Vi går långt tillbaka i tiden då bloggen ska handla om mannen som tog Arsenal från ett bottenlag, som aldrig i deras då drygt fyrtioåriga historia hade vunnit någonting, till Englands och kanske världens bästa klubblag på några år (även om det naturligtvis är stört omöjligt, som Strömberg säger, att jämföra), som ligger bakom massor av saker som nu anses självklara i fotbollen såsom till exempel tröjnummer och som dessutom är en legendarisk manager även i Huddersfield Town.
Herbert Chapman var manager i Huddersfield mellan 1920 och 1925 och Arsenal mellan 1925 och fram till sin död 1934 där han vann två ligatitlar med båda klubbarna och låg mer eller mindre bakom tre till.
Chapman ses som den förste stora managern i engelsk fotboll och också den förste som ägnade sig riktigt noga åt taktik och hur han skulle formera laget på bästa sett, vilket utvecklade både spelet och tränarens roll. Vid denna tid hade styrelsen i klubbarna en väldigt stor makt även hur laget skulle spela, men det ville Chapman få bort och lyckades åtminstone i sina klubbar med detta.
I fotbollens begynnelse hade managerns roll inte alls funnits på samma sett som den gör nu och när den väl kom var det ändå inget som publiken var så jätteintresserade av, innan Chapman. Han blev kanske den största stjärnan i engelsk fotboll under 20 och 30- talet.
…………………………………………………
CHAPMANS TIDIGA LIV
Chapman föddes 1878 i byn Kiveton Park utanför Sheffield 1878 och var (föga fårvånande) son till en gruvarbetare. Han kom från en riktig sportfamilj med hela tio bröder där lillebror Harry Chapman ses som en legend i Sheffield Wednesday där han vann två ligatitlar och en FA-cuptitel (han blev utsedd till ”man of the match” i finalen mot Everton 1907, vad man kan hitta på internet!). Två andra syskon, Tom och Matthew, var verksamma både på och utanför plan i Grimsby Town.
Chapman egen spelarkarriär blev inte lika lyckosam som tränarkarriären. Han spelade runt i många klubbar och studerade eller jobbade med gruvteknik samtidigt. Några var Northhampton, Notts County, Swindon och faktiskt även Tottenham.
Hans tränarkarriär började i Northampton redan 1907. Efter några år där drog han vidare till Leeds City (föregångaren till United). Han hade fyra relativt lyckosamma år i Yorkshireklubben där fjärdeplats i andra ligan var det bästa resultatet, 1915 gick dock England med i kriget som pågick på kontinenten och fotbollen fick stå åt sidan. Efter första världskriget så kom det fram att Leeds hade betalat ut regelvidriga löner till gästspelare, vilket gjorde att Leeds City 1919 upplöstest helt och hållet, enter Leeds United AFC (hur det blev till exakt, är en annan historia). Chapman blev också avstängd men sa sig vara helt oskyldig, och till slut gav förbundet med sig.
…………………………………………………
TIDEN I HUDDERSFIELD
han kom till det nuvarande League 1-laget och den då bara tolv år gamla klubben i september 1920 och här började verkligen Chapmans karriär ta fart. Inom tre-fyra år hade han gjort “The Terriers” till Englands bästa lag. Huddersfield var de första att vinna engelska ligan “three-in-a-row” och de är, tillsammans med Arsenal, Liverpool och Manchester United (två gånger), en av bara fyra engelska klubbar som lyckats med den bedriften. Chapman var manager vid de två av de tre ligasegrarna, 1924 och 25.
Dessvärre var faktan om själva laget under dessa glory days of Huddersfield ganska så dålig, men jag kommer gå in närmare på hur de spelade lite längre ner. Stjärnorna var bland annat kaptenen och Chapmans “utsträckta hand” Cleff Stephenson och spelarna Ray Goodall, Alex Jackson, Bob Kelly och Tom Wilson kommer precis som Chapman alltid vara legender i Yorkshireklubben.
…………………………………………………
ARSENAL
Hans avhopp från Huddersfield sommaren 1925 var väldigt överaskande. Arsenal hade vid denna tid bara varit ett förstaligalag i sex säsonger, och var mest känt för att de hade den kontroversiella politikern och affärsmannen Sir Henry Norris som ägare (han lyckades övertala förbundet om att få Arsenal uppflyttad trots att man slutade femma i andraligan några år tidigare).
Det tog dock inte länge innan Chapman fick ordning på laget. Redan första säsongen slutade man tvåa, efter just Huddersfield. Säsongen efter gick man till klubbens första FA-cupfinal genom tiderna, men då (som nu) fälldes de röda kanonjärerna av en dålig målvakt. Burväktaren Dan Lewis blev Englands mest hatade man med en jättetavla i slutskedet mot walesiska Cardiff (det är hittils den enda gången FA-cupen vunnits av ett icke-engelskt lag och walesarna var nog minst sagt skadeglada).
