Tre av de fem stora ligorna i Europa har de senaste sex, sju åren saknat en vital ingrediens för att på allvar utmana La Liga och Premier League vad gäller underhållningsvärde: spänning. Mycket vackert går att säga om Serie A, Bundesliga och Ligue 1, men att det på något sätt är ovissa, dramatiska säsongsupplösningar, karriärsdefinierande titlar och odödliga hjältar som skapats de senaste åren hade varit att fara med osanning.
Bayern München har vunnit sju raka ligatitlar i Tyskland, knappt en enda av dessa på mer än treans växel. I fjol svajade det i och för sig till, Borussia Dortmund satte av i en jäkla fart, men när sista matchen spelats stod de röda med skölden i handen ännu en gång och allt var precis som vanligt.
I Frankrike har PSG vunnit sex ligatitlar under samma period. Den enda plumpen i protokollet var säsongen 2016-2017 när ett oerhört charmigt Monaco stack upp och knäppte miljardbygget från huvudstaden på näsan och så när dessutom nådde Champions League-finalen. Men alla vet vad som hände sen. PSG strippade Monaco på kronjuvelen Kylian Mbappé och idag krigar monegaskerna för överlevnad i högstaligan medan Paris Saint-Germain staplar inhemska titlar på hög utan någon konkurrens över huvud taget.
Bayern München och PSG, två dominanter som mer eller mindre gjort rent hus i sina respektive länder sedan 2013 och ändå slår Juventus dem på fingrarna.
I våras tog den gamla damen sin åttonde raka ligatitel och bortsett från det mirakel Maurizio Sarris Napoli höll på att uträtta för ett och ett halvt år sedan så har de flesta pokaler lyfts utan en tillstymmelse till spänning inblandat. Juventus svar på att Napoli pressade dem in på mållinjen? De öppnade plånboken och köpte Cristiano Ronaldo från Real Madrid och så var nästa ligatitel säkrad redan innan fjolårssäsongen ens börjat.
Roma var med och bråkade om det någon säsong för hundra år sedan, men sammantaget har Juventus blivit så synonymt med Serie A-segrar att jag på riktigt inte kan minnas hur det är att ha en annan Serie A-mästare än den svartvitrandiga titelfabriken från Turin. Den senaste inristningen i pokalen var den trettiofemte i ordningen och det innebär (om man nu inte gör som Zlatan och räknar titlarna från Calciopoli-åren) att man är en ligaseger ifrån att ha dubbelt så många som näst mesta mästarna Milan.
Dubbelt. Så. Många.
Än Milan!
När nu säsongen 2019/2020 drar igång är givetvis utgångstipset att Juventus tar den där trettiosjätte ligatiteln, allt annat är att sticka ut hakan rejält, men för första gången på evigheter känns toppstriden kittlande.
I ett par säsonger nu har folk ropat dark horse om Inter, men det är först nu jag verkligen tar dem på allvar. Antonio Conte på tränarbänken är hela sommarens starkaste signal att skicka, han om någon vet hur man vinner ligatitlar och han om någon är den som kan bryta Juventus segerrad. Manskapet han förfogar över är också det tillspetsat och finkalibrerat. Till en redan solid defensiv har Diego Godín adderats. Den uruguayske enmansarmén från Atlético Madrid är precis vad Inters väldigt skickliga men vinnarovana försvar behöver, någon som vet hur det är att störta kungen och lyckas.
Längst fram så har Romelu Lukaku hämtats in från Manchester United och här tror jag vi kan få uppleva en otrolig succé. Belgarens fysik kommer väga upp för det han saknar i smartness och de taktiska färdigheter som Serie A-skyttekungar behövt åratal för att bygga upp. Minns att inte ens Cristiano Ronaldo åkte och vann skytteligan sin första säsong.
Lägg därtill landslagsmannen och jättelöftet Nicolò Barella från Cagliari, Politano och Sensi från Sassuolo samt Valentino Lazaro från Hertha och Inters transferfönster går inte att ge annat än högsta betyg. Det enda som nu återstår är att få ett slut på den soppan som är Mauro Icardi. För Inters del och deras chanser att på riktigt den här gången utmana Juventus om titeln vore det bästa att bli av med honom, men helt ärligt - vem vill knyta till sig den karneval av strul och jidder som argentinaren med agentfru Wanda bedriver?
Bakom Juventus och Inter kommer kampen om Champions League-platserna stå mellan Napoli, Roma, Milan, Fiorentina och Atalanta.
Napoli har fått behålla det mesta av det lag som slagits i den absoluta toppen senaste tre åren. Det stora tappet från i fjol är fortfarande Marek Hamsik, men då han lämnade redan i vintras borde Ancelotti och laget haft tillräckligt med tid för att gå vidare och lämna den store slovaken bakom sig helt och hållet. Köpet av Hirving Lozano, ni vet mexikanen som sänkte Tyskland i VM förra sommaren, imponerar. Att byta ut Raúl Albiol mot Romas Kostas Manolas är också ett uppköp, men jag är skeptisk till att kvaliteten på bredden finns. Synar jag truppen och ställer den jämte såväl Juves som Inters så ska det inte kunna räcka.
