Chelseas strategi så här långt är väldigt tydlig: Stora kapitalutlägg i syfte att köpa en konkurrenskraftig trupp av etablerade spelare, samt Premier Leagues (fram till nu) överlägset högsta lönebudget för att behålla dem.
Strategin har varit möjlig, trots enorma förluster för klubben, tack vare en ägare som skjutit till nödvändigt kapital utan krav på vare sig ränta eller annan motprestation.
Inte minst har detta märkts på klubbens värvningspolitik. Sedan Roman Abramovich köpte klubben så har Chelsea värvat för runt £45m netto per säsong, att jämföra med tidigare runt £5m netto per säsong.
Men vad jag framför allt intresserar mig för i den här bloggen är hur Chelseas framtida strategi kommer att se ut – med andra ord, vad kommer framför allt att känneteckna Chelsea 2.0?
Det är en fråga som aktualiseras av nya rapporter om att Abramovich inte längre har för avsikt att pumpa in pengar i klubben och att framtida värvningar måste göras med de medel som klubben själv genererar. Det pågår även ett medvetet arbete med att reducera klubbens lönekostnader.
Man kan förstå sådana rapporter dels ses som en förståelig åtstramning från ägarhåll, dels som en anpassning till UEFA:s kommande regler om ’financial fair play’.
Ska däremot frågan kunna besvaras på ett någorlunda vettigt sätt så bör vi däremot försöka sätta oss in i Chelseas nuvarande förutsättningar och ekonomiska läge.
…………………………………………………
CHELSEAS EKONOMISKA LÄGE
Ett par år efter det att Roman Abramovich tagit över Chelsea så slog klubbens dåvarande VD Peter Kenyon fast en femårsplan med målsättningen att Chelsea från och med 2010 skulle vara finansiellt självförsörjande, med andra ord gå med vinst.
Genom åren har den målsättningen mjukats upp, senast av Chelseas nuvarande VD Ron Gourlay: ”It is still our aim to be self-sufficient and we will achieve this by increasing our revenues as we continue to leverage off our brand. We are reducing our costs by controlling expenses, including salaries and wages.”
Det låter som en klok målsättning. Men där finns två svagheter. För det första så visar de senast tillgängliga siffrorna (från 2009) att Chelseas intäkter faktiskt minskat jämfört med tidigare år. För det andra så var lönekostnaderna vid samma tidpunkt de högsta som någonsin rapporterats av en engelsk klubb – med en årlig lönekostnad om drygt £150m så överträffar man sina närmaste konkurrenter med nästan 25%.
Så hur nära befinner sig Chelsea sin målsättning om finansiell självförsörjning från och med 2010? En förlust om £44,4m i 2009 års redovisning presenterades som en triumf, huvudsakligen därför att förlusten var £21,3m mindre än föregående år. Ja, det är en lägre förlust, men det är fortfarande en kraftig förlust. Endast Man City redovisade sämre siffror för det aktuella året.
Klubben presenterade sina intäkter som ”stabila” vilket i själva verket innebar att de sjunkit med £6,7m till £206,4m om året. Klubben förklarade detta med det ”ekonomiska klimatet”, men det är ändå oroväckande sett till att övriga tre storklubbar i före detta ’Big Four’ har lyckats öka sina intäkter under samma period.
Positivt för Chelsea är att rörelsekostnaderna under perioden också har sjunkit med £10,4m. Däremot framgår det att det mesta av förbättringen i resultatet om £21,3m består av extraordinära snarare än rörelseaktiviteter: vinsten på spelarförsäljning var £6,4m högre, spelaramortiseringen var £8,3m lägre och kostnader för uppsägningar av tidigare managers och coacher var £10,5m lägre.
2005 sa Peter Kenyon att ”Chelsea is now being run properly. The club is being run as a business”. Fyra år senare upprepade han detta budskap: “This is the fifth set of financial accounts since the takeover and Chelsea has made huge process during that period as a football club and a business.”
![]( "Chelsea 5 years")
Att beskriva framstegen som stora är kanske att ta i. Under den period som Kenyon beskriver så har resultatet förvisso förbättrats, men enbart från en förlust om £87,9m (2004) till en förlust om £65,7m (2008). Sedan 2005 års rekordförlust om £140,0m så har resultatet 2009 (-£44,4m) förbättrats med £95,6m.
