar i direkt, kan det alltså vara så att det faktiskt aldrig är nära att säljande klubb erhåller 10 av de 30 miljoner kronor som är den rapporterade övergångssumman i media.

Vidareförsäljningsklausuler

En vidareförsäljningsklausul (VF-klausul) är en klausul som ger en säljande klubb möjlighet att ta del av en spelares framgång i nästa klubb, ifall spelaren säljs för större pengar i framtiden (även om den kombineras med en övergångssumma). Det är helt enkelt ett sätt för klubbar att ha ett ekonomiskt intresse i en spelares framtida karriär. Historiskt sett har VF-klausulerna varit relativt enkelt utformade där kontentan av dessa varit att om spelare A som sålts från klubb B till C, därefter säljs från klubb C till klubb D, kommer klubb B få X procent av det som klubb C erhåller från D.

I takt med att både FIFA och CAS prövat olika termers och definitioners innebörd kopplat till VF-klausuler, har vi nu fått en rik flora av praxis vad gäller vad olika begrepp de facto innebär ifall de inkluderas i en VF-klausul. Exempelvis finns det avgöranden som beskriver vad som är en ”övergång”. Är det en permanent övergång? Får man pengar när spelaren lånas ut från sin nya klubb? Hur definieras ordet inkomst? Är det netto- eller bruttointäkten man beräknar klausulen på? Vad beräknas klausulen på ifall den nya klubben säljer spelaren för annat än pengar? Detta har gjort att VF-klausulerna i dag har blivit otroligt komplexa. Jag har själv både sett och utformat VF-klausuler som är mer än en sida långa. Dagens fotbollsjurister försöker helt enkelt försäkra sig om att alla potentiella framtidsutfall är täckta. Svar på frågorna som nämndes ovan kommer i en artikel vid ett senare tillfälle, som enbart går igenom VF-klausulen.

Ofta är det så att spelare från lägre nivåer, som har stor potential, säljs enbart för en (större) VF-klausul, utan någon fast summa. Detta är dock inte det vanligaste upplägget utan ofta kombineras övergångssumman med en VF-klausul. Balansen mellan den fasta summan och VF-klausulen beror såklart på vilken spelare det är, vilken försäljningspotential det finns i den nya klubben och den gamla klubbens förhandlingsläge. Ofta kan en klubb gå med på att sänka den fasta summan rätt rejält på en spelare om man exempelvis vet att spelaren hade kunnat säljas för mer pengar i den nya klubben då det är en klubb som innebär ett större skyltfönster, då klubben kanske spelar i Europa, har stor publik och så vidare. Viktigt att nämna kring VF-klausulerna är att vidareförsäljningen betalas ut pro-rata (i lika stor andel) till den gamla klubben i takt med att övergångssumman betalas in till den nya klubben från en tredje klubb, om inte klubbarna kommit överens om något annat.

Buy-back klausuler

En annan vanlig klausul som ofta kan inkluderas i internationella övergångsavtal är buy-back-klausulen. Detta är en klausul som ger en säljande klubb en avtalsrättslig möjlighet att köpa tillbaka en spelare till ett förhandsbestämt pris, ifall spelaren skulle ha en lyckad utveckling hos den köpande klubben. På detta sätt får alltså en säljande klubb en övergångssumma för en spelare som förmodligen inte spelar regelbundet, samtidigt som klubben har rätt att köpa tillbaka spelaren för ett förutbestämt pris under en bestämd tidsperiod.

Dessutom får den köpande klubben tillgång till en spelare som den annars inte hade kunnat få (eftersom den säljande klubben faktiskt tror på spelaren men inte kan ge spelaren tillräckligt med minuter på planen). Inte nog med detta är det förutbestämda priset ofta väldigt mycket högre än den initiala övergångssumman. I praktiken är dessa buy-back klausuler nästan identiska med ett traditionellt lån av en spelare (där den utlånande klubben hade rätt att kalla tillbaka spelaren från den inlånande klubben.