Det samma gäller Roma och Milan. Nya spännande tränare på båda bänkarna och visst går det att skaka fram en riktigt intressant startelva med alla tillgängliga, friska och krya. Men spelarna där bakom håller inte samma klass. Romas Paolo Dybala eller Gonzalo Higuaín är Patrik Schick. Jag menar… nej. Bara nej. Och när Inter har Lautaro Martinez på bänken har Milan Fabio Borini. Det är där någonstans jag utgår när jag konstaterar att det inte blir några titelstrider för vare sig Roma eller Milan.
Vad gäller Fiorentina så går det ju inte att blunda för den explosiva, namnstarka och jäkligt rock´n´rolliga sommaren. Kevin Prince Boateng och Franck Riberý! Vem älskar inte den dubbelvärvningen? Att man dessutom fått behålla trion Chiesa, Simeone och Milinkovic gör att jag tror på detta Fiorentina trots en av de sämsta vårarna någonsin tidigare i år. Blott 19-åriga serben Dusan Vlahovic kan få sitt stora genombrott i anfallet och tränare Vincenzo Montella tror jag vet att det är lite nu eller aldrig för honom själv på den stora tränarscenen. Jag säger topp fem på Viola!
Atalanta ska spela Champions League-fotboll och när Luis Muriel är det största namnet man hämtat in ger jag de blåsvarta ganska små chanser att upprepa topp fyra i ligaspelet. Martin Skrtel har anslutit gratis och centrala mittfältaren Ruslan Malinovskyi har köpts in från Genk, men nej Ata, njut av CL-hösten ty det lär dröja innan ni är där igen.
Albin Ekdal och hans Sampdoria tror jag tillsammans med Lazio och Torino kommer hålla till bakom ovanstående lag. Gammelfarfar Quagliarella kan inte fortsätta bomba in 30 mål och när det kommer till Lazio så tycker jag allt tyder på att en satsning mot att slå sig in bland den absoluta toppen inte existerar.
I övrigt ska det bli kul att följa svenska mittfältaren Dejan Kulusevski i skinkstaden. Trots hans unga ålder ser han ut att kunna få en hel del speltid i Parma som förmodligen går en lugn och skön säsong till mötes utan att kontraktet ska behöva vara i fara. Ur svensksynvinkel hoppas jag också att Mattias Svanberg får en bra start i Bologna och inte går i Filip Helander och Emil Krafths fotspår i köttfärssåsstaden.
Vad gäller nykomlingarna tror jag Brescia med Balotelli har bäst chans att klara sig kvar. Lecce är för svaga och Hellas Verona har byggt sitt lag på lite för gamla stöttepelare (Veloso, Pazzini osv). Tränaren Ivan Juric har heller inte alls övertygat mig under sina stormiga år i Genoa.
Just Genoa ser jag absolut blanda sig i bottenstriden och där finns även SPAL med i min kalkyl. Cagliari lär hålla till i mittens rike med Udinese och Sassuolo och jag skulle inte bli förvånad om Radja Nainggolan står för en fenomenal säsong när han nu är tillbaka på ön där allt började.
Låt det dra igång! Låt Mario Balotelli vara Mario Balotelli! Ge Kevin Prince Boateng och Franck Riberý en renässans i Florens! Ge mig fullsatta Rom- och Milanoderbyn! Ge mig cykelsparkar från Andrea Belotti! Ge mig Antonio Conte på motståndarnas tränarbänk på Juventus Stadium (jösses vad Allianz Stadium inte satt sig!) och ge mig kvällsmatcher från San Paolo!
Bayern München behövde inte abdikera från tronen i fjol, men det blev sannerligen ingen Eriksgata. Borussia Dortmund har ett fantastiskt lag och den fula utmanarankungen RB Leipzig har knutit till sig Tysklands med haussade tränare Julian Nagelsmann för att ta det sista klivet upp på tronen.
Och i vilket skick kommer egentligen PSG komma ut ur den becksvarta tunneln som är Neymar? Skulle brassen lämna innan fönstret stänger så skulle en hel del problem försvinna med honom, men ingen kan påstå att inte kvaliteten skulle bli lidande - oavsett ersättare. Således skulle jag våga hävda att man för första gången sedan 2012 står med ett sämre lag än föregående säsong. Man har redan visat sig mänskliga i ligaspelet och ja, kanske har projektet PSG peakat?
Eller blir det Juventus som blir först ut att retirera från tabelltoppen och se sin totaldominans brytas? Någonting säger mig att när allt är över och pokalerna delats ut i maj så är inte trion Bayern, PSG och Juventus alla tre ligamästare. Men har man Cristiano Ronaldo i sitt lag så kan allting hända innan den gaml… feta damen sjunger.
Så jag tänker i alla fall inte lägga min röst på att det blir Juventusimperiet som faller först.