Kommer ni ihåg Real Madrids fjolårssäsong? Baksmällan efter tre raka Champions League-titlar, Zinedine Zidanes oväntade tack och hej och Cristiano Ronaldos exit blev brutal och Julen Lopetegui hann knappt tända lampan vid skrivbordet innan kontoret skulle städas ur och lämnas över till Santiago Solari. Inte heller han fick fason på laget och efter att Ajax gjort slarvsylta av marängerna på Bernabéu och man dessutom åkt på dubbla käftsmällar av värsta rivalen Barca så stod Zidane återigen vid sidlinjen, mindre än ett år efter att han lämnat.
En extremt intensiv start på sommarfönstret vittnade om att Zidane hade blivit lovad en rejäl renovering för att komma tillbaka, men när PSG klädde av dem i första rundan av Champions League-gruppspelet med 3-0 kändes det som att nybygget stod på en långt ifrån stabil grund. En poäng med nöd och näppe hemma mot Club Brügge i omgången efteråt och stjärnvärvningen Eden Hazard i ett totalt odugligt slag. Knappt någonting osade mästare eller titlar om Real Madrid när nykomlingen Mallorca slog dem med 1-0 i mitten av oktober.
Men sen dess har Real Madrid inte förlorat en enda fotbollsmatch. Man har lyft ännu en buckla, man leder La Liga välförtjänt och går om några veckor in i Champions League-åttondelen mot Manchester City med gott hopp om avancemang. Sett till oddsen är man förvisso ganska klara underdogs, men alla som sett Manchester City spela fotboll de senaste månaderna sätter nog inte hus och hem på att man städar av mesta mästarna från Madrid bara sådär.
Så vad har hänt? Vad har Zidane gjort sen den där förlusten på Mallorca? Förutom att defensiven tätats till rejält (9 insläppta på 21 matcher) och både Casemiro och Courtois från säsongen 17/18 återuppstått så har Federico Valverde tagit steget in i startelvan på riktigt och gjort livet lite roligare att leva.
Det är klart att denna kalasform och resultatrad inte kan tillskrivas en ensam spelare, men det är något med denna 21-åring från Uruguay som gör att jag ändå funderar på det. Han har blivit symbolspelaren för det nya Real Madrid, post Cristiano Ronaldo och 10-talets lag bestående av etablerade, rutinerade världsklasspelare. Valverde är morgondagen och våren, en spelare som fångar din uppmärksamhet och lovar ännu mer bara du följer med.
Och som jag tänker följa med!
När jag ser Federico Valverde spela fotboll är det som att se de bästa delarna från några av de bästa mittfältare jag upplevt i en och samma kropp. Där finns Steven Gerrards energi och rivighet, där finns Andrea Pirlos lena passningar, Patrick Vieiras löpkapacitet och förmåga att älga från kust till kust, Paul Scholes hårdhet och Daniele De Rossis tacklingar. Där finns Sergio Busquets positionsspel, att alltid placera sig i rätt ytor, Paul Pogbas bolltransporter och där finns Gennaro Gattusos uppoffringar och never say die-attityd. Det finns så många fina egenskaper i den där 21-åriga kroppen att jag hittar nya varenda gång jag ser honom spela.
Tar jag i?
Ja, det är möjligt, men det blir väl så när känslorna bubblar upp och man inte riktigt kan kontrollera dem. Allt ser fantastiskt ut, maten smakar bättre, glaset är halvfullt mest hela tiden och man hittar inte en brist hur mycket man än letar.
Kanske är det det universala i honom som attraherar? Bland alla fantastiska unga talanger födda runt millenieskiftet är det få som är så kompletta i sin profil som Valverde. Andra har en edge som verkligen sticker ut, snabbheten och farten (Mbappé), storleken och kraften (Haaland), foten och speluppfattningen (Tonali) eller tekniken och förmågan att slå sin spelare (Sancho). Valverde är inte en sådan spelare. Han är en tvåvägsmittfältare som deltar i alla delar av spelet och som har bredden som sin spets. Han är otrolig.
Klart är i alla fall att Zinedine Zidane fått ordning på det lag han kom tillbaka till för ett knappt år sedan och när vi nu närmar oss säsongens sista tredjedel känns Real Madrid på ett nytt sätt nästan som Real Madrid igen. Borta är Cristiano Ronaldo och den superstjärna som många gånger hade säsongens öde i sina händer. I stället är en marängvit lagmaskin här, beredda att kavla upp ärmarna och göra jobbet som krävs för att återigen sätta sig på tronen och blicka ut över Fotbollseuropa.
Vägen dit? Den är garanterat både lång och krokig, men jag känner mig relativt övertygad att den leds av Federico Valverde.