Precis allt är upp och ned i år

(Och alla ni tretton Lyonsupportrar där ute som ska börja peka på Lyons tidigare resultat och bevisade kunnande: lugn – jag tycker också Aouar, Cornet och gänget är kanon och att de avancerade välförtjänt, men ni förstår ju vad som menas här.)

RB Leipzig är också välförtjänt i semifinal och den eviga assen Hansi Flick har ur Niko Kovac helt hopplöst knackiga och krängiga Bayern-maskin karvat fram en pansarkryssare som mellan alla mål som sprutas in framåt ligger och blänker på spegelblankt hav.

Allt är upp och ned den här säsongen, så varför skulle inte Champions League också stöpas i samma form? Den givna finalen PSG-Bayern kan självklart bli RB Leipzig-Lyon och allting hade i den megaknallen varit hur logiskt som helst.

Men skulle PSG till slut gå och vinna så skulle saker och ting, på tal om logik, till slut ändå make sense. Så mycket pengar de plöjt ned i detta projekt, så många otroliga fotbollsspelare samlade under ett och samma tak, så många tränarförsök, olägliga skador och så många brutala uttåg ur slutspelet tidigare så vore det väl själva fan om de inte skulle lyckas i år, när allt ser krattat och uppdukat ut. Sen kan man tycka vad man vill om den moderna fotbollen, att sporten i sig med naturlagen “mest pengar vinner” långsamt urholkas på skönhet, drama och passion – men jag lovar, PSG eller R(ed) B(ull) Leipzig eller Manchester City kommer inte vinna Champions League varje år de kommande decennierna. Men ibland måste, tillåten, extern ekonomisk satsning också få betala av sig.

Neymar skulle i alla fall symboliskt vid en PSG-seger kröna en säsong där varken Cristiano Ronaldo eller Lionel Messi deltar i Champions Leagues semifinalspel för första gången sedan 2005 med att lyfta pokalen och med det glänta på dörren till en framtid där portugisen eller argentinaren inte längre är världens bästa fotbollsspelare. Allting har ett slut och kanske blev denna säsongs Champions League-spel i alla fall början på den sista versen.

(Och alla ni tretton som nu ska komma med pekpinnen och ropa Luka Modric… mycket fint och vackert ska sägas om kroaten, men världens bästa fotbollsspelare 2018 var han inte.)

Och på tal om semifinalerna, där håller jag ett extra öga på nästa generations stora spelare i form av Dayot Upamecano, Houssam Aouar, Alphonso Davies och han Kylian Mbappé – har ni sett honom? Där snackar vi råämne. Wow!

Allt gott,

G

Det jag dock vet är att Championship Manager 01/02 är ett spel och en tillflykt som gör att timmarna och dagarna går i en rasande fart.

Många som läser detta har säkert ingen aning, men för min generation, alltså de som var mellan elva och arton runt millenieskiftet, så är CM en av de absolut viktigaste beståndsdelarna i ens uppväxt.

I korta drag så är man på ett oerhört förenklat sätt manager över valfritt lag i fotbollsvärlden och så köper man in lite spelare, drar några streck på taktiktavlan och så dunkar man igenom en säsong på en dag eller två. Beroendeframkallningen är skrämmande.

När sen CM blev FM (Football Manager) och kraven på mer sofistikerade och avancerade krav på själva spelet och PC i extremt hög utsträckning blev Mac så föll det legendariska spelet i glömska. Åren gick och helt plötsligt hade jag inte spelat Championship Manager på säkert tretton år. Men så i fjol någon gång kom suget tillbaka och inspirerad av dokumentärserien Sunderland til I die tog jag över de svarta katterna, landade Fabio Cannavaro till mittbacken och såg Zlatan skjuta Champions League-bucklan till Nordöstra England.

Sen händer sånt som ofta händer i min värld. Någon uppdatering eller “patch” eller vad det nu heter börjar strula och helt plötsligt går det inte att få igång spelet. Så man glömmer av det, man går vidare med livet och så hux flux har det gått ett år till av ens liv.

Men när nu Coronaviruset lamslagit en hel värld och ens arbetsschema på ett drastiskt sätt rensats så kände jag att det var dags igen. Det var dags att försvinna in i den pandemifria CM-världen igen och förlora sig totalt.

Mitt älskade Roma har en otrolig trupp från start, Bayern München är brutala men har aningen störande lagfärger och i Leeds finns idag bortglömda juveler i mängder. Men samtidigt finns det något härligt i att ta över ett svenskt lag och ta tidsmaskinen tillbaka till 2002 och 14-lagsserien hemma i Allsvenskan.

Mitt val föll således på att ta över Malmö FF. Jag döpte mig själv till Jörgen Pråhler och under min första arbetsdag lät styrelsen (med Bengt Madsen i spetsen?) hälsa att målsättningen var att klara det allsvenska kontraktet. Underbart.

För minns väl, Malmö FF anno 2002 var ljusår ifrån dagens ekonomiskt överlägsna och SM-guldfavorittippade MFF. Förvisso hade Zlatan sålts för stora pengar året innan, men efter året i Superettan 2000 var den skånska tuppkammen inte speciellt hög.

Men nu var Jögga Pråhler på plats – guldet skulle him! Låt mig därför ta er med på säsongen 2002 och ett förnyat kontrakt som aldrig blev av.

Truppinventering dag två. Mats Lilienberg åker upp på transferlistan fortare än lintotten hann säga “varför?” och Blåvitt nappar direkt på att få hem sin gamla skyttekung. Ka-tjing.

Kenneth Gustavsson, Micke Roth, Ylli Shabani, Gudmundur Mete och Tony Flygare (bluff!) rök av bara farten. Labinot Harbuzi, Markus Rosenberg och Dan Ingvarsson flyttades upp från reservlaget.

På målvaktssidan fanns förvisso en åldrad Jonnie Fedel och Lee Baxter, men har man varit med förr (som Jörgen Pråhler givetvis varit) vet man att i ungtuppen Patrik Eklund bor en framtida landslagsmålvakt.

I Jimmy Tamandi, Olof Persson, Hasse Mattisson och Niklas Skoog finns en solid grundplåt. Danske veteranen och vänsterspringaren Brian Steen Nielsen fick bli lagkapten tack vare sina 19 av 20 möjliga vad gäller inflytande. Erik Samba Johansson erbjuder offensiva alternativ på mittfältet och Peter Ijeh och Joseph Elanga kryddar truppen med afrikansk och spännande touch.

Ekonomin är kanske inte ansträngd, men jämfört med Blåvitt och Champions League-rika AIK och Helsingborg står sig mina 9 miljoner i värvningsbudget ganska slätt. Men det finns ett par kaniner i hatten som är CM01/02. En av de främsta är Cheltenhams högerback Mike Duff. Han kostar en dryg miljon och blir det första nyförvärvet.

En annan juvel som kan ta ett lag från wraggs to riches är Falkirks centrala mittfältare Mark Kerr. Men då skotten är för “osäker på vad gäller skillnader i kultur, språk och livsstil” så blir det ingen transfer. Inte heller Derbys svenske mittfältstalang Tonton Zola Moukoko vill vända hem och få A-lagsfotboll med himmelsblått. Det börjar närma sig premiär och mittfältet är på tok för tunt för att vi ska kunna utmana om en toppstrid. Hasse Mattisson är förvisso en stabil pjäs, men han har redan börjat skruva på sig vad gäller sitt avtal.