Men hela 80% av denna förbättring härstammar från transfermarknaden, vinst på spelarförsäljning (£40,4m högre) och lägre amortiseringar av spelarkontrakt (£33,6m lägre). Rörelsen motsvarar enbart en förbättring om £8,7m, vilket inte är alldeles övertygande under en period när tv-pengarna har ökat kraftigt för klubbar som Chelsea.
Men utrymmet för Chelsea att fortsätta reducera förluster genom att sälja spelare är naturligtvis begränsat om man vill behålla en konkurrenskraftig spelartrupp, vilket dessutom är en nödvändighet för att upprätthålla intäktsnivån. Potentialen i en sådan strategi försvagas också av att spelarnas samlade värde på Chelsea balansräkning har minskat med £65,8m på bara tolv månader. Med andra ord antas de idag inbringa mindre pengar än tidigare på transfermarknaden.
Men det är inte minst lönekostnaderna som utgör en utmaning för Chelsea. I 2009 års siffror så uppgick Chelseas totala lönekostnader till £153,0m. Sedan dess har man gjort sig av med spelare som Michael Ballack, Juliano Belletti och Joe Cole – men John Terry, Frank Lampard, Peter Cech och Mikael Essien har också fått höjda kontrakt.
I och med att Chelsea mer än dubblerade sina lönekostnader under Roman Abramovichs första år så menade Peter Kenyon att han skulle sätta upp ”aggressiva” åtgärder för att minske lönerullan. Sedan dess har den däremot ökat med över 30%.
Roman Abramovichs bekymmer är således tvåfaldiga. Dels har hans spelartrupp minskat kraftigt i värde. Dels så tuggar samma spelartrupp i sig engelsk fotbolls överlägset högsta löner (fram till nu när Man City nog får antas ligga i samma landskap). Det är samtidigt en spelartrupp som är i behov av förnyelse om man också på längre sikt ska kunna fortsätta utmana i ligan och Champions League.
Hur ska då en sådan förnyelse av spelartruppen finansieras? Abramovich själv har alltså meddelat att några ytterligare kapitalinsatser från hans sida kommer det inte bli fråga om. En sådan förnyelse måste alltså ske med medel som klubben själv genererar.
Men klubben genererar som vi sett inga sådana medel, klubben är inte finansiellt självförsörjande. Det finns naturligtvis två teoretiska sätt för Chelsea att förbättra sitt resultat ytterligare och närma sig vinst: sänka kostnader och/eller öka intäkter.
Lönerna står för 74% av Chelseas omsättning och ska man således minska sina kostnader på ett betydelsefullt sätt så är det där man måste börja. Men dels så har man misslyckats med samma målsättning tidigare och dels så är det svårt att åstadkomma utan att på samma gång riskera att kraftigt försämra spelartruppens kvalitet och konkurrenskraft.
Att öka sina intäkter är då nästa alternativ. Här kan man skilja på kommersiella intäkter, matchdagsintäkter och tv-intäkter. Chelseas årliga kommersiella intäkter om £52,8m är fortfarande väsentligt lägre än Man Utds (£70,0m) och Liverpools (£67,7m) så där finns utrymme för tillväxt. Ron Gorlay, Chelseas nuvarande VD, har bland annat prata om att sälja arenanamnet, vilket beräknas kunna generera runt £10m om året. Samtidigt så bidrar inte spelarskandaler till att förstärka Chelseas varumärke, även om lagets prestationer på planen gör det.
Möjligheten att öka matchdagsintäkterna begränsas framför allt av arenans storlek. Att flytta till en större arena är det enda alternativet som kan ändra på detta, men det framstår vare sig som ett aktuellt eller ens ett realistiskt alternativ. Det är heller inte lätt att se hur Chelsea kan växa i termer av tv-intäkter, där man enbart ligger efter Man Utd.
Deloitte ger Chelsea tämligen små utsikter till tillväxt i sin årliga sammanställning av fotbollsklubbars värde: ”the club faces a significant challenge to regain a top five position in our Money League.”
Chelsea förblir alltså beroende av Roman Abramovich, oavsett den storslagna ambitionen att vara självförsörjande inom fem år. Det finns en liten möjlighet att Chelsea når ett nollresultat (särskilt beroende på vilket resultatmått man använder) men det är svårt att föreställa sig att klubben själv genererar nödvändiga och tillräckliga medel för en förnyelse.