Right of first refusal-klausuler

Right of first refusals-klausuler (ROFR-klausul) är en form av företrädesrättsklausul som ger en klubb som tidigare sålt en spelare rätten att matcha vilket erbjudande som helst från en tredje klubb som inkommit till den köpande klubben (alltså klubb nummer två som numera är den säljande klubben). Syftet med en ROFR-klausul är helt enkelt att den tidigare klubben försäkrar sig om att den har en möjlighet att köpa tillbaka en spelare som presterar på en hög nivå hos en annan klubb. Detta är ett vanligt förfarande vad gäller unga spelare.

ROFR-klausulen är inte ett lika bra skydd som en buy-back klausul. Ponera att svensk klubb säljer två spelare till finska ligan, i övergångsavtalet för spelare X finns en ROFR-klausul och i det andra avtalet för spelare Y finns en buy-back klausul. Om båda spelarna gör succé i Finland kommer den svenska klubben kunna köpa tillbaka spelare Y för en förutbestämd summa om spelaren vill dit (oavsett om andra klubbar har lagt högre bud). Vad gäller spelare X kommer den svenska klubben dock bara ha rätt till att matcha ett bud på spelaren från en annan klubb. Den finska klubben behöver alltså meddela den svenska klubben att ett bud inkommit och att den svenska klubben har en möjlighet att matcha budet. Därefter får spelaren välja vilken klubb han vill flytta till, förutsatt att den finska klubben accepterar buden från båda klubbarna.

Sammanfattning

Övergångar är generellt sett otroligt komplexa och det är ofta väldigt många olika parter som krävs för att en övergång ska gå i lås. Flertalet agenter, klubbrepresentanter, jurister från olika sidor, ekonomiansvariga och inte sällan skatteexperter är involverade i övergångar. Jobbet bakom en övergång tar därför ofta väldigt lång tid, och hanteras under stor stresspåverkan. När en spelare uppges vara ”på väg till en klubb”, brukar spelaren och klubbarna ofta ha kommit överens om de stora frågorna och när övergången är officiell har alla mindre detaljer avklarats helt enkelt.

Spelarövergångar är helt enkelt mer än bara rubriker i media – de är resultatet av noggrant förhandlade avtal, strategiska beslut och juridisk precision. För klubbar kan välutformade övergångsavtal vara avgörande för både sportslig framgång och ekonomisk stabilitet. I framtida artiklar kommer vi att fördjupa oss i specifika klausuler och avgöranden som ytterligare påverkar hur övergångsavtal utformas och tolkas, där näst på tur är VF-klausulen.

Vad är då ett professionellt spelaravtal? Ett spelaravtal är ett anställningsavtal mellan en klubb och en spelare. Spelaravtal skiljer sig dock åt från vanliga anställningsavtal, främst av den anledningen att ett spelaravtal är en tillgång för en klubb. Faktumet att en klubb har ett spelaravtal med en spelare innebär att man har rätt till spelarens registrering. Skulle klubben sedermera ingå ett övergångsavtal med en annan klubb för att sälja spelaren, så går man alltså med på att överföra registreringen till den nya klubben.

FIFA vs SvFF

När man skriver ett professionellt spelaravtal så behöver man beakta det relevanta förbundets regler och bindande FIFA-regler. Det finns en hel del FIFA-regler i FIFA:s Regulations on the Status and Transfer of Players (RSTP) som är bindande även på förbundsnivå, vilket innebär att de måste följas även i en svensk kontext. I och med att det är omöjligt att skriva en artikel som är globalt täckande kommer denna artikel endast redogöra för hur svenska spelaravtal kan se ut. Det kommer inte heller redogöras för standardskrivningar såsom spelarens rättigheter, åtaganden, regler om reklamaktiviteter, dopingbestämmelser, disciplinära åtgärder, hävningsrätter, sekretessbestämmelser och tvistlösningsklausuler, eftersom detta finns skrivet i SvFF:s standardiserade spelaravtal och kan hittas på nätet. Jag kommer heller inte redogöra för låneavtal, då en separat artikel kommer skrivas om detta i ett senare skede.

