Tack, och good bye

Dessutom börjar det bli lite för många matcher, och lite för många poängtapp i matcher mot lag som Fulham, Crystal Palace, Everton och Brighton för att det ska kunna ses som undantag eller olycksfall i arbetet. Liverpool har bara vunnit två matcher, det är 9-0 mot Bournemouth och så en vinst mot Newcastle som kom efter så tveksamma domslut och så långt in på tilläggstiden att till och med Alex Ferguson hade rodnat.

Naturligtvis har det diskuterats på vad detta egentligen beror. Hur kommer det sig egentligen att ett lag som var så väldigt nära att vinna allting förra säsongen, så sent som för bara några månader sedan, nu ser ut att inte kunna vinna någonting? Här finns så klart de som älskar de stora jämförelserna som vill påpeka att detta minsann är Jürgen Klopps sjunde säsong med Liverpool, liksom förut med Dortmund och med Mainz.

Jag, och flera med mig, har påpekat något som bara blivit mer och mer uppenbart under den här säsongen. Nämligen att Liverpools presspel inte alls är detsamma denna säsong som det varit under tidigare säsonger, och att just av det skälet verkar Liverpool sakna Sadio Mané väldigt mycket. Liverpools sämre press har försvagat dem både offensivt och defensivt, och gjort laget mycket lättare att såra för motståndarna.

Andra faktorer nämns även de. Här finns så klart de som pratar om Liverpools otur med skador, taktiska förändringar, samt inte minst att Liverpool skulle vara mentalt utbrända och kanske till och med i någon mening deprimerade efter slutet på förra säsongen, då de med till synes väldigt knapp marginal missade både ligan och Champions League, och att Liverpool helt enkelt haft svårt att släppa detta och ladda om.

Liverpool är för all del långt ifrån det enda laget i den engelska fotbollshistorien som drabbats av några tämligen traumatiska säsongsavslutningar. Så varför just detta skulle just dem särskilt hårt är inte alldeles lätt att begripa, än hellre varför detta skulle vara något som så att säga lyftes till deras försvar. I mina öron låter det mindre som ett försvar och mer som en anklagelse.

Här lyftes under helgen två andra syn sätt som jag i så fall såg som mer intressanta. För det första att Liverpool på något sätt skulle ha tappat gnistan av beslutet att sälja Sadio Mané, alltså att detta haft en inte bara taktisk effekt utan en psykologisk effekt. För det andra att det helt enkelt handlar om någon slags arrogans, att viktiga spelare i Liverpool helt enkelt inte längre är riktigt ödmjuka nog att verkligen göra det hårda jobbet.

Möjligen skulle båda dessa synsätt kunna samverka och samspela.

Varför sålde Liverpool Sadio Mané? En fullt rimlig förklaring är så klart att Mané är en 30-åring som gjort många säsonger med Liverpool och nu önskade sig en ny utmaning som det så fint heter. En annan tankegång är att Mané precis som Mohamed Salah ville ha högre lön men Liverpool ansåg sig bara vilja eller ha råd att höja lönen för en av dessa spelare, och prioriterade Salah framför Mané.

Var det i så fall rätt beslut eller rätt prioriterat av Liverpool? Allt prat handlade så klart om Salah och det viktiga med att behålla honom. Salah är kanske den större stjärnan av dessa båda spelare, men frågan är om inte Mané var den om inte bättre så åtminstone viktigare spelaren för Liverpool. Så även om Salah på något sätt fick den betydligt större symboliska betydelsen, kan Mané ha haft den större faktiska betydelsen.

Vadan då idén att Liverpools spelare skulle ha reagerat så illa på beslutet att sälja Mané att det nu påverkar lagets prestation? Den känns ändå något långsökt, allra helst som både spelare och klubb ändå skiljdes som goda vänner. Det verkar inte finnas eller ha funnits någon som helst förbittring här. Att se försäljningen av Mané som att Liverpool saknar ambitioner eller resurser kräver ändå sin intellektuella akrobatik.

Arrogans då, det vill säga att Liverpools spelare, eller i alla fall vissa av dem, helt enkelt just nu dras med fel attityd och bristande ödmjukhet? Till viss del är sådant svårt och mer än lite knixigt att säga något om utifrån, men det är klart att när man ser spelare som Trent Alexander-Arnold och Virgil Van Dijk om och om igen göra de allra mest absurda uppträden i sitt försvarsspel dras misstankarna lätt åt just det hållet.

Visst kan det vara lätt att efter så många säsonger när Liverpool trots allt ändå har varit så väldigt bra, att börja släppa på gaspedalen och tro att det så att säga ska fortsätta ska gå bra närmast per automatik. Delvis och kanske helt omedvetet sänker man arbetsinsatsen och koncentrationen bara något, och det kan räcka på den här nivån. Alla lag har i någon mening något slags bäst före-datum som till slut passeras.

Man City har i någon mening gjort sin förnyelse kontinuerligt, och måste man säga lyckats väldigt väl med den. Liverpool har inte riktigt gjort sin förnyelse på samma sätt, och i den utsträckning de ändå har gjort en förnyelse så har de inte alls lyckats lika bra med den. Här är det kanske just nu mest uppenbara exemplet på detta Darwin Nunez, där jämförelsen självfallet väldigt lätt och gärna görs med Erling Haaland.

Jag hade kanske menat att om det är någonstans detta syns mest tydligt så är det på mittfältet, och kanske till viss del även i backlinjen. Här väljer Liverpool och Jürgen Klopp att i hög utsträckning köra vidare med mer eller mindre samma spelare, fast naturligtvis allt äldre spelare, år efter år. Här har pratats om Klopps så kallade lojalitet med sina spelare som med tiden skiftandes från en styrka till en svaghet.

Både Pep Guardiola och Jürgen Klopp har ställts inför frågetecken gällande deras förmåga att inte bara vinna med ett lag, utan därefter bygga ett nytt lag och vinna även med det. Guardiola har onekligen svarat upp mot den utmaningen med Man City dessa senare år. Klopp har än så länge inte alls gett lika positiva svar under samma tid med Liverpool.