Den stora frågan för Chelsea är alltså om Abramovich, trots sina utfästelser om motsatsen, ändå är villig att fortsätta skjuta in kapital i klubben. Det är samtidigt en lösning som försvåras av UEFA:s nya finansiella regler. Eller, om inte, vilka framtida strategier som är realistiska för Chelsea att förnya och utveckla sin spelartrupp.
…………………………………………………
ALTERNATIVA FRAMTIDA SPELARTRUPPSTRATEGIER FÖR CHELSEA
Lite förenklat kan man hävda att det finns två generella strategier för att förnya och utveckla en spelartrupp: Make or Buy – antingen utvecklar man unga spelare inom klubben eller så köper man etablerade spelare på marknaden.
Arsenal är ett exempel på en klubb som ligger väldigt nära en renodlad ”Make”-strategi. Chelsea å sin sida har sedan Abramovich tagit över klubben legat väldigt nära en renodlad ”Buy”-strategi. De flesta klubbar befinner sig däremot någonstans mellan dessa båda ytterligheter.
Chelseas ekonomiska läge, som beskrivet i föregående stycke, medger inte att klubben fortsätter med en ”Buy”-strategi. En sådan strategi är helt enkelt inte ekonomiskt hållbar – såvida inte Abramovich i motsats till sina uttalanden fortsätter försörja klubben, och ett sätt hittas att åstadkomma detta utan att bryta mot UEFA:s regler.
Den andra vägen som Chelsea kan vandra är alltså att följa en ”Make”-strategi, att utveckla sina egna spelare. Men samtidigt har Chelseas förmåga att framgångsrikt realisera en sådan strategi hittills varit högst begränsad. Hittills har inte Chelseas akademi, efter Abramovichs övertagande, genererat en enda spelare som startar regelbundet för Chelsea. När klubben sparkade halva sitt globala scoutnätverk så var det också ett tyst medgivande att allt inte stod rätt till.
Där finns just nu ett par unga spelare precis under Chelseas A-trupp som klubben fäster sina framtida förhoppningar till: Ross Turnbull, Patrick van Aanholt, Jeffrey Bruma, Gael Kakuta, Fabio Borini och Josh McEachran med Daniel Sturridge som ett något mer etablerat alternativ. Samtidigt är dessa huvudsakligen oprövade på den högsta nivån och det är högst osannolikt att alla eller ens ett flertal av dem utvecklas till långsiktiga lösningar på klubbens behov.
En svaghet med Chelseas akademi är avsaknaden av vad som kan kallas för ”kritisk massa”. Man har knappt hälften av det antal spelare som klubbar som Arsenal, Man Utd, Liverpool med flera har i sina respektive akademier. En följd av det är att spelarna inte utvecklas under samma hårda konkurrens, vilket sannolikt också för med sig mer långsiktiga effekter.
Vad jag betraktar som en sannolik framtida truppstrategi för Chelsea är snarast något som kan kallas för en ”Mining”-strategi, vilket är ett amalgam av ”Make” och ”Buy”. Det är en värvningspolicy som fokuserar på unga ”supertalanger” som man kan köpa för en relativt låg summa åt gången.
Det är en sådan strategi Chelsea redan börjat använda sig av i köpen av Kakuta och Ramires (även om den värvningen är i högsta laget) som exempel, och som till exempel Man Utd använt sig av med varierad framgång i köpen av Ronaldo, Nani, Anderson, Bébé med flera. Det är en strategi som rimligtvis förutsätter en långsam men regelbunden avyttring av nuvarande spelare i truppen.
Epitetet ”mining” syftar naturligtvis på att strategin handlar om att söka rätt på starka råvaror som kan förädlas i klubben – till skillnad från att köpa färdiga guldklimpar eller organiskt utveckla dem inom klubben. Det är en strategi som bygger dels på ett kompetent globalt scoutingnätverk och dels på god coachingkompetens.
Det är naturligtvis en strategi behäftad med större utmaningar än en ”Buy”-strategi som utgår från möjligheten att köpa färdiga spelare. För det första så råder en större osäkerhet i huruvida spelaren man köper verkligen kommer få den utveckling man hoppas på, som alltid med yngre spelare. För det andra så är konkurrensen högre om dessa spelare, det är inte alltid så lätt att bara köpa det man vill ha. För det tredje så innebär strategin en större risk att hamna i konflikt med de klubbar som äger dessa spelare.