Lösningen på alla världens problem finns i IFK Göteborg och han heter Jonas Lundén. Vi spränger banken, lovar guld och gröna skogar och trycker upp veckolönen till 18.000 kronor – och till allas förvåning svarar Lundén med att acceptera och hoppa på utmaningen.

I den allsvenska premiären får Norrköpings Eddie Gustafsson vittja nätet två gånger och hämta ut en otvivelaktig förlust. Men hybrisen i Malmö lägger sig snabbt när Bajen tar ned oss på jorden direkt i den andra omgången. Johan Danken Andersson och den (på spelet) helt otroligt överskattade Andreas Hermansson gör målen och Christer Fürsth blir matchens lirare. Det här blir ett krig!

Våren tröskar på, men efter förlust med 3-0 på Vångavallen mot ett urstarkt Trellehulla och 2+1 från Mika Kottila i mitten av juni är det som att något sker. Pråhler och truppen inser att det inte går att lalla vidare med 4-4-2 och vi byter spelsystem till det fruktansvärt effektiva (och buggiga?) 2-3-3-2.

Resultaten låter inte vänta på sig. Häcken, med en ung och oerhört lovande Kim Källström i spetsen, asfalteras på Malmö Stadion med 4-0. Av bara farten åker vi upp till Stockholms dito och slår Snuffe och Zorans Djurgården med 4-1. Johan Wallinder blir utvisad, Kristus Mattiasson gör tröstmålet och Stefan Rehn drar hälsenan – i bussen hem mot Malmö har MFF fått korn på guldstriden!

Det blir ytterligare fyra segrar i följd och när GIF Sundsvall får lämna Skåne med 0-4 i brakan och en missad straff från Emils pappa Leif Forsberg så når vi toppen av tabellen. Serieledning med nio omgångar kvar!

IFK Göteborg går också otroligt bra under sommaren och med Gustaf Andersson på topp gör man extremt många mål. Men då UEFA-cupen ställer till det för spelschemat flyttas seriefinalen till slutet av serien och vi ser vår chans att dra ifrån. Örebro, med Paul Oyuga och Jon Lundblad på topp och Patric Antonen i en släpande nummer 10-roll, blir nästa lamm på altaret. Treorna står som spön i backen och i målet har blott 19-åriga Patrik Eklund murat igen. Mike Duff är seriens bästa spelare.

Markus Rosenberg betalar tillbaka för förtroendet och håller Peter Ijeh utanför startelvan. Spolingen Dan Ingvarsson och Jonas Lundén gör mål och assist men Hasse Mattisson vantrivs. Trots tre år kvar på sitt avtal vill han diskutera ett nytt kontrakt och han känner sig inte alls tillfreds med sina 5.750:- i veckan. Jögga Pråhler ger honom kalla handen. Bättre spelare är på väg in.

Efter en knapp derbyseger mot Helsingborg, en ny viktoria mot Häcken och en poäng borta mot Elfsborg på Ryavallen väntar så ÖIS på hemmaplan. Seger och endast en poäng borta mot AIK i den tjugofemte och näst sista omgången räcker för ett mirakulöst SM-guld.

Joachim Karlsson och Christian Hemberg chockar hemmapubliken med två snabba mål och när Dick Last nyper Rosenbergs straff i slutet av första halvlek ser alla hur SM-bucklan glider Malmö FF ur händerna. AIK på bortaplan följt av “omöjliga” IFK Göteborg med Gustaf (inte Gustav) Andersson i spetsen kan mycket väl bli noll poäng. Seger mot Örgryte är ett måste.

Daniel Majstorovic stångar in en hörna i början av andra halvlek och när Valter Thomas Jr blir utvisad så är trycket från hemmalaget massivt. Dan Ingvarsson är tillbaka efter en lång avstängning (han skallade Magnus Kjällander i vårmötet) och kvitterar med kvarten kvar och i matchens absoluta slutskede blåser domare Jonas Hagberg för ytterligare en straffspark för Malmö.

Markus Rosenberg är utbytt mot Peter Ijeh så fram till straffpunkten går trotjänaren Hasse Mattisson. Han jagar SM-guld. Och ett nytt, förbättrat kontrakt.

Han dunkar in 3-2 och vrålet från hemmapubliken vill aldrig tystna. Nu ska guldet him.

Borta mot AIK visar himmelsblått ingen pardon. Martin Åslund gör förvisso 1-0, men Niklas Skoog kvitterar nästan omedelbart. Lagkapten Benjamin Kibebe har en mardrömsmatch och gör självmål efter en timme och när Mattias Thylander byts ut mot Andreas Alm i jakt på en kvittering så blottas för stora ytor för att Malmö FF inte ska kunna defilera i mål. Markus Rosenberg gör 3-1 och i matchens sista ordinarie minut skjuter Jonas Lundén guldet till Skåne.

Jörgen Pråhler luftar truppen i sista omgången mot Blåvitt och Gustaf Andersson vinner skytteligan, men vad gör det? 2002 ska snart bli 2003 och Malmö FF ska ut i Champions League.

I andra änden av tabellen åker Halmstad BK och Häcken ur och Pråhler är skoningslös när han aktiverar både Tommy Jönsson och Petter Hanssons nedlfyttningsklausuler. Ett nytt mittlås är på plats och när vi ändå är igång så korpar vi även Kim Källström från Hisingen.

Partilles stolthets intåg innebär förutom en avsevärd kvalitetshöjning på mittfältet även att Hasse Mattissons aktie vad gäller speltid kommande säsong försämras kraftigt. Och det sista som händer innan vi går på jul- och nyårsledighet är att mittfältaren knackar på Pråhlers dörr.

“Hur blir det med mitt nya kontrakt?”, undrar han med en kvävd irritation i tonfallet.

“Det, Hasse.., det kan du se dig i stjärnorna efter”.

Ändå sitter man här och kliar sig i huvudet igen.

Liverpool är det kanske mest tydliga exemplet. Från att se fullständigt överlägsna och oövervinneliga ut för bara några veckor sedan till tre förluster på fyra matcher, respass ur FA-Cupen och kniven mot strupen redan i åttondelsfinalen i Champions League.

Visst, jag ger dem fortfarande goda möjligheter att krångla sig ur Diego Simeones stryptag och sedan sätta ny kurs mot ännu en CL-buckla, men faktum kvarstår att spelbolagen håller Atlético Madrid som knappa favoriter till avancemang och att ett bortamål tvingar Liverpool att göra minst tre för seger i dubbelmötet.

Lägg därtill den enligt mig märkligt svaga elva Jürgen Klopp ställde på benen mot Chelsea i tisdags. Salah, Firmino, Alisson och Alexander-Arnold vilades samtliga och Chelsea vann både övertygande och välförtjänt. Jag vill inte ta på mig någon hatt och läxa upp tysken hur man kalibrerar en säsong, men efter förlusten mot Watford och den spruckna förlustnollan förstod jag faktiskt inte varför man inte omvärderade FA-Cupen och chansen på den “riktiga” trippeln (Premier League, CL och FA-Cupen). Man hade kunnat lufta laget i lördagens match mot Bournemouth och således gett nyckelspelarna en dryg vecka matchledighet inför returen mot spanjorerna, men icke.

