Det jag dock vet är att Championship Manager 01/02 är ett spel och en tillflykt som gör att timmarna och dagarna går i en rasande fart.
Många som läser detta har säkert ingen aning, men för min generation, alltså de som var mellan elva och arton runt millenieskiftet, så är CM en av de absolut viktigaste beståndsdelarna i ens uppväxt.
I korta drag så är man på ett oerhört förenklat sätt manager över valfritt lag i fotbollsvärlden och så köper man in lite spelare, drar några streck på taktiktavlan och så dunkar man igenom en säsong på en dag eller två. Beroendeframkallningen är skrämmande.
När sen CM blev FM (Football Manager) och kraven på mer sofistikerade och avancerade krav på själva spelet och PC i extremt hög utsträckning blev Mac så föll det legendariska spelet i glömska. Åren gick och helt plötsligt hade jag inte spelat Championship Manager på säkert tretton år. Men så i fjol någon gång kom suget tillbaka och inspirerad av dokumentärserien Sunderland til I die tog jag över de svarta katterna, landade Fabio Cannavaro till mittbacken och såg Zlatan skjuta Champions League-bucklan till Nordöstra England.
Sen händer sånt som ofta händer i min värld. Någon uppdatering eller “patch” eller vad det nu heter börjar strula och helt plötsligt går det inte att få igång spelet. Så man glömmer av det, man går vidare med livet och så hux flux har det gått ett år till av ens liv.
Men när nu Coronaviruset lamslagit en hel värld och ens arbetsschema på ett drastiskt sätt rensats så kände jag att det var dags igen. Det var dags att försvinna in i den pandemifria CM-världen igen och förlora sig totalt.
Mitt älskade Roma har en otrolig trupp från start, Bayern München är brutala men har aningen störande lagfärger och i Leeds finns idag bortglömda juveler i mängder. Men samtidigt finns det något härligt i att ta över ett svenskt lag och ta tidsmaskinen tillbaka till 2002 och 14-lagsserien hemma i Allsvenskan.
Mitt val föll således på att ta över Malmö FF. Jag döpte mig själv till Jörgen Pråhler och under min första arbetsdag lät styrelsen (med Bengt Madsen i spetsen?) hälsa att målsättningen var att klara det allsvenska kontraktet. Underbart.
För minns väl, Malmö FF anno 2002 var ljusår ifrån dagens ekonomiskt överlägsna och SM-guldfavorittippade MFF. Förvisso hade Zlatan sålts för stora pengar året innan, men efter året i Superettan 2000 var den skånska tuppkammen inte speciellt hög.
Men nu var Jögga Pråhler på plats – guldet skulle him! Låt mig därför ta er med på säsongen 2002 och ett förnyat kontrakt som aldrig blev av.
Truppinventering dag två. Mats Lilienberg åker upp på transferlistan fortare än lintotten hann säga “varför?” och Blåvitt nappar direkt på att få hem sin gamla skyttekung. Ka-tjing.
Kenneth Gustavsson, Micke Roth, Ylli Shabani, Gudmundur Mete och Tony Flygare (bluff!) rök av bara farten. Labinot Harbuzi, Markus Rosenberg och Dan Ingvarsson flyttades upp från reservlaget.
På målvaktssidan fanns förvisso en åldrad Jonnie Fedel och Lee Baxter, men har man varit med förr (som Jörgen Pråhler givetvis varit) vet man att i ungtuppen Patrik Eklund bor en framtida landslagsmålvakt.
I Jimmy Tamandi, Olof Persson, Hasse Mattisson och Niklas Skoog finns en solid grundplåt. Danske veteranen och vänsterspringaren Brian Steen Nielsen fick bli lagkapten tack vare sina 19 av 20 möjliga vad gäller inflytande. Erik Samba Johansson erbjuder offensiva alternativ på mittfältet och Peter Ijeh och Joseph Elanga kryddar truppen med afrikansk och spännande touch.
Ekonomin är kanske inte ansträngd, men jämfört med Blåvitt och Champions League-rika AIK och Helsingborg står sig mina 9 miljoner i värvningsbudget ganska slätt. Men det finns ett par kaniner i hatten som är CM01/02. En av de främsta är Cheltenhams högerback Mike Duff. Han kostar en dryg miljon och blir det första nyförvärvet.
En annan juvel som kan ta ett lag från wraggs to riches är Falkirks centrala mittfältare Mark Kerr. Men då skotten är för “osäker på vad gäller skillnader i kultur, språk och livsstil” så blir det ingen transfer. Inte heller Derbys svenske mittfältstalang Tonton Zola Moukoko vill vända hem och få A-lagsfotboll med himmelsblått. Det börjar närma sig premiär och mittfältet är på tok för tunt för att vi ska kunna utmana om en toppstrid. Hasse Mattisson är förvisso en stabil pjäs, men han har redan börjat skruva på sig vad gäller sitt avtal.
Lösningen på alla världens problem finns i IFK Göteborg och han heter Jonas Lundén. Vi spränger banken, lovar guld och gröna skogar och trycker upp veckolönen till 18.000 kronor – och till allas förvåning svarar Lundén med att acceptera och hoppa på utmaningen.
