Det får bli en kort lördagsblogg idag då tuff matchning med pingislaget i veckan har tagit energi från såväl jobb och därmed sömn och vila som nu behöver tas igen.
Tidig seriefinal och det gick bra. Uppflyttning och Division 3 hägrar om vi klarar av squeaky bum time och inte får altitude sickness.
Ont i hela kroppen har jag hur som helst. Men spelet börjar i alla fall komma tillbaka.
:::
Vi fokuserar förslagsvis på lite läsning om två spelare – en som får sägas representera dåtid och en som representerar framtid men som båda ger avtryck i nutid.
Den ene är störst av dem alla, den andre kan bli störst av dem alla.
…………………………………………………
Premier Leagues mest långvariga, mest framgångsrike, störste och arguably bäste spelare porträtteras i en närmast eulogiserande text av Mark Ogden på Telegraph – den 37-årige Ryan Giggs.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8179931/Manchester-United-losing-the-title-still-bugs-me-but-it-is-the-pain-of-defeat-that-keeps-me-going-insists-Ryan-Giggs.html
…………………………………………………
Henry Winter skriver samtidigt en riktigt bra text om engelsk fotbolls stora och lysande hopp inför framtiden – Arsenals Jack Wilshere.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8180146/Arsenals-Jack-Wilshere-is-the-bright-young-beacon-of-hope-for-underperforming-England.html
Föreställ er att vi kanske sitter här om 20 år (!) och ser Wilsheres karriär gå mot sitt slut med nya unga talanger redo att ta över.
…………………………………………………
Det rapporteras i samtliga media om bråk och slagsmål på Man Citys träning – Mario Balotelli ska tydligen ha rykt ihop med Jerome Boateng efter en farlig tackling.
Men om det är sant kan vi nog inte veta förrän vi hört rapporten från killen som tydligen står på en stege utanför Man Citys träningsanläggning och observerar varje träning. Hehe.
:::
Dominic Fifield på The Guardian listar fem skäl för varför Chelseas säsong är på väg in i krisläge:
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/dec/03/chelsea-crisis-five-reasons
Svagheten i Fifields analys – eller Chelseas styrka om man hellre ser det så – är att det bara är två av de där fem skälen som kan ses som permanenta: Nummer (1), (3) och (5) känns som övergående problem.
När Chelsea gick bra i början av säsongen så var de oslagbara. När nu Chelsea har gått dåligt på sistone så knackar apokalypsens fyra ryttare på dörren.
Den ena uppfattningen är inte mer rättvisande än den andra.
:::
Ibland måste man skrocka åt saker som man passerar så här i vardagen. Som alldeles nyss när jag var på väg in till jobbet.
Jag ser då följande lätt barnförbjudna skylt på en av dörrarna till ett svenskt lärosäte:
[”Grundkurs i runkunskap. En trappa ned i källarvåningen. Vid problem, ring Eva”]
Högre humor än så har inte jag en trött lördag som denna.
Lev väl!