Nu är chansen på trippeln borta och skulle detta sluta med uttåg ur CL så har Liverpool en märklig avslutning på säsongen framför sig. Självklart lär alla inblandade, inte minst supportrarna, fira den första ligatiteln på 30 år som om det inte fanns någon morgondag, men man kommer göra det besegrade och med en utplaning av “betydelselösa” matcher i april och maj. “Poängrekord!” lär ganska många röda ropa, visst, om det får er båt att flyta så fine by me, men i mitt huvud blir då en säsong som hade kunnat sakna motstycke i fotbollshistorien lite av en pyspunka.

Det kan gå fort i hockey, som det brukar heta.

Ett annat lag vars aktie dalat och självbild fått sig en rejäl törn är Tottenham. Champions League-finalist för inte ens ett år sedan, nyinvigd arena och styva segel. Ett drygt halvår senare är Pochettino och Christian Eriksen long gone och storstjärnorna Heung Min-Son och Harry Kane långtidsskadade, där den sistnämnde nu börjar ryktas bort till större klubbar igen. Uttåg ur FA-Cupen hemma mot Norwich igår och vill sig resultaten riktigt illa i helgen kan laget sjunka till nedre halvan av tabellen. Som en liten inverterad plusmeny så vågar jag lova att man dessutom är utslagna ur Champions League sent på tisdag kväll.

José Mourinho skyller på allt och alla utom sig själv, men frågan är vilka som egentligen är sugna på att ansluta till sommaren för att hjälpa till och vända på skutan om den här säsongen går i mål med rådande trend. En dödgrävare vid rodret, inget Europaspel och de bästa spelarna på väg bort eller redan borta. Det luktar inga nya Champions League-finaler om de liljevita på bra länge.

Och på tal om detta – Ajax! Där snackar vi en båt som tar in rejält med vatten. Just Tottenham snuvade dem på en ytterst välförtjänt CL-final i fjol och bara veckor senare hade förgrundsfigurerna de Ligt, de Jong och Lasse Schöne tagit sitt pick och pack och lämnat.

De såg ut att stå pall gentemot undergången under hösten och vintern, men på något märkligt sätt slarvade man bort avancemanget ur Champions League-gruppspelet. Och i skrivande stund så har man bara den senaste i veckan i tur och ordning åkt ur Europa League mot Getafe, förlorat seriefinalen hemma mot AZ och igår torskat cupsemifinalen mot Utrecht. Hakim Ziyech är redan klar för Chelsea till sommaren och tränaren Erik ten Hag gör nog klokt i att lämna han också medan aktien fortfarande är stark och doftar Europasemifinaler.

Jag tvivlar inte på att Ajax kommer komma tillbaka med en ny, stark gyllene generation vad det lider, men det kan absolut komma att dröja innan vi får se de rödvita storma mot den finaste av finaler igen.

Så om inte Marcus Danielsons SM-guld, landslagsplats och miljonkantade kontrakt som 30-åring var påminnelse nog om att den här världen är förunderlig och extremt snabb i svängarna så hoppas jag ni återigen intalar er själva: ingenting är som det ser ut, ingenting är klart och allting kan fortfarande hända.

Och så missar ni inte lördagens kalasmatch på Camp Nou, då Alexander Isak och Ödegaard och La Real-grabbarna åker till Barcelona för att försöka lugga Messi och gänget på poäng i jakten på Champions League-spel. Vi öppnar studion 18.00, känn er varmt välkomna!

“Fel är inte rätt, men rätt är inte alltid bra” har varit min devis de senaste åren och det handlar egentligen om vad strävan efter perfektion i bedömningar faktiskt kostar oss. Att veva repriser och frysa bilder och dra linjer för att säkerställa huruvida ett knä, en häl eller ett födelsemärke är på rätt eller fel sida offsidelinjen leder förvisso till att vi eventuellt (för vem kan man med säkerhet avgöra när bollen lämnar passningsläggarens fot?) når “rätt” beslut, men till vilket pris?

Jag är övertygad om att både åskådare och spelare som bara för något år sedan skrek sig hesa över att VAR minsann skulle råda bot på fotbollens alla orättvisor nu har svängt i frågan och landat i att alldeles för mycket av det som är fotboll går förlorat.

För bara några år sedan minns jag hur FA gick ut med att Premier Leagues linjemän fick drygt 97 procent av sina beslut rätt. Man slog sig för bröstet och det med rätta. Nittiosju! Tänk er den målvakt som efter en säsong kunnat visa upp den räddningsprocenten, den mittfältare som hade haft den passningsprocenten att peka på eller den anfallare som svart på vitt hade haft 97 av 100 avslut på mål. Folk hade applåderat och jublat, ge oss svärdet för här ska någon dubbas!

Men av någon anledning så dög inte detta när det kom till domarna och kanske framför allt linjemännen. Inkonsekventa som vi människor är så tilläts alla andra med ett arbete ursäktas här och där, men bannemig inte stinsarna. Alla andra kan göra fel, men fa-an inte dem. Folk busvisslar och skriker, ge oss svärdet för här ska någon halshuggas!

Jag fattar att det inte finns något surare än att missa en titel, bomma ett mästerskap eller åka ur en serie på en felaktig offside – eller för den sakens skull en missad hands eller tröjdragning. Men nu skriver vi snart tre år med VAR på den stora fotbollsscenen och min fråga till alla er som envist hävdat “vi måste ge det tid” är “hur mycket mer tid ska vi ge?”.

Personligen tror jag att vi slagit i taket för hur smidigt vi kan använda VAR. För hur gärna några än vill tro det så kommer det alltid – alltid! – ta sin tid att slå fast huruvida någon back hängde var med skon i sin stötfälla, ifall anfallarens del av överarmen som var på fel sida är en del av kroppen som går att göra mål med eller inte eller ifall sekvensen som föranledde inlägget, passningen eller skottet var en del av anfallet. Och då har jag inte ens gått in på alla situationer och förseelser som trots obegränsat antal reprisbilder alltid kommer vara godtyckliga för den enskilda domaren att bedöma.

Och som jag alltid hävdat i mitt VAR-motstånd: när börjar en situation?

Varför skulle man inte om ytterligare något år eller två titta på eventuella regelövertramp en minut eller två minuter bakåt i matchen? Om inte det hade hänt så hade inte det hänt och så vidare, ni fattar. Tekniken finns ju, menar jag. För tio år sedan hade vi inte börjat kolla ifall bollen var över mållinjen eller inte, idag är det en självklarhet i många ligor. För bara några år sedan tittade man inte på straffsituationer eller potentiella röda kort i efterhand, idag är det naturligt.

Så varför skulle vi inte om bara något år tala om för domaren att det ska vara hörna och inte inspark, frispark och inte inkast eller avblåst sedan tidigare då en spelare trampat en annan på tårna med avsikt. Det går ju att se?

Vi måste bromsa nu. Time out. Snälla. Ingen har något att invända gentemot målkamerorna, så låt oss konstatera hur lyckat det intåget blev men också döma ut den galenskap som nu etablerats. Vi håller på att slarva bort för mycket av det som är fotboll.

Det Wenger föreslår är nämligen inte en lösning, det är bara en spegelvändning av ett kvarstående problem. I stället för att ingen kroppsdel du kan göra mål med får vara offside så får det nu finnas sådana, så länge en kroppsdel du får göra mål med inte är det. Hänger ni med? Man jagar alltså en “solklar” offside. Men vad är klart? Vad är sol?

Vad är ens detta?