Avtalstid och optioner

Att spelaravtal är tidsbegränsade är något som är välkänt. Som längst får ett spelaravtal ingås för en period om fem år, men för spelare som är under 18 år får treårsavtal skrivas som längst (det sistnämnda är ett exempel på bindande FIFA-regler som alla förbund måste förhålla sig till globalt sett). Ofta är avtalstiden det som är det mest vitala i en förhandling mellan spelare och klubb, och det avgörs ofta beroende på vilket förhandlingsläge parterna har i ljuset av ålder, ekonomiskt tillstånd och andra faktorer. I Sverige får man inte ingå ett spelaravtal med en spelare som inte har fyllt 15 år. Inte heller får man förhandla om sådant avtal med spelare, dennes vårdnadshavare eller annan som har rätt att företräda spelaren, förrän spelaren är 14 år och 6 månader gammal. På senare tid har vi i Sverige gått från att skriva kortare kontrakt, till att skriva längre kontrakt för att skapa truppvärde (alltså truppens totala marknadsvärde) och bygga upp (främst unga) spelares marknadsvärde och därefter kunna sälja dessa för en bra peng. Huruvida detta kommer att ändras till följd av Diarra-domen återstår att se (läs mer om Diarra-domen här). Man ska ha med sig att det ofta finns optioner kopplade till avtalstiden i svenska spelaravtal som kan utformas på olika sätt. Exempelvis kan det vara så att endast en av parterna kan aktivera en förlängningsoption, eller att en av parterna har rätt att häva avtalet mellan vissa datum på året. Inte sällan är det så att båda parterna måste gå med på att aktivera en förlängningsoption. Det finns även exempel på spelaravtal som förlängs automatiskt när spelaren spelat ett visst antal matcher eller uppnått en viss avtalad prestation mellan parterna.

Sign-on bonusar

Något som kanske är ännu viktigare än kontraktslängden är spelarens ersättning. Här finns det väldigt många olika upplägg, och alla klubbar jobbar olika. En del klubbar arbetar exempelvis en hel del med individuella bonusar, medan andra klubbar inte tror på det över huvud taget. Beroende på nivå är också sign-on bonusar mer eller mindre relevanta. I Allsvenskan är en sign-on bonus nästan alltid en del av spelarens ekonomiska ersättning, i synnerhet om spelaren tidigare bott utomlands, vilket gör att spelaren kan träffas av den svenska artistskatten. Detta genom att spelaren efter att ha varit i Sverige på läkarundersökning, ofta återvänder till sitt tidigare land för att ta emot sin sign-on bonus och packa ihop sitt tidigare boende. På så sätt undviker spelaren den skatt som man som obegränsat skattskyldig i Sverige skulle ha träffats av vid en utbetalning av sign-on. Klubbar använder sig även i denna kontext av sign-off bonusar, alltså att en spelare får en klumpsumma efter att spelaren lämnat klubben. Ofta är detta förenat med att spelaren måste ha varit i klubben till ett visst datum för att ha rätt till bonusen. Klubbar skapar på så sätt incitament för en spelare att stanna kvar i klubben under en längre tid.

Grundlön och olika trappor

Förutom sign-on- och sign-off bonusar är såklart spelarens bruttolön fundamentalt. Ofta anpassas bruttolönen lite beroende på skattesituation bland annat. Ofta hittar man upplägg där bruttolönen är relativt låg när en spelare haft möjligheten att få ut en hög, men lågbeskattad, sign-on bonus exempelvis (det är här man bör blanda in skatteexperter för att ”få ut mest” av den tillgängliga pengapåsen för den relevanta värvningen). Andra sidan av myntet är dock att klubbar helst inte vill betala allt på en gång, eftersom det kan innebära en risk att betala en stor sign-on bonus för en spelare då spelare kan skada sig, hamna i konflikt med tränaren eller bara inte hålla nivån och därför behöva säljas vidare. Av den anledningen hittas därför en balans mellan sign-on/off och bruttolön beroende på hur bra man tror spelaren kommer att prestera från start, om spelaren redan har bevisat sig på nivån eller inte, hur skadefri spelaren tros vara och den skattemässiga situationen som nämnts tidigare. Från en spelares perspektiv vill man, i förhållande till bruttolönen, ha en så stor sign-on bonus som möjligt. Detta eftersom det är ”säkra pengar”, dels då man undviker risken för att inte få betalt ifall man inte fullgör avtalet, dels då man får pengarna på en gång och inte behöver vänta på en månadslön tre år fram i tiden.