Tre år senare skulle dock Chapman och Arsenal få sin revansch och tillika första pokal någonsin när en kamp mot , än en gång, Huddersfield vanns med 2-0. Detta var början på Arsenals första storhetstid, och slutet på The Terriers dito som sen dess inte vunnit någon titel överhuvudtaget. Arsenals två mål gjordes av Cliff Bastin och Jack Lambert och i avdelning totalt oviktigt vetande flög en “Graf Zeppelin” över Wembley när matchen skulle starta.
Chapman var tillskillnad från nuvarande managern Arsene Wenger ingen som höll hårt i pengarna man hade, utan snarare tvärtom gjorde en del på den tiden väldigt stora köp. Med Norris plånbok i ryggen köptes anfallaren David Jack för en då världsrekordsumma om 10,890 pund från Bolton. Jack, Ted Drake och Clifford “Cliff” Bastin (som för övrigt har en läktare uppkallad efter sig på St. James Park i Exeter) stod för de flesta av målen under Chapman-eran. Bastin var fram till 1997, då Ian Wright “just done it”, Arsenals bästa målskytt genom tiderna med sina 178 baljor; ett Thierry Henry-mål i Prag för fem år sedan puttade sedan ner Bastin till bronsplats. Alex James från Preston var en annan stor värvning som kostade runt £9,000 – han styrde på mittfältet med ungefär samma roll som Cesc Fabregas har i dagens Arsenal.
Ted Drake är den spelare som gjort flest mål i en och samma match genom tiderna för Arsenal, sju stycken på Villa Park i en match som slutade 7-1 1934. Drake var även en framgångsrik tränare efter karriären och är tillsammans med Jose Mourinho och Carlo Ancelotti en av bara tre managers som vunnit ligan med Chelsea. Joe Hulme var en kvick ytter, Jack Lambert en centertyp, Tom Parker var en defensivt jobbande kapten, Eddie Hapgood vänsterback, George Male högerback (han var även kvar i Arsenal med olika sysslor fram till 80-talet) och Herbert Roberts var kanske fotbollens första moderna mittback (mer om det lite längre ner).
Efter att ha gått igenom nästan hela startelvan får jag ju också säga vad de presterade under Chapman. 1931 vann Arsenal äntligen sin första ligatitel. Det var inte bara Arsenals första ligatitel, utan även hela Londons första. Den stora utmanaren var Aston Villa som utklassade Arsenal med 5-1 i “seriefinalen” på våren det året, men som ändå inte kom ikapp. Året efter kom Arsenal tvåa efter Everton (som också var väldigt framgångsrika under denna period) i ligan, och förlorade även FA-cupfinalen mot Newcastle med 2-1.
Chapman ändrade en del utanför plan för att göra Arsenal till en mer “speciell” förening under dessa år. Dräkterna vid denna tid var tagna från Nottingham Forests kit, alltså en helröd tröja med vita byxor, en tröjfärg som flera andra lag hade. Efter Chapmans förslag så “målade” Arsenals ledning 1932 till vita ärmar till den röda dräkten. Även om tröjan under de senaste åren vid några tillfällen har sett lite annorlunda ut är detta “Arsenals dräkt”, och just i år är den ju helt perfekt retro!!
Chapman fick även året efter äntligen igenom sin önskan att byta namnet på Highburys närmaste tunnelbanestation från Gillespie Road till Arsenal tube station. Det är fortfarande uppe till diskussion eftersom det inte finns något område som heter bara Arsenal och klubben har sedan 1913 hörit hemma på Highbury Hill i stadsdelen Islington, och är den enda t-banestationen i London som enbart syftar på ett fotbollslag.
Chapman var även en av de ledande i frågan om att bygga Highburys West och East Stand, ändrade klubbmärket och satte upp en klocka på Higburys södra läktare för att publiken skulle veta hur mycket det var kvar av matchen, och som senare blev något av en symbol för Highbury eftersom det var samma klocka som satt där även när Arsenal tog farväl av arenan 2006. Även om nog nästan alla föreningar i åtminstone Europa har en tidvisare nu var detta också nytt inom fotbollen då att ha på sin hemmaplan. Läktaren där klockan satt fick snabbt smeknamnet Clock End.
Om det var för alla dessa förändringar runt om klubben, eller bara för att laget var bra, i vilket fall som helst vann Gunners ligan igen 1933. Man stormade även fram när halva säsongen var spelad 1933/34, då det hände.
I Januari 1934 så åkte Chapman till Guildford, med en lättare förkylning, för att som så ofta titta på Arsenal framgångsrika reservlag. Han underskattade förkylningen, och tre dar senare avled han med en lunginflammation.
…………………………………………………
WM-FORMATIONEN OCH VAD CHAPMAN HAR BETYTT FÖR FOTBOLLEN
Efter den plötsliga och tragiska döden gjorde styrelsen på Highbury House det enda rätta, med andra ord ingenting. Direktören George Allison och Chapmans tidigare högra hand Tom Whittaker tog över som huvudtränare och med exakt samma system och anda som Chapman haft behöll Arsenal ligaledningen 1934 och vann även serien 1935 och 1938.
