En vidareförsäljningsklausul (VF-klausul) är en klausul som ger en säljande klubb möjligheten att ta del av en spelares framgång i nästa klubb, ifall spelaren säljs för större pengar i framtiden. Det är helt enkelt ett sätt för klubbar att ha ett ekonomiskt intresse i en spelares framtida karriär. Historiskt sett har VF-klausulerna varit relativt enkelt utformade där kontentan av dessa varit att om spelare A som sålts från klubb B till C, därefter säljs från klubb C till klubb D, kommer klubb B få X procent av det som klubb C erhåller från D. I takt med att både FIFA och CAS prövat olika termers och definitioners innebörd kopplat till VF-klausuler, har vi nu fått en rik flora av praxis vad gäller vad olika begrepp innebär ifall de inkluderas i en VF-klausul. Exempelvis finns det avgöranden som beskriver vad som är en ”övergång”. Är det en permanent övergång? Ett lån? Hur definieras ordet inkomst? Är det netto- eller bruttointäkten som är relevant? Detta har gjort att VF-klausulerna i dag har blivit otroligt komplexa. Jag har själv både sett och utformat VF-klausuler som är mer än en sida lång. Dagens fotbollsjurister försöker helt enkelt försäkra sig om att alla potentiella framtidsutfall är täckta.
Introduktion
Innan vi dyker in i VF-klausulens värld, är det på sin plats att vi kort går igenom vilka avtalsförhållanden som är relevanta i en övergång. En spelare har ett spelaravtal med en klubb och det är detta avtal som är anställningsavtalet (det har täckts i en tidigare artikel i serien). Skulle den nya klubben köpa spelaren av den gamla klubben för att sedermera kunna registrera spelaren hos sig, ingås ett övergångsavtal mellan den gamla och nya klubben (vilket jag också skrivit om i ett tidigare inlägg). Samtidigt ingår spelaren ett nytt spelaravtal med den nya klubben och avslutar det gamla spelaravtalet med den gamla klubben. Övergångsavtalet reglerar ofta hur den nya klubben ska kompensera den gamla klubben för överföringen av spelarregistreringen och oftast utgör kompensationen en penningsumma. Inte sällan består kompensationen av en kombination av både en penningsumma och en VF-klausul (och det är inte helt ovanligt att VF-klausulen är den enda kompensationsformen).
![]()
Framöver kommer ofta begreppen ”gamla”, ”nya” och ”tredje” klubben att användas. Den gamla klubben är den första klubben spelaren befinner sig i. Det är helt enkelt klubben som säljer en spelare till en annan klubb och ingår ett övergångsavtal innehållandes en VF-klausul. Den nya klubben, är den klubben som köpt en spelare från den gamla klubben, men säljer spelaren till en tredje klubb, som samtidigt måste betala den gamla klubben i enlighet med den VF-klausul som finns mellan den gamla och nya klubben. Den tredje klubben är alltså den sista klubben i kedjan, som ingår ett övergångsavtal med den nya klubben avseende spelaren.
Användningen av vidareförsäljningsklausuler
Anledningen till att detta är ett viktigt ämne att förstå är för att användningen av dessa klausuler har ökat enormt. 2016 innehöll 24.4% av alla övergångsavtal en VF-klausul. 2020 innehöll 33.3% av alla övergångsavtal en VF-klausul. Idag innehåller cirka 50% av alla övergångsavtal en VF-klausul och att döma av trenden, i kombination med utvecklingen av dagens fotboll, kommer användningen bara att öka.
![]()
Genomsnittet av vidareförsäljningsprocenten (alltså VF-klausulens storlek) var 2024 22.2% globalt sett. I mitt arbete har jag sett exempel på alltifrån små VFK-klausuler bestående av några enstaka procent på det nettobelopp som den nya klubben får till stora VF-klausuler på upp emot 70%, då den gamla klubben släppt en lovande, ung spelare helt gratis till en ny klubb (som är i en ekonomiskt dålig sits men i ett bättre läge att kunna sälja spelaren för högre summor. Det mest normala är dock att VF-klausulen ligger på mellan 10% och 20% på en framtida försäljning, även om det inte är ovanligt den kan ligga på mellan 20% och 40%. Allt beror helt enkelt på vilken spelare det är samt den nya och gamla klubbens förhandlingsläge. I mitt arbete ser jag ofta de gamla klubbarna vara hårdare i förhandlingen när det gäller VF-klausulen än den garanterade köpeskillingen som den nya klubben ska betala. Det är dock inte svårt att förstå varför. Ponera att en svensk klubb säljer spelare X för 100 miljoner och en VF-klausul på 40%. De säljer även Y för 100 miljoner, men med en VF-klausul på 20%. Båda spelarna gör succé ute i Europa och säljs till Premier League, för 400 miljoner var. För den gamla klubben blir X:s övergång värd 260 miljoner (100+160). Medan Y:s övergång blir värd 180 (100+80). Detta är så klart väldigt förenklat, då dessa klausuler inte alltid är så pass ”straight forward” på detta sätt (vilket diskuteras senare). Har man alltså en spelare som man tror kommer slå igenom även i Europa kan det alltså vara mer värt att ”skjuta upp” vinsten, även om det också innebär en risk, ifall spelaren inte lyckas. Det är därför viktigt att hitta en balans mellan ”risk” och ”reward” i en VF-klausul.
