Som alltid är det högst subjektivt och jag har garanterat glömt några matcher som vissa av er kommer sakna å det grövsta. Kanske kommer ni känna er nödgade att skriva ilsket till mig på Twitter eller rent av författa ett längre mejl där ni tar heder och ära av mig och ber mig att aldrig skriva en rad eller uttala mig en endaste gång till om er kära fotboll.
Men jag har författat denna text över några dagar och utgått från vilka matcher som faktiskt poppat upp och kommit tillbaka till mig när jag tillåtit mig själv att mentalt resa tillbaka i tiden som flytt.
Det är ju i slutet av dagen trots allt det som gör en match minnesvärd eller inte.
Välkomna!
Barcelona-Manchester United, 3-1 2011
Decenniets bästa Champions League-final blev även adelsmärket för det bästa fotbollslag jag någonsin upplevt. Barcelonaorkestern under den här tiden, med en hungrig Pep Guardiola som dirigent, spelade en fotbollssymfoni som inte kommit min väg sen dess. Och värt att minnas är att motståndet var ett Manchester United med Van der Sar, Vidic, Ferdinand, Scholes och Wayne Rooney – som spelade sin tredje Champions League-final på fyra säsonger.
Jag minns att jag satt i soffan efteråt och för första gången tänkte: det går inte att spela bättre fotboll än såhär.
Sverige-England, 4-2 2012
När jag klev in på Friends första gången fanns endast förväntningar på arenan i sig. Matchen som skulle spelas var av vänskapskaraktär och är det något jag lärt mig under alla år är det att träningsmatcher alltid bara kommer vara just träningsmatcher.
När jag gick därifrån hade jag fått uppleva den värsta one man showen jag någonsin varit med om och dessutom fått bevittna det sjukaste fotbollsmål som gjorts.
Nej, det blev aldrig någon mästerskapsmedalj med Zlatan som härförare, egentligen fler besvikelser än jubel, men den där novemberkvällen 2012 blev den bästa display på vår största fotbollsspelare genom alla tider som jag i alla fall kan påminna mig om. Att det dessutom skedde i den första fotbollsmatch som spelades på vår nya nationalarena var lika vackert som självklart. Zlatan ristade in sitt namn som evig adressat på Friends och jag skulle återigen bara vilja tacka för att man fick vara med och bevittna showen.
Det sista målet? Äejmen sluta bara.
Sluta bara, sa jag.
Bayern-Dortmund, 2-1 2013
När Bayern München förlorade Champions League-finalen mot Chelsea hemma på Allianz Arena 2012 trodde jag att den röda maskinen från södra Tyskland skulle kollapsa för några år, att de inte skulle hämta sig från en så monumental förlust speciellt snabbt. Men som så många gånger förr och som så många gånger sedan dess så visade tysk fotboll sin främsta egenskap: att komma tillbaka ännu starkare.
Parallellt med Bayerns korståg genom Europa under den här tiden så hade en viss Jürgen Klopp tagit Borussia Dortmund tillbaka till toppen av tysk inhemsk fotboll och när man med Robert Lewandowski som förgrundsfigur slog ut Real Madrid i semifinalen slog man dessutom fast att man nu var tillbaka i den absoluta toppen av europeisk klubblagsfotboll.
Det här var CL-finalen som manifesterade tysk fotbolls totala dominans. Den italienska storhetstiden var död och begraven, de engelska lagen var påväg nedåt och den spanska storhetsperioden med tiki taka och tre raka mästerskapsguld hade till slut börjat avta.
Rivaliteten mellan dessa två tyska bjässar, stjärnglansen på planen och det faktum att kärnan från båda lagen ett år senare gick och vann VM-guldet i Brasilien har gett den här finalen en alldeles särskild plats i mitt minne. Att den dessutom spelades på Wembley och att Arjen Robben, som missade en straff mot Chelsea i finalen året innan, var den som fick avgöra… Nej, det här var en uppvisning i skönhet och drama från tysk fotbolls sida som bara gick att applådera.
Manchester United-Manchester City, 1-6 2011
Vi alla minns den mest legendariska budskapstischan som dragits fram under en matchtröja efter ett mål. Why always me?, frågade sig Mario Balotelli och jag har i en annan text på den här bloggen benämnt just denna match som alldeles särskild i den moderna Premier League-historien. För det var här maktbalansen för alltid (?) förändrades i grunden, då Manchester City visade hela världen att de nu var att räkna med på fullaste allvar.
