Under mina år i fotbollsvärlden har jag sett en hel del spelaravtal från många olika länder. Det är bland det roligaste i mitt jobb då jag tycker läsning av spelaravtal är ett ypperligt sätt att förstå sig på en fotbollskultur. Man ser ofta vilka utmaningar ett land har mött, eller vilka kulturella värderingar som är viktiga. I polska spelaravtal stadgas det ofta att man avsäger sig rätten att dricka alkohol, i kinesiska spelaravtal stipuleras konsekvenserna av vad som händer ifall man talar illa om det kinesiska styret på sociala medier och i tyska spelaravtal får man ofta böter om man åker skidor. Dessa få exempel tycker jag är väldigt talande, även om det naturligtvis är stora skillnader från klubb till klubb i varje land.
Vad är då ett professionellt spelaravtal? Ett spelaravtal är ett anställningsavtal mellan en klubb och en spelare. Spelaravtal skiljer sig dock åt från vanliga anställningsavtal, främst av den anledningen att ett spelaravtal är en tillgång för en klubb. Faktumet att en klubb har ett spelaravtal med en spelare innebär att man har rätt till spelarens registrering. Skulle klubben sedermera ingå ett övergångsavtal med en annan klubb för att sälja spelaren, så går man alltså med på att överföra registreringen till den nya klubben.
FIFA vs SvFF
När man skriver ett professionellt spelaravtal så behöver man beakta det relevanta förbundets regler och bindande FIFA-regler. Det finns en hel del FIFA-regler i FIFA:s Regulations on the Status and Transfer of Players (RSTP) som är bindande även på förbundsnivå, vilket innebär att de måste följas även i en svensk kontext. I och med att det är omöjligt att skriva en artikel som är globalt täckande kommer denna artikel endast redogöra för hur svenska spelaravtal kan se ut. Det kommer inte heller redogöras för standardskrivningar såsom spelarens rättigheter, åtaganden, regler om reklamaktiviteter, dopingbestämmelser, disciplinära åtgärder, hävningsrätter, sekretessbestämmelser och tvistlösningsklausuler, eftersom detta finns skrivet i SvFF:s standardiserade spelaravtal och kan hittas på nätet. Jag kommer heller inte redogöra för låneavtal, då en separat artikel kommer skrivas om detta i ett senare skede.
Avtalstid och optioner
Att spelaravtal är tidsbegränsade är något som är välkänt. Som längst får ett spelaravtal ingås för en period om fem år, men för spelare som är under 18 år får treårsavtal skrivas som längst (det sistnämnda är ett exempel på bindande FIFA-regler som alla förbund måste förhålla sig till globalt sett). Ofta är avtalstiden det som är det mest vitala i en förhandling mellan spelare och klubb, och det avgörs ofta beroende på vilket förhandlingsläge parterna har i ljuset av ålder, ekonomiskt tillstånd och andra faktorer. I Sverige får man inte ingå ett spelaravtal med en spelare som inte har fyllt 15 år. Inte heller får man förhandla om sådant avtal med spelare, dennes vårdnadshavare eller annan som har rätt att företräda spelaren, förrän spelaren är 14 år och 6 månader gammal. På senare tid har vi i Sverige gått från att skriva kortare kontrakt, till att skriva längre kontrakt för att skapa truppvärde (alltså truppens totala marknadsvärde) och bygga upp (främst unga) spelares marknadsvärde och därefter kunna sälja dessa för en bra peng. Huruvida detta kommer att ändras till följd av Diarra-domen återstår att se (läs mer om Diarra-domen här). Man ska ha med sig att det ofta finns optioner kopplade till avtalstiden i svenska spelaravtal som kan utformas på olika sätt. Exempelvis kan det vara så att endast en av parterna kan aktivera en förlängningsoption, eller att en av parterna har rätt att häva avtalet mellan vissa datum på året. Inte sällan är det så att båda parterna måste gå med på att aktivera en förlängningsoption. Det finns även exempel på spelaravtal som förlängs automatiskt när spelaren spelat ett visst antal matcher eller uppnått en viss avtalad prestation mellan parterna.
Sign-on bonusar
Något som kanske är ännu viktigare än kontraktslängden är spelarens ersättning. Här finns det väldigt många olika upplägg, och alla klubbar jobbar olika. En del klubbar arbetar exempelvis en hel del med individuella bonusar, medan andra klubbar inte tror på det över huvud taget. Beroende på nivå är också sign-on bonusar mer eller mindre relevanta. I Allsvenskan är en sign-on bonus nästan alltid en del av spelarens ekonomiska ersättning, i synnerhet om spelaren tidigare bott utomlands, vilket gör att spelaren kan träffas av den svenska artistskatten. Detta genom att spelaren efter att ha varit i Sverige på läkarundersökning, ofta återvänder till sitt tidigare land för att ta emot sin sign-on bonus och packa ihop sitt tidigare boende. På så sätt undviker spelaren den skatt som man som obegränsat skattskyldig i Sverige skulle ha träffats av vid en utbetalning av sign-on. Klubbar använder sig även i denna kontext av sign-off bonusar, alltså att en spelare får en klumpsumma efter att spelaren lämnat klubben. Ofta är detta förenat med att spelaren måste ha varit i klubben till ett visst datum för att ha rätt till bonusen. Klubbar skapar på så sätt incitament för en spelare att stanna kvar i klubben under en längre tid.