Vad var då systemet och andan? Jo, andan handlade bland annat om att ha ledartyper i laget. Chapman gav lagkaptenen ett stort ansvar för att leda laget och lät spelarna både i Leeds, Huddersfield och Arsenal delta i diskussioner hur de skulle spela och tog en gång i veckan ut hela laget på golfrundor för att prata om hans taktik och vad spelarna tyckte om det. Han ville att alla skulle få sin röst hörd och säga någonting om taktiken, för att bygga en stark laganda och sammanhållning. Inför varje match sa han också till den enskilde spelaren exakt vad han skulle göra.
Taktiken som gjorde Arsenal framgångsrikt var den numera lite halvt mytomspunna WM-formationen, som idag nog skulle skrivas som ett 3-4-3 eller 3-2-5 system. Huddersfield hade en liknande taktik, om än inte på pricken samma. Det var en mer defensiv taktik än de som användes tidigare och under den här tiden myntades uttrycket Lucky, Lucky Arsenal, som under årens lopp utvecklade sig till Boring, Boring Arsenal. En nidbild som Arsenal, inte helt utan anledning förvisso, fick leva med i 70 år fram till den fransk-holländska revolutionen i slutet av 1990-talet.
Fast egentligen var inte “Herbies” Gunners så defensivt som en del andra upplagor varit, man gjorde även massor av mål. Den defensiva aspekten i det var att man flyttade ner “the centrehalf” till backlinjen. Han skulle ha hand om offsidefällor och motståndaren stora målskytt/center, så man kunde vinna tillbaka bollen så snabbt som möjligt kontra och börja anfalla. Det var helt nytt i fotbollen (inte heller offsideregeln hade funnits särskilt länge) och den förste moderna mittbacken och till viss del backlinjen var skapad.
Chapman ville även anfalla centralt istället för bara kanterna med inlägg som var fallet tidigare i England, och hade därför fyra spelare centralt som skulle transportera bollarna framåt. Han ville också att reservlaget och ungdomslaget skulle spela precis som A-laget, en filosofi som Liverpool använde sig av under 60-, 70- och 80-talen och som även dagens Arsenal och flera andra klubbar använder sig av. Chapman gjorde både på gott och ont fotbollen lite mer defensiv, och WM-taktiken började senare sprida sig över kanalen.
Vad hade han för betydelse för engelsk fotboll i övrigt? Jo, han ville ha numrerade tröjor för att publiken skulle veta vilka det var de tittade på. Numera anses ju tröjnummer som något av de allra heligaste inom sporten, och det blir ju ramaskri så fort en spelare tar “fel” nummer (lex Gallas) eller ett alldeles för högt nummer.
Chapman ville även spela europeiska cupmatcher och försökte så gott han kunde hänga med på vad som hände på andra sidan kanalen. Ungefär 20 år senare fick ju Sir Matt Busby igenom förslaget om att engelska lag skulle få spela i Europa, och tog bland annat Man United till en Europacup-titel.
Han var även noga med spelarnas fysik och var lite banbrytande där också med både det och nya träningsmetoder och fysioterapueter. Bland annat skrev Eddie Hapgood i sin självbiografi när Chapman sett honom som ungdom: “Well young man, do you smoke or drink? Rather startled, I said, “no sir”. “Good”, he answered, “would you like to sign for Arsenal?”
Det fanns och finns en byst av Chapman i Highburys marmorhall som brukade stå öppen vid matchdag (eller den gjorde i alla fall det den gången jag var där).
Här är den enda videon som jag hittade som fanns med Chapman medverkande, när han introducerar laget:
Här var en Nikereklam för Arsenal där man även hör Wenger säga några ord om Chapman i början:
[youtubeplay id=”M4-gr6CI_7A” size=”large”]
Arsenal har genom historien haft ett par jämförbara managers (vilket inte riktigt Huddersfield haft än). Bertie Mee och, framförallt, George Graham är tränare som tagit upp oss i toppen igen efter några tyngre år och nått framgång. Dock är det nog, om man tittar både på titlar och på vad han betytt för klubben, Arsene Wenger som är den som står närmast Chapman – med en total ändring av taktiken eller “filosofin” och lika banbrytande med nya metoder för att hålla spelarna friska samt en drivande vilja i byggena av Emirates Stadium (där ser nog inte alla det som bara gott) och träningsanläggningen London Colney.
Men klart är i alla fall att Arsenal och brittisk fotboll, och kanske fotbollen överhuvudtaget, hade inte sett likadan ut utan Herbert Chapman.
Tack för mig!!
…………………………………………………
Tack Johan, för en väldigt bra gästblogg om Herbert Chapman!
Fler som vill gästblogga om andra stora kända managers, andra personer eller klubbar inom engelsk fotboll, eller om ett särskilt ämne som intresserar er, behöver bara maila mig era idéer och förslag. Ju fler desto bättre. Den som vill gräva vidare i legenden om Herbert Chapman, och om managerrollens utveckling i engelsk fotboll i stort, kan titta på den första delen av The Guardians Barney Ronays videoserie “The Manager”.
Peter