Som ni vet utgår ofta en ersättning (i olika former) när en spelare som är bunden av ett spelaravtal ska byta klubb. I media talas det ofta därför om att man köper en spelare. Det som faktiskt händer är snarare att en klubb som har ett befintligt spelaravtal med en spelare accepterar att häva spelaravtalet (och på så sätt inte vidta rättsliga åtgärder) om de är nöjda med den ersättningen som den köpande klubben betalar för att få erhålla spelarens registrering.
En spelare som köps loss kan dock bara registreras under de uppsatta registreringsperioderna som finns, beroende på vilket land spelaren ska registreras i. Vad gäller spelare som inte har ett gällande spelaravtal med någon klubb kan de skriva på för en annan klubb utan att spelarnas tidigare klubbar har någon inverkan på detta.
Det sista sättet för en spelare att byta klubb är att spelaren lånas ut till en ny klubb, och att ett låneavtal skrivs mellan alla tre parter. Spelarövergångar har alltid varit centralt i fotbollen då det skapar intresse hos fans, det visar klubbars ambitioner och skapar försäljningsmöjligheter för klubbar.
Registreringsperioder
Som nämnt ovan kan en spelare bara registreras hos ett förbund under vissa specifika perioder, vilket är under den tiden då transferfönstret är öppet i det land där den nya klubben finns. Den tidigare klubbens transferfönster behöver alltså inte vara öppet. Skulle en spelare som spelar i Belgien, där fönstret stänger den 3 februari, flytta till Sverige i början av mars är detta alltså inget problem, eftersom det svenska transferfönstret stänger den 25 mars.
Detta vållar ofta problem i de fall när en klubb lånar ut en spelare till ett land med annorlunda transferfönster. Det som då kan hända är att den utlånande klubbens transferfönster är stängt när den inlånande klubbens säsong är slut eller har paus, då spelaren hamnar i limbo och behöver vänta på att få registreras i sin utlånande (gamla) klubb. Det är alltså väldigt viktigt att klubbar kontrollerar hur de relevanta transferfönstren korrelerar med varandra.
Övergångssummor (fast och prestationsbaserad del)
Det mest väsentliga i ett övergångsavtal är såklart övergångssumman. Övergångssumman i ett övergångsavtal består nästan alltid av en fast summa och en prestationsbaserad summa. En prestationsbaserad summa får den säljande klubben av den köpande klubben ifall vissa prestationer uppnås. Exempelvis om den sålda spelaren startar tio matcher i allsvenskan, betalas en miljon kronor ut.
Min erfarenhet är ofta att när man pratar om övergångssummor i media, inkluderar man ofta de prestationsbaserade summorna i totalpaketet, även om det är så att dessa summor inte ens är realistiska att uppnå, eller åtminstone är svåra att uppnå. Det är inte sällan som jag ser att en spelare säljs för 15 miljoner kronor, när det i själva verket är så att endast 7,5 miljoner kronor är garanterade pengar och den resterande summan beror på en hel del krav som dessutom inte är enkla att uppnå.
Vad summorna faktiskt uppgår till beror såklart helt på parternas förhandlingsläge, spelarens ålder, nationalitet, position, kvarvarande kontraktslängd och liknande omständigheter. En forward går alltid mycket dyrare än en målvakt exempelvis, samtidigt som en spelare som har två år kvar på sitt nuvarande kontrakt ofta är dyrare än någon som bara har sex månader kvar.
Klausulerna som behandlar de prestationsbaserade summorna kan formas väldigt kreativt. De vanligaste formuleringarna är dock att den säljande klubben får rätt till en viss summa pengar efter att spelaren spelat ett visst antal matcher från start. Detta kan dock utformas på lite olika sätt och ibland har man i stället satt upp ett visst antal minuter som spelaren ska ha spelat, eller ett visst antal inhopp i en specifik tävling.
En annan omständighet man ofta baserar de prestationsbaserade summorna på är hur bra det går för spelarens nya klubb. Inte sällan grundar sig prestationsbaserade bonusar på om den köpande klubben kommer på femte plats eller högre i allsvenskan exempelvis, eller om klubben vinner svenska cupen. Ett annat exempel är att den säljande klubben får en summa beroende på hur det går i spelarens landslagskarriär och hur många matcher spelaren gör för sitt landslag.
