[dailymotionplay id=”x7nz63″ size=”large”]
Idag klockan 15:00 spelas en så kallad testimonial på Anfield mellan Liverpool och Everton för att hedra James Lee Duncan Carragher. Båda lagen ställer upp med bästa möjliga lag men ett antal Anfieldbekanta från förr kommer göra gästspel: Danny Murphy, Craig Bellamy, Robbie Fowler (?), Michael Owen (hrmm), Dietmar Hamann, Steve McManaman, Jamie Redknapp, Gary McAllister och Steven Warnock med flera är alla anmälda och för Everton finns möjligheten att ännu en gång se Duncan Ferguson leda anfallslinjen.
Carragher skrev ett proffskontrakt med Liverpool 1996 och strax efter nyår 1997 debuterade han för Liverpool i en Ligacupmatch mot Middlesbrough. Hans första match från start skedde på Anfield mot Aston Villa och Carragher gjorde mål i debuten.
Snart 14 år senare så har Jamie Carragher kontinuerligt utmärkt sig som en av Englands främsta och mest mångsidiga försvarare och som en ikon i Liverpools röda tröja. Hans meritlista är väldigt imponerande med 38 landskamper, 636 matcher i Liverpooltröjan, en Champions League-titel, två FA-cupsegrar och två Ligacupsegrar och en seger i UEFA-cupen. Och hans helhjärtade insatser för Liverpool fortsätter den här säsongen och förhoppningsvis många fler.
Engelsk fotboll är vad engelsk fotboll är tack vare spelare som Jamie Carragher. Det bör vi komma ihåg, inte minst idag kl 15:00.
Några röster om Jamie Carragher:
”Carra has been a magnificent servant for the club and he will go down as a true legend in the game. /…/ The biggest compliment I can pay Carra is that he could span every generation going back to Bill Shankly’s side of the Sixties. He could have played in the great Liverpool teams of the ‘60s, ‘70s or ‘80s. And what stands him apart is that he’s been a true ambassador not only for the club but also for our city.” – Phil Thompson, Liverpool 1971-1985
“He is a man who possesses what the French call a joie de vivre and appreciates where he is. Some people say they love football but I don’t think many people love football quite as much as Carra. Of all the players I managed, he is probably the most fanatical about the game. The most important aspect of his character, though, is that he’s a very loyal person. I could always rely on him in football and away from football.” – Gerard Houllier, fd manager för Liverpool
Daily Mail placerar Jamie Carragher i ett historiskt Liverpool-sammanhang av andra legender som spelat i klubben i 14 år eller mer:
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1308757/Jamie-Carragher-marks-14-years-Liverpool–does-rate-long-serving-greats.html
…………………………………………………
Jamie Carragher framstår i mina ögon som en hyfsat ödmjuk kille, vilket ju är uppfräschande i en Premier League-miljö där man knappast kan säga detsamma om så väldigt många. Han utstrålar en kärlek till fotbollen och en vilja att alltid bli bättre som är härlig att se – och han säger att den han skulle vilja sätta sig ner en dag med och prata fotboll med är framför allt Sir Alex Ferguson.
https://www.guardian.co.uk/football/2010/sep/04/jamie-carragher-liverpool-testimonial
Carragher konstaterar också beskt att det inte var Sir Alex Ferguson och Man Utd som “knocked Liverpool off their f-cking perch”, det var Graeme Souness som lyckades med det.
Ah, there’s that good old rivalry again!
…………………………………………………
England knäckte Bulgarien med 4-0 efter en strålande anfallsuppvisning av Jermaine Defoe och Wayne Rooney. Dags för ännu ett imponerande kvalspel följt av total implosion i kommande mästerskap?
Next up, på tisdag, Schweiz borta.
…………………………………………………
Angående de nya ”home grown”-reglerna, och att Premier League-lagen precis har lämnat in sina trupper för säsongen så gör Daily Mail en intressant genomgång av några spännande ungdomar som kan få visa upp sig under den här säsongen.
Två svenskar bland de 20, lite spännande ändå.
…………………………………………………
THE MAGNIFICENT SEVEN – “Förlorade talanger”
:::
Billy Kenny (Everton, Oldham)
När Billy Kenny, 19 år gammal, utsågs till “man of the match” i Premier Leagues första Merseyside-derby för Everton så blev han kallad ”Goodisons Gazza” av sin lagkamrat Peter Beardsley. Vilket skulle visa sig sällsynt passande. Jämförelsen var inte överdriven, Kenny var en oerhört skicklig mittfältare med ett väldigt väl utvecklat passningsspel. Hans kanske viktigaste egenskap var däremot en oräddhet. När den ökände Vinnie Jones gav honom ett sedvanligt tidigt tjuvnyp så gav han några minuter senare tillbaka. Men tyvärr visade sig jämförelsen med Gazza även stämma utanför planen. Kenny brände ut sig själv, fast långt tidigare.