Lojalitetsbonusar

Det ska även sägas att det inte alltid är så att sign-on bonusen betalas ut på en gång, i vissa fall kan den delas upp så att den betalas ut vissa bestämda datum (ofta efter stängningen av relevanta transferfönster) för att skapa incitament för spelaren att stanna kvar i klubben för att ta del av bonusen. Lojalitetsbonus är ett annat ord för detta. Det finns många fall då en spelare valt att stanna kvar och fullfölja sitt spelaravtal i stället för att byta klubb, endast för att kunna ta del av lojalitetsbonusarna. En spelare som lämnar klubben innan det avtalade datumet för lojalitetsbonusens utbetalning kommer ju inte få ta del av denna. Å andra sidan finns det exempel på när klubbar velat skeppa i väg oönskade spelare, men att spelarna vägrat att häva avtalen utan att få sina lojalitetsbonusar utbetalda. Detta eftersom de anser att de har varit lojala (till skillnad från klubben). Ofta leder detta till en förhandling där spelaren till slut får ut en viss procent av alla kvarstående löner och bonusar för att gå med på att lämna klubben. Har en spelare exempelvis kvar två lojalitetsbonusar på 400 000 kr var och 12 månadslöner på 100 000 kr så summerar man alltså dessa summor och börjar förhandla med klubben lite beroende på parternas förhandlingsläge. Har en utländsk spelare med ett bra CV exempelvis kunskap om att klubben behöver skapa plats i utlänningskvoten är det lätt att stå fast vid en hög procentsats, och i detta fall kräva exempelvis 1 500 000 kr (75% att totala summan). Om spelaren å andra sidan befinner sig i en dålig situation, och har en dålig lön i förhållande till vad spelaren egentligen skulle kunna få någon annanstans, samtidigt som hens marknadsvärde minskas på grund av utebliven speltid kan spelaren nöja sig med mycket mindre än så. Värt att notera är att Sverige är ett bruttoland, det vill säga att alla summor anges i brutto, till skillnad från andra delar av fotbollsvärlden där summor ofta anges i netto.

Grundlön med ”trappor”

Något som nästan finns i vartenda spelaravtal är en så kallad trappa. Alltså att spelarens grundlön ökar i takt med att spelaren startar fler matcher i den relevanta serien. Skulle en spelare ha en grundlön på 80 000 kr/månad i sin allsvenska klubb är det inte ovanligt att spelaren efter fem startade matcher i Allsvenskan får en höjd grundlön på 90 000 kr/månad, efter 10 stycken startade matcher i Allsvenskan får en höjd grundlön på 100 000 kr/månad och så vidare. Ett annat sätt att använda dessa trappor är att grundlönen är exempelvis 100 000 kr/månad första kontraktsåret, men 130 000 kr/månad det andra kontraktsåret. Dessa trappor kan alltså vara prestationsbaserade och tidsbaserade. Det finns även fall, som påminner lite om lojalitetsbonusar, där spelare förhandlat till sig höga bonusar, efter att ha spelat exempelvis 100 matcher i Allsvenskan.