I slutänden är det inte en enda faktor som förklarar Liverpools svårigheter hittills den här säsongen, utan en kombination av och ett samspel mellan många olika faktorer. Allt kokar ner till att Liverpool mycket snart kommer behöva börja ställa sig själva både viktiga och med tiden allt jobbigare frågor om framtiden. Just den här kvällen handlar det däremot inte om framtiden på Anfield.

Ikväll handlar det bara om att vinna mot Rangers.

Alla tycker så klart att just deras derby är det största, det bästa och det vackraste. Och i någon form av subjektiv mening har alla självfallet också rätt i det. Deras derby är störst, är bäst, och är vackrast för dem. Och det är ju någonstans hela poängen med ett derby, att det är i grunden något så subjektivt och personligt. Att det är en match med specifik betydelse för en specifik grupp, eller två specifika grupper, av människor.

Det finns naturligtvis mängder av sätt rent objektivt mäta storleken på ett derby. Hur många supportrar har de båda klubbarna tillsammans exempelvis, eller hur många är det som tittar på matchen, antingen på plats eller på TV?! Men ett derby kan inte, just eftersom det är en så subjektiv upplevelse, reduceras ned till endast en fråga om ren kvantitet, utan måste även ta mer kvalitativa aspekter med i beräkningen.

Hettan i derbyt, alla känslorna, graden av rivalitet och fientlighet, vad dessa derbyn betyder också utifrån det större perspektivet. Allt detta är exempel på vad måste räknas in i derbyt och som gör att ett derbys storlek inte enbart blir någon slags per capita-jämförelse.

Här är, med allt detta sagt, de enligt mig åtta största, bästa och vackraste derbyna i engelsk fotboll.

(8) Östra London-derbyt (West Ham och Millwall)

Ett derby som inte får riktigt den uppmärksamhet det kanske förtjänar, eller egentligen någon uppmärksamhet alls, eftersom det nu för tiden är så väldigt sällan som West Ham och Millwall faktiskt möter varandra.

Men i termer av historia och grader av våldsamhet i traditionen är detta ett av den engelska fotbollens absolut mest eldfängda och infekterade derbyn. Båda hör hemma i de östra delarna av London, och är djupt formade i den speciella kultur vi hittar där.

(7) Merseysidederbyt (Everton och Liverpool)

Ett derby som stundtals har börjat kännas något mer avslaget än förut men som under senare år verkar ha hittat gnistan igen, egentligen utan någon alldeles uppenbar yttre förklaring. Det här är två klubbar som helt enkelt inte gillar varandra.

Everton har alltid varit förbittrade på Liverpool samtidigt som Liverpools supportrar försöker hävda att de egentligen inte bryr sig så mycket. Vilket i allt de säger och allt de gör alldeles uppenbart är struntprat.

(6) Norra London-derbyt (Arsenal och Tottenham)

Derbyn i London kan allmänt sett ha lite svårt att skapa den här riktiga stekhettan, möjligen eftersom det finns så många av dem. Ett derby som däremot inte gör någon besviken är det kanske mest klassiska Londonderbyt, Norra London-derbyt.

Arsenal och Tottenham är två klubbar som föraktar varandra fastän de egentligen påminner väldigt mycket om varandra, eller kanske just eftersom de påminner så mycket om varandra. Just nu konkurrerar de dessutom om samma saker.

(5) Cotton Mills-derbyt (Blackburn Rovers och Burnley)

Textilindustrin hade sitt hjärta i Lancashire och runt dess fabriker byggdes både städer och fotbollsklubbar, tänkta att underhålla arbetarklassen. Det är här i den här regionen som engelsk fotboll har sin historia och sitt blödande och bultande hjärta.

Blackburn och Burnley är två av dessa städer och klubbar. Storklubbar var de båda när den engelska fotbollen var ung, men även om de inte är dominanta på samma sätt längre så lever stoltheten, hatet och hettan mellan dessa båda klubbar alltjämt vidare.

(4) Manchesterderbyt (Man Utd och Man City)

Det finns en hel felaktig föreställning att detta är ett derby som blivit stort först sedan Man City blivit med pengar och framgångar de senaste åren. Detta vore att förminska både Man City och derbys storlek och historia.

Manchesterderbyt har alltid haft samma kaliber som t ex Merseysidederbyt och Norra London-derbyt, men också alltid präglats extra av en särskilt bitterhet mellan de båda klubbarna, möjligen eftersom det under så lång tid var så ojämlikt mellan dem.

(3) Steel City-derbyt (Sheffield United och Wednesday)

Är man från Sheffield pratar man nog hellre om Sheffieldderbyt, men utanför Sheffield är det här derbyt käns som Steel City-derbyt, eller stålderbyt. Och om man trodde att grisar inslängda på planen var något förbehållet El Classico, så har man inte följt detta derby.

Vi har i Steel City-derbyt ett av Englands allra mest högljudda derbyn, och ett av ändå relativt få derbyn i engelsk fotboll med två stora klubbar, dessutom jämnstora klubbar, från en stor engelsk industristad. Detta har skapat en både egen och unik stämning.

(2) Tyne-Wear-derbyt (Newcastle och Sunderland)

Två städer i nordöstra England, en region som i sig normalt sett anser sig vara rätt bortkopplade från England i övrigt, och två klubbar som alldeles äkta och genuint hatar varandra. Ett derby med en febril atmosfär omkring sig.

Derbyt omges av ett särskilt tryck, inte alla spelare som har visat sig klara av detta tryck, och spelare som går mellan klubbarna drabbas av en peststämpel. Båda klubbarna har haft sina problem de senaste åren, med den enda ljuspunkten att vinna över varandra.

(1) Black Country-derbyt (Wolves och West Brom)

Särskilt tråkigt är det kanske att Wolves och West Brom i sådan utsträckning de senaste fyra-fem åren har gått förbi varandra mellan Premier League och EFL Championship, och vi därför har gått miste om detta derby.

Något typiskt så den säsong när båda ändå spelade i Premier League så var det under pandemisäsongen, utan publik. Vilket onekligen betyder att matchen och derbyt inte blir riktigt samma sak alls.