En fördel med strategin är att den på längre sikt också bör leda till totalt sett lägre lönekostnader, vilket alltså är ett uttalat mål för Chelsea.
Carlo Ancelotti har en oerhört viktig roll för hur Chelsea lyckas förverkliga en sådan strategi framgångsrikt. Hans ’track record’ från Milan är inte lysande i det avseendet, men han har inlett processen i Chelsea på ett hyfsat lovande vis.
I en tidigare blogg sa jag att Ancelotti sannolikt är Chelseas viktigaste manager under Romaneran, och det var det här jag då syftade på. Det är Ancelottis uppgift att hantera den svåra uppgiften att leverera kortsiktig framgång såväl som långsiktig hållbarhet. Jag har svårt att föreställa mig en bättre manager för uppgiften.
…………………………………………………
FRÅN NYHETSHÖGEN
Man Citys manager Roberto Mancini har uppmanat sina spelare att vädra sin besvikelse över att inte få spela internt i klubben snarare än till media.
Sunderlands försvarare Titus Bramble har arresterats för misstanke om våldtäkt, efter en incident på ett hotell i Newcastle, rapporterar The Guardian.
Arsene Wenger gör en Sir Alex Ferguson och säger sig vilja fortsätta som manager så länge som hälsan tillåter.
The Guardians David Conn reder ut vad han närmast beskriver som röran bakom Bébés övergång till Man Utd.
Christian Purslow, Liverpools VD, påstår att ”administration is inconceivable” för klubben som bär en tung skuldbörda på sina axlar.
…………………………………………………
LIGACUPEN – SAMMANFATTNING
Tisdag:
Birmingham 3-1 MK Dons
Brentford (pen) 1-1 Everton
Burnley 1-0 Bolton
Millwall 1-2 Ipswich
Peterborough 1-3 Swansea
Portsmouth 1-2 Leicester
Stoke 2-0 Fulham
Sunderland 1-2 West Ham
Tottenham 1-4 (aet) Arsenal — (Highlights)
Wolves (aet) 4-2 Notts County
Onsdag:
Aston Villa 3-1 Blackburn
Chelsea 3-4 Newcastle — (Highlights)
Scunthorpe 2-5 Man Utd — (Highlights)
Wigan 2-1 Preston
Liverpool 2-2 (pen) Northampton — (Highlights)
West Brom 2-1 Man City — (Highlights)
Tisdagen såg Everton överraskande åka ut på straffar mot Brentford och onsdagen serverade ett par liknande överraskningar.
Superskrällen är naturligtvis League 2-laget Northamptons seger på straffar borta mot Liverpool. Liverpool var ungt och reservbetonat men bestod ändå av fem landslagsspelare. Northampton tog vad som mycket väl kan vara klubbens största seger någonsin, och gjorde det dessutom välförtjänt.
I en fantastisk cuprysare på Stamford Bridge avgjorde Shola Ameobi för Newcastle på Fergietime. Efter att ha fått spela större delen av andra halvlek med tio man efter att Kalou och Benayoun utgått skadade så lyckades Chelsea ändå hämta upp 1-3 till 3-3. Men ansträngningen visade sig alltså vara förgäves. Heartbreak! ”Pinch me, Bob, it feels like I’m dreaming”, utbrast Newcastles radiokommentator.
Man Utd visade sig vara överlägsna i andra halvlek borta mot Scunthorpe, men det var hemmalaget som inledde bäst, tog ledningen med ett drömmål och om Rafael hade blivit utvisad för sin vidriga tvåfotstackling vid ställningen 1-1 så hade matchen kunnat sluta annorlunda.
Man City (John Guidetti spelade 90 minuter) å sin sida förlorade en god chans till en titel den här säsongen i och med förlusten borta mot West Brom. Gerard Houllier vann sin första match med Aston Villa och Wigan vände dramatiskt i matchens slutminuter hemma mot Preston.
Lottningen av Ligacupens fjärde omgång sker på lördag.
…………………………………………………
Uppsnack inför helgen på fredag – med fokus på lördagens “Battle of the Billionaires” i den blåa halvan av Manchester.
Be Champions!!