Det var radiokommentatorn från Newcastle som stod för följande utrop till sin expertbisittare, tillika Toonlegend, Bob Moncur när Shola Ameobi i veckan precis avgjort Ligacupmatchen mot Chelsea.
Och jag gissar att mycket av den känslan sitter kvar i merparten av Toon Army när de laddar upp inför kvällens hemmamatch med Stoke.
De är tillbaka i Premier League. De har inlett säsongen tämligen bra med några riktigt imponerande resultat. Och de är vidare i Ligacupen. Framtiden ser ljus ut.
Det såg klart mörkare ut för bara ett drygt år sedan – klubben slet med en usel ägarsituation och relegerades till slut från Premier League.
Det var det mörka, bittra och kanske tyvärr förutsägbara slutet på en saga som hade börjat så vackert, när en klubblegend tog över managerposten i början av 1990-talet.
Kevin Keegan.
…………………………………………………
KEVIN KEEGAN AND THE LOONEY TOONS
När Kevin Keegan 1992 återvände till Newcastle och, enligt egen utsago, till ”the only job that could tempt him back into football”, så kämpade klubben för sitt liv i botten av den andra divisionen. Klubben var i desperat behov av en frälsande ängel, och Keegan mottogs som en sådan.
Keegans blotta närvaro elektrifierade regionen och fler och fler personer fyllde vecka efter vecka St James Park. Klubben räddade sig kvar i Division 2 på säsongens sista dag. Newcastles nye ägare, Sir John Hall, såg detta som steg ett i sin stora plan att förvandla Newcastle till en av Europas superklubbar.
Klubbens finansiella situation reformerades, främst genom en modernisering av St James Park som blev en av Englands största arenor. Keegan köpte in nya spelare, flera av dem storstjärnor. Det var början på fem väldigt speciella år.
Med en strålande anfallsuppsättning bestående av Andy Cole och David Kelly – uppbackade av ett mittfält innehållandes Rob Lee, Paul Bracewell, Ruel Fox och Gavin Peacock – så gick man fram som en ångvält. Bland resultaten märks en 7-1-seger mot Leicester. Newcastle flyttades upp till Premier League inför 1993/94 och klubben utvecklades snabbt till en kraft att räkna med.
Med hjälp av Sir John Halls miljoner så kunde Newcastle värva spelare för stora pengar. Och Newcastle förvandlades till en kosmopolitisk klubb bestående av spelare från många olika länder. Utländska spelare som David Ginola och Faustino Asprilla delade omklädningsrum med brittiska storspelare som Peter Beardsley och Les Ferdinand.
Newcastle fick ett rykte om sig att spela en flärdfull anfallsfotboll. Ett instabilt försvar sågs inte som något problem då laget ofta klarade av att göra fler mål än de släppte in. Runt jul 1995 ledde Newcastle ligan med 15 poäng. Den ledningen visade sig däremot inte vara fullt så säker som Newcastles fans och Keegan själv hoppades.
Newcastle förlorade till slut ligatiteln med fyra poäng till Man Utd, i vad som är ett av Premier League-historiens största poängtapp. Och Newcastle lyckades aldrig nå samma höjder igen. Man fortsatte under några år att ligga i toppen av ligan, men Keegan skulle inte lyckas vinna några titlar till Tyneside. Keegan avgick i januari 1997.
Ett drygt decennium av turbulens följde med i princip samma filosofi från klubbens ledning som förr. Spelare kom och gick, managers avsattes på löpande band och på märkliga grunder. Tålamod och kontinuitet var två ord som klubbledningen förmodligen skulle ha haft svårt att stava till. Efter 16 år högsta divisionen så hamnade de 2008/09 under nedflyttningsstrecket.
Newcastle fick spendera ett år i The Championship. Men nu, en säsong senare, är de återigen tillbaka.
:::
Men har man lärt sig läxan? Det är nämligen svårt att komma ifrån känslan att det som i slutänden fällde Newcastle var i grund och botten samma sak som fick dem att blomstra på 1990-talet.
Av naturliga skäl ses ”The Keegan Years” som en fantastisk period av de allra flesta av Newcastles fans. Men är det så enkelt? Med historiens hårda dom, och facit på hand, kan man fundera om inte samma period sådde de frön som dels skulle leda till att klubben aldrig nådde riktigt ända fram och dels låg bakom klubbens kräftgång under 00-talet.
Newcastle är en klubb från norra England. Det är en klubb med rötter i en arbetarkultur och med en enormt stark lokal förankring. Klubbens fanbas är bland de största och mest lojala i England.
Men från och med ”The Keegan Years” så styrdes inte längre klubben enligt dessa principer. Ambitionen att bli en europeisk superklubb blev viktigare än dess lokala identitet. Istället för att satsa lokalt så köpte man globalt.
