Det här är en märklig säsong. Coronavirus hotar både ligor och mästerskap från att fullföljas och genomföras, danske Martin Braithwaite spelar i Barcelona, Sheffield United stormar mot Champions League, Erling Braut Haaland har en kusin som heter Albert Braut Tjåland och Sebastian Andersson är typ Bundesligas bästa avslutare. Är det något man borde ha lärt sig av så många år i den här fotbollscirkusen är det ju att det snurrar jäkligt snabbt åt precis alla håll.
Ändå sitter man här och kliar sig i huvudet igen.
Liverpool är det kanske mest tydliga exemplet. Från att se fullständigt överlägsna och oövervinneliga ut för bara några veckor sedan till tre förluster på fyra matcher, respass ur FA-Cupen och kniven mot strupen redan i åttondelsfinalen i Champions League.
Visst, jag ger dem fortfarande goda möjligheter att krångla sig ur Diego Simeones stryptag och sedan sätta ny kurs mot ännu en CL-buckla, men faktum kvarstår att spelbolagen håller Atlético Madrid som knappa favoriter till avancemang och att ett bortamål tvingar Liverpool att göra minst tre för seger i dubbelmötet.
Lägg därtill den enligt mig märkligt svaga elva Jürgen Klopp ställde på benen mot Chelsea i tisdags. Salah, Firmino, Alisson och Alexander-Arnold vilades samtliga och Chelsea vann både övertygande och välförtjänt. Jag vill inte ta på mig någon hatt och läxa upp tysken hur man kalibrerar en säsong, men efter förlusten mot Watford och den spruckna förlustnollan förstod jag faktiskt inte varför man inte omvärderade FA-Cupen och chansen på den “riktiga” trippeln (Premier League, CL och FA-Cupen). Man hade kunnat lufta laget i lördagens match mot Bournemouth och således gett nyckelspelarna en dryg vecka matchledighet inför returen mot spanjorerna, men icke.
Nu är chansen på trippeln borta och skulle detta sluta med uttåg ur CL så har Liverpool en märklig avslutning på säsongen framför sig. Självklart lär alla inblandade, inte minst supportrarna, fira den första ligatiteln på 30 år som om det inte fanns någon morgondag, men man kommer göra det besegrade och med en utplaning av “betydelselösa” matcher i april och maj. “Poängrekord!” lär ganska många röda ropa, visst, om det får er båt att flyta så fine by me, men i mitt huvud blir då en säsong som hade kunnat sakna motstycke i fotbollshistorien lite av en pyspunka.
Det kan gå fort i hockey, som det brukar heta.
Ett annat lag vars aktie dalat och självbild fått sig en rejäl törn är Tottenham. Champions League-finalist för inte ens ett år sedan, nyinvigd arena och styva segel. Ett drygt halvår senare är Pochettino och Christian Eriksen long gone och storstjärnorna Heung Min-Son och Harry Kane långtidsskadade, där den sistnämnde nu börjar ryktas bort till större klubbar igen. Uttåg ur FA-Cupen hemma mot Norwich igår och vill sig resultaten riktigt illa i helgen kan laget sjunka till nedre halvan av tabellen. Som en liten inverterad plusmeny så vågar jag lova att man dessutom är utslagna ur Champions League sent på tisdag kväll.
José Mourinho skyller på allt och alla utom sig själv, men frågan är vilka som egentligen är sugna på att ansluta till sommaren för att hjälpa till och vända på skutan om den här säsongen går i mål med rådande trend. En dödgrävare vid rodret, inget Europaspel och de bästa spelarna på väg bort eller redan borta. Det luktar inga nya Champions League-finaler om de liljevita på bra länge.
Och på tal om detta – Ajax! Där snackar vi en båt som tar in rejält med vatten. Just Tottenham snuvade dem på en ytterst välförtjänt CL-final i fjol och bara veckor senare hade förgrundsfigurerna de Ligt, de Jong och Lasse Schöne tagit sitt pick och pack och lämnat.
De såg ut att stå pall gentemot undergången under hösten och vintern, men på något märkligt sätt slarvade man bort avancemanget ur Champions League-gruppspelet. Och i skrivande stund så har man bara den senaste i veckan i tur och ordning åkt ur Europa League mot Getafe, förlorat seriefinalen hemma mot AZ och igår torskat cupsemifinalen mot Utrecht. Hakim Ziyech är redan klar för Chelsea till sommaren och tränaren Erik ten Hag gör nog klokt i att lämna han också medan aktien fortfarande är stark och doftar Europasemifinaler.
Jag tvivlar inte på att Ajax kommer komma tillbaka med en ny, stark gyllene generation vad det lider, men det kan absolut komma att dröja innan vi får se de rödvita storma mot den finaste av finaler igen.
Så om inte Marcus Danielsons SM-guld, landslagsplats och miljonkantade kontrakt som 30-åring var påminnelse nog om att den här världen är förunderlig och extremt snabb i svängarna så hoppas jag ni återigen intalar er själva: ingenting är som det ser ut, ingenting är klart och allting kan fortfarande hända.
Och så missar ni inte lördagens kalasmatch på Camp Nou, då Alexander Isak och Ödegaard och La Real-grabbarna åker till Barcelona för att försöka lugga Messi och gänget på poäng i jakten på Champions League-spel. Vi öppnar studion 18.00, känn er varmt välkomna!