Grundlön och olika trappor
Förutom sign-on- och sign-off bonusar är såklart spelarens bruttolön fundamentalt. Ofta anpassas bruttolönen lite beroende på skattesituation bland annat. Ofta hittar man upplägg där bruttolönen är relativt låg när en spelare haft möjligheten att få ut en hög, men lågbeskattad, sign-on bonus exempelvis (det är här man bör blanda in skatteexperter för att ”få ut mest” av den tillgängliga pengapåsen för den relevanta värvningen). Andra sidan av myntet är dock att klubbar helst inte vill betala allt på en gång, eftersom det kan innebära en risk att betala en stor sign-on bonus för en spelare då spelare kan skada sig, hamna i konflikt med tränaren eller bara inte hålla nivån och därför behöva säljas vidare. Av den anledningen hittas därför en balans mellan sign-on/off och bruttolön beroende på hur bra man tror spelaren kommer att prestera från start, om spelaren redan har bevisat sig på nivån eller inte, hur skadefri spelaren tros vara och den skattemässiga situationen som nämnts tidigare. Från en spelares perspektiv vill man, i förhållande till bruttolönen, ha en så stor sign-on bonus som möjligt. Detta eftersom det är ”säkra pengar”, dels då man undviker risken för att inte få betalt ifall man inte fullgör avtalet, dels då man får pengarna på en gång och inte behöver vänta på en månadslön tre år fram i tiden.
Lojalitetsbonusar
Det ska även sägas att det inte alltid är så att sign-on bonusen betalas ut på en gång, i vissa fall kan den delas upp så att den betalas ut vissa bestämda datum (ofta efter stängningen av relevanta transferfönster) för att skapa incitament för spelaren att stanna kvar i klubben för att ta del av bonusen. Lojalitetsbonus är ett annat ord för detta. Det finns många fall då en spelare valt att stanna kvar och fullfölja sitt spelaravtal i stället för att byta klubb, endast för att kunna ta del av lojalitetsbonusarna. En spelare som lämnar klubben innan det avtalade datumet för lojalitetsbonusens utbetalning kommer ju inte få ta del av denna. Å andra sidan finns det exempel på när klubbar velat skeppa i väg oönskade spelare, men att spelarna vägrat att häva avtalen utan att få sina lojalitetsbonusar utbetalda. Detta eftersom de anser att de har varit lojala (till skillnad från klubben). Ofta leder detta till en förhandling där spelaren till slut får ut en viss procent av alla kvarstående löner och bonusar för att gå med på att lämna klubben. Har en spelare exempelvis kvar två lojalitetsbonusar på 400 000 kr var och 12 månadslöner på 100 000 kr så summerar man alltså dessa summor och börjar förhandla med klubben lite beroende på parternas förhandlingsläge. Har en utländsk spelare med ett bra CV exempelvis kunskap om att klubben behöver skapa plats i utlänningskvoten är det lätt att stå fast vid en hög procentsats, och i detta fall kräva exempelvis 1 500 000 kr (75% att totala summan). Om spelaren å andra sidan befinner sig i en dålig situation, och har en dålig lön i förhållande till vad spelaren egentligen skulle kunna få någon annanstans, samtidigt som hens marknadsvärde minskas på grund av utebliven speltid kan spelaren nöja sig med mycket mindre än så. Värt att notera är att Sverige är ett bruttoland, det vill säga att alla summor anges i brutto, till skillnad från andra delar av fotbollsvärlden där summor ofta anges i netto.
Grundlön med ”trappor”
Något som nästan finns i vartenda spelaravtal är en så kallad trappa. Alltså att spelarens grundlön ökar i takt med att spelaren startar fler matcher i den relevanta serien. Skulle en spelare ha en grundlön på 80 000 kr/månad i sin allsvenska klubb är det inte ovanligt att spelaren efter fem startade matcher i Allsvenskan får en höjd grundlön på 90 000 kr/månad, efter 10 stycken startade matcher i Allsvenskan får en höjd grundlön på 100 000 kr/månad och så vidare. Ett annat sätt att använda dessa trappor är att grundlönen är exempelvis 100 000 kr/månad första kontraktsåret, men 130 000 kr/månad det andra kontraktsåret. Dessa trappor kan alltså vara prestationsbaserade och tidsbaserade. Det finns även fall, som påminner lite om lojalitetsbonusar, där spelare förhandlat till sig höga bonusar, efter att ha spelat exempelvis 100 matcher i Allsvenskan.
