Citatet, från Jamie Carragher, fick rätt stor spridning i engelsk fotbollspress i samband med helgens testimonial till hans ära. Media gjorde naturligtvis en grej av det där med Ferguson, även om den brutala sågningen av en av Liverpools gamla spelarlegender nog borde väckt mer uppmärksamhet.
Själv hade jag mest en känsla av att slutsatsen var alldeles för banal. Att skylla en hel fotbollsdynastis undergång på en enda person gav mig en bestämd känsla av att göra det alldeles för lätt för sig.
Det fick mig att fundera på den större frågan: På vad beror egentligen en fotbollsklubbs långsiktiga framgång och misslyckande?
Det är den frågan som den här bloggen försöker gräva djupare i.
Tidigare bloggar har angripit i princip samma fråga utifrån ett ekonomiskt perspektiv, det vill säga hur mycket resurser en klubb har tillgång till. Den här bloggen angriper istället frågan utifrån ett organisatoriskt perspektiv, med andra ord hur en klubb samordnar och använder sina resurser.
En i mina ögon väldigt viktig organisatorisk aspekt, som jag därför väljer att koncentrera mig på, är hur en fotbollsklubb tillsätter managers och vilken roll man ger denne i klubben.
…………………………………………………
MANAGERTILLSÄTTNINGENS TVÅ STORA BESLUT
När en fotbollsklubb tillsätter en manager så står den inför två centrala beslutssituationer:
Dels måste man bestämma sig för om man ska rekrytera managern internt eller externt. Med andra ord, om man befordrar någon inifrån klubben eller om man ska ge sig ut på marknaden i jakt på managerkompetens. En fördel med interna rekryteringar är att de ”kan klubben” samtidigt som marknaden naturligtvis erbjuder ett större urval av kompetens.
Dels måste man bestämma sig för vilken roll och vilket befogande man ska ge denne manager i klubben – skapar man en autokrati eller en byråkrati? Det vill säga, tillsätter man managern som enväldig autokrat i sportsliga frågor, endast i ekonomiska frågor underordnad ägaren, eller som en del utav en byråkratisk maktfördelning inom vilken också sportsliga beslut fattas?
Utifrån dessa två beslutssituationer växer det fram fyra generella strategier som en fotbollsklubb kan tillämpa vid managertillsättningar:
1) Den externa autokrat-strategin
När tillsättningen av managern sker externt och man ger denne fullständiga och enväldiga befogenheter.
2) Den interna autokrat-strategin
När tillsättningen av managern sker inom klubben samtidigt som denne behåller full befogenhet över sportsliga frågor.
3) Den interna byråkrati-strategin
När tillsättningen av managern sker internt och denne är en del utav ett byråkratiskt maktfördelningssystem.
4) Den externa byråkrati-strategin
När tillsättningen av managern sker genom extern rekrytering och denne är underordnad ett byråkratiskt maktfördelningssystem.
Det är alltså den här bloggens tes (eller teori) att en fotbollsklubbs långsiktiga framgång och misslyckande åtminstone delvis beror på vilken av dessa fyra strategier för managertillsättningar den väljer.
Låt oss belysa denna teori med några exempel från historia och nutid.
…………………………………………………
”EXTERN AUTOKRATI”
Flertalet av de stora engelska fotbollsdynastierna har grundlagts med en strategi för managertillsättning baserad på extern autokrati. Det är ett återkommande mönster ända från Herbert Chapman i Arsenal (1925-1934), Matt Busby i Man Utd (1945-1969), Bill Shankly i Liverpool (1959-1974), Brian Clough i Nottingham (1975-1993), Alex Ferguson i Man Utd (1986-) fram till Arsene Wenger i Arsenal (1996-).
I samtliga dessa fall har managern rekryterats eller handplockats utifrån, haft en väldigt tydlig vision av vad han vill åstadkomma och en stark drivkraft att genomföra det. Gemensamt är också att de har fått, eller i vissa fall behövt kräva att få (inte minst Shankly i Liverpool), full kontroll och befogenhet av respektive klubbs ägare och styrelse. De har därefter lett sina klubbar under flera år som en form av goda despoter.
Det som särskiljer denna strategi är att den inte bara har visat sig makalöst framgångsrik, den har också visat sig leda till väldigt långlivad framgång – i flera fall över ett eller flera decennier. Man kan hävda att Brian Clough här var något av ett undantag, men han var också satt under rejäl konkurrens av en samtida dynasti; på samma sätt som Arsene Wenger har varit med sitt moderna Arsenal.
