The Stormy Present

Men de ska kanske ändå känna ett styng av tacksamhet över att det trots allt kunde vara värre – de kunde ha ägts av Mike Ashley.

Ashley tog över Newcastle genom märkliga turer i maj 2007. Det ena märkliga beslutet har därefter följt det andra i en strid ström. Sportsligt facit har blivit en klubb i fritt fall manifesterat i en nedflyttning till The Championship.

Det började omedelbart med att han sparkade Sam Allardyce mindre än åtta månader efter att klubben anställt honom.

Ashley köpte sig därefter fri från alltför mycket intern kritik genom att som ersättare installera Newcastleikonen Kevin Keegan.

Med Keegan hade Newcastle blandade resultat men det var framför allt Ashleys ledning av klubben, en otydlig beslutsstruktur och ett oklart mandat för managern som ledde fram till att Keegan i inledningen av 2008/09-säsongen valde att avgå, också det efter mindre än åtta månader på posten.

:::

Ett första tydligt tecken på hur Ashleys ägarskap låtit klubben sjunka ned i ett träsk av politiskt maktspel.

Ashley och Keegan var protagonisterna i det spelet tillsammans med Dennis Wise, som tillsatts som Director of Football av Ashley.

:::

Ashley valde därefter överraskande nog att vända sig till Joe Kinnear som först tog över klubben tillfälligt för att snart få uppdraget säsongen ut.

Kinnear skulle snart visa sig vara tvungen att avgå på grund av hjärtproblem och inför slutet av säsongen tillsattes Alan Shearer i vad som skulle visa sig vara ett misslyckat försök att hänga kvar i Premier League.

Denna managerkarusell pågick parallellt med rättsliga processer i eftermälet till Keegans managerskap och en försäljningsprocess av klubben av sällan skådad tafflig art.

:::

Alan Shearer fick inte erbjudandet att fortsätta leda klubben och istället fick Chris Hughton ta över klubben inför deras första säsong tillbaka i The Championship.

Resultaten under Hughton kan knappast ha varit bättre. Han tog laget till en säker seger i The Championship och omedelbar uppflyttning. Deras inledning på den här säsongen i Premier League har varit oerhört lovande med några smått otroliga resultat.

Men de politiska konflikterna fortsatte. När Hughtons assistent Colin Calderwood lämnade klubben så uppstod en politisk strid om vem som skulle ta över posten.

Hughtons egna förslag förkastades. Klubbstyrelsen och Ashley förespråkade Peter Beardsley som däremot sågs av Hughton som en politisk spelare och som ett sätt för styrelsen att kontrollera också managerns arbetsuppgifter.

Det var inte de sportsliga resultaten som separerade Hughton från posten som Newcastles manager – det var en kamp om kontroll internt i klubben.

Hughton må ha fått god ordning på laget, men klubben är fortfarande paralyserad av politiskt maktspel och Ashleys oförmåga att formulera en tydlig beslutsstruktur i klubben.

Och det är inget som en ny manager oavsett hur erfaren kan ändra på.

:::

Matt Lawton på Daily Mail ställer en synnerligen relevant fråga: Vem i hela friden skulle vilja jobba för Mike Ashley efter det här?

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1336327/Matt-Lawton-Why-want-work-Mike-Ashley-now.html

Nåja, det kommer alltid att finnas de som är villiga att bortse från den här typen av problem bara för att få ett jobb och en lönecheck.

Frågan är bara om det bland dem finns en manager som har tillräcklig och rätt kompetens för uppdraget.

…………………………………………………

Daily Mail sammanställer en rätt intressant vinstprocent för Newcastles olika managers genom åren – vilket bara förstärker bilden att det sett till sportsliga skäl är vansinne av Newcastle att sparka Hughton:

Även om vi enbart mäter Hughtons vinstprocent i Premier League så uppgår den ändå, beroende på hur man räknar, till 39-43 procent.

Och då är Newcastle trots allt nykomlingar den här säsongen. Och övriga managers vinstprocent, inte minst Keegans, är boostade av att ha lett klubben i lägre divisioner.

:::

Louise Taylor på The Guardian ger en intressant inblick bakom kulisserna på St James Park och beskriver Hughtons ledarstil och hur den kolliderade med Ashleys luftiga ambitioner:

https://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/06/chris-hughton-newcastle-united-manager

…………………………………………………

KAN NEWCASTLE BLI ETT ARSENAL-ON-TYNE?

