Made in Britain: Totalfotboll och sju hårda spelare

Jag inleder med en kort berättelse om Jack Reynolds. En engelsk manager som under 1900-talets första halva gjorde sig ett namn i Europa. Det var vanligare på den tiden, tyvärr alldeles för ovanligt nu.

”Magnificent Seven” återkommer. Den här gången med fokus på ”hårda spelare”.

Som vanligt en lista som tar upp lite olika aspekter på det som listas. Och som vanligt är det heller inte en rangordning, eller för den delen en uttömmande lista.

…………………………………………………

JACK REYNOLDS – ENGELSMANNEN BAKOM TOTALFOTBOLLEN

Jack Reynolds är ett namn som till stor del försvunnit under historiens gång då mer sentida storheter vunnit berömmelse. Trots detta är Jack Reynolds en av de mest betydelsefulla karaktärerna i 1900-talets fotbollshistoria.

Engelsmannen som spenderade totalt 27 gyllene år som manager för Ajax inledde sin bana som manager för schweiziska St Gallen 1911 innan han blev erbjuden tjänsten som förbundskapten för Tyskland 1914.

Det första världskrigets utbrott förhindrade honom från att påbörja det arbetet. Reynolds flyttade till Holland där han ett år senare utsågs till manager för Ajax.

Hans första period i Ajax varade i tio år och det var under dessa år som den förhållandevis oerfarna managern började göra sig ett namn genom att skapa den infrastruktur som ligger bakom Ajax nu världsberömda ungdomsakademi.

Med en filosofi och med metoder som var unika för den tiden såg Reynolds till att alla åldersgrupper inom klubben tränades enligt samma taktik och spelstil, en kontinuitet som skulle göra Ajax berömt.

Efter att under en kort period ha lämnat Ajax återvände Reynolds 1928 till Ajax och vann fem ligatitlar på tolv år innan naziockupationen inleddes 1940. Under dessa år introducerade Reynolds i laget en filosofi som senare skulle komma att erkännas som förebilden för Rinus Michels och Johann Cruyffs ”totalfotboll”.

Den mest framträdande innovationen i denna filosofi var yttrarna, en position dittills okänd i holländsk fotboll. Reynolds Ajax prisades genomgående för sin tekniska utveckling, bollskicklighet och taktik under en period då klubben var Hollands klart bästa.

Utvecklingen stannade upp i och med andra världskriget, under vilket Reynolds hölls som krigsfånge av tyskarna. Efter kriget återvände Reynolds till Ajax och vann ytterligare en ligatitel innan han avslutade sin managerkarriär.

Reynolds är inte överdrivet känd utanför Ajax klubblokaler. Och mer sentida managers har fått den största delen av äran för ”totalfotbollen”. Men den som förtjänar att nämnas som den sanne fadern till ett av fotbollens mest uppskattade taktiska system är Jack Reynolds.

…………………………………………………

FRÅN NYHETSHÖGEN:

När Sir Alex Ferguson parkerar sig vid sidlinjen på Goodison Park i eftermiddag så gör han det för 700:de gången i Premier League. Ett antal av Daily Mails skribenter delger oss sina ”Fergie Moments” genom åren.

Jermaine Defoes skada beräknas nu hålla honom borta från spel i hela tre månader. Ett hårt slag för Redknapp och Tottenham.

Tiden rinner ut för ägarna i Liverpool – och klubben går en osäker framtid till mötes. Om en knapp månad måste klubbens skulder omfinansieras. Räkna med en blogg under veckan som reder ut vad som händer och vad som kan hända.

Brian Viner på The Independent gör en rätt härlig intervju med Leeds ordförande Ken Bates, där han svingar rätt friskt åt alla håll.

https://www.independent.co.uk/news/people/profiles/ken-bates-lunch-with-the-leeds-chairman-and-it-really-is-a-blast-2075264.html

Och jag var tydligen fel ute i gårdagens blogg – Kevin MacDonald kommer att fortsätta som ställföreträdande manager för Aston Villa under dagens möte med Stoke.

Houllier måste komma överens med det franska fotbollförbundet och beräknas ta över rodret först till nästa helgs omgång och hemmamötet med Bolton.

…………………………………………………

MAGNIFICENT SEVEN – Hårda spelare

Dave Mackay (Tottenham, Derby, Swindon)

[“the hardest man I have ever played against – and certainly the bravest”] – George Best

Dave Mackay var lik filmhjälten som skurkarna helt enkelt inte kunde ta kål på, hur mycket stryk de än gav honom. Mackay själv var en genuin good-guy, en vänstermittfältare som inte drog sig för att låta motståndarna veta om att han var på planen men som aldrig strävade efter att skada någon. Snäll eller ej så kunde han däremot injaga fruktan hos sina motståndare och plocka ur dem psykologiskt från matchen.