Bonusar och förmåner
Enligt min erfarenhet finns den största variationen av upplägg och fyndiga formuleringar i spelarnas bonusersättningar. Vissa klubbar jobbar väldigt mycket med sådana incitament, medan vissa klubbar tror att detta leder till intriger på planen (exempelvis att en anfallare väljer att skjuta i ett perfekt passningsläge för att man har en målbonus). De vanligaste bonusarna är målbonusar, bonus för hållen nolla, assistbonusar, vinst- och kryssbonusar samt placeringsbonusar (och även titelbonusar såklart). Det ska sägas att utvecklingen på senare tid gått mot att kontrakt med äldre spelare ofta innehåller fler bonusar (och lägre grundlöner) och på så sätt blir mer prestationsbaserade, då klubbar ofta ifrågasätter en äldre spelares fysiska status till skillnad från vad de hade gjort med en ung spelare. Men det är ofta här som man ser de mest kreativa uppfinningarna. Jag har sett exempel på spelaravtal där spelaren avtalat till sig en summa pengar om laget vann över en av sina ligarivaler under säsongen eller att man fick en viss peng för att man inte plockat på sig ett X-antal röda kort under säsongen, då klubben velat lugna ner spelaren på ett väldigt nytänkande sätt. På tal om fyndiga klausuler sägs det att Mario Balotelli fick en bonus på 1 000 000 pund ifall han under kontraktsåret 2014 inte spottade på någon person under eller i anslutning till en match. Ett annat känt exempel på en sådan klausul är att Van der Vaart förbjuds att ha på sig röda skor när han spelade i Real Betis, eftersom lokalrivalen Sevilla hade rött matchställ. Det sägs även att flygrädda Bergkamp hade avtalat sig rätten att få åka tåg till alla bortamatcher när han spelade i Arsenal. På området ”bonus” ska det också tilläggas att spelaravtal ofta innehåller överenskommelser om förmåner, såsom boende, bil samt matförmån och så vidare.
Vidareförsäljningsklausuler
Något som också blivit allt vanligare är att spelare förhandlar till sig vidareförsäljningsklausuler som gör att spelaren får rätt till en del av den transfersumma som klubben erhåller när spelaren säljs från klubben. Denna kan såklart vara utformad på olika sätt, såsom att det finns en trappa på vilket belopp spelaren erhåller beroende på vad övergångssumman blir, eller att man får en viss procent på hela försäljningsbeloppet. Ofta innehåller också avtalet ett sätt att beräkna vidareförsäljningsklausulen på, exempelvis genom att vidareförsäljningsklausulen beräknas på netto- eller bruttobeloppet.
Utköps- och friköpsklausuler
Det är enligt svensk lag inte obligatoriskt att spelaravtal innehåller en utköpsklausul (engelska: buy-out clause), till skillnad från exempelvis spansk lag. En utköpsklausul är en klausul som anger att spelaren själv kan häva avtalet genom att betala en viss summa till klubben (genom att i praktiken få denna summa utbetald av den köpande klubben). Dessa är inte vanliga Sverige. I Sverige används snarare friköpsklausuler (som ofta kallas för utköpsklausuler i folkmun) (engelska: release-clause). En friköpsklausul innebär att klubben måste acceptera bud på spelaren över ett visst belopp. Av erfarenhet är dessa ofta kombinerade med olika förutsättningar. Exempelvis är det vanligt att man stipulerar ett visst belopp som andra klubbar kan köpa spelaren för om klubben åker ur serien, eller om klubben misslyckas att kvala till Europa. Kontentan är att klubben som spelaren befinner sig i, inte har rätten till att tacka nej till det budet som motsvarar summan som avtalats om, om de avtalade förutsättningarna infrias. Det ska även tilläggas att en hel del spelaravtal innehåller klausuler med automatisk hävningsrätt vid relegering som inte är kopplade till någon friköpsklausul eller liknande. Om en spelare har en sådan klausul i sitt spelarvatal och laget exempelvis åker ur Allsvenskan får spelaren lämna gratis. Dessutom redogörs det ofta för vilka lönesänkningar som ska göras i det fallet avtalet inte hävs vid en relegering till en lägre serie.
Anlita jurist!
Som ni märker är det av stort värde att anlita en jurist inför avtalsskrivning. Små detaljer, som hur en vidareförsäljningsklausul är formulerad eller hur tydlig och väldefinierad en bonusklausul är, kan ha enorma ekonomiska konsekvenser. Felaktigheter eller otydligheter i sådana klausuler kan i värsta fall leda till förlorade miljonbelopp eller långdragna rättstvister.
En jurist med erfarenhet av branschen kan identifiera potentiella risker och säkerställa att alla delar är utformade på ett korrekt sätt. Genom att göra detta jobb noggrant redan från början undviker man många framtida problem. Ett välskrivet avtal skapar dessutom tydlighet och trygghet för både spelaren och klubben. Mitt råd är därför alltid att låta en kvalificerad jurist granska spelaravtalet innan det undertecknas. Att investera i rätt kompetens i det här skedet kan spara både tid och pengar, och ge dig som spelare eller klubb de bästa möjliga förutsättningarna för ett framgångsrikt samarbete.