Black Country syftar på klubbarnas hemvist i den engelska kolregionen, med Birmingham som den stora tätorten, och kanske därmed på luften i regionen. Det är ett namn som låter lite smutsigt, vilket på något sätt blir väldigt passande för detta derby.

För drygt tio år sedan gjordes en undersökning där Black Country-derbyt mellan Wolves och West Brom uppmättes vara den mest fientliga rivaliteten i engelsk fotboll. Har man sett sina Black Country-derbyn är inte det ett resultat som förvånar minsta lilla.

Guldstjärnan: Man City & Arsenal
Väl värt att hylla båda de stora lagen som faktiskt vann sina viktiga hemmamatcher den här helgen, mot heta derbymotståndare. Båda lagen gjorde det med emfas och båda lagen visade att de definitivt har för avsikt att slåss om ligatiteln, oavsett vem av dem som till slut slåss bäst.

Skamvrån: Fulham
Väldigt frestande att sätta Man Utd här så klart, men att de ändå visade lite ryggrad och reducerade två gånger på slutet gör att jag ändrar mig. Fulham hade däremot en match de mycket väl hade kunnat vinna men förlorar stort hemma mot Newcastle, efter ett fullständigt onödigt rött kort efter bara några minuter.

Kvarsittning: Man Utd
Vi sätter dem här istället. Naturligtvis var detta en rejäl setback efter fyra raka vinster i ligan, men ändå inte en oväntad setback. Alldeles oavsett Gary Nevilles och Roy Keanes affektiva utspel (se nedan) finns vissa skillnader mellan denna och Man Utds många tidigare förnedringar. De får sitta och reflektera över sina synder ett tag.

Roliga timmen: Antonio Conte
Nog för att Conte här kan ha ett visst case, det var ett både billigt och potentiellt avgörande rött kort, men för att vara en manager som säger sig inte tycka om när andra managers klagar på domaren efter en förlust, ironiskt nog sagt om bland andra Mikel Arteta, så klagar Conte väldigt ofta på domaren efter en förlust.

Tillbaka till skolbänken: Man Utds försvar
Kanske var det aldrig ett påstående som precis sade något, men det såg under de senaste matcherna ut som om det hunnit bli lite ordning på Man Utds försvar igen. Någon sådan ordning var svår att se på Etihad ikväll.

Skolkarn: Anfield
Man kan förstå att det blir lite avslaget i underläge med 0-2. Men märkligt nog kändes Anfield tämligen avslaget både under och även omedelbart efter Liverpools comeback och vändning. Det är som om inte bara Liverpools spelare har slagit av lite på takten, utan även Liverpools supportrar.

Hemläxan

Vid vilken punkt i tiden börjar det diskuteras på allvar om Jürgen Klopp längre är rätt manager att ta Liverpool framåt härifrån?

Stora och starka ord från både Gary Neville och Roy Keane omedelbart efter Manchesterderbyt. Det är sådana här gånger jag kan tycka att det inte är alldeles lyckat att gamla spelare ska prata om sina gamla lag.

Erling Haaland är brutalt bra.

Väl värt att hålla ögonen på måndagskvällens nedflyttningsmatch/vem-får-sparken-först-match på King Power mellan Leicester (Brendan Rodgers) och Nottingham Forest (Steve Cooper).

Tillbaka till det europeiska cupspelet under veckan.

Det kan man inte ens med bästa vilja i världen påstå har varit fallet de senaste dryga fem åren. Vilket för all del inte på något sätt utesluter att Man Utd ändå har lyckats vinna ett och annat Manchesterderby också på bortaplan. Men det är vinster som har varit långt utanför manus och mest har kunnat beskrivas som otippade händelser. Eller shit happens som det också går att säga.

Plötsligt finns dock ändå plötsligt förutsättningarna för Man Utd att ta sig tillbaka till den här positioonen. Äntligen har Man Utd en riktig manager, med ett modernt och progressivt taktiskt tänkande, som inte är blyg för att fatta de obekväma med även nödvändiga besluten. Det är ingen garanti för framgång så klart, men det är en nödvändig förutsättning för framgång.

Är Man Utd där redan nu? Nej, rimligtvis inte. Erik ten Hag är en helt ny manager, Man Utds projekt och potentiella pånyttfödelse är ännu i sin linda. Fyra raka segrar för Man Utd har det ändå blivit, men det är inte mycket som tyder på att den vinstsviten kommer förlängas under dagen. Man City är fortfarande minst sagt stora favoriter i just detta Manchesterderby.

Man City har möjligheten att inte bara täppa till käften på Man Utd ännu en gång, utan även haka på Arsenal i tabelltoppen och även att tillsammans med Arsenal göra ett litet ryck i tabelltoppen. Tottenham förlorade igår, och Liverpool tappade ytterligare viktiga poäng. Det är för tidigt att säga saker alltför definitivt, men konturerna börjar framträda av en titelstrid mellan Arsenal och Man City.

Med Tottenhams förlust mot Arsenal under lördagen är Man City nu det enda laget i ligan som ännu är obesegrat. Det finns för all del inget egenvärde med att vara just obesegrade. Med andra ord är det inte möjligheten att tangera Arsenals och Prestons prestationer som är värt att nämna, utan vad det faktum att Man City är obesegrade säger om deras möjligheter och förutsättningar den här säsongen.

Om vi så här långt skulle försöka oss på att värdera Man Citys obesegrade svit så här i början av säsongen så är den än så länge inte våldsamt imponerande, och just den saken kommer inte förändras den här dagen. Man City har ännu inte stött på de absolut tuffaste matcherna i ligan. På samma sätt som för Arsenal går det att säga att Man City har startat säsongen med ett tämligen trevligt spelschema.

Kvällens match har ett visst annat intresse. Erling Haaland, en av ligans och världens främsta anfallare, ställs alltså mot Man Utd och ännu en stormatch. Vad som alltid spetsar till situationen lite extra är ju att Man Citys stjärnor alltid antas ha norpats framför näsan på just Man Utd. Sant eller ej så är det definitivt en form av jämförelse som kommer att göras under och efter dagens Manchesterderby.