Och man gjorde bäst i att inte angripa honom fysiskt. Leeds Billy Bremner fick erfara detta när han cyniskt sparkade på Mackays ben som precis återhämtats från ett benbrott. Bilden på Mackay, tänderna sammanbitna till bristningsgränsen, som rycker tag i en livrädd Bremner i tröjan är den engelska fotbollens mest ikoniska ”tough guy”-bild fram till dess att Vinnie Jones försökta klämma apelsinjuice ur Paul Gascoignes testiklar.

Mackay kunde visa ilska men aldrig smärta. Inte för att han trodde att det skulle signalera svaghet till motståndarna, utan för att han helt enkelt inte kände smärta. Efter ett groteskt benbrott på Old Trafford 1963, som skulle hålla honom borta från spel i två år, så gjorde han knappt en grimas och när han bars ut på en bår satt han upp lutad på ena armbågen med ett uttråkat uttryck i ansiktet.

Ni ser Dave Mackay in action, rätt precis sju minuter in i det här klippet.

:::

Roy Keane (Nottingham, Man Utd)

Roy Keane var ingen good-guy. Inte på långa vägar. Man kan nog rent ut sagt hävda att han faktiskt var lite galen. Men man kan knappast kalla honom för feg. Under drygt tio år ägde han det centrala mittfältet i Man Utd och i Premier League och var ilsket lojal både mot sina egna principer och sitt skydd av sina medspelare mot upplevda oförrätter. Och ibland var han bara rent ut sagt ilsken.

Keanes glödande drivkraft gjorde honom till precis den kapten Man Utd behövde runt millennieskiftet. Han förkroppsligade Fergusons siege-mentalitet och fungerade i praktiken som Fergusons förlängda arm och hårtork på fotbollsplanen. Stora spelare och stora egon i Man Utd vågade inte annat än att kräma ut varenda procent av energi ur kroppen för lagets bästa i ren rädsla för Keanes raseri. Och Keane själv levde upp till varenda procent av de krav han ställde på sin omgivning.

:::

Billy Whitehurst (Hull, Newcastle, Oxford, Sheffield Utd m fl)

[“He was six feet tall and weighed more than thirteen stone and he knew how to exploit this. Indeed. because of his power in the air, aggression and courage, he was one of the opposing strikers who frightened me the most – and I do mean frightened”] – Alan Hansen

Det vävs många vackra berättelser runt fotbollen. ”Billy’s boot” var en påminnelse om dess krassa och smutsiga verklighet, en påminnelse som ofta träffade mitt i prick på hjälplösa försvarare. Och hans armbågar var inte precis kärvänliga de heller.

Whitehurst väckte bilden av den engelske centerforwarden som tuggar taggtråd till frukost. Han var framför allt verksam under 1980-talet och beskrevs av Alan Hansen som den hårdaste mannen han någonsin spelat mot. En del skulle säga att Whitehurst var en produkt av en tacksamt svunnen tid av brutalt översitteri. Andra skulle säga att han bara var en skitstövel.

Ingen kan betvivla att Whitehurst var ”hård”. När han spelade för Hull så muckade han gräl med hela Crystal Palaces spelartrupp på en och samma gång. När han spelade för Oxford så ryktades han utöka sin veckolön med att boxas, utan handskar, för lokala zigenare. Neil Ruddock, inte precis en dununge själv, menade att ”when Billy whispered sweet nothings in my ear mid-match, I used to start shaking”.

Under sin tid i Sheffield United fick han av sin manager Dave Bassett de explicita instruktionerna, ”go and cause some bollocks, Billy”. En sann lagspelare, Billy Whitehurst gjorde sällan någon besviken.

:::

Frank Barson (Barnsley, Aston Villa, Man Utd)

Frank Barson var kanske fotbollens förste ”hard man”, en våldsamt maskulin spelare som var notorisk för sitt innovativa förhållningssätt till fysiskt spel under 1920-talet. Han hade definitivt de yttre attributen: lår som trästammar, händerna ständigt halvknutna, och hår så tätt bakåtkammat att det hotade att strypa blodflödet. Barson kunde spela fotboll – han nickade en gång i mål från 30 meter – men han är främst ihågkommen för en graden förfärande mängd disciplinära problem.

Han stängdes av i sju månader efter att ha slagit ner en Fulhamspelare. Efter ett särskilt aggressivt framträdande var han tvungen att smugglas ut från Goodison Park för att undvika en grupp hemmafans som ville ”diskutera” några taktiska finesser. En del historier gör gällande att han tog med sig en pistol in till en diskussion med sin manager för att ”underlätta” diskussionen om en löneförhöjning. Och han skämdes inte för att prata om sin vänskap med de lokala gangsterbröderna Fowler, som senare hängdes för mord.