Det enda Wengers förslag innebär är att vi ändrar på vad en offside faktiskt är, det kommer inte på mer än ett marginellt sätt underlätta den problematiskt långa tid det tar att få fram ett beslut. Den lilla detaljen kommer givetvis kvarstå, vi ska bara jaga en annan typ av offside.

Och på tal om det.., om en spelare “är offside” med en fot eller ett ben men hänger kvar med en axel ska denne alltså vara onside? Vilken åskådare eller motståndare som åker på ett baklängesmål kommer tycka det är mer rimligt än hur det är nu? För oavsett hur löjligt små marginaler det än handlar om idag så tror jag ändå många i slutändan känner att en offside trots allt är en offside. Nu ska Wenger skriva om konceptet.

För att reglera tidsspillet kring detta finns det ju också en annan hjärntrust som lobbar för att fotbollen ska anamma tennisens hawkeye-system med utmaningar hit och inopererade chip i bollarna dit. Att planen ska vara en radar för att med exakt säkerhet kunna påvisa position för bollar och kroppar. Hör ni hur ni låter? Har alla tappat fattningen helt och hållet?

Det är fotboll det handlar om. Det spelas av människor, det tittas på av människor och frågar ni mig så ska det också bedömas av människor. Och jag upprepar: i över 97 fall av 100 så har linjemännen rätt. Varför kan vi inte bara nöja oss med det?

Jag är samtidigt all for att även domare ska granskas och bänkas om de är för svaga i sin prestation. Där finns sannerligen utrymme för förbättring, både vad gäller domarnas insatser men också hur förbund och liknande hanterar en riktigt svag period av matcher från en och samma domare. Men det är en annan diskussion för en annan dag.

Just nu vill jag bara att denna galenskap ska ta slut en gång för alla. För hur många år av denna världens vackraste sport ska vi naivt kasta bort för att nå exakt millimeterrättvisa när det bevisligen ändå bara blir fel?

Fel är inte rätt, men rätt är inte alltid bra. Det räcker nu. Länge leve linjemannen!

Det där rörde mig. Fick mig att känna att man inte ska vänta till imorgon med att låta vare sig sina nära eller avlägsna få höra vad de betyder för en. Att man inte ska ta varandra eller livet för givet.

Så jag tänkte nu dela ut en ros till alla och allt som jag alldeles för sällan visar min uppskattning gentemot.

Jag vill ge en ros till Frederic Pavlidis. Inte bara för hans fenomenala Headlines-summering varje morgon, som man kan läsa här på Fotbollskanalen och som är en underbar start på dagen för alla oss fotbollsnördar, utan också för hans kraft, värme och inspiration till att uppskatta varje dag vid liv.

Jag vill ge en ros till Henke Larsson. För hur snett allt blivit, men att han för mig och väldigt många andra fortfarande är en av de största. Det känns som att de senaste åren försatt kronan rejält på sned och det känns tråkigt. Jag vårdar fortfarande alla fina minnen ömt. Tack för allt, Henrik!

Jag vill ge en ros till Leonardo Pavoletti. Ingen är värd back to back korsbandskador.

Jag vill ge.., nej, jag vill tända ett ljus för Manchester Uniteds supportrar. Juan Mata blev alltså nyligen framröstad till den bästa värvning som gjorts sedan Sir Alex lämnade 2013. Det säger ganska mycket om hur åren sen dess varit.

Jag vill ge en ros till Erik Niva och Håkan (visst är det Håkan?) för When we where kings-podden. Fantastiska berättelser om givna säsonger från fotbollshistorien.

Jag vill ge en ros till Janne Andersson och herrarnas landslag. För ännu ett mästerskapsår. Jag tar sannerligen inte sådana för givet. Vad kul vi ska ha!

Jag vill ge en ros till domarna i svensk fotboll. All skit ni får höra, alla burop och alla orimliga krav på perfektion. Vi behöver er! Stå på er så motar vi VAR-Olle i grind tillsammans.

Jag vill ge en ros till mamma och pappa. För allt.

Jag vill ge en ros till VM 1998. Vilket oerhört jäkla världsmästerskap det var!

Jag vill ge en ros till Andreas Granqvist. Och kanske en cola?

Jag vill ge en ros till Getafe. Humlan som inte ska kunna flyga och så vidare. Det lilla Madrid-laget är på väg in i Champions League, men typ ingen bryr sig! Kämpa!

Jag vill ge en ros till BK Häcken. När laget nyligen åkte på träningsläger fick alla spelare knöla ned varsin boll i sin respektive packning. Sån information älskar jag att nås av.

Jag vill ge en ros till Erling Braut Haaland. Det går inte att värja sig längre. Det är bara att åka med.

Jag vill ge en ros till Sheffield United. För när Premier League blir mer och mer miljardindustri för varje halvår som går så känns The Blades som en frisk fläkt från förr. Begränsade fotbollsspelare som jobbar stenhårt för varandra och vågar tro på att vad som helst är möjligt.

Jag vill ge en ros till Eric Abidal. När såg vi senast en sportchef med så fina förutsättningar försätta sig själv i en så onödigt knepig sits?

Jag vill ge en ros till Zlatan. Jag tror att han mår sämre av hur allt sket sig med Malmö och Malmö FF än vad man kanske tror. Att se sin staty skändas av sina gamla vänner kan inte vara roligt. Även lejon kan bli ledsna, antar jag.

Jag vill ge en ros till Marcelo Bielsa och Leeds. Den årliga kollapsen är här igen.

Jag vill ge en ros till alla de som just nu står och preppar och förbereder de tifon som ska välkomna lagen till den allsvenska premiären. Utan er blir allt så oerhört mycket tråkigare.

Jag vill ge en ros till Linda Hedenljung. Sveriges hårdaste pannben?

Jag vill ge en ros till årets Serie A. Tyvärr är inte Roma inblandade i toppstriden, men att Juventus återigen utmanas på riktigt är så oerhört efterlängtat. Och av fler än bara ett lag dessutom! Vackra, fina och underbara Serie A!

Jag vill ge en ros till Allsvenskan. För att du snart är tillbaka. Du fattas mig.

Jag vill ge en ros till Svennis. Det gör lite ont i hjärtat varje gång man läser att han fortfarande känner sig hungrig och verkligen vill jobba, men att telefonen verkar vara ganska tyst.

Och så vill jag ge en ros till Teddy Lucic. Punkt.

Glöm inte att krama er partner, vän, dotter, kollega, pappa eller mormor. Säg något fint. Ge en ros. Ta inte morgondagen för givet.

En extremt intensiv start på sommarfönstret vittnade om att Zidane hade blivit lovad en rejäl renovering för att komma tillbaka, men när PSG klädde av dem i första rundan av Champions League-gruppspelet med 3-0 kändes det som att nybygget stod på en långt ifrån stabil grund. En poäng med nöd och näppe hemma mot Club Brügge i omgången efteråt och stjärnvärvningen Eden Hazard i ett totalt odugligt slag. Knappt någonting osade mästare eller titlar om Real Madrid när nykomlingen Mallorca slog dem med 1-0 i mitten av oktober.

Men sen dess har Real Madrid inte förlorat en enda fotbollsmatch. Man har lyft ännu en buckla, man leder La Liga välförtjänt och går om några veckor in i Champions League-åttondelen mot Manchester City med gott hopp om avancemang. Sett till oddsen är man förvisso ganska klara underdogs, men alla som sett Manchester City spela fotboll de senaste månaderna sätter nog inte hus och hem på att man städar av mesta mästarna från Madrid bara sådär.