Bottensatsen i hela den här soppan runt Newcastle, som nu har pågått i tre-fyra år under Mike Ashley (egentligen längre än så), är ett missnöje med att klubben inte når de resultat man anser att dess storlek ”förtjänar”.

Det är naturligtvis lätt att häckla den inställningen med att det är fråga om orealistiska förväntningar – men det är samtidigt svårt att kritisera ambitionen att utvecklas.

Klokt att inse är däremot att ambitionen från Ashleys håll är inte enbart sportslig utan också finansiell – han vill göra en god affär personligen genom att utveckla Newcastle som klubb och därefter sälja klubben vidare till ett högre pris än vad han köpte den för.

:::

Ashley har i alla fall insett att som storklubb à la Man City, Chelsea och Man Utd kan man inte hävda sig ekonomiskt.

Det är en ofta framförd poäng i den här bloggen att många lag i Premier Leagues mittregioner skulle vinna på att adoptera en Arsenalesque värvningspolicy – ungt och utvecklingsbart.

Det allmänna angreppssättet har däremot alltför ofta varit ”värva färdigt!”.

Men som Louise Taylor i den länkade artikeln ovan konstaterar så har Ashley uttalat ambitionen att forma Newcastle med Arsenals filosofi som förebild.

Finansiellt är det en klok ambition då det är en strategi som kan öka klubbens värde kraftigt men med en lägre grad av kapitalinput.

Och teoretiskt är det så klart också en realistisk ambition, åtminstone i en något lägre skala än Arsenal. Newcastle är en stor klubb, har goda resurser, många fans och därtill en stor arena som ger dem en solid grund att stå på.

I praktiken däremot så framstår ambitionen som allt annat än realistisk – och det beror huvudsakligen på ägaren Mike Ashley själv.

:::

Den filosofi han eftersträvar bygger framför allt på långsiktighet – vi ser det i Arsenal, det är först nu efter fem långa år som klubben kanske börjar komma i närheten av något som är att betrakta som ”färdigt”.

Ashley är allt annat än långsiktig i hur han styr sin klubb. Vi ser det i sex managers på tre år. Vi ser det i hur klubben genom åren värvat spelare. Vi ser det inte minst i hur Ashley valt att mer eller mindre placera en ”For Sale”-skylt på klubben till öppen beskådning.

Det är svårt att fostra en attityd av långsiktighet i en klubb samtidigt som man placerar klubben på marknaden för försäljning. Det är inte ett beteende som fostrar långsiktighet bland klubbens funktionärer och intressenter, tvärtom.

Den filosofi han eftersträvar bygger dessutom på en tydlig vision och en beslutsstruktur som stödjer den visionen – vi ser det i Arsenal där det inte råder någon tvekan om vem det är som formulerat visionen och som har ansvaret att förverkliga den.

En sådan beslutsstruktur existerar inte i Newcastle – istället ser vi en splittrad organisation där olika poster hamnar i konflikt med varandra och där det inte förekommer någon gemensamt delad vision av hur klubben ska agera.

:::

Allt detta är Mike Ashleys personliga ägaransvar och en uppgift med vilken han har spektakulärt misslyckats.

:::

Henry Winter ger sin inte särskilt smickrande bild av Mike Ashleys ägarskap i Newcastle:

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/newcastle-united/8185171/Henry-Winter-Newcastle-United-owner-Mike-Ashley-has-shown-absolutely-no-class-in-sacking-Chris-Hughton.html

…………………………………………………

Telegraph spekulerar i vilka som är mest sannolika att ta över efter Chris Hughton i Newcastle:

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/newcastle-united/8184621/Favourites-to-become-Newcastle-United-manager-following-sacking-of-Chris-Hughton-by-Mike-Ashley.html

…………………………………………………

Det blev mycket Newcastle idag och alltså ingenting om Liverpools seger över Aston Villa igår kväll eller för den delen kvällens och onsdagens matcher i Champions League.

Henry Winter skriver en god sammanfattning om ett Liverpool på stadig uppgång i kontrast med ett Aston Villa som faller allt djupare ned i ett träsk av problem:

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943718/Liverpool-3-Aston-Villa-0-match-report.html

[“Houllier sought to influence events at a ground he knows so well, sending on Robert Pires and John Carew. As rescue teams go, it was hardly on the youthful, mobile side. Houllier has plenty of work to do with Villa.”]

Can Villa win anything with kids?

Förhoppningsvis plockar Olofsson Champions League-snacket, samt att ni själva håller er varma i kommentarsfältet.

Go Spurs! – Förstaplatsen är viktig, tror jag.

Lev väl!