…………………………………………………
”INTERN AUTOKRATI”
Genom den engelska fotbollshistorien hittar vi också ett antal exempel på den andra strategin för managertillsättning – intern autokrati, där man alltså valt att rekrytera en manager inom klubben. Arsenal prövade, med viss framgång, denna efter Chapmans bortgång 1934. Men de tre försök som står ut är huvudsakligen Bill Nicholson i Tottenham (1958-1974), Don Revie i Leeds (1961-1974) och Bob Paisley i Liverpool (1974-1983). Man bör också nämna Alan Curbishley i Charlton (1991-2006) i detta sammanhang.
Även denna strategi visar sig i huvudsak framgångsrik, fast till skillnad från fallet med extern autokrati så visar sig framgången vara både mer sporadisk och mer kortlivad. Bob Paisleys tid i Liverpool utgör däremot i det avseendet ett visst undantag. Det ska däremot sägas, utan att för den delen förringa Paisleys insats, att många anser Shankly vara den huvudsakliga arkitekten bakom den framgång som följde på hans överraskande avgång 1974.
…………………………………………………
”INTERN BYRÅKRATI”
En mer ovanlig strategi är att rekrytera managers internt in i en befintlig byråkratisk struktur med delad ledning i sportsliga frågor. Vanligtvis genom att bredvid managern etablera en position som sportchef, ’director of football’ eller liknande. Håller vi oss till senare tid så har inte minst Newcastle praktiserat denna metod, bland annat kan dess nuvarande manager Chris Hughton sägas vara tillsatt på detta vis, men också med Alan Shearer och innan honom Kevin Keegan. Chelsea, under 1990-talets andra halva, tillsatte ett par managers med denna metod och om Aston Villa skulle behålla Kevin MacDonald (osannolikt) så vore också han ett exempel på denna strategi. Liverpool under 1980-talet kan också sägas i praktiken ha tillämpat denna strategi.
Generellt sett är strategin som vanligast i mindre klubbar utan resurser att rekrytera en manager utifrån. Det är en strategi som sällan har någon större framgång och definitivt ingen mer långvarig framgång. Skälet är vanligtvis att managern har en alldeles för svag ställning i klubben gentemot klubbens ämbetsmannastruktur, alternativt så blir rollerna alltför sammanblandade. Ett resultat av detta har inte sällan visat sig vara interna fraktioner och förekomsten av så kallad ”player power”.
…………………………………………………
”EXTERN BYRÅKRATI”
Den överlägset vanligaste strategin för managertillsättning är däremot extern byråkrati, med andra ord när man luftlandsätter en manager utifrån och ger denne i uppgift att arbeta i samverkan med en redan befintlig sportslig byråkrati (inte sällan i form av delat ledarskap mellan managern och en sportchef eller ’director of football’). Bland Englands större klubbar har under senare år Chelsea, Liverpool, Aston Villa, Tottenham (Redknapp är möjligen en form av extern autokrati, time will tell) och Man City utmärkt sig med denna strategi – men den är oerhört vanlig också längre ner i seriesystemet.
Framgången med denna strategi är delad. Den kan sägas misslyckas lika ofta som den lyckas. När den lyckas så är det inte sällan tack vare tillgång till överlägsna resurser jämfört med sina närmaste konkurrenter, både Chelsea och Tottenham kan sägas vara exempel på det. Klubbar som Aston Villa och Liverpool har under de senaste två åren haft varierad framgång med detta koncept.
Tydligt är också att även när strategin kan anses vara framgångsrik, så är det i samtliga fall tämligen kortvarig framgång som uppnås. Ingen av Englands större och långvariga fotbollsdynastier har varit baserad på en ”extern byråkrati”-strategi för managertillsättning. Klubbar som uppnår framgång med denna strategi brinner vanligtvis i något eller några år för att sedan falna ut antingen helt eller i väntan på nästa framgångsrika manager.
…………………………………………………
FOTBOLLSKLUBBARNAS STRATEGISKA STIGBUNDENHET
Att jag går igenom de fyra strategierna i den ordning jag gör är inte någon tillfällighet. Om vi analyserar Englands stora fotbollsdynastier genom historien så ser vi nämligen hur de i samtliga fall stegvis och i tur och ordning rör sig genom dessa strategier. I några fall ser vi också hur en klubb lyckas skapa en ny dynasti genom att ”gå tillbaka till gå”, alltså inleda en ny strategisk livscykel genom ”extern autokrati”.
Några exempel får belysa:
:::
Man Utds första stora dynasti inleddes 1945 när Matt Busby rekryterades externt. Han krävde och fick enväldiga befogenheter och ledde klubben genom sorg och framgång i nära nog 25 år. Vid Busbys avgång gjordes ett försök att föra hans arv vidare genom att ersätta honom med en intern förmåga, Wilf McGuinness. Han misslyckades med att föra Busbys arv vidare, och lyckades inte förnya en åldrande och mätt spelartrupp vare sig fysiskt eller mentalt.