Så vad har hänt? Vad har Zidane gjort sen den där förlusten på Mallorca? Förutom att defensiven tätats till rejält (9 insläppta på 21 matcher) och både Casemiro och Courtois från säsongen 17/18 återuppstått så har Federico Valverde tagit steget in i startelvan på riktigt och gjort livet lite roligare att leva.

Det är klart att denna kalasform och resultatrad inte kan tillskrivas en ensam spelare, men det är något med denna 21-åring från Uruguay som gör att jag ändå funderar på det. Han har blivit symbolspelaren för det nya Real Madrid, post Cristiano Ronaldo och 10-talets lag bestående av etablerade, rutinerade världsklasspelare. Valverde är morgondagen och våren, en spelare som fångar din uppmärksamhet och lovar ännu mer bara du följer med.

Och som jag tänker följa med!

När jag ser Federico Valverde spela fotboll är det som att se de bästa delarna från några av de bästa mittfältare jag upplevt i en och samma kropp. Där finns Steven Gerrards energi och rivighet, där finns Andrea Pirlos lena passningar, Patrick Vieiras löpkapacitet och förmåga att älga från kust till kust, Paul Scholes hårdhet och Daniele De Rossis tacklingar. Där finns Sergio Busquets positionsspel, att alltid placera sig i rätt ytor, Paul Pogbas bolltransporter och där finns Gennaro Gattusos uppoffringar och never say die-attityd. Det finns så många fina egenskaper i den där 21-åriga kroppen att jag hittar nya varenda gång jag ser honom spela.

Tar jag i?

Ja, det är möjligt, men det blir väl så när känslorna bubblar upp och man inte riktigt kan kontrollera dem. Allt ser fantastiskt ut, maten smakar bättre, glaset är halvfullt mest hela tiden och man hittar inte en brist hur mycket man än letar.

Kanske är det det universala i honom som attraherar? Bland alla fantastiska unga talanger födda runt millenieskiftet är det få som är så kompletta i sin profil som Valverde. Andra har en edge som verkligen sticker ut, snabbheten och farten (Mbappé), storleken och kraften (Haaland), foten och speluppfattningen (Tonali) eller tekniken och förmågan att slå sin spelare (Sancho). Valverde är inte en sådan spelare. Han är en tvåvägsmittfältare som deltar i alla delar av spelet och som har bredden som sin spets. Han är otrolig.

Klart är i alla fall att Zinedine Zidane fått ordning på det lag han kom tillbaka till för ett knappt år sedan och när vi nu närmar oss säsongens sista tredjedel känns Real Madrid på ett nytt sätt nästan som Real Madrid igen. Borta är Cristiano Ronaldo och den superstjärna som många gånger hade säsongens öde i sina händer. I stället är en marängvit lagmaskin här, beredda att kavla upp ärmarna och göra jobbet som krävs för att återigen sätta sig på tronen och blicka ut över Fotbollseuropa.

Vägen dit? Den är garanterat både lång och krokig, men jag känner mig relativt övertygad att den leds av Federico Valverde.

Som alltid är det högst subjektivt och jag har garanterat glömt några matcher som vissa av er kommer sakna å det grövsta. Kanske kommer ni känna er nödgade att skriva ilsket till mig på Twitter eller rent av författa ett längre mejl där ni tar heder och ära av mig och ber mig att aldrig skriva en rad eller uttala mig en endaste gång till om er kära fotboll.

Men jag har författat denna text över några dagar och utgått från vilka matcher som faktiskt poppat upp och kommit tillbaka till mig när jag tillåtit mig själv att mentalt resa tillbaka i tiden som flytt.

Det är ju i slutet av dagen trots allt det som gör en match minnesvärd eller inte.

Välkomna!

Barcelona-Manchester United, 3-1 2011

Decenniets bästa Champions League-final blev även adelsmärket för det bästa fotbollslag jag någonsin upplevt. Barcelonaorkestern under den här tiden, med en hungrig Pep Guardiola som dirigent, spelade en fotbollssymfoni som inte kommit min väg sen dess. Och värt att minnas är att motståndet var ett Manchester United med Van der Sar, Vidic, Ferdinand, Scholes och Wayne Rooney – som spelade sin tredje Champions League-final på fyra säsonger.

Jag minns att jag satt i soffan efteråt och för första gången tänkte: det går inte att spela bättre fotboll än såhär.

Sverige-England, 4-2 2012

När jag klev in på Friends första gången fanns endast förväntningar på arenan i sig. Matchen som skulle spelas var av vänskapskaraktär och är det något jag lärt mig under alla år är det att träningsmatcher alltid bara kommer vara just träningsmatcher.

När jag gick därifrån hade jag fått uppleva den värsta one man showen jag någonsin varit med om och dessutom fått bevittna det sjukaste fotbollsmål som gjorts.

Nej, det blev aldrig någon mästerskapsmedalj med Zlatan som härförare, egentligen fler besvikelser än jubel, men den där novemberkvällen 2012 blev den bästa display på vår största fotbollsspelare genom alla tider som jag i alla fall kan påminna mig om. Att det dessutom skedde i den första fotbollsmatch som spelades på vår nya nationalarena var lika vackert som självklart. Zlatan ristade in sitt namn som evig adressat på Friends och jag skulle återigen bara vilja tacka för att man fick vara med och bevittna showen.

Det sista målet? Äejmen sluta bara.

Sluta bara, sa jag.

Bayern-Dortmund, 2-1 2013

När Bayern München förlorade Champions League-finalen mot Chelsea hemma på Allianz Arena 2012 trodde jag att den röda maskinen från södra Tyskland skulle kollapsa för några år, att de inte skulle hämta sig från en så monumental förlust speciellt snabbt. Men som så många gånger förr och som så många gånger sedan dess så visade tysk fotboll sin främsta egenskap: att komma tillbaka ännu starkare.

Parallellt med Bayerns korståg genom Europa under den här tiden så hade en viss Jürgen Klopp tagit Borussia Dortmund tillbaka till toppen av tysk inhemsk fotboll och när man med Robert Lewandowski som förgrundsfigur slog ut Real Madrid i semifinalen slog man dessutom fast att man nu var tillbaka i den absoluta toppen av europeisk klubblagsfotboll.

Det här var CL-finalen som manifesterade tysk fotbolls totala dominans. Den italienska storhetstiden var död och begraven, de engelska lagen var påväg nedåt och den spanska storhetsperioden med tiki taka och tre raka mästerskapsguld hade till slut börjat avta.

Rivaliteten mellan dessa två tyska bjässar, stjärnglansen på planen och det faktum att kärnan från båda lagen ett år senare gick och vann VM-guldet i Brasilien har gett den här finalen en alldeles särskild plats i mitt minne. Att den dessutom spelades på Wembley och att Arjen Robben, som missade en straff mot Chelsea i finalen året innan, var den som fick avgöra… Nej, det här var en uppvisning i skönhet och drama från tysk fotbolls sida som bara gick att applådera.

Manchester United-Manchester City, 1-6 2011

Vi alla minns den mest legendariska budskapstischan som dragits fram under en matchtröja efter ett mål. Why always me?, frågade sig Mario Balotelli och jag har i en annan text på den här bloggen benämnt just denna match som alldeles särskild i den moderna Premier League-historien. För det var här maktbalansen för alltid (?) förändrades i grunden, då Manchester City visade hela världen att de nu var att räkna med på fullaste allvar.