Newcastle blev en klubb vars grundläggande kulturella värderingar inte reflekterades i hur klubben faktiskt leddes.
Och med en manager i Kevin Keegan, som kanske inte gjort sig känd för att stå stark i motvind eller inte låta sig ryckas med i medvind, så återspeglades detta också på fotbollsplanen.
Yta och estetik prioriterades framför substans och organisation. Flärdspelare värvades före funktionella spelare utan att någon tanke togs om helheten. Det bar långt, men i slutänden inte ända fram. Resultaten blev helt enkelt inte de som klubbens ambitioner eller resurser förutsatte.
Newcastle var under 1990-talets ”Keegan Years” en klubb i framgång, men med framgången skapades också en form av medgångskultur. Snabba lösningar valdes framför mer långsiktiga. Tålamod och måttlighet anses inte som dygder när pengar inte är en bristvara.
Det fungerade så länge klubbens sportsliga resultat förbättrades och så länge Kevin Keegan fanns där som samlande figur. Men när resultaten sinade och Keegan lämnat så blev effekterna bistrare. Men av effekterna drog man ingen lärdom, som som ofta är fallet i medgångskulturer.
För varje nytt misslyckande så gjordes en ny förändring, fram till dess att förändringarna i sig blev en orsak till att klubben misslyckades. Klubbens institutionella kapital urholkades sakta men säkert, fans och spelare blev alltmer desillusionerade av klubbens utveckling.
Den onda cirkeln kulminerade i att Newcastle – en av Englands toppklubbar under 10-15 år och därtill en av Englands största klubbar i termer av fans och förutsättningar – relegerades från Premier League.
:::
Det som bådar gott för Newcastle under 2010-talet är att klubben nu verkar arbeta med ett längre och ett mer lokalt perspektiv. I det avseendet så kan Newcastles nedflyttning till The Championship 2008/09 visa sig vara ett värdefullt arv från ”The Keegan Years”. Käftsmällen var stenhård, men den här gången har Newcastle kanske lärt sig läxan.
…………………………………………………
”BASH OF THE BLUES”
I gårdagens stormatch på City of Manchester Stadium så drog till slut Man City det längsta strået med en 1-0-seger mot Chelsea. Som jag ser det så gav oss matchen framför allt två svar:
Nej, Man City har inte en chans att vinna ligatiteln den här säsongen och de kommer få jobba hårt för att komma bland de fyra bästa.
Nej, Chelsea är inte på något sätt oslagbara den här säsongen.
Och för andra säsongen i rad så åker Chelsea till City of Manchester Stadium och förlorar direkt efter att ha åkt ut ur Ligacupen.
Post hoc ergo propter hoc?
:::
Chelsea saknade Frank Lampard, och det var oerhört tydligt i en match där Chelseas mittfält inte klarade av att understödja anfallet lika bra som i tidigare matcher.
Ett isolerat anfall, ett hårt arbetade Man City-försvar, otur och oskärpa framför motståndarmålet nollade för första gången den här säsongen Chelseas offensiv.
Och när Chelsea vid ett tillfälle brast i koncentration så grejade inte deras försvar det som i princip var Man Citys enda verktyg i lådan – kontringsspelet.
Det var ett vansinnigt skickligt mål av Carlos Tevez måste man säga, men Chelseas nyförvärv Ramires kan inte vara nöjd med hur han tappade bollen på mittfältet och satte sitt försvar i rävsaxen.
(Highlights)
:::
Man City vann matchen – men i mina ögon var Chelsea det bättre laget, även om de inte gjorde en väldigt bra match.
Roberto Mancinis fokus är uppenbart defensiven och vad som främst imponerar mig med den är Man City-spelarnas passion och arbetsetik. De kämpar som illrar.
Dedrik Boyata – vilken härligt uppkäftig försvarsinsats! Man of the Match i mina ögon.
Men det saknas ju för den sakens skull inte brister i Man Citys försvar. Det var tappade markeringar vid fasta situationer och mot slutet var det trots passion och hårt arbete ofta ren pojklagsoreda framför deras straffområde.
Men de lyckas onekligen göra det riktigt trångt för motståndarna.
Man Citys stora problembarn är däremot offensiven. Eller rättare sagt den fullständiga avsaknaden av en offensiv.
Hela deras spel är inställt på kontringar och snabba omställningar. Det är ett viktigt verktyg att ha, men det räcker inte att bara ha det verktyget.
Anfallsspelet saknade under hela matchen både kreativitet och samspel. Man City klarar av att vinna bollen men därefter vet man inte riktigt vad man ska göra av den. Resultatet blir ett långsamt närmast gående spel.