Erling Haaland har ju inlett på ett alldeles blixtrande sätt med Man City, med mängder av mål på lagets första sju – åtta matcher. Fortsätter Haaland med samma måltempo som han inlett säsongen kommer han passera 60 ligamål, vilket så klart vore ett fenomenalt målrekord. Även om det förmodligen är en lite väl optimistisk tanke så är det uppenbart att Haaland passar perfekt in i Man Citys väldigt chansproduktiva fotboll.

Än så länge är det däremot inte mot de tuffaste motståndarna och främsta rivalerna som Haaland målat i mängder. Tvärtom, och även om det nu bara var Community Shield, så är matchen mot Liverpool den match där Haaland snarare såg rätt blek ut. Dagens match på Etihad mot Man Utd blir ett av de första riktiga proven på vilken avgörande effekt Haaland kan ha på ligan och på en match även mot denna kaliber av motstånd.

Det bästa man kanske kan säga om Man Utd och Erik ten Hag är att det faktiskt återigen börjar bli möjligt att prata om Man Utd som ett motstånd med viss kaliber.

Arsenal behöver vinna mot Tottenham för att få tyst på pratet om att de ”bara” vinner mot ligans mindre klubbar men däremot inte kan vinna utan tvärtom slänger iväg poängen mot ligans övriga storklubbar. Arsenal har på ett imponerande sätt vunnit sex matcher mot på pappret mer beskedligt motstånd, men förlusten mot Man Utd förstärkte möjligen en misstanke eller uppfattning som redan fanns där.

Den här gången finns heller inte bortaplan att skylla på för Arsenal, som ändå fanns mot Man Utd. Om Arsenal tänker sig att faktiskt hela vägen slåss om den där ligatiteln så måste de vara väldigt starka på hemmaplan, även mot övriga storklubbar. På Emirates ska Arsenal vinna sina matcher, även mot motståndare som t ex Tottenham och Man City. En och annan miss går att svälja, men inte för många.

Tottenham fortsätter att beta av sina tuffa bortamatcher för övrigt. De har redan klarat av Chelsea och West Ham på bortaplan, oavgjort i båda matcherna, likaså de enda matcherna i vilka Tottenham har tappat poäng. De skulle ha spelat borta mot Man City för tre veckor sedan, men den matchen skjöts upp på grund av drottningens bortgång. Och nu blir det alltså Arsenal på bortaplan.

Antonio Conte har gjort sitt bästa för att minimera förväntningarna på Tottenham den här säsongen. Det har varit alla de pliktskyldiga kommentarerna om hur Tottenham inte riktigt har samma spelartrupp som deras konkurrenter, synpunkter på spelschemat och så vidare. Delvis kan nog det där uppfattas som lite gnälligt. Delvis är det kanske ett sätt att bevara underdog-känslan hos och för Tottenham.

Vi vet samtidigt att Contes Tottenham faktiskt har ett rätt positivt facit just i sådana här matcher, alltså i bortamatcher mot storlagen. Förra säsongen vann man borta mot Man City med 3-2, innan man mot slutet av säsongen i praktiken kan ha vunnit ligatiteln åt Man City genom att spela 1-1 mot Liverpool på Anfield. Vi ser samma mönster hittills den här säsongen. Tottenhams fotboll lämpar sig rätt väl för den här typen av matcher.

Vilket självfallet inte har gått de andra lagens supportrar spårlöst förbi heller. Inget tydligare tecken finns så klart på hur en klubbs supportrar ser en annan klubb som ett hot än när de börjar oja och voja sig över hur den andra klubben spelar en enligt dem sämre fotboll. Ungefär som att eftersom man inte känner sig helt hundra på den faktiska segern så vill man åtminstone redan från början försäkra sig om den moraliska segern.

Här finns även all anledning för Arsenals supportrar att känna sig lite osäkra på förhand. De kommer möta ett lag som försvarar sig lågt och är skickliga på omställningar och att vända spelet med hög fart. Allt detta känns som sådant som Arsenal normalt sett brukar vara rätt känsliga och sårbara för, och till stor del var det ju också vad som fällde dem mot Man Utd. Tottenham är ännu bättre på just detta.

Arsenal leder ligan. Vinner Arsenal mot Tottenham idag så utökar de dels försprånget till just Tottenham, dels så kommer de garanterat behålla ligaledningen även efter den här omgången. Arsenal kommer dessutom om inte sätta helt och hållet stopp för så i alla fall rätt rejält försvåra det här snacket om att de bara vinner ”lätta” matcher, och inte kan vinna den här typen av matcher.

Om Arsenal förlorar mot Tottenham så kommer det där snacket självfallet och helt rättfärdigat bara att öka i omfång och volym. Dessutom kommer Arsenal att bli av med sin ligaledning till bland annat just Tottenham. Arsenal skulle halka ned från första plats till förmodligen tredje plats, något beroende på hur söndagens Manchesterderby slutar så klart. Sammantaget en rätt hårt smäll för självkänslan och kanske även självbilden.

Oavgjort är ett resultat som kanske varken passar eller drabbar något av lagen, även om det utifrån förutsättningarna borde vara ett resultat som ändå glädjer Tottenham mer, eller möjligen kan man se det som mindre ”tappade” poäng för dem, givet bortaplan och så vidare. Men även vid oavgjort för Arsenal är risken så klart hög att de blir av med ligaledningen till Man City.

Kort sagt är vi tillbaka rätt precis där vi började: Att om Arsenal menar allvar med sin titelutmaning den här säsongen är detta en match de behöver vinna! På samma sätt är detta en match Tottenham inte bör förlora om de i sin tur menar allvar med sin titelutmaning, Båda dessa saker kan självfallet inte inträffa samtidigt.

Inte alla problem och fel med den engelska fotbollen är dock särskilt allvarliga till sin natur. Alternativt så är de blott symptom på ett mer djupliggande systemfel. Inom religionen pratas om olika nivåer av synd, liksom det i Dante Alighieris Divina Commedia finns flera cirklar av helvetet för olika typer av synd, men värst av dem alla är de sju dödssynderna.