Manchester United hade prenumererat på ligatitlar och epitetet Englands, ja kanske till och med hela världens rikaste och mäktigaste klubb, under flera år. Och även fast både Arsenal och senare också Chelsea utmanat dem om tronen hemma i Premier League så hade de aldrig behövt oroa sig för att de oavsett vad var staden Manchesters största och bästa klubb.

Sen den där 1-6-smällen på Old Trafford så har nog, för varje år som passerat, färre och färre känt den övertygelsen.

Tyskland-Brasilien, 7-1 2014

VM-historiens absolut värsta överkörning? Sett till att det faktiskt var en semifinal och att det faktiskt var mot hemmanationen och guldfavoriten Brasilien så kan jag inte komma fram till någon annan slutsats.

Det såg ut som att Tyskland mötte Hibernian. Rörde brassarna bollen fler gånger än vid avspark och när Julio César hämtade den ur nätet? Jag kan inte erinra mig det i alla fall. När till och med Sami Khedira tilläts spela klappklappspel i brassarnas egen box och fira sitt mål med att vifta dubbla handpistoler i luften visste man att man att det här kommer att sluta i ett blodbad.

VM-historiens bästa och mest betydelsefulla lags absolut hårdaste smäll. Och vissa menar ju att Brasilien inte hämtat sig från den än.

Tyskland-Sverige, 4-4 2012

Den där kvalpoängen betydde i slutändan aldrig någonting, Sverige missade sitt andra raka VM-slutspel 2014, men där och då, när Rasmus Elm tryckte in 4-4 efter den mest episka upphämtning ett svenskt landslag någonsin stått för och Fredrik Reinfeldt flög ur stolen bredvid Angela Merkel så kändes det som att fotbollshistorien peakade. I alla fall för det svenska landslaget. För jag minns fortfarande överkörningen i första halvlek. Hur 3-0 borde varit minst det dubbla, att det på riktigt kändes värt att undersöka möjligheterna att kasta in handduken och vifta vit flagg. Ska vi säga 5-0 och så räcker det där? Tvåsiffrigt var absolut på ingång.

Men så började målen trilla in, ett efter ett. Och det sjukaste av allt är att när väl slutvisslan ljöd så var känslan att hade det bara funnits fem minuter till att vinka på så hade vi fullbordat vändningen.

Alexander Kacaniklic, Tobias Sana och Micke Antonsson. Spelarmässigt känns det som en evighet sen. Zlatans mytiska halvtidssnack som känns som en rejäl efterhandskonstruktion. Tröjorna, som är bland de snyggaste vi burit! Så mycket med denna landskamp som är minnesvärt!

Det är inte många oavgjorda matcher precis i början av ett kval som etsar sig fast på folks näthinnor, men bragden i Berlin är en match som jag tror alla minns. Jag tror till och med att de flesta minns exakt var de befann sig – det absolut bästa kvittot på vilken plats i historien en match skaffar sig.

Barcelona-PSG, 6-1 2015

Som lagneutral har jag aldrig skrikit så högt som jag gjorde när Sergio Roberto fläkte sig fram och styrde in 6-1 till Barcelona på tilläggstid och löste det mest osannolika avancemanget någonsin i Champions Leagues historia. Att Barcelona vänder och vinner mot PSG är väl i sig inte någon megaknall, men med tanke på att Edinson Cavani reducerade till 1-3 med mindre än en halvtimme kvar att spela och att Barca i den åttioåttonde matchminuten behövde göra tre (!!!) mål så skulle det bara inte gå.

Neymar hade sin största stund i Barcelonatröjan och Unai Emery har aldrig riktigt tagits på allvar sen den där kvällen för snart fem år sedan. Och Glenn Strömbergs stämband måste ha fått bestående men. 

La remontada!

Real Madrid-Juventus, 4-1 2017

Den näst bästa Champions League-final som spelades detta decennium blev också kröningen av  Cristiano Ronaldo som Champions League-historiens största spelare någonsin. Ett fantastiskt Real Madrid slog ett fantastiskt Juventus och när krutröken lagt sig så lämnades jag med känslan av att jag inte upplevt Real Madrid bättre. Ett på alla sätt otroligt lag med en på alla sätt och vis otrolig stjärnspelare i sin absoluta prime.

Säga vad man vill om Cristiano Ronaldo, men det han uträttat i Champions League kommer aldrig någon att överträffa. Inte ens Lionel Messi.

Italien-Sverige, 0-0 2017

Decenniets längsta match? Jag kan i alla fall inte komma på en enda match där jag så ofta tittat på klockan och tänkt att den måste stå stilla. I den artonde minuten kändes det som att det gått tre veckor.

Alla kommer ihåg förutsättningarna. Jakob Johansson hade skjutit matchens enda mål på Friends Arena i det första av två Play Off-möten och således räckte 0-0 för en svensk, mirakulös VM-plats. Och det var ju inte bara det att vi hade Italien på gaffeln, det var ju också att Janne Andersson tagit över ett landslag i ett påtvingat generationsskifte, utan centrallinjen Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström och Andreas Isaksson och dessutom väntade en kvalgrupp med både Frankrike och Holland (ja, Holland).

Så trots allt som talade emot Sverige var man 0-0 på San Siro ifrån VM i Ryssland.

Och 0-0 blev det.

Ibland kan jag vakna om nätterna och tänka att matchen fortfarande pågår. För det var ju inte det att Italien radade upp klara målchanser och att Robin Olsen gjorde sitt livs match, utan det var just det att klockan gick i slow motion och att det var över en halvtimme kvar i flera dagar.

Granens tårar och avrakade hår. Micke Lustigs maxlöpning efter slutsignal mot kortsidan där de svenska tillresta supportrarna stod. Venturas avgång. Det skönaste mästerskapsavancemanget jag upplevt och förmodligen någonsin kommer att uppleva.

Malmö FF – RB Salzburg, 3-0 2014

2010-talet var decenniet då Malmö FF ekonomiskt distanserade sig från övriga svenska klubbar och allting började med den där sanslösa vändningen mot Salzburg. Markus Rosenberg blev på något sätt Markus Rosenberg den här matchen och Malmö FF växte nästan ur sin egen klubbkostym på bara en kväll. Många är de elektriska Europacupskvällarna som följt sedan dess, men det var de där 3-0 mot ett i första matchen helt överlägset Salzburg som var startskottet för allting.

Jag tror också den här matchen berett väg för många drömmar, femårsplaner och satsningar sedan dess, inte bara i svensk fotboll utan även nordisk. Malmö FF visade alla, med Salzburgmatchen som avstamp, att det går att inte bara vara med och delta, det går faktiskt att tävla med de riktigt stora.

Och slå dem.

Liverpool-Barcelona, 4-0 2019

Trots att det inte blev någon Premier League-titel det här decenniet heller så ringer vi nu in 20-talet i en fotbollsvärld där Liverpool är bäst av allihopa. De två raka finalerna i den mest prestigefulla turneringen av alla talar sitt tydliga språk och vad gäller den där oerhört efterlängtade ligatiteln så är det nu bara en tidsfråga innan man återigen lyfter pokalen som förkunnar att man är Englands bästa lag.

Och den match som för mig manifesterar Liverpools återtåg till toppen av europeisk fotboll allra bäst var vändningen från 0-3 till finalavancemang 4-3 mot Barcelona i vårens semifinal. Visst skulle de blåröda från Spanien, för dagen i varselgult, ha gjort 1-0 direkt på Anfield och stängt butiken och släckt allt hopp, men det ska inte förta något av den sanslösa urkraft Jürgen Klopp frambringade ur sin röda maskin den här kvällen.