Vilket kastar ett något annat ljus på David Beckhams vänskap med Tom Cruise och Chef Ramsay.

:::

Graeme Souness (Tottenham, Middlesbrough, Liverpool)

Innan fotboll blev nära nog en sport utan fysisk kontakt så pratade spelarna ofta om de första tio minuterna som perioden under vilken man var tvungen att förtjäna ”rätten att spela”, huvudsakligen genom att visa att man var lika hård som sin motståndare. Man kan hävda att det motsatta gällde i lika hög grad, man var tvungen att bevisa att man kunde spela fotboll för att få vara hård, annars skulle man uppfattas som en feg bluff.

För att parafrasera David Brent: ”Did Souness pass the test? He gave the test!”. Han var den kanske främste allround-mittfältaren som de brittiska öarna hade producerat på ett halvt århundrade men han var också en närmast våldsamt fysisk spelare. Vid slutet av 1970-talet och under första halvan av 1980-talet så dominerade han fullständigt mittfältet i den engelska ligan.

Ett rätt bra klipp med Graeme Souness hittar ni här.

:::

George Best (Man Utd)

Här har vi en helt annan spelartyp. Här har vi inte spelaren som delar ut tjuvnyp och hårda smällar, här har vi spelaren som tar emot dem. George Best stormade fram under 1960-talet med enorm snabbhet och teknisk briljans. Motståndarna slet håret i förtvivlan och tog till allt hårdare, brutalare och fulare metoder för att få stopp på honom.

Best skulle kanske inte skrämma livet ur Alan Hansen, men det krävs en alldeles särskild form av hårdhet att vecka ut och vecka in ge sig ut på fotbollsplanen, fullt medveten om att du under 90 minuter kommer att bli sparkad, slagen och allmänt brutaliserad och bita ihop och fortfarande gå ut och spela på det sätt du själv vill. Utan någon hjälp av domarna, och utan teater och utan att gnälla om det.

Ett  härligt klipp med George Best, kanske världens genom tidernas bäste spelare, här. Runt 2:30 har ni ett rätt bra exempel på vad motståndarna tog sig till för att försöka stoppa honom.

Någon som tror att Cristiano Ronaldo, Steven Gerrard eller Didier Drogba hade hållt sig kvar på benen?

:::

Tony Adams (Arsenal)

Som mittback i ett av den engelska ligans mest formidabla försvar under tre olika decennier var naturligtvis Tony Adams inte en spelare som lade några fingrar emellan i närkamperna. Men Adams hårdaste kamp utspelades inte på fotbollsplanen utan vid sidan av den.

Redan vid mitten av 1980-talet var Adams drabbad av en tämligen långtgående alkoholism, ännu en produkt av den osunda alkoholkulturen bland engelska fotbollsspelare vid den här tiden. Flertalet incidenter, en kortare fängelsevistelse och matcher spelade med bakfylla inträffade runt denna tid.

Vid mitten av 1990-talet erkände Adams öppet sin alkoholism och lyckades efter att ha sökt hjälp för sina problem ändra sitt liv till det bättre och det friskare. Livet på planen förlängdes med ytterligare ett halvt decennium och Adams kunde avsluta karriären som Arsenals genom tidernas mest framgångsrike kapten.

Det går inte att överskatta hårdheten som krävs för en sådan rehabilitering, samtidigt som man befinner sig på världens kanske mest krävande och offentliga arbetsplats.

…………………………………………………

Med tanke på vad som pratades och länkades om i gårdagens kommentarsfält apropå en catfight mellan Abou Diaby och Hatem Ben Arfa så borde kanske Diaby varit med på den här listan.

Abou Diaby – Arsenal Tough Guy 2.0?

Vad säger ni? – JeJo1 och Oooo_to_be_aGooner.

…………………………………………………

DAGENS MATCHER

13:45 – (PL) Everton vs Man Utd

Och naturligtvis fulla omgångar i The Football League.

…………………………………………………

Vad säger ni – andra hårda spelare genom fotbollshistorien som ni känner bör nämnas?

Imorgon tänkte jag försöka mig på en genomgång av The Football Conference och dess divisioner. Om hur det är uppbyggt, vad som händer och kort om några av lagen som deltar.

Vi har härligheter som AFC Wimbledon, Grimsby, Luton, Wrexham och inte minst Ebbsfleet United.

Något särskilt därifrån ni vill att jag ska uppmärksamma?

Till dess,

Be Champions!