Manchester United hade prenumererat på ligatitlar och epitetet Englands, ja kanske till och med hela världens rikaste och mäktigaste klubb, under flera år. Och även fast både Arsenal och senare också Chelsea utmanat dem om tronen hemma i Premier League så hade de aldrig behövt oroa sig för att de oavsett vad var staden Manchesters största och bästa klubb.
Sen den där 1-6-smällen på Old Trafford så har nog, för varje år som passerat, färre och färre känt den övertygelsen.
Tyskland-Brasilien, 7-1 2014
VM-historiens absolut värsta överkörning? Sett till att det faktiskt var en semifinal och att det faktiskt var mot hemmanationen och guldfavoriten Brasilien så kan jag inte komma fram till någon annan slutsats.
Det såg ut som att Tyskland mötte Hibernian. Rörde brassarna bollen fler gånger än vid avspark och när Julio César hämtade den ur nätet? Jag kan inte erinra mig det i alla fall. När till och med Sami Khedira tilläts spela klappklappspel i brassarnas egen box och fira sitt mål med att vifta dubbla handpistoler i luften visste man att man att det här kommer att sluta i ett blodbad.
VM-historiens bästa och mest betydelsefulla lags absolut hårdaste smäll. Och vissa menar ju att Brasilien inte hämtat sig från den än.
Tyskland-Sverige, 4-4 2012
Den där kvalpoängen betydde i slutändan aldrig någonting, Sverige missade sitt andra raka VM-slutspel 2014, men där och då, när Rasmus Elm tryckte in 4-4 efter den mest episka upphämtning ett svenskt landslag någonsin stått för och Fredrik Reinfeldt flög ur stolen bredvid Angela Merkel så kändes det som att fotbollshistorien peakade. I alla fall för det svenska landslaget. För jag minns fortfarande överkörningen i första halvlek. Hur 3-0 borde varit minst det dubbla, att det på riktigt kändes värt att undersöka möjligheterna att kasta in handduken och vifta vit flagg. Ska vi säga 5-0 och så räcker det där? Tvåsiffrigt var absolut på ingång.
Men så började målen trilla in, ett efter ett. Och det sjukaste av allt är att när väl slutvisslan ljöd så var känslan att hade det bara funnits fem minuter till att vinka på så hade vi fullbordat vändningen.
Alexander Kacaniklic, Tobias Sana och Micke Antonsson. Spelarmässigt känns det som en evighet sen. Zlatans mytiska halvtidssnack som känns som en rejäl efterhandskonstruktion. Tröjorna, som är bland de snyggaste vi burit! Så mycket med denna landskamp som är minnesvärt!
Det är inte många oavgjorda matcher precis i början av ett kval som etsar sig fast på folks näthinnor, men bragden i Berlin är en match som jag tror alla minns. Jag tror till och med att de flesta minns exakt var de befann sig – det absolut bästa kvittot på vilken plats i historien en match skaffar sig.
Barcelona-PSG, 6-1 2015
Som lagneutral har jag aldrig skrikit så högt som jag gjorde när Sergio Roberto fläkte sig fram och styrde in 6-1 till Barcelona på tilläggstid och löste det mest osannolika avancemanget någonsin i Champions Leagues historia. Att Barcelona vänder och vinner mot PSG är väl i sig inte någon megaknall, men med tanke på att Edinson Cavani reducerade till 1-3 med mindre än en halvtimme kvar att spela och att Barca i den åttioåttonde matchminuten behövde göra tre (!!!) mål så skulle det bara inte gå.
Neymar hade sin största stund i Barcelonatröjan och Unai Emery har aldrig riktigt tagits på allvar sen den där kvällen för snart fem år sedan. Och Glenn Strömbergs stämband måste ha fått bestående men.
La remontada!
Real Madrid-Juventus, 4-1 2017
Den näst bästa Champions League-final som spelades detta decennium blev också kröningen av Cristiano Ronaldo som Champions League-historiens största spelare någonsin. Ett fantastiskt Real Madrid slog ett fantastiskt Juventus och när krutröken lagt sig så lämnades jag med känslan av att jag inte upplevt Real Madrid bättre. Ett på alla sätt otroligt lag med en på alla sätt och vis otrolig stjärnspelare i sin absoluta prime.