Dödssynderna utgår från frestelserna i den mänskliga naturen. En genomgång av den engelska fotbollens historia ger mängder av exempel på hur denna mänskliga natur har fått fritt utlopp, och hur de sju dödssynderna har tagit sig form inom den engelska fotbollen men också hur de aktivt har format engelsk fotboll genom åren.

Låt oss se några av dessa exempel.

LUST – (Lust, Luxuria)
Lust: 1. a: pleasure, delight b: personal inclination: wish 2. intense or unbridled sexual desire: lasciviousness 3. a: intense longing: craving <a lust to succeed> b: enthusiasm, eagerness <admired his lust for life>.

Som definitionen antyder så är Lust ett bredare begrepp än vad som brukar vara den vanliga uppfattningen. Det handlar i grund och botten om att längta efter något, att vilja uppnå något och att sätta denna längtan före övriga moraliska överväganden.

Spel i Champions League är och har varit ett föremål för intensiv längtan för många engelska klubbar genom åren. Både på grund av den status som turneringen medför och på grund av de ekonomiska fördelar som spel där medför.

Runt millennieskiftet var det här en längtan som drev Leeds United till en vidlyftighet som mer eller mindre ruinerade klubben. I syfte att etablera sig som en engelsk och europeisk toppklubb så drog Leeds på sig enorma kostnader i form av spelarköp och lönekostnader i en utsträckning som visade sig vara allt annat än hållbar.

Klubben byggde upp en kostnadsstruktur som baserades på en garanti om framtida Champions League-intäkter. När prestationen på planen inte höll, och dessa framtida intäkter uteblev, så var den finansiella katastrofen ett faktum. Inom loppet av bara några säsonger föll Leeds från semifinal i Champions League till League 1:s katakomber.

FROSSERI – (Gluttony, Gula)
Gluttony: 1. excess in eating and drinking 2. greedy or excessive indulgence <a serious failure in self-discipline>.

I mitten av 00-talet så hade Chelsea etablerat sig som en stormakt inom den engelska fotbollen. Med Roman Abramovich miljarder hade klubben värvat ihop ett storlag, förändrat den ekonomiska och sportsliga spelplanen inom den engelska fotbollen och lämnat tidigare storheter som Man Utd och Arsenal i sitt kölvatten.

Förvisso var Chelsea behjälpta av ekonomiska resurser, men styrkan var också beroende av att de använde dessa resurser på ett taktiskt klokt sätt. En taktiskt klok manager tillsattes, man byggde bakifrån och på stabila rollspelare i världsklass snarare än ett rent stjärnprojekt. Ligan vanns två år i rad och där fanns alla förutsättningar för en fortsatt och långvarig storhetstid.

Men klubben och Abramovich nöjde sig inte med det läget. Stora pengar spenderades sommaren därefter på spelare som Michael Ballack och Andrei Shevshenko, spelare som managern i grund och botten inte ville ha. Det var en överdriven form av konsumtion och brist på självdisciplin som skapade stridighet internt i klubben.

Den påföljande säsongen förlorades ligan till ett pånyttfött Man Utd efter några okaraktäristiskt svaga prestationer. Det var grogrunden till att José Mourinho lämnade klubben i inledningen av säsongen därpå och Chelsea kastades in i en tid av turbulens, deras storhetstid avbruten i förtid.

GIRIGHET – (Greed, Avaritia)
Greed: 1. a selfish and excessive desire for more of something (as money) than is needed 2. [uncountable] intense and selfish desire for something, especially wealth, power, or food.

Med Malcolm Glazers ägarskap har Man Utd hamnat i finansiell kontrovers med stora skulder och höga räntekostnader som plockas från klubbens ekonomiska överskott. Från ett supporterperspektiv har ett amerikanskt ägarskap av klubben också varit kontroversiellt, samtidigt som biljettpriserna har ökat kontinuerligt sedan 2005.

Men i den situationen har inte klubben hamnat sig självt helt oförskyllandes. En långsiktig och mycket medveten kommersialisering av klubbens varumärke och identitet har banat vägen för situationen. Inte minst var även det kalkylerade beslutet att börsnotera klubben i början av 1990-talet för att öka tillgången till kapital mer eller mindre förutbestämt att leda till en sådan typ av övertagande som Glazers stod för.

Det finns en form utav ödets ironi i att Man Utds egen girighet har lett fram till att klubben nu exploateras av ännu mer giriga fotbollskapitalister och affärsmän.

LÄTTJA – (Sloth, Acedia)
Sloth: 1. a: disinclination to action or labor b: spiritual apathy and inactivity <lack of care or interest>.

Under nära nog 25 år var Liverpool den överlägset mest dominerande kraften inom engelsk fotboll. Från mitten av 1970-talet fram till och med inledningen av 1990-talet anlände en strid ström av engelska och europeiska titlar till Anfields troféhyllor. Klubben drevs vidare och framåt med en form av mission och stabilitet som var en förebild för andra klubbar.

Men någonstans på vägen infann sig en form av liknöjdhet och stelbent konservatism. Förnyelse är av högsta vikt för fortsatt framgång men förnyelse kräver ansträngning och Liverpool, stinna på framgång, omfamnade alltför kärt uppfattningen att det sätt på vilket man alltid gjort saker var gott nog också fortsättningsvis.

Klubben slutade ta till sig nya idéer och som en konsekvens så förtvinade klubben andligt och därmed sportsligt. Det gamla försprånget åts snart upp. Andra klubbar sprang ikapp och i vissa fall förbi och Liverpool, istället för att kriga från en position av styrka, fann sig snabbt slå ur underläge. Det tog nästan 30 år för Liverpool att återhämta sig.

VREDE – (Wrath, Ira)
Wrath: 1. strong vengeful anger or indignation 2. retributory punishment for an offense or a crime <divine chastisement>.

När Newcastle strax efter jul befann sig tolv poäng före Man Utd i tabellen så var det 59 år sedan klubben sist vunnit ligan och 41 år sedan man vunnit FA-cupen eller någon annan större cuptrofé. Föreställ er den långa väntan på en ligatitel som i dessa klubbars historia drabbat Man Utd och Liverpool, och mer än dubblera det!