I den allsvenska premiären får Norrköpings Eddie Gustafsson vittja nätet två gånger och hämta ut en otvivelaktig förlust. Men hybrisen i Malmö lägger sig snabbt när Bajen tar ned oss på jorden direkt i den andra omgången. Johan Danken Andersson och den (på spelet) helt otroligt överskattade Andreas Hermansson gör målen och Christer Fürsth blir matchens lirare. Det här blir ett krig!
Våren tröskar på, men efter förlust med 3-0 på Vångavallen mot ett urstarkt Trellehulla och 2+1 från Mika Kottila i mitten av juni är det som att något sker. Pråhler och truppen inser att det inte går att lalla vidare med 4-4-2 och vi byter spelsystem till det fruktansvärt effektiva (och buggiga?) 2-3-3-2.
Resultaten låter inte vänta på sig. Häcken, med en ung och oerhört lovande Kim Källström i spetsen, asfalteras på Malmö Stadion med 4-0. Av bara farten åker vi upp till Stockholms dito och slår Snuffe och Zorans Djurgården med 4-1. Johan Wallinder blir utvisad, Kristus Mattiasson gör tröstmålet och Stefan Rehn drar hälsenan – i bussen hem mot Malmö har MFF fått korn på guldstriden!
Det blir ytterligare fyra segrar i följd och när GIF Sundsvall får lämna Skåne med 0-4 i brakan och en missad straff från Emils pappa Leif Forsberg så når vi toppen av tabellen. Serieledning med nio omgångar kvar!
IFK Göteborg går också otroligt bra under sommaren och med Gustaf Andersson på topp gör man extremt många mål. Men då UEFA-cupen ställer till det för spelschemat flyttas seriefinalen till slutet av serien och vi ser vår chans att dra ifrån. Örebro, med Paul Oyuga och Jon Lundblad på topp och Patric Antonen i en släpande nummer 10-roll, blir nästa lamm på altaret. Treorna står som spön i backen och i målet har blott 19-åriga Patrik Eklund murat igen. Mike Duff är seriens bästa spelare.
Markus Rosenberg betalar tillbaka för förtroendet och håller Peter Ijeh utanför startelvan. Spolingen Dan Ingvarsson och Jonas Lundén gör mål och assist men Hasse Mattisson vantrivs. Trots tre år kvar på sitt avtal vill han diskutera ett nytt kontrakt och han känner sig inte alls tillfreds med sina 5.750:- i veckan. Jögga Pråhler ger honom kalla handen. Bättre spelare är på väg in.
Efter en knapp derbyseger mot Helsingborg, en ny viktoria mot Häcken och en poäng borta mot Elfsborg på Ryavallen väntar så ÖIS på hemmaplan. Seger och endast en poäng borta mot AIK i den tjugofemte och näst sista omgången räcker för ett mirakulöst SM-guld.
Joachim Karlsson och Christian Hemberg chockar hemmapubliken med två snabba mål och när Dick Last nyper Rosenbergs straff i slutet av första halvlek ser alla hur SM-bucklan glider Malmö FF ur händerna. AIK på bortaplan följt av “omöjliga” IFK Göteborg med Gustaf (inte Gustav) Andersson i spetsen kan mycket väl bli noll poäng. Seger mot Örgryte är ett måste.
Daniel Majstorovic stångar in en hörna i början av andra halvlek och när Valter Thomas Jr blir utvisad så är trycket från hemmalaget massivt. Dan Ingvarsson är tillbaka efter en lång avstängning (han skallade Magnus Kjällander i vårmötet) och kvitterar med kvarten kvar och i matchens absoluta slutskede blåser domare Jonas Hagberg för ytterligare en straffspark för Malmö.
Markus Rosenberg är utbytt mot Peter Ijeh så fram till straffpunkten går trotjänaren Hasse Mattisson. Han jagar SM-guld. Och ett nytt, förbättrat kontrakt.
Han dunkar in 3-2 och vrålet från hemmapubliken vill aldrig tystna. Nu ska guldet him.
Borta mot AIK visar himmelsblått ingen pardon. Martin Åslund gör förvisso 1-0, men Niklas Skoog kvitterar nästan omedelbart. Lagkapten Benjamin Kibebe har en mardrömsmatch och gör självmål efter en timme och när Mattias Thylander byts ut mot Andreas Alm i jakt på en kvittering så blottas för stora ytor för att Malmö FF inte ska kunna defilera i mål. Markus Rosenberg gör 3-1 och i matchens sista ordinarie minut skjuter Jonas Lundén guldet till Skåne.
Jörgen Pråhler luftar truppen i sista omgången mot Blåvitt och Gustaf Andersson vinner skytteligan, men vad gör det? 2002 ska snart bli 2003 och Malmö FF ska ut i Champions League.
I andra änden av tabellen åker Halmstad BK och Häcken ur och Pråhler är skoningslös när han aktiverar både Tommy Jönsson och Petter Hanssons nedlfyttningsklausuler. Ett nytt mittlås är på plats och när vi ändå är igång så korpar vi även Kim Källström från Hisingen.
Partilles stolthets intåg innebär förutom en avsevärd kvalitetshöjning på mittfältet även att Hasse Mattissons aktie vad gäller speltid kommande säsong försämras kraftigt. Och det sista som händer innan vi går på jul- och nyårsledighet är att mittfältaren knackar på Pråhlers dörr.
“Hur blir det med mitt nya kontrakt?”, undrar han med en kvävd irritation i tonfallet.
“Det, Hasse.., det kan du se dig i stjärnorna efter”.