Ett annat väldigt viktigt inslag i ett övergångsavtal är när den fasta summan ska betalas. Det är inte ofta som hela summan betalas på en gång, utan den brukar delas upp över antalet år som spelarens spelaravtal är skrivet på. Dessa summor betalas ut oavsett om spelaren lämnar efter sex månader. Om den fasta delen i övergångssumman är sex miljoner och spelaren skrivit på för tre år, brukar man dela upp summan på tre. Det behöver inte heller alltid vara så att man betalar exakt lika mycket vid varje utbetalning, utan det kan såklart struktureras upp på ett sätt som passar parterna.
Man ska ha med sig att det ibland kan ta flera veckor, eller till och med månader att komma överens om det totala paketet av övergångssumman. Det finns dock också fall där det tar några timmar att göra klart en övergång, exempelvis om det görs tätt inpå att ett övergångsfönster håller på att stänga. Ofta har jag sett hur dokument efter dokument skickas med rödmarkeringar på föreslagna ändringar, eller revideringar över WhatsApp, som sakta men säkert leder till den färdiga versionen där man kommit överens om alla villkor.
Konkret exempel
För att konkretisera detta lite kan alltså en övergång av en spelare idag, som i media skrivs vara värd 30 miljoner kronor, se ut på följande sätt:
- 10 miljoner kronor betalas till säljande klubb i samband med att övergången går i lås.
- 5 miljoner kronor betalas till säljande klubb januari 2026.
- 5 miljoner kronor betalas till säljande klubb januari 2027.
- 5 miljoner kronor betalas till säljande klubb om spelaren gör 30 starter för den köpande klubben i den serien denna klubb tillhör under spelarens två första kontraktsår.
- 5 miljoner kronor betalas till säljande klubb om köpande klubb kommer fyra eller högre i sin serie.
Skulle köpande klubb vara en mittenklubb i en liga som spelaren förmodligen inte startar i direkt, kan det alltså vara så att det faktiskt aldrig är nära att säljande klubb erhåller 10 av de 30 miljoner kronor som är den rapporterade övergångssumman i media.
Vidareförsäljningsklausuler
En vidareförsäljningsklausul (VF-klausul) är en klausul som ger en säljande klubb möjlighet att ta del av en spelares framgång i nästa klubb, ifall spelaren säljs för större pengar i framtiden (även om den kombineras med en övergångssumma). Det är helt enkelt ett sätt för klubbar att ha ett ekonomiskt intresse i en spelares framtida karriär. Historiskt sett har VF-klausulerna varit relativt enkelt utformade där kontentan av dessa varit att om spelare A som sålts från klubb B till C, därefter säljs från klubb C till klubb D, kommer klubb B få X procent av det som klubb C erhåller från D.
I takt med att både FIFA och CAS prövat olika termers och definitioners innebörd kopplat till VF-klausuler, har vi nu fått en rik flora av praxis vad gäller vad olika begrepp de facto innebär ifall de inkluderas i en VF-klausul. Exempelvis finns det avgöranden som beskriver vad som är en ”övergång”. Är det en permanent övergång? Får man pengar när spelaren lånas ut från sin nya klubb? Hur definieras ordet inkomst? Är det netto- eller bruttointäkten man beräknar klausulen på? Vad beräknas klausulen på ifall den nya klubben säljer spelaren för annat än pengar? Detta har gjort att VF-klausulerna i dag har blivit otroligt komplexa. Jag har själv både sett och utformat VF-klausuler som är mer än en sida långa. Dagens fotbollsjurister försöker helt enkelt försäkra sig om att alla potentiella framtidsutfall är täckta. Svar på frågorna som nämndes ovan kommer i en artikel vid ett senare tillfälle, som enbart går igenom VF-klausulen.