Säga vad man vill om Cristiano Ronaldo, men det han uträttat i Champions League kommer aldrig någon att överträffa. Inte ens Lionel Messi.
Italien-Sverige, 0-0 2017
Decenniets längsta match? Jag kan i alla fall inte komma på en enda match där jag så ofta tittat på klockan och tänkt att den måste stå stilla. I den artonde minuten kändes det som att det gått tre veckor.
Alla kommer ihåg förutsättningarna. Jakob Johansson hade skjutit matchens enda mål på Friends Arena i det första av två Play Off-möten och således räckte 0-0 för en svensk, mirakulös VM-plats. Och det var ju inte bara det att vi hade Italien på gaffeln, det var ju också att Janne Andersson tagit över ett landslag i ett påtvingat generationsskifte, utan centrallinjen Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström och Andreas Isaksson och dessutom väntade en kvalgrupp med både Frankrike och Holland (ja, Holland).
Så trots allt som talade emot Sverige var man 0-0 på San Siro ifrån VM i Ryssland.
Och 0-0 blev det.
Ibland kan jag vakna om nätterna och tänka att matchen fortfarande pågår. För det var ju inte det att Italien radade upp klara målchanser och att Robin Olsen gjorde sitt livs match, utan det var just det att klockan gick i slow motion och att det var över en halvtimme kvar i flera dagar.
Granens tårar och avrakade hår. Micke Lustigs maxlöpning efter slutsignal mot kortsidan där de svenska tillresta supportrarna stod. Venturas avgång. Det skönaste mästerskapsavancemanget jag upplevt och förmodligen någonsin kommer att uppleva.
Malmö FF – RB Salzburg, 3-0 2014
2010-talet var decenniet då Malmö FF ekonomiskt distanserade sig från övriga svenska klubbar och allting började med den där sanslösa vändningen mot Salzburg. Markus Rosenberg blev på något sätt Markus Rosenberg den här matchen och Malmö FF växte nästan ur sin egen klubbkostym på bara en kväll. Många är de elektriska Europacupskvällarna som följt sedan dess, men det var de där 3-0 mot ett i första matchen helt överlägset Salzburg som var startskottet för allting.
Jag tror också den här matchen berett väg för många drömmar, femårsplaner och satsningar sedan dess, inte bara i svensk fotboll utan även nordisk. Malmö FF visade alla, med Salzburgmatchen som avstamp, att det går att inte bara vara med och delta, det går faktiskt att tävla med de riktigt stora.
Och slå dem.
Liverpool-Barcelona, 4-0 2019
Trots att det inte blev någon Premier League-titel det här decenniet heller så ringer vi nu in 20-talet i en fotbollsvärld där Liverpool är bäst av allihopa. De två raka finalerna i den mest prestigefulla turneringen av alla talar sitt tydliga språk och vad gäller den där oerhört efterlängtade ligatiteln så är det nu bara en tidsfråga innan man återigen lyfter pokalen som förkunnar att man är Englands bästa lag.
Och den match som för mig manifesterar Liverpools återtåg till toppen av europeisk fotboll allra bäst var vändningen från 0-3 till finalavancemang 4-3 mot Barcelona i vårens semifinal. Visst skulle de blåröda från Spanien, för dagen i varselgult, ha gjort 1-0 direkt på Anfield och stängt butiken och släckt allt hopp, men det ska inte förta något av den sanslösa urkraft Jürgen Klopp frambringade ur sin röda maskin den här kvällen.
Trent Alexander-Arnolds briljans vid hörnflaggan, Gini Wijnaldums dubbelpåse på en minut och den obeskrivligt osannolika kultgubben Divock Origis avgörande mål. Mohamed Salahs otroligt lökiga Never give up-tröja blev till slut parollen för hela Liverpools 2019, ty nu är de framme. Englands, Europas och världens bästa lag.
Gott nytt år, vänner! Det bästa med nya år och, som i detta fall, ett nytt decennium är att man vet inte när nästa fotbollshistoriska match ska spelas, man vet bara att den kommer och att vi alla är välkomna att titta på.