Arsène Wenger har den senaste tiden, förutom att figurera som expert och sakkunnig i diverse fotbollssändningar, verkat som chef för den globala utvecklingen hos FIFA och fransmannen har nu presenterat ett förslag på förändring av Offside-regeln. Wenger har precis som alla vi andra snappat upp att VAR:s intåg inneburit en ny typ av problematik, att jakten på den korrekta bedömningen tar för lång tid. Han har därför gnuggat sina geniknölar och nu lagt fram ett förslag på förändring som egentligen inte förändrar någonting.
“Fel är inte rätt, men rätt är inte alltid bra” har varit min devis de senaste åren och det handlar egentligen om vad strävan efter perfektion i bedömningar faktiskt kostar oss. Att veva repriser och frysa bilder och dra linjer för att säkerställa huruvida ett knä, en häl eller ett födelsemärke är på rätt eller fel sida offsidelinjen leder förvisso till att vi eventuellt (för vem kan man med säkerhet avgöra när bollen lämnar passningsläggarens fot?) når “rätt” beslut, men till vilket pris?
Jag är övertygad om att både åskådare och spelare som bara för något år sedan skrek sig hesa över att VAR minsann skulle råda bot på fotbollens alla orättvisor nu har svängt i frågan och landat i att alldeles för mycket av det som är fotboll går förlorat.
För bara några år sedan minns jag hur FA gick ut med att Premier Leagues linjemän fick drygt 97 procent av sina beslut rätt. Man slog sig för bröstet och det med rätta. Nittiosju! Tänk er den målvakt som efter en säsong kunnat visa upp den räddningsprocenten, den mittfältare som hade haft den passningsprocenten att peka på eller den anfallare som svart på vitt hade haft 97 av 100 avslut på mål. Folk hade applåderat och jublat, ge oss svärdet för här ska någon dubbas!
Men av någon anledning så dög inte detta när det kom till domarna och kanske framför allt linjemännen. Inkonsekventa som vi människor är så tilläts alla andra med ett arbete ursäktas här och där, men bannemig inte stinsarna. Alla andra kan göra fel, men fa-an inte dem. Folk busvisslar och skriker, ge oss svärdet för här ska någon halshuggas!
Jag fattar att det inte finns något surare än att missa en titel, bomma ett mästerskap eller åka ur en serie på en felaktig offside – eller för den sakens skull en missad hands eller tröjdragning. Men nu skriver vi snart tre år med VAR på den stora fotbollsscenen och min fråga till alla er som envist hävdat “vi måste ge det tid” är “hur mycket mer tid ska vi ge?”.
Personligen tror jag att vi slagit i taket för hur smidigt vi kan använda VAR. För hur gärna några än vill tro det så kommer det alltid – alltid! – ta sin tid att slå fast huruvida någon back hängde var med skon i sin stötfälla, ifall anfallarens del av överarmen som var på fel sida är en del av kroppen som går att göra mål med eller inte eller ifall sekvensen som föranledde inlägget, passningen eller skottet var en del av anfallet. Och då har jag inte ens gått in på alla situationer och förseelser som trots obegränsat antal reprisbilder alltid kommer vara godtyckliga för den enskilda domaren att bedöma.
Och som jag alltid hävdat i mitt VAR-motstånd: när börjar en situation?
Varför skulle man inte om ytterligare något år eller två titta på eventuella regelövertramp en minut eller två minuter bakåt i matchen? Om inte det hade hänt så hade inte det hänt och så vidare, ni fattar. Tekniken finns ju, menar jag. För tio år sedan hade vi inte börjat kolla ifall bollen var över mållinjen eller inte, idag är det en självklarhet i många ligor. För bara några år sedan tittade man inte på straffsituationer eller potentiella röda kort i efterhand, idag är det naturligt.
Så varför skulle vi inte om bara något år tala om för domaren att det ska vara hörna och inte inspark, frispark och inte inkast eller avblåst sedan tidigare då en spelare trampat en annan på tårna med avsikt. Det går ju att se?
Vi måste bromsa nu. Time out. Snälla. Ingen har något att invända gentemot målkamerorna, så låt oss konstatera hur lyckat det intåget blev men också döma ut den galenskap som nu etablerats. Vi håller på att slarva bort för mycket av det som är fotboll.
Det Wenger föreslår är nämligen inte en lösning, det är bara en spegelvändning av ett kvarstående problem. I stället för att ingen kroppsdel du kan göra mål med får vara offside så får det nu finnas sådana, så länge en kroppsdel du får göra mål med inte är det. Hänger ni med? Man jagar alltså en “solklar” offside. Men vad är klart? Vad är sol?
Vad är ens detta?
Det enda Wengers förslag innebär är att vi ändrar på vad en offside faktiskt är, det kommer inte på mer än ett marginellt sätt underlätta den problematiskt långa tid det tar att få fram ett beslut. Den lilla detaljen kommer givetvis kvarstå, vi ska bara jaga en annan typ av offside.
Och på tal om det.., om en spelare “är offside” med en fot eller ett ben men hänger kvar med en axel ska denne alltså vara onside? Vilken åskådare eller motståndare som åker på ett baklängesmål kommer tycka det är mer rimligt än hur det är nu? För oavsett hur löjligt små marginaler det än handlar om idag så tror jag ändå många i slutändan känner att en offside trots allt är en offside. Nu ska Wenger skriva om konceptet.
För att reglera tidsspillet kring detta finns det ju också en annan hjärntrust som lobbar för att fotbollen ska anamma tennisens hawkeye-system med utmaningar hit och inopererade chip i bollarna dit. Att planen ska vara en radar för att med exakt säkerhet kunna påvisa position för bollar och kroppar. Hör ni hur ni låter? Har alla tappat fattningen helt och hållet?
Det är fotboll det handlar om. Det spelas av människor, det tittas på av människor och frågar ni mig så ska det också bedömas av människor. Och jag upprepar: i över 97 fall av 100 så har linjemännen rätt. Varför kan vi inte bara nöja oss med det?
Jag är samtidigt all for att även domare ska granskas och bänkas om de är för svaga i sin prestation. Där finns sannerligen utrymme för förbättring, både vad gäller domarnas insatser men också hur förbund och liknande hanterar en riktigt svag period av matcher från en och samma domare. Men det är en annan diskussion för en annan dag.
Just nu vill jag bara att denna galenskap ska ta slut en gång för alla. För hur många år av denna världens vackraste sport ska vi naivt kasta bort för att nå exakt millimeterrättvisa när det bevisligen ändå bara blir fel?
Fel är inte rätt, men rätt är inte alltid bra. Det räcker nu. Länge leve linjemannen!