Trent Alexander-Arnolds briljans vid hörnflaggan, Gini Wijnaldums dubbelpåse på en minut och den obeskrivligt osannolika kultgubben Divock Origis avgörande mål. Mohamed Salahs otroligt lökiga Never give up-tröja blev till slut parollen för hela Liverpools 2019, ty nu är de framme. Englands, Europas och världens bästa lag.

Gott nytt år, vänner! Det bästa med nya år och, som i detta fall, ett nytt decennium är att man vet inte när nästa fotbollshistoriska match ska spelas, man vet bara att den kommer och att vi alla är välkomna att titta på.

De flesta av er har så klart sett det och jag är den första att tillstå att Sons kasse givetvis stack ut från mängden fotbollsmål man bevittnar på både daglig, månatlig och årlig basis, men jag känner mig märkligt ensam i känslan kring att det inte var så exceptionellt. Eller i alla fall inte snyggt.

I Viasats studio tog Erik Niva i från tårna och backade hela vägen tillbaka till George Weahs glansdagar för att hitta något att likna målet vid, andra drog paralleller till Maradonas solomål i VM 1986 och en del gick så långt som att hävda att fotbollsmålen nu nått zenit. Här peakar det. Det är över. Vi kan lägga ned. Det är avgjort. Game over. Alla mål för all framtid kommer vara estetiskt mindre tilltalande än det vi nyss såg Heung Min-Son göra.

Okej, den sista gruppen människors utlåtande kanske jag överdrev för effekt, men ni förstår vart jag vill komma. Det spred sig en slags psykos kring sydkoreanens mål som jag inte upplevt på väldigt, väldigt länge och själv satt jag där och kliade mig i huvudet.

Är det där verkligen ett snyggt fotbollsmål? Är det där fantastiskt bra gjort? Är det där fog för ståpäls, avgrundsvrål och sociala medier-inlägg i versaler? Jag såg en spelare driva en boll förbi ett gäng passiva Burnleyspelare som givetvis borde gjort ned honom innan hans ens nådde deras planhalva, förvisso i väldigt hög fart mot slutet, men det var det jag såg.

När det kommer till fotbollsmål finns många aspekter att ta hänsyn till. Till att börja med så ska målet betyda något, kanske inte alltid en buckla eller ens tre poäng, men det spelar liksom ingen roll hur snyggt ett mål är, görs det i en träningsmatch så kan det aldrig bli mytologiserat. Det enda egentliga motbudet här är väl Roberto Carlos bananyttersida från “träningsturneringen” Confederations Cup.

Och på samma sätt så kan andra snygga mål bli ännu lite snyggare för att de görs vid exceptionella tillfällen. Ta Zinedine Zidanes vänstervolley i Champions League-finalen 2002 mot Bayer Leverkusen som exempel. Ja, det är ett fantastiskt mål hur man än vrider och vänder på det, men jag vågar lova att inte ens tio procent av de som än idag håller det som ett av de vackraste målen någonsin ens hade mints det om det gjorts i den elfte ligaomgången hemma mot Osasuna.

Och detta är en konsekvensteori jag stödjer med hela mitt väsen. Ju viktigare och större tillfälle, desto snyggare blir målet. Självklart är det så.

En annan aspekt är den tekniska svårighetsgraden. För oavsett om det handlar om ett klapp-klapp-anfall där ett lag fullständigt slår ut ett annat och bollen som på ett snöre letar sig in i målet eller om det är ett volleyskott eller en bicicleta så gör nivån av skicklighet hela skillnaden.

Som “långskott” från halva planen som seglar över målvakter in i en tom bur till exempel. Jag har den största respekt för speluppfattningen kring sådana mål, det är nämligen inte alla som förstår när det är läge att lossa från 60 meter, att målvakten är tillräckligt långt ut eller ens uppfattar att han är långt ut. Men visuellt? Det är en långboll med snö på, välriktad absolut, men det är vad det är. När någon ropar “snyggt” kring ett sådant mål avföljer jag. Vi har tyvärr inget mer att säga varandra.

Om det däremot utförs som Dejan Stankovic gjorde det i Intertröjan mot Schalke 2011 (i en CL-kvart!) blir det något helt annat. För då är vi helt plötsligt uppe på en svårighetsgrad som extremt få behärskar. Då blir ett “liknande” mål helt plötsligt en Årets mål-kandidat i min bok. För att på ungefär en sekund uppfatta avstånd, positionera kroppen och utföra vad som måste göras för att på volley göra mål från mittlinjen är så vackert att jag vill gråta. Hur han vrider höften – hela kroppen! – och att han vet att det enda sättet att nå målet är att pressa tillslaget med full kraft. Ett sånt mål är för mig ett resultat av extremt skickliga fotbollspelares hela liv, allt han tränat på i alla år kokas ned till det där utförandet. Det är individuell fotbollsperfektion i sin renaste form.

Personligen är jag också en sucker för pressade vristskott utanför straffområdet som viner in i ett av kryssen. Andra vet jag värdesätter detaljen att skottet gärna får gå i ribban, studsa ned och sen upp i nättaket som något estetiskt förhöjande, men av den skolan är jag inte själv. Däremot tycker jag det är viktigt att målvakten försöker nå bollen men naturligtvis inte vidrör den. Det blir inte samma visuella effekt om keepern står fastfrusen och bara tittar efter bollen, utan han ska gärna sträcka ut hela sin längd med ena handen och vara jättejättenära att nudda den. Då är det som vackrast.

Paul Scholes, Gabriel Batistuta, Steven Gerrard. Fri lejd, smack och sen en värdig målgest. För många är de supersnygga strutar som förstörts av någon lökig koreografi, också en viktig detalj i hur jag värderar ett mål snygghetsmässigt!

Nej, nu tar jag bladet i från munnen och säger det som alldeles för få sagt sedan i lördags. Heung Min Son utnyttjade ett passivt och naivt försvarsspel i en ligalunksmatch mot dassiga Burnley, visade upp en fantastisk hastighet vad gäller att driva boll och avslutade sedan väldigt kyligt. Det var vad han gjorde.

Där fanns inga dribblingar eller finter från den högre skolan, där fanns inget tekniskt utförande med hög svårighetsgrad eller ens ett avslut som det sjöng om.

Att det var ett speciellt mål skriver jag under på utan att tveka. Men snyggt?

Get outta here.

Förra veckan var det Zlatan Ibrahimovic som helt plötsligt stod som delägare i Hammarby och någon dag senare Markus Rosenberg som med sin sista bolltouch som aktiv fotbollsspelare på Stadion gjorde ett matchvinnande mål för sitt Malmö FF. Två i sig helt osannolika små episoder av den outtömliga källa som är berättelsen om fotboll.

Den här veckans Hollywood-värdiga story hämtar vi från England och Premier League. För det har inte ens gått ett år sedan José Mourinho fick lämna jobbet som manager för Manchester United – och nu är han tillbaka på Old Trafford för att strippa sin efterträdare på samma jobb som han blev av med.

Portugisens dödgrävande fotboll på Old Trafford var mot slutet så nära aktiv dödshjälp man kunde komma och där och då tänkte nog inte en enda supporter att det kunde gå sämre. Ge oss vad som helst! Allt är bättre än detta! Please, make it stop!