Ofta är det så att spelare från lägre nivåer, som har stor potential, säljs enbart för en (större) VF-klausul, utan någon fast summa. Detta är dock inte det vanligaste upplägget utan ofta kombineras övergångssumman med en VF-klausul. Balansen mellan den fasta summan och VF-klausulen beror såklart på vilken spelare det är, vilken försäljningspotential det finns i den nya klubben och den gamla klubbens förhandlingsläge. Ofta kan en klubb gå med på att sänka den fasta summan rätt rejält på en spelare om man exempelvis vet att spelaren hade kunnat säljas för mer pengar i den nya klubben då det är en klubb som innebär ett större skyltfönster, då klubben kanske spelar i Europa, har stor publik och så vidare. Viktigt att nämna kring VF-klausulerna är att vidareförsäljningen betalas ut pro-rata (i lika stor andel) till den gamla klubben i takt med att övergångssumman betalas in till den nya klubben från en tredje klubb, om inte klubbarna kommit överens om något annat.
Buy-back klausuler
En annan vanlig klausul som ofta kan inkluderas i internationella övergångsavtal är buy-back-klausulen. Detta är en klausul som ger en säljande klubb en avtalsrättslig möjlighet att köpa tillbaka en spelare till ett förhandsbestämt pris, ifall spelaren skulle ha en lyckad utveckling hos den köpande klubben. På detta sätt får alltså en säljande klubb en övergångssumma för en spelare som förmodligen inte spelar regelbundet, samtidigt som klubben har rätt att köpa tillbaka spelaren för ett förutbestämt pris under en bestämd tidsperiod.
Dessutom får den köpande klubben tillgång till en spelare som den annars inte hade kunnat få (eftersom den säljande klubben faktiskt tror på spelaren men inte kan ge spelaren tillräckligt med minuter på planen). Inte nog med detta är det förutbestämda priset ofta väldigt mycket högre än den initiala övergångssumman. I praktiken är dessa buy-back klausuler nästan identiska med ett traditionellt lån av en spelare (där den utlånande klubben hade rätt att kalla tillbaka spelaren från den inlånande klubben.
Right of first refusal-klausuler
Right of first refusals-klausuler (ROFR-klausul) är en form av företrädesrättsklausul som ger en klubb som tidigare sålt en spelare rätten att matcha vilket erbjudande som helst från en tredje klubb som inkommit till den köpande klubben (alltså klubb nummer två som numera är den säljande klubben). Syftet med en ROFR-klausul är helt enkelt att den tidigare klubben försäkrar sig om att den har en möjlighet att köpa tillbaka en spelare som presterar på en hög nivå hos en annan klubb. Detta är ett vanligt förfarande vad gäller unga spelare.
ROFR-klausulen är inte ett lika bra skydd som en buy-back klausul. Ponera att svensk klubb säljer två spelare till finska ligan, i övergångsavtalet för spelare X finns en ROFR-klausul och i det andra avtalet för spelare Y finns en buy-back klausul. Om båda spelarna gör succé i Finland kommer den svenska klubben kunna köpa tillbaka spelare Y för en förutbestämd summa om spelaren vill dit (oavsett om andra klubbar har lagt högre bud). Vad gäller spelare X kommer den svenska klubben dock bara ha rätt till att matcha ett bud på spelaren från en annan klubb. Den finska klubben behöver alltså meddela den svenska klubben att ett bud inkommit och att den svenska klubben har en möjlighet att matcha budet. Därefter får spelaren välja vilken klubb han vill flytta till, förutsatt att den finska klubben accepterar buden från båda klubbarna.
Sammanfattning
Övergångar är generellt sett otroligt komplexa och det är ofta väldigt många olika parter som krävs för att en övergång ska gå i lås. Flertalet agenter, klubbrepresentanter, jurister från olika sidor, ekonomiansvariga och inte sällan skatteexperter är involverade i övergångar. Jobbet bakom en övergång tar därför ofta väldigt lång tid, och hanteras under stor stresspåverkan. När en spelare uppges vara ”på väg till en klubb”, brukar spelaren och klubbarna ofta ha kommit överens om de stora frågorna och när övergången är officiell har alla mindre detaljer avklarats helt enkelt.
Spelarövergångar är helt enkelt mer än bara rubriker i media – de är resultatet av noggrant förhandlade avtal, strategiska beslut och juridisk precision. För klubbar kan välutformade övergångsavtal vara avgörande för både sportslig framgång och ekonomisk stabilitet. I framtida artiklar kommer vi att fördjupa oss i specifika klausuler och avgöranden som ytterligare påverkar hur övergångsavtal utformas och tolkas, där näst på tur är VF-klausulen.