Lösningen blev alltför ofta att slå ut bollen på kanten för ett inlägg, men med spelare som Tevez och Silva i straffområdet (om de över huvud taget är där) så nickar man inte in några inlägg.
Ska Man City etablera sig som ett topplag i Premier League så måste de lära sig att också föra spelet – och de måste ha en manager som spelar mer för att vinna matcher och inte lika mycket för att inte förlora dem.
Men Europa League kan de mycket väl vinna.
:::
Fantastisk domarinsats av Andre Marriner för övrigt! Han lät spelet flyta på riktigt bra, blåste inte i onödan, och vi fick njuta av en flytande och intensiv engelsk ligamatch när dessa är som allra bäst – i alla fall i andra halvlek.
Och nej, det betyder inte att han inte gjorde ett enda feldomslut någonstans här eller där.
…………………………………………………
LÖRDAGENS MATCHER
Lördagen bjöd i övrigt på några ordentliga överraskningar.
Birmingham 0-0 Wigan
I ett riktigt sömnpiller till match lyckades Wigan kriga till sig en poäng. Den mesta av spänningen kom från ett bråk mellan Roger Johnson och Hugo Rodallega. (Highlights)
Fulham 0-0 Everton
Ett tämligen väntat resultat mellan två lag som båda just nu saknar den där riktiga spetsen. Fulham kan vara mest glada över resultatet, de är just nu ett av bara två obesegrade lag i ligan. (Highlights)
Blackpool 1-2 Blackburn
Blackburn genom Brett Emerton avgjorde en match de i princip kontrollerade från avspark på Fergietime. Blackpools Charlie Adam inledde med ett självmål och Blackpool har förlorat en match som de bör ta poäng från om de ska klara av att hålla sig kvar i Premier League. (Highlights)
West Ham 1-0 Tottenham
Robert Greens revansch! West Ham tog välförtjänt ledningen i första halvlek och därefter stod Robert Green i vägen för de chanser som ett dåligt och slarvigt Tottenham trots allt skapade. (Highlights)
Liverpool 2-2 Sunderland
Liverpools kräftgång fortsätter. Efter ännu en kandidat till säsongens märkligaste mål i baken så vände Sunderland välförtjänt matchen genom två mål av Darren Bent. Liverpools spelare saknade både energi och riktning i sitt spel. Steven Gerrard nickade in 2-2 och räddade i slutänden en poäng för Liverpool. (Highlights)
Arsenal 2-3 West Brom
Ett märkligt blekt Arsenal misslyckades med att knappa in på Chelsea när West Brom stod för omgångens hittills största skräll. Likt Man Utd, det förra laget som slog Arsenal på Emirates, så straffade West Brom Arsenal med ett snabbt omställningsspel, underlättat av ett sällsynt slarvigt passningsspel av okoncentrerade Arsenalspelare och ett par ordentliga misstag av Manuel Almunia. Arsenal kämpade in i det sista och man hämtade in två mål på de sista 20 minuterna genom Samir Nasri, men det var för lite och för sent. (Highlights)
…………………………………………………
Liverpools första mål igår. Mycket märkligt.
Jag vet ju inte riktigt vad jag ska tycka. Vad säger ni? Är det ett domarmisstag? Borde domaren bara visa bättre känsla för feeling? Agerar Torres och Kuyt sportsligt? Är det ett försvarsmisstag? Eller är allt som det ska vara med målet?
Försök bortse från egna lagsympatier nu, boys and girls.
…………………………………………………
NYHETER
Den fjärde omgången av Ligacupen lottades, med Toon vs Goon – Newcastle vs Arsenal – som omgångens tyngsta möte.
Liverpools pågående problem på fotbollsplanen återspeglas utanför den – Royal Bank of Scotland meddelar att det inte är uteslutet att klubben efter den 6:e oktober tvingas in i ’administration’.
The Independents James Lawton i en intressant text – med Chelsea som special case – om betydelsen för en klubbs sportsliga framgång med en kraftfull och självständig manager, vilket ju låter misstänkt likt den här tanken om ”den autokratiske managern” som vi pratade om för några veckor sedan.
https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-teams-thrive-when-managers-can-shape-them-on-own-terms-2089015.html
…………………………………………………
DAGENS MATCHER
13:00 – (PL) Bolton vs Man Utd
15:05 – (PL) Wolverhampton vs Aston Villa
17:10 – (PL) Newcastle vs Stoke
Märkliga starttider på de tre matcherna kan man tycka.
…………………………………………………
Under söndagen så länkar jag alltså även in highlights till matcherna – så fort de läggs ut.
Den som vill fördriva tid under söndagen mellan matcherna kan ju pröva det här inte alltför avancerade frisparksspelet.
Själv har jag lyckats ta mig till semifinal.
Be Champions!!