In red den norske riddaren med babyansiktet och få har nog missat händelseutvecklingen sedan dess. Klang och jubel, ligaseger på ligaseger innan crescendot mot PSG där underläge 0-2 från hemmamatchen i Champions League-åttondelen vändes till seger och ett av turneringens mest orättvisa avancemang var ett faktum. Strax därefter fick norrmannen sitt erbjudande om en permanent fortsättning som huvudansvarig och resten är, som det så fint brukar heta med storslagna berättelser, historia.

När Ole Gunnar Solskjaer snart firar (?) ett år på posten gör han det med helt horribla siffror och stats i bagaget. För trots att det post Sir Alex Ferguson dödsdömda giget som manager för Manchester United kommer med extremt höga krav och oändligt stora skor att fylla så har i tur och ordning David Moyes, Louis van Gaal och José Mourinhos facit inte varit i närheten av så dåligt som Solskjaers.

Segerprocenten har sjunkit under 30-strecket. Årets ligaspel har inbringat 18 poäng på 14 spelade omgångar och poängsnittet är horribla 1,28. Vi är i december och stora, stygga och mäktiga Manchester United har vunnit fyra ligamatcher. Fyra! Vi är inte ens förbi julen och stora, stygga och mäktiga Manchester United är 22 poäng bakom serieledaren.

Tjugotvå!

Vad Ole Gunnar, Ed Woodward och övrig sportslig ledning i Manchester kan, bör och ska göra åt detta förfall för att återigen bli en maktfaktor rent sportsligt tror jag ingen har ett klockrent svar på, så låt oss i stället fokusera på att det under onsdagskvällen är självaste José Mourinho som kommer tillbaka till Mardrömmarnas Teater med bödelsvärdet i handen.

Blir det han som slår ned den sista spiken i Solskjaerkistan? Står ironins stjärnor så rätt att det faktiskt blir Mourinho som levererar dödsstöten och inte bara höjer Moldes befolkning med ett utan i förlängningen också hjälper Manchester United att ta första steget mot svunna glansdagar igen?

Fotbollens fantastiska förmåga att dikta upp dramatisk kronologi med de mest oväntade huvudrollsinnehavarna överträffar alla regissörer i världen och jag hoppas att alla vi objektiva som ges nöjet att bevittna detta skådespel får se ännu en uppvisning i berättandets allra finaste form.

Personligen tror jag Tottenham och Mourinho lämnar Old Trafford med samtliga poäng, att Ole Gunnar Solskjaer får derbyt mot Manchester City på lördag på sig att rädda sin anställning men att Pep Guardiola hjälper honom att packa innan lördag blivit söndag.

Men sen, om jag nu förstått någonting om denna underbara och galna fotbollsvärld, så skulle jag inte bli förvånad om Mauricio Pochettino kliver in på Carrington, sätter sig vid norrmannens gamla skrivbord, tar över skutan och sätter kurs mot fjärdeplatsen. För vad vore mer oväntat väntat än att Manchester United med Poch vid rodret går en match om den sista CL-platsen mot Mourinhos Tottenham?

Jag ser allt så klart nu. Till dess att allt vänds upp och ned igen och man inte förstår någonting så är det självklart att det är precis så som det kommer att bli.

Sorry för spoilern.

Jag har alltid varit skeptiskt till det där och när det kommit till Zlatan Ibrahimovic så har jag för mig själv bara skakat på huvudet åt de som envist menat att för varje gång vi pratat negativt om den där telefonklockan som det stod “Janne” på inför VM i fjol så har en dubbelregnbåge tornat upp sig över världen, cancersjuka kattungar har blivit friska och Zlatan har återigen kunnat skratta hela vägen till banken.

Eller när damlandslaget skulle få en cykel med hans autograf på. Hur jag än vred och vände på det så kom jag aldrig riktigt fram till hur det i det långa loppet skulle vara bra för Zlatan att säga något sånt, men hey, all PR är ju bra PR, så det är klart att han måste ha gynnats av att fälla en så oskön kommentar gentemot sina landslagskollegor.

I min värld så var det någonstans där – 2013 – som det började gå utför. Ligatitlar och skytteligor hade staplats på hög. Mäktig, randig och norditaliensk historia hade bytts ut mot qatarisk nyrikedom i Paris och en halvcharmig silenzio stampa gentemot Aftonbladet på grund av ett gammalt skämt hade blivit en exklusiv app varigenom den mesta kommunikationen sköttes. Och de gångerna han öppnade munnen nåddes jag allt mer sällan av de underfundiga, klipska och smakfullt kaxiga gliringarna, enlinorna och citaten. De var allt oftare utbytta mot en mer arrogant frekvens (många gånger helt utan finness), övergick till en megalomanisk narcissism med lejon och tredjeperson och kulminerade för knappt två år sedan i direkt provokation gentemot landslaget, kosta vad det kosta vill. Men hey, all PR och så vidare.

Men att han sju veckor efter att hans staty rests utanför hjärtat av Malmö FF, hans Malmö FF, går in som delägare i Hammarby, en toppkonkurrent och en Stockholmsklubb, toppar allt detta. Att han dessutom gör det med de tondöva orden om att han tror att alla i Malmö “respekterar detta och är glada för min skull” är nästan för mycket att ta in.

Jag tyckte Kaveh Hosseinpour, vice ordförande i Malmö FF Support, sa det bäst. “Det är en desillusionerad människa som pratar och som nu har bränt alla sina broar till MFF”.

Vad Hammarby och dess supportrar tycker, tänker och känner idag tror jag är lika varierat som Zlatans CV, men jag kan tänka mig att en rejäl dos av ambivalens dominerar.

För självklart förstår jag att man å ena sidan gläds med att Sveriges största fotbollsspelare genom alla tider och en av världens främsta de senaste tjugo åren går in i deras klubb. Det vittnar om att det hänt en del sedan man bad om ursäkt för förlusten mot Ljungskile i Superettan 2011. Så det är klart att Hammarby som klubb ur hundratals aspeker är mer attraktiv idag än vad man var igår och jag tycker det inte är konstigt att många grönvita slår sig för bröstet och väljer att fokusera på just det.

Å andra sidan tror jag många också undrar vad Zlatan egentligen har i Bajen att göra. Vad kommer det innebära att ha just Sveriges största fotbollsspelare och personlighet i sin organisation? Och med tanke på vad man kommer att få utstå från övriga Supportersverige så är det redan nu inte bara på gott.

Men hey, all PR är väl bra PR?

Nej, det här är den konstigaste tvisten någonsin i berättelsen om Zlatan Ibrahimovic. Han som i mångas ögon var det, i andras ögon i alla fall hade kunnat bli det har nu för all framtid tackat nej till erbjudandet om att faktiskt bli profet i sin egen hemstad.

Är hans plan att i stället bli det i Stockholm? Med Zlatan vet man aldrig, det är något vi nu alla vet, men de chanserna bedömer jag som så små att de ryms i den där lilla väskan som någon kvinna från AMA bar på i söndags.

Så var ska detta sluta? Hur länge kommer han kunna stå emot negativitet och hånfulla inställningar utifrån och att själv tvingas stirra in i himmelsblå ryggar? Hur många personer ska skriva upp sitt namn på insamlingarna om att hans staty ska flyttas från Malmö innan han ruttnar?

Eller är all PR helt enkelt bra PR och Zlatan vinner till slut ändå?