Det var naturligtvis en stor och känslosam period i Newcastles historia och det var något som också ledde till nervdaller. Och Man Utd åt sig allt närmare i tabellen. Och mycket stod på spel. Föreställ er hur annorlunda Newcastles öde hade kunnat se ut om de lyckats vinna ligan den säsongen och blivit av med det metaforiska spöke som hemsökt Tyneside så länge. För bortsett från det spöket så har Newcastle alla nödvändiga förutsättningar för att vara en av Englands sportsligt och ekonomiskt allra största klubbar.

Mot slutspurten av ligan kulminerade alla känslor. Man Utds knipsluge manager fällde en förstulen kommentar om motståndarnas insatser mot Newcastle. Kevin Keegan, Newcastles manager, drabbades av ett utbrott av helig vrede men lyckades med föga mer än att tydligt annonsera såväl sin egen som sitt lags emotionella instabilitet.

Newcastles ligautmaning bröt ihop och på längre sikt så vittrade klubbens stora förutsättningar och storslagna ambitioner samman i en svartvit röra av ledningsstrul, managerbyten och dåraktiga beslut.

AVUNDSJUKA – (Envy, Invidia)
Envy: 1. painful or resentful awareness of an advantage enjoyed by another joined with a desire to possess the same advantage 2. a feeling of discontented or resentful longing aroused by someone else’s possessions, qualities, or luck.

Under mer eller mindre hela klubbens existens har Man City och deras supportrar levt i skuggan av sin makalöst framgångsrike storebror. Inte minst har detta accentuerats under de senaste två decennier som sett rivalernas mest framgångsrika era i historien sammanfalla och kontrastera med bistra ögonblick i den egna klubbens historia.

Karaktären på avundsjukan synades och avslöjades i samband med först Shinawatras och därefter Abu Dhabis uppköp av Man City. Med tillgång till obegränsade resurser och den utlovade möjligheten att knäppa storebror på näsan så övergavs än det ena och än det andra av tidigare så kärt professerade klubbideal rotade i klubbens lokala samfund. Att bli som och till sist överträffa storebror har blivit den dominerande ambitionen.

HÖGMOD – (Pride, Superbia)
Pride: 1. the quality or state of being proud as a: inordinate self-esteem b: conceit  <proud or disdainful behavior or treatment> 2. a high or inordinate opinion of one’s own dignity, importance, merit.

Arsenal var vid mitten av 2000-talet tillsammans med en eller två andra klubbar etablerad som en engelsk toppklubb. De senaste tio åren hade man vunnit tre ligatitlar och ett antal cuptitlar. Alldeles nyligen hade man även kallats för The Invincibles efter att ha gått igenom en hel ligasäsong obesegrade. Man hade ett vansinnigt mångsidigt och talangfullt lag.

Det var i det läget och i samband med en stundande generationsväxling och ett arenabygge som klubben och Arsene Wenger, dess manager, valde att formulera och implementera en väldigt speciell fotbollsideologi. Det var och är en omfattande ideologi som tar upp en mängd frågor som hur en klubb ska skötas finansiellt och administrativt, hur en spelartrupp ska kultiveras och inte minst hur fotboll i grund och botten bör spelas.

En ideologi utgår närmast per definition från att ens egna idéer är de rätta och andras idéer därmed är fel. Delvis har detta synsätt skapat en ansträngd relation till andra klubbar. Men framför allt används ideologin för att rationalisera frånvaron av titlar samt att uppmana till lugn och lojalitet bland klubbens supportrar. Det fungerar helt enkelt som opium för folket.

Risken med varje form av ideologi är att den leder till en frånvaro av kritiskt ifrågasättande av den egna klubbens och organisationens syften och metoder. En ideologi kan också göra en blind för det egna lagets brister. Den egna ideologins högmod går helt enkelt före lagets fall.

Det var en ofta framförd synpunkt att Arsene Wenger envist höll fast vid vissa uppfattningar, eller vägrade att göra något åt särskilda brister, trots att han likt alla andra med lätthet kunde se dessa brister. Faran i att högmodet ihärdar är att en tillfällig titeltorka görs mer eller mindre permanent. Man skulle kunna hävda att just detta har hänt med Arsenal.

Not: En variant på den här bloggen publicerades första gången under sommaren 2015.

Man skulle kunna ifrågasätta Antonio Contes motiv med att säga detta. Kanske är det ett sätt att dämpa förväntningarna på Tottenham just den här säsongen, att betona hur andra klubbar fortfarande har konkurrensfördelar på dem. Kanske är det delvis ett sätt att fortsätta sätta press på den egna klubbledningen att helt enkelt se till så att dessa eventuella konkurrensfördelar inte längre existerar.

Samtidigt är det kanske ett påstående som skulle kunna vara något uppseendeväckande för en och annan. Trots allt spelar ju Tottenham i Champions League, till skillnad från i alla fall en av de aktuella klubbarna, vilket vi ju har hört ska vara så viktigt för klubbarnas attraktionskraft i rekryteringen av spelare. Tottenham slutar ju dessutom regelbundet före minst en och ibland båda klubbarna i ligan.

Varför skulle i så fall någon spelare välja Chelsea eller Man Utd före Tottenham? Den frågan skulle naturligtvis kunna ställas med exakt samma mer eller mindre uppriktiga oförstående som när t ex Leicesters supportrar undrade, när de befann sig högre upp i tabellen än t ex Arsenal, varför i hela friden deras spelare egentligen skulle vilka ”byta ner sig” till Arsenal.

Men den där typen av synpunkter är väl mest färgade av någon slags stolther, möjligen sårad stolthet, och blir rätt snabbt både lite tramsiga och verklighetsfrånvända. Så klart skulle en spelare i Leicester vara intresserade av en flytt till Arsenal, även om Leicester för närvarande låg ovanför Arsenal i ligan. Av flera olika skäl varav högre lön är endast ett av dem. Status och rationella förväntningar på framtiden vore andra rimliga skäl.