Bonusar och förmåner

Enligt min erfarenhet finns den största variationen av upplägg och fyndiga formuleringar i spelarnas bonusersättningar. Vissa klubbar jobbar väldigt mycket med sådana incitament, medan vissa klubbar tror att detta leder till intriger på planen (exempelvis att en anfallare väljer att skjuta i ett perfekt passningsläge för att man har en målbonus). De vanligaste bonusarna är målbonusar, bonus för hållen nolla, assistbonusar, vinst- och kryssbonusar samt placeringsbonusar (och även titelbonusar såklart). Det ska sägas att utvecklingen på senare tid gått mot att kontrakt med äldre spelare ofta innehåller fler bonusar (och lägre grundlöner) och på så sätt blir mer prestationsbaserade, då klubbar ofta ifrågasätter en äldre spelares fysiska status till skillnad från vad de hade gjort med en ung spelare.  Men det är ofta här som man ser de mest kreativa uppfinningarna. Jag har sett exempel på spelaravtal där spelaren avtalat till sig en summa pengar om laget vann över en av sina ligarivaler under säsongen eller att man fick en viss peng för att man inte plockat på sig ett X-antal röda kort under säsongen, då klubben velat lugna ner spelaren på ett väldigt nytänkande sätt. På tal om fyndiga klausuler sägs det att Mario Balotelli fick en bonus på 1 000 000 pund ifall han under kontraktsåret 2014 inte spottade på någon person under eller i anslutning till en match. Ett annat känt exempel på en sådan klausul är att Van der Vaart förbjuds att ha på sig röda skor när han spelade i Real Betis, eftersom lokalrivalen Sevilla hade rött matchställ. Det sägs även att flygrädda Bergkamp hade avtalat sig rätten att få åka tåg till alla bortamatcher när han spelade i Arsenal. På området ”bonus” ska det också tilläggas att spelaravtal ofta innehåller överenskommelser om förmåner, såsom boende, bil samt matförmån och så vidare.

Vidareförsäljningsklausuler

Något som också blivit allt vanligare är att spelare förhandlar till sig vidareförsäljningsklausuler som gör att spelaren får rätt till en del av den transfersumma som klubben erhåller när spelaren säljs från klubben. Denna kan såklart vara utformad på olika sätt, såsom att det finns en trappa på vilket belopp spelaren erhåller beroende på vad övergångssumman blir, eller att man får en viss procent på hela försäljningsbeloppet. Ofta innehåller också avtalet ett sätt att beräkna vidareförsäljningsklausulen på, exempelvis genom att vidareförsäljningsklausulen beräknas på netto- eller bruttobeloppet.

Utköps- och friköpsklausuler

Det är enligt svensk lag inte obligatoriskt att spelaravtal innehåller en utköpsklausul (engelska: buy-out clause), till skillnad från exempelvis spansk lag. En utköpsklausul är en klausul som anger att spelaren själv kan häva avtalet genom att betala en viss summa till klubben (genom att i praktiken få denna summa utbetald av den köpande klubben). Dessa är inte vanliga Sverige. I Sverige används snarare friköpsklausuler (som ofta kallas för utköpsklausuler i folkmun) (engelska: release-clause). En friköpsklausul innebär att klubben måste acceptera bud på spelaren över ett visst belopp. Av erfarenhet är dessa ofta kombinerade med olika förutsättningar. Exempelvis är det vanligt att man stipulerar ett visst belopp som andra klubbar kan köpa spelaren för om klubben åker ur serien, eller om klubben misslyckas att kvala till Europa. Kontentan är att klubben som spelaren befinner sig i, inte har rätten till att tacka nej till det budet som motsvarar summan som avtalats om, om de avtalade förutsättningarna infrias. Det ska även tilläggas att en hel del spelaravtal innehåller klausuler med automatisk hävningsrätt vid relegering som inte är kopplade till någon friköpsklausul eller liknande. Om en spelare har en sådan klausul i sitt spelarvatal och laget exempelvis åker ur Allsvenskan får spelaren lämna gratis. Dessutom redogörs det ofta för vilka lönesänkningar som ska göras i det fallet avtalet inte hävs vid en relegering till en lägre serie.

Anlita jurist!