Under 1970- och 80-talen följde så fyra olika managers som var och en misslyckades med att återföra Man Utd till dess tidigare storhet. Klubben befann sig stadigt som en ”extern byråkrati”, där den långsiktiga ledningen av klubben i praktiken sköttes av dess styrelse. Till sist, 1986, fann man ännu en gång ett stycke skotsk magi.
:::
Den dynasti som Don Revie skapade med Leeds inleddes istället som en intern autokrati. Han ledde klubben med stor framgång under drygt 13 år och skapade en oerhört familjär känsla med en tätt knuten grupp spelare. Det skapades en väldigt tydlig kultur för ”hur saker skulle gå till”. När Revie avgick valde Leeds styrelse att rekrytera vad som åtminstone på förhand måste betraktas som en inspirerad tanke: Brian Clough.
Men Cloughs nya idéer togs inte väl emot av en så pass framgångsrik spelartrupp och han fick lämna redan efter 44 dagar. Episoden visade sig också vara början på slutet för Leeds dynasti, som sedan dess har avsatt 21 managers (varav sex ställföreträdande) på 34 år, ingen utan att vara i närheten av Revies resultat, fram till dess att Simon Grayson tillsattes runt jul 2008.
:::
Liverpools storhetstid påminner mycket om Man Utds. Deras motsvarighet till Busby var Shankly som, efter viss konflikt, tillsattes med samma grad av befogenhet som en gång Busby. Under Shanklys framgångsrika tid lades grunden för det som skulle komma att kallas Liverpools ”boot room”, som utöver att vara ett faktiskt rum också var ett samlingsuttryck för deras väldigt skickliga ledarstab. Från detta ”boot room” rekryterades därefter Shanklys efterträdare – Bob Paisley, Joe Fagan, Kenny Dalglish, Graeme Souness och därefter Roy Evans.
Detta ansågs vara ”The Liverpool Way” och var inledningsvis en mycket framgångsrik strategi. Men omsider så förändrades klubbens omvärld, men inte klubbkulturen med den och i och med 1990-talet så klarade inte Liverpool längre av att upprätthålla sin dominans. Souness har i intervjuer rannsakat sig själv och sagt att han försökte ”förändra för mycket för snabbt”, men i det kan man också utläsa en ovilja till förändring i klubben och bland spelarna. Man hade då arbetat helt enligt ”The Liverpool Way” i drygt 30 år, behovet av externa influenser och nytänkande var förmodligen stort. Efter Evans övergav man detta koncept för vad som, med Houllier och Benitez, är att betrakta som managertillsättningar i enlighet med ”extern byråkrati”-strategin, med viss intern konflikt som följd.
:::
Så nej, jag skulle säga att Jamie Carragher var fel ute när han skyllde Liverpools hela fall på Graeme Souness. Souness var personen vid rodret när det inträffade, men rötterna till problemet sträcker sig längre bak i tiden än så och är mer att betrakta som en produkt av organisatorisk stagnation.
Men vad beror detta på? Om en viss strategi för managertillsättning är framgångsrik, varför i så fall förändra principerna för denna tillsättning? I samtliga fall ovan ser vi en förändring från extern till intern rekrytering, men med, sett ur lite olika tidsperspektiv, negativa resultat.
Därför att man, mest sannolikt, vill bevara vad som är snarare än att skapa för framtiden. Priset för framgång är ofta en form av organisatorisk arrogans och liknöjdhet, en form av Groupthink och likriktning där man systematiskt underskattar betydelsen av förändringar i omvärlden och ihärdar i det ”rätta” med den egna organisationens metoder.
:::
Varje strategi för managertillsättningar kommer med sina respektive fördelar och ”kostnader”. Utan tvekan är däremot att den strategi som skänkt störst framgång till engelska fotbollsklubbar är ”extern autokrati”. Det betyder inte att den alltid är framgångsrik. När den misslyckas är det vanligtvis för att klubben och managern rent kulturellt inte passar särskilt väl ihop. Det för tanken i riktningen att för en sådan strategi är inte nödvändigtvis en managers erfarenhet och formella kompetens den viktiga egenskapen, utan snarare dennes vision, passion och karaktär. När strategin misslyckas är det lätt att tänka sig att klubbstyrelsen helt enkelt misslyckats med, eller bortsett från, denna kulturella ”due diligence”. En risk med varje autokratisk strategi är naturligtvis också att det skapar ett väldigt personberoende och som gör en fotbollsklubb väldigt sårbar när denne person lämnar den.
…………………………………………………
SÅ VARFÖR TILLÄMPAR INTE ALLA ”EXTERN AUTOKRATI”?