Om vi då skulle utvärdera Antonio Contes påstående ligger det kanske nära till hands att hitta motsvarande argument här. En spelare skulle förmodligen vara mer benägen att vilja skriva på för antingen Chelsea eller Man Utd än för Tottenham delvis eftersom dessa båda klubbar kan erbjuda spelaren högre lön. En titt på klubbarnas respektive årliga lönekostnader gör den saken fullständigt uppenbar.

Spelarens benägenhet att välja Chelsea och Man Utd före Tottenham beror dock inte enbart på lönen, utan också på upplevd status. Än så länge har dessa båda klubbar större status på den engelska och europeiska fotbollsscenen, alldeles oavsett om de slutar före dem i tabellen eller ej. Detta är naturligtvis föränderligt över tid, men betydligt mycket mer trögrörligt än att tro att det skulle förändras endast över några få säsonger.

Benägenheten beror dessutom på rationella förväntningar på framtiden. Tottenham har ännu inte visat att de skulle kunna vara en trovärdig vinnare av de stora titlarna i England eller i Europa. Vilket gör att även om Chelsea och Man Utd i olika grad anses vara klubbar präglade av problem så kvarstår synen att om dessa båda klubbar får ordning på sina problem så är de betydligt mer troliga som vinnare av stora titlar.

Ändå är det ingen av just dessa faktorer som Antonio Conte faktiskt nämner när han pratar om att Chelsea och Man Utd har en fördel över Tottenham. Conte pratar istället om Chelseas och Man Utds möjlighet att dagarna innan transferdeadline värva spelare för £80m eller för £100m. Med sådana värvningar så värvar man världens bästa spelare menar Conte, och dessa värvningar kan Tottenham ännu inte göra.

Sant för all del. Samtidigt framstår det ju lätt som om Antonio Conte med detta helt enkelt beklagar sig en aning. Vilket möjligen missar perspektivet att det är väl just därför Tottenham har anställt just honom som manager, att han ska kunna lyfta Tottenham till en högre konkurrensnivå där konkurrensfördelarna för dessa övriga lag inte längre existerar, eller åtminstone inte existerar i riktigt samma utsträckning.

Antonio Conte och Tottenham har inte råd att betrakta den där skillnaden som något slags deterministiskt faktum som binder Tottenham vid sin nuvarande position. Istället måste Conte och Tottenham se den där skillnaden som något går att påverka, både vad gäller skillnadens storlek och skillnadens betydelse. Tottenham behöver inte nödvändigtvis bekymra sig om att kunna värva de bästa eller dyraste spelarna.

Tottenham behöver egentligen bara bekymra sig om att värva rätt spelare för dem själva.

Något som möjligen skulle kunna förstås som att Derby Countys nya ägare och styrelse hade lite svårt att bestämma sig om Liam Rosenior, lagets äldre spelare som tog över som ställföreträdande manager efter Rooneys avsked. Rosenior, 38 år gammal och helt oerfaren som manager, gjorde ändå en hyfsat stabil start med Derby County i EFL League One och det var både en och annan som trodde att han skulle få jobbet permanent.

Paul Warne, 49 år gammal, är kanske inte extremt mycket mer erfaren. Han har varit manager i sex år och varit det enbart för Rotherham, vilket kanske inte är något i sig helt imponerande CV för en klubb som Derby County. Vad som däremot helt säkert var väldigt attraktivt på detta CV för Derby County är Paul Warnes tre uppflyttningar från EFL League One under dessa sex år.

Rotherham har varit en direkt motsvarighet mellan EFL League One och EFL Championship till exempelvis Norwich och Fulham mellan EFL Championship och Premier League. Det vill säga de går upp vartannat år, och åker ur igen vartannat år. Rotherham har blivit uppflyttade 2017-18, 2019-20 och 2021-22. Rotherham blev emellertid också nedflyttade både 2018-19 och 2020-21.

Kanske är det här vi hittar Paul Warnes motivation för att lämna Rotherham för Derby County, vilket alltså rent praktiskt betyder att han väljer att gå ner en division. Något som alltid är ägnat att särskilt reta upp supportrarna till den klubb man lämnar. Warne kunde gå upp i EFL Championship med Rotherham, men hade aldrig riktigt förutsättningarna att kunna hålla sig kvar i EFL Championship med Rotherham. Det har Derby County.

Derby County är en större klubb än Rotherham, och därför en klubb med större möjligheter och förutsättningar än Rotherham. Paul Warne säger mer eller mindre just detta uttryckligen när han själv förklarar varför han valde att lämna Rotherham. Warne säger sig kunna se Derby County inte bara i EFL Championship i framtiden, utan också i Premier League. Där ju Derby County har varit flera gånger förut.

Liam Rosenior gjorde en stabil och godkänd start med Derby County. Detta resulterade ändå i endast fyra vinster på nio matcher, 14 poäng och Derby County på elfte plats i tabellen, alltså en tydlig mittenplacering. Detta var uppenbarligen inte nog för att lyckas övertyga Derby Countys ägare och styrelse om att han var rätt manager att kunna ta Derby County tillbaka till EFL Championship den här säsongen.

Derby County spelar i EFL League One men ser sig naturligtvis inte som någon EFL League One-klubb. De blev nedflyttade mer eller mindre enbart på grund av saker som hände utanför fotbollsplanen, och de poängavdrag detta medförde. Här finns alltså den närmast för givet tagna uppfattningen att Derby County omedelbart ska återvända till EFL Championship, och att säsongen i EFL League One endast är ett olyckligt undantag.

Man måste tänka sig att detta perspektiv påverkade Derby Countys bedömning av i tur och ordning Liam Rosenior. Rosenior var det lite mer hemvävda alternativet som för all del kunde ha fungerat. Paul Warne det lite mer beprövade och säkra kortet för just Derby Countys räkning, efter att ha ordnat uppflyttning med Rotherham under tre av de fyra säsonger han varit manager i EFL League One.

Paul Warne är alltså i någon mening det närmaste Derby County kan hitta någon slags ”garanti” för uppflyttning, som det ju så ofta och så populärt brukar uttryckas i engelsk fotboll. Nu menar jag att inga sådana garantier finns på några nivåer, men om i det här fallet en manager lyckas med samma uppgift om och om igen så till slut måste man i alla fall börja tänka att det är mer än enbart ren tillfällighet.