Oförmögen att hantera sin framgång och berömmelse så blev vitt pulver vanligt förekommande i Kennys liv, dock inte enbart på fotbollsplanen. ”Some mornings I got home at four or five, had a couple of lines of cocaine, slept for an hour and then went to training”, i Kennys egna ord. Han sparkades först av Everton, och kort därefter av Oldham. Han spelade sin sista ligamatch när han var 22 år gammal. Men även om han bara spelade 17 matcher för Everton, så är han fortfarande med i vissa fans Everton-drömelva genom tiderna.
:::
Keith Gillespie (Man Utd, Newcastle, Blackburn, Wigan, Leicester, Sheffield Utd)
Det kan finnas många hinder för en lovande karriär, men ett av de mer bisarra måste vara en regel om antal utlänningar. 1995 var Gillespie den naturlige efterträdaren på Man Utds högerkant, han var redan någorlunda etablerad i Man Utds trupp, klart före en mindre prövad David Beckham. Efter ett strålande mål i ett toppmöte med Newcastle blev Kevin Keegan intresserad av att värva honom och när Alex Ferguson ville köpa Andy Cole från Newcastle så krävde Keegan Gillespie som en del av affären. Ferguson gick enbart med på förslaget på grund av sitt stora behov av engelska spelare; Gillespie är alltså nordirländare.
Regeln togs bort ett år senare, men för Gillespie var det för sent. Inte längre under Fergusons stränga övervakning så förlorade han kontrollen över sina laster, särskilt spelandet. Trots enstaka briljanta uppvisningar av sin talang så fördes hans karriär käpprätt nedåt. Naturligtvis kunde samma sak ha hänt om han blivit kvar i Man Utd. Alternativt så hade han nu varit gift med en Spice Girl.
:::
Robbie Fowler (Liverpool, Leeds, Man City, Liverpool, Cardiff…)
Han var stjärnan som brann intensivt men alldeles för kort tid, och som har levt på minnen från sin storhetstid sedan dess. Fowler kom från ingenstans vid mitten av 90-talet, och var en fräsch blandning av arrogans och talang. Under tre säsonger mellan 1994 och 1997 gjorde han över 30 mål varje säsong. Sedan dess har han aldrig nått upp till 20 mål. Hans kanske främsta säsong var 1995/96, under vilken han närmast terroriserade blivande mästarna Man Utd med fyra mål på två möten.
Många pekar på hans allvarliga korsbandsskada under 1997/98 som ett skäl till hans nedgång, men andra faktorer som Michael Owens framväxt bidrog inte heller. Och han hittade aldrig någon roll eller glädje under Gerard Houlliers regim. Framför allt var hans framgång kopplad till en kombination av ungdom och hunger, som båda visade sig finnas i ett begränsat utbud. Fowlers kanske finaste ögonblick kom när han gjorde två mål i en berömd 4-3-seger mot Newcastle i april 1996, det var fem dagar före hans 21:a födelsedag.
:::
Lee Sharpe (Torquay, Man Utd, Leeds, Bradford, Exeter, Grindavik)
Sharpe slog igenom som både oerhört lovande fotbollsspelare och som fotbolls-popikon i Man Utd strax efter att han värvats från Torquay 1988 för vad som då var en rekordsumma för en ungdomsspelare. Han var en oerhört talangfull vänsterytter som i början av 90-talet hade lyckats göra den positionen i Man Utds startelva till sin. En längre skada under 1992 höll honom borta från spel, och när han kom tillbaka var hans plats tagen av en ung Ryan Giggs.
Sharpe var den förste ”popidolen” i den nya fotbollskultur som under tidigt 90-tal växte fram i England och som följde på fotbollens ökade medialisering. Han förekom Giggs och låg flera år före David Beckham. Han blev i hög utsträckning en del av en kändiskultur som inte alla gånger sågs med blida ögon av manager Alex Ferguson. Särskilt var Ferguson orolig för att Sharpe skulle locka med sig främst Giggs in i kändiskulturens nedbrytande värld. Sharpe berättar om hur Ferguson en sen kväll kom till hans hus när han hade en fest, fann en inbjuden Giggs där och gav Sharpe en fruktansvärd hårtork. Sharpe menar att han då insåg att hans karriär för Man Utd inte skulle bli så långvarig som han trott. Så blev också fallet, även om hans skadebekymmer säkert också bidrog. 1996 såldes han, 25 år gammal, till Leeds och därifrån återhämtade hans karriär sig aldrig. Idag återfinns han i Englands kändiskarusell. I en annonskampanj i Londons tunnelbana för en kur mot flintskallighet presenteras han, tragiskt nog, som ”Of Celebrity Love Island Fame”.
:::
James Will (Arsenal, Dunfermline)
Att beskriva en skotsk spelare som bäst i världen kan framstå som ett rätt märkligt företag. Men under U17-VM 1989 så var Will bäst i sin årsgrupp, han vann Guldbollen för sina prestationer i det skotska målet efter att de förlorat finalen mot Saudiarabien. Det är inte vilka som helst som vinner det priset – bland senare vinnare finner vi såväl Fabregas som Anderson. Och då Will redan tillhörde Arsenal så såg hans framtid säkrad ut. Men efter fem säsonger utan en enda match för förstalaget flyttade han till Dunfermline, där han ett år senare och efter ett fåtal matcher valde att sluta med fotbollen då han ansåg sig vara trött på fotbollen. Idag arbetar Will som polis i sin hemby Turriff.