Så, om nu ”extern autokrati” är den vanligtvis mest framgångsrika strategin för tillsättning av managers, hur kommer det sig att den ändå är så pass ovanlig?
För det första lär det vara en fråga om organisatorisk kontroll. Ägare och ledning är inte alltid, kanske till och med sällan, villiga att släppa så mycket operativ kontroll som en ”extern autokrat”-strategi förutsätter. Det är en strategi som förutsätter goda personrelationer och stort förtroende för att ha en realistisk utsikt att lyckas.
För det andra ställer den stora krav på långsiktighet. Dessvärre förekommer ett stort tryck på fotbollsklubbar att leverera resultat på kort sikt, vilket gör att ett mer långsiktigt perspektiv ofta får stå åt sidan när en klubbstyrelse utvärderar sina alternativ. På samma sätt är det inte alltid som managern själv är intresserad av ett långsiktigt projekt. José Mourinho till exempel har gjort en karriär av ytterst temporära anställningar. Likaså kan man skönja ett sådant mönster hos Martin O’Neill.
För det tredje råder det naturligtvis ett begränsat urval. Det finns inte så många managers som har den vidsyntheten, den breda kompetensen och den drivkraften att framgångsrikt realisera en sådan strategi över en längre tid, något som dessutom ställer krav på en öppenhet för nya intryck. På samma sätt finns det ett begränsat urval av klubbar som uttalat arbetar med en sådan filosofi för vilka managerpositionen är ledig.
Samtliga dessa tre begränsningar för en ”extern autokrat”-strategi för managertillsättningar har sannolikt blivit ännu tydligare med den nya typ av fotbollskapitalister som tagit över ägarskapet av engelska klubbar.
…………………………………………………
KLUBBRELEVANTA DISKUSSIONSPUNKTER
Förhoppningsvis lyckas bloggen förmedla den praktiska betydelsen för en fotbollsklubb av dessa rekryteringsstrategier.
För att konkretisera ytterligare, och med en titt på framtiden så försöker jag utifrån bloggens resonemang hitta några centrala frågeställningar för ett antal engelska klubbar.
Jag fokuserar på toppklubbarna, men tar även med ett par ”mindre” klubbar som går att se som representiva för klubbar i liknande situationer och tabellägen.
# Arsenal. Arsene Wenger är ett strålande exempel på en lyckad “extern autokrati”-rekrytering. Men har klubben fastnat i etablerade tänkesätt, och är det över huvud taget möjligt att ersätta Wenger och samtidigt behålla klubbens filosofi och ideologi?
# Chelsea. José Mourinho var en väldigt karismatisk manager, men Carlo Ancelotti är sannolikt den för Chelsea viktigaste managern under deras tid med Roman om klubben vill förbli framgångsrika under en längre tid. Kommer han lyckas formulera en mer långsiktig managerroll på Stamford Bridge som håller också efter att han själv lämnar klubben?
# Liverpool. En klubb i jakt på sig själv och sin själ som jag ser det, kan Liverpool hitta sin ”Sir Alex Ferguson to knock Man Utd off their fucking perch” och vem skulle i så fall det kunna vara?
# Man City. Att Mark Hughes inte helt eller alls kontrollerade Man Citys värvningar är känt, och det är tveksamt i vilken utsträckning Roberto Mancini gör det. Kan Mancini karva ut en tydlig, kraftfull och långsiktig managerroll åt sig själv (och sina efterträdare) under aktuell ägarregim? – eller blir det ”slit och släng”?
# Man Utd. Sir Alex Fergusons pensionering närmar sig obevekligt, bör inte klubbens erfarenhet av Busby-erans slut tala emot eventuella försök att ersätta honom med interna kandidater?
# Middlesbrough. Middlesbrough var favoriter att gå upp till Premier League efter den här säsongen men säsongen har inletts skakigt. Om man misslyckas, har klubben i så fall modet att hålla fast vid Gordon Strachans projekt?
# Newcastle. Managersituationen på Tyneside har aldrig varit stabil, men kanske var nedflyttningen för ett drygt år sedan en väckarklocka. Vågar Newcastles ägare hålla fast vid Hughton när det blåser snålt runt jul?
# Southampton. En klubb med ambition men med en närmast kaotisk organisation utan någon långsiktig stabilitet alls. Är klubbens ägare och ledning mer intresserade över att bevaka sina positioner än att ge en stark manager kontroll över klubbens utveckling?
…………………………………………………
Lång blogg idag med mycket och tung läsning. Förhoppningsvis klarar ni av det och finner det intressant.
Imorgon kommer nästa blogg. Någon idé om vad jag bör skriva?
Be Champions!!