Som ni märker är det av stort värde att anlita en jurist inför avtalsskrivning. Små detaljer, som hur en vidareförsäljningsklausul är formulerad eller hur tydlig och väldefinierad en bonusklausul är, kan ha enorma ekonomiska konsekvenser. Felaktigheter eller otydligheter i sådana klausuler kan i värsta fall leda till förlorade miljonbelopp eller långdragna rättstvister.

En jurist med erfarenhet av branschen kan identifiera potentiella risker och säkerställa att alla delar är utformade på ett korrekt sätt. Genom att göra detta jobb noggrant redan från början undviker man många framtida problem. Ett välskrivet avtal skapar dessutom tydlighet och trygghet för både spelaren och klubben. Mitt råd är därför alltid att låta en kvalificerad jurist granska spelaravtalet innan det undertecknas. Att investera i rätt kompetens i det här skedet kan spara både tid och pengar, och ge dig som spelare eller klubb de bästa möjliga förutsättningarna för ett framgångsrikt samarbete.

Jag heter David Mikhail och är fotbollsspelare i IFK Värnamo i Allsvenskan. Utöver min karriär som spelare har jag en bakgrund inom juridiken, med en juristexamen från Stockholms universitet 2022. Under min civila karriär har jag valt att specialisera mig på fotbollsjuridik, vilket ger mig möjligheten att kombinera min erfarenhet som spelare med ett intresse för sportens regelverk och affärsmässiga aspekter.

Min vardag består av en tacksam kombination av fotbollsspelande och juridiskt arbete, där jag har förmånen att arbeta med allt från spelarkontrakt och agentregler till CAS-tvister och viktiga transfers. Som både spelare och jurist ser jag fotbollen från två perspektiv – från gräset på arenorna till styrelserummen där avgörande beslut fattas, och därför tyckte jag det skulle vara roligt att skriva denna artikelserie när jag fick frågan.

Syftet med artikelserien är att introducera fotbollsjuridikens värld för en bredare publik och att på ett pedagogiskt sätt förklara hur juridiken påverkar fotbollen, och ibland tvärtom. Fokus kommer att ligga på både aktuella händelser och mer generella juridiska frågor.

2025 förväntas bli ett betydelsefullt år för fotbollsjuridiken. På hemmaplan har vi fått nya regler vad gäller utbildningsbidragen. SvFF har under några år gjort en utredning som visade att det gamla systemet avseende utbildningsbidragen satte käppar i hjulet för unga spelare och gjorde att klubbar hindrades av att signera spelare. I ett försök att rätta till detta har SvFF i mångt och mycket kopierat danskarnas regler om utbildningsbidrag. Förhoppningen med de nya reglerna är att de ska vara mer rättvisa, förutsebara och enklare för klubbar och spelare än vad tidigare reglering varit. Vi får se hur det blir med det.

På ett internationellt plan kommer EU-domstolen (förhoppningsvis) att fatta beslut kring de nya agentreglernas giltighet. Idag är ju vissa delar av agentregleringen temporärt förbjudna och läget är generellt sett väldigt oklart. Förhoppningen är att det ska bringas klarhet i agentbranschen genom EU-domstolens dom. På tal om EU-domstolen kommer vi år 2025 även se hur FIFA kommer att arbeta med att implementera förändringar i sina tävlingsregler i ljuset av Diarra-domen, som ifrågasatte flera nyckelbestämmelser i FIFA:s regler för spelarövergångar (RSTP).

I kölvattnet av domen har FIFA inlett omfattande konsultationer med relevanta aktörer, såsom bland annat FIFPro och den Europeiska Klubbföreningen (ECA), för att utarbeta nya regler som bättre balanserar spelarens rättigheter och klubbarnas intressen, samtidigt som de följer EU-rätten.

2025 är därför som det redogjorts för ovan ett perfekt år att få en inblick i fotbollsjuridiken. Jag hoppas att dessa artiklar inte bara ger insikter i fotbollsjuridikens komplexitet, utan också bidrar till en större förståelse för fotbollens utveckling som sport och industri. Om du som läsare har några frågor eller förslag på ämnen som borde tas upp, är du välkommen att kontakta mig via mejl.