:::
Wayne Harrison (Oldham, Liverpool)
Harrison kan mycket väl vara den ende idrottsmannen som vid karriärens slut haft fler operationer än år fyllda. 22 år gammal hade han redan hunnit med 23 operationer. Han var världens dyraste tonåring när Liverpool värvade honom från Oldham 1985 för £250k. 17 år gammal hade han bara gjort fem a-lagsmatcher men han hade slaktat Liverpool i ett FA Youth Cup-möte på Anfield som Oldham vann med 4-0. Ryktet om hans talang nådde Joe Fagans öron, Liverpools manager vid tiden, ”You hear reports about a special player perhaps once in 20 years. That’s why we bought him.”
Värvningen togs upp på nyheterna, men därefter handlade rubrikerna enbart om skador. Harrisons närmast bisarra skade- och olycksbenägenhet inleddes när han ramlade genom ett växthus och nästan dog av blodsförlusten och under de därpå följande åren skadade han i stort sett varenda del av kroppen. Till slut, i maj 1990, drog han på sig en korsbandsskada och tvingades avsluta sin karriär utan att ha spelat en enda a-lagsmatch för Liverpool. Hans kropp var så sargad att när han 1992 gavs en testimonial så kunde han inte ens delta för en kameo-uppvisning på planen.
:::
Michael Owen (Liverpool, Real Madrid, Newcastle, Man Utd)
Owen slog igenom med dunder och brak under säsongen 1997/98 när han under sin debutsäsong slutade på delad förstaplats i Premier Leagues skytteliga. Senare under sommaren fick han sitt absoluta genombrott på den internationella scenen med ett fantastiskt mål mot Argentina i VM. Han var bara 18 år gammal och spåddes en lysande framtid som Englands framtida anfallsstjärna i många år framåt.
Skador försvårade för Owen under de följande säsongerna även om han fortfarande var en mycket effektiv målskytt för Liverpool. Liverpool visade sig oförmögna att på allvar utmana Man Utd och Arsenal om ligatiteln och när Gerard Houllier till slut fick sparken efter säsongen 2004/05 så ansåg Owen att han var tvungen att byta klubb för att ha en ordentlig chans att vinna titlar.
Klubbvalet, ett notoriskt instabilt Real Madrid, i en helt annan fotbollsmiljö än den han växt upp med, framstår som klart märkligt. Att han inte skulle få en central roll i en klubb där Raúl, uppfostrad i klubben spelade i samma position var självklart. Efter två år av skador och bänknötande återvänder Owen till England, till ett minst lika instabilt Newcastle. Ännu ett märkligt klubbval i en karriär som i slutänden inte nådde upp till dess löfte, till stor del på grund av ett par märkliga karriärbeslut och klubbval. Owens övergång till Man Utd är en chans att på karriärens höst återvinna i alla fall något av vad dess vår utlovade.
…………………………………………………
Det här med ”Magnificent Seven” är inte tänkt som en rankinglista, inte heller är det tänkt som en uttömmande lista. Det råkar vara sju exempel eller berättelser som jag av något skäl tycker är intressanta och som kompletterar varandra på ett särskilt tema.
Min tanke är att också ha det som ett återkommande inslag. Vad tycker ni?
Har ni fler exempel på ”förlorade talanger” så vore det förskräckligt intressant att läsa om dem i kommentarsfältet.
…………………………………………………
Bland nyheterna märks att Liverpools gamle manager, Gerard Houllier, sägs vara väldigt nära jobbet som ny Aston Villa-manager.
Andra personer som nämns frekvent i sammanhanget är Alan Curbishley och Sven-Göran Eriksson (of course).
Wolves nyförvärv Stephen Hunt är tillbaka till full träning och förväntas kunna debutera för klubben i oktober.
Arsenal sägs vara beredda att försöka värva det japanska underbarnet Ryo Miyaichi, som imponerade under förra årets U17-VM.
Rio Ferdinand och Anderson är nu tillbaka från sina respektive skador – for the moment. Båda spelade för Man Utd Reserves mot Oldham.
Benjani beklagar vad han upplever som ”bristen på förtroende” bland spelare och ledare i Man City.
…………………………………………………
The Guardians David Lacey i en alldeles lysande bloggartikel om kontrakt, relationen mellan klubb och spelare och makten på spelarmarknaden.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/sep/03/javier-mascherano-freedom-of-contract
…………………………………………………
Speluppehåll i både Premier League och The Championship den här helgen på grund av landslagsuppehållet, naturligtvis.
Men fulla omgångar av såväl League 1 som League 2.
Följande matcher är tillgängliga via TV/stream:
13:15 – (L1) MK Dons vs Hartlepool
16:00 – (L1) Southampton vs Rochdale
18:15 – (BS) Grimsby vs Luton
…………………………………………………
Hejdlöst stjälande till den här bloggen. Rob Smyth, gotta love the guy!
…………………………………………………
Fet granskning av Man Utds ekonomi och ägarsituation i morgondagens gästblogg.
Gör inte som Glazers…
…Be Champions!!