Unga vs äldre
Som man kan anta är det mer populärt att man använder VF-klausuler i försäljningar av unga spelare, eftersom deras värde förmodligen ökar när de byter klubb, vilket sällan är fallet för äldre spelare, varför man då ofta vill ha betalt direkt. Bilden nedan visar hur stor andel av övergångarna som innehåller en VF-klausul i förhållande till spelarnas ålder. Som ni kan se är det en väldigt stor skillnad när spelare som säljs är under 18 år gamla, respektive över 30 år gamla vad gäller användningen av VF-klausuler i övergångsavtal.
![]()
Historisk betydelse
En VF-klausul är gynnsam både för den gamla och nya klubben. Den gamla klubben kan potentiellt erhålla större pengar i nästa övergång av spelaren till en tredje klubb, samtidigt som den nya klubben kan köpa en talangfull spelare för en mindre summa genom att låta den gamla klubben ta del av en framtida övergångssumma i stället. På så sätt blir det en investering i en (ofta ung) spelare av båda klubbarna. Konkret är VF-klausulen ofta utformad på ett sätt som innebär att den gamla klubben har rätt till en del av den försäljningssumman som den nya klubben erhåller vid en försäljning av spelaren till en tredje klubb. Den gamla klubben erhåller alltså en avtalsrättslig rättighet till en viss del av en framtida intäkt hos den nya klubben. En simpel (och traditionell) utformning av en VF-klausul är, något kortfattat:
”Vid en eventuell försäljning av spelare X till en tredje klubb under anställningskontraktets löptid med den nya klubben, har den gamla klubben rätt till 15 procent av övergångssumman.”
Parter som har rätt till en vidareförsäljningsklausul
En fråga som jag ofta stöter på är vilka parter som har rätt att ta del av en övergångssumma genom en VF-klausul. Den generella regeln, som framgår av artikel 18ter i RSTP (FIFA Regulations on the Status and Transfer of Players), är att ingen klubb eller spelare är berättigad att ingå avtal med en tredje part där en tredje part får rätt att ta del av, antingen helt eller delvis, ersättning som betalas i samband med en framtida övergång av en spelare från en klubb till annan. I RSTP anses en ”tredje part” till en övergång vara alla andra parter än den spelare som är föremål för övergången, de två klubbarna som spelaren flyttar mellan (den nya och gamla klubben) samt alla tidigare klubbar som spelaren har varit registrerad hos. Av det nyss nämnda kan det konstateras att klubbar inte betraktas som en tredje part till en övergång i enlighet med RSTP. Klubbar har därför alltid rätt att inkludera VF-klausuler i övergångsavtal.
Utöver klubbarna är det alltså bara den relevanta spelaren som har rätt till en VF-klausul i en övergång. En spelare kan helt enkelt ha en VF-klausul inkluderat i sitt spelaravtal med sin klubb (anställningsavtalet) som stipulerar att spelaren har rätt till en viss del av (och i vissa fall majoriteten av) transfersumman om hen skulle säljas till en annan klubb. FIFA anser att en överenskommen VF-klausul mellan en spelare och klubb är en del av den ersättning som spelaren har rätt till under sitt anställningsförhållande med klubben (likt spelarens övriga lön), och strider därför inte mot RSTP:s third party ownership-regler (TPO). I ljuset av det nyss sagda ska det alltså sägas att TPO-reglerna inte ger utrymme för ett investmentbolag, en agent, en pappa/bror att ingå ett avtal med en VF-klausul avseende en framtida försäljning av spelare från en klubb till en annan. Alla de nyss nämn da parterna anses således vara en tredje part till övergången.
Avslutning
VF-klausuler har blivit en central del av den moderna fotbollsmarknaden och används i allt större utsträckning av klubbar för att maximera sina ekonomiska intressen. För klubbar, spelare och rådgivare innebär detta att förståelsen av detaljerna i en VF-klausul kan ha en direkt påverkan på de ekonomiska konsekvenserna av en övergång. I takt med att fotbollen fortsätter att utvecklas kommer VF-klausuler sannolikt att spela en ännu större roll. Det är också tydligt att en välkonstruerad VF-klausul kan vara skillnaden mellan en bra och en fantastisk affär – både för den gamla och den nya klubben. Med en ökande komplexitet och en växande praxis i FIFA och CAS har det blivit avgörande att utforma dessa klausuler på ett juridiskt tydligt och genomtänkt sätt. Nästa artikel i serien kommer ta sikte på hur man skriver en väl utformad VF-klausul och gå igenom VF-klausulens olika fallgropar samt hur man beräknar VF-klausuler.