En annan viktig faktor för Derby County är kanske att med Paul Warne så rekryterar de inte enbart en enda manager, utan i ett enda svep ett helt tränarteam. Warnes team, som gemensamt ligger bakom framgångarna för Rotherham, följer med honom till Derby County. Med Paul Warne följer alltså ett slags institutionellt kapital som Liam Rosenior helt enkelt saknades med Liam Rosenior.

Derby County signalerar med anställningen av Paul Warne sina ambitioner att omedelbart flyttas upp och tillbaka till EFL Championship. Paul Warne signalerar med att byta Rotherham mot Derby County sin ambition att ta sig hela den långa vägen upp till Premier League. En ambition jag är fullständigt övertygad om att Derby County knappast har något att invända mot.

Det är en väldigt lång väg att vandra, både för Derby County och för Paul Warne. Men det är åtminstone en väg som leder framåt, till skillnad från den väg som Derby County befunnit sig på de senaste åren som bara tagit dem bakåt och nedåt.

Många ruskar nu på huvudet igen åt Watford. Slaven Bilic kommer bli Watfords femte manager under bara det senaste året, och Watfords sjuttonde manager under de senaste tio åren. Som en jämförelse har West Ham haft 17 managers under hela sin existens. Det är en fullständigt makalös omsättning av managers för en enda klubb, men när det gäller just Watford är det svårt att bli alltför förvånad.

Många höjde däremot på ögonbrynen i förvåning i början av sommaren när Watford anställde Rob Edwards från Forest Green Rovers, som då precis hade vunnit EFL League Two och blivit uppflyttade till EFL League Two. Watfords managerhistoria pekade mer åt kontinentala managers, det vill säga managers som t ex Slaven Bilic, än åt att fiska efter lovande managernamn längre ned i den engelska fotbollen.

Kanske var det lite grann därför man ändå tog Watfords prat i somras om ett kulturskifte på visst allvar, att de ville bli mer långsiktiga och arbeta mer metodiskt. Anställinngen av just Edwards antydde att man menade det i handling, inte bara i vackra ord: ”We will be supporting Rob Edwards come hell or high water. We believe that he will deliver what we all want: a sustained and successful football club we all can be proud of.”

Alldeles lätt att veta vad exakt Watford egentligen menade med helvete eller högt vatten är det naturligtvis inte. Däremot, om man nu ska ta dem på orden, verkar det åtminstone inte inkludera Watford på tionde plats efter tio omgångar, en poäng under det nedre playoff-strecket, sex poäng från uppflyttningsstrecket, och med 14 poäng efter tio omgångar, med tre vinster och två förluster.

Här borde man kunna bli förlåten för att känna att Watfords försäkran i själva verket betydde ingenting och förmodligen var rätt oärlig. Om Watford hade velat var alldeles ärliga och uppriktiga, som det sades i Sovjetunionen när politiker och byråkrater grälade med varandra, så borde de hellre ha parafraserat Jean Rasczak i Starship Troopers: ”I need a corporal. You’re it until you’re dead or I find someone better!”

Möjligen är det kanske framför allt där vi också hittar förklaringen. Watford har helt enkelt hittat en manager de anser vara bättre i Slaven Bilic. Ett känt namn med erfarenhet av engelsk fotboll och med en historia av att ta upp klubbar från EFL Championship till Premier League. Watford kanske tänker att den chansen är för bra för att säga nej till, särskilt med tanken att någon annan klubb kanske får för sig att norpa Bilic.

Svårt att säga något alldeles glasklart om värdet i det resonemanget. Det skulle kunna vara både korrekt och inkorrekt. Men fotbollen, och inte minst den engelska fotbollen, drivs mycket av märkligt trögrörliga inlärda föreställningar om enskilda personer, så det är inget som direkt förvånar med resonemanget i sig. Mera förvånande vore i så fall att Watford ens anställde Rob Edwards från början.

Möjligen tyder det på någon slags fundamental oenighet inom Watford, att där finns olika falanger inom familjen Pozzo som vill lite olika saker. Det är väl inget ovanligt med just den saken, det ser vi ju i rätt många klubbar. Ett av de vanligare exemplen på just detta under senare år är ju t ex Everton, liksom för övrigt Slaven Bilics båda tidigare engelska klubbar West Ham och West Brom.

Ofta kritiseras Watford för sina ständiga managerbyten utifrån termer av lojalitet, eller rättare sagt bristen på lojalitet. Vilket skjuter lite vid sidan av målet i min mening, för lojalitet för lojalitetens egen skull kan inte värderas högre än vad som är bäst för laget eller klubben. Dessutom brister normalt sett båda parter i lojalitet, och det ligger lite i att alla ändå vet om risken in deras yrkesval, och har väldigt bra betalt för den risken.

En nyare och enligt mig också klokare synpunkt är möjligen den att det helt enkelt inte är mänskligt anständigt eller särskilt humant av Watford att agera som de gör här, med sina ständiga managerbyten. Och då syftar man både på managern och supportrarna. Att det helt enkelt inte är rimligt att riva upp både klubbens och alla managers livssituation om och om igen, utan att egentligen ens ge dem chansen att lyckas.

Just i det avseendet är det däremot svårt att sympatisera med specifikt Rob Edwards, som ju själv under tämligen kontroversiella omständigheter lät sig rekryteras i det tysta av Watford i början av sommaren, utan att kommunicera alls med Forest Green Rovers, och därmed i någon mening lämnade dem i sticket. Det finns nog både en och annan som anser att Edwards med detta har fått precis vad han förtjänar.

Vad förtjänar Watford i och med detta beslut? Att döma av reaktionerna skulle Watford i så fall förtjäna att flyttas ned till EFL League One. Mer det känns väl inte särskilt sannolikt för att uttrycka det milt. Mer sannolikt är väl i så fall att Watford kommer ha en rätt bra chans att nå uppflyttning med Slaven Bilic som manager. Vilket de för all del kanske hade haft med Rob Edwards också.

Ordet kanske är förmodligen varför Watford nu gör som de gör.