Dagen då man kan samla ihop allt skit som hänt under året och slänga det på historiens skräphög. Dagen då man kan börja blicka framåt mot vad som kommer att ske under det kommande året.
I fotbollsvärlden är det också dagen innan transferfönstret öppnar igen.
På något sätt är väl det då en naturlig tidpunkt för ett halvtidsresonemang kring de jag i inledningen av säsongen betraktade som de bästa respektive sämsta värvningarna.
Inte precis en övning ägnad att starka självkänslan om vi säger så.
:::
Det här med att värva spelare i januari är ju en komplicerad historia. Alltför ofta är det värvningar som görs lite med vänsterhanden, mindre genomtänkt än annars och ibland kanske också med en känsla av panik.
Men värvningar mitt i säsongen har i vissa fall också genomförts med understundom explosiv och banbrytande effekt.
Det finns med andra ord mycket att förlora men också en hel del att vinna.
Låt oss avsluta året med att titta närmare på sju transfers mitt under säsongen som förändrade klubbars hela öden såväl som under en tid den engelska fotbollskartan.
…………………………………………………
MAGNIFICENT SEVEN – Revolutionerande transfers under säsongen
Trevor Francis (Februari 1979), Nottingham Forest
Få värvningar under säsongen har varit mer tyngda av förväntningar. Trots att Brian Clough hävdade att han värvade Francis för £999,999 i syfte att minska pressen på spelaren så klassificerades han ändå som den första £1m-spelaren och dubblerade därmed nästan rekordsumman för en transfer i England vid den här tidpunkten. Trots detta var Cloughs enkla råd till Francis: ”Give the ball to John Robertson – he’s a better player than you.”
Clough hade kanske rätt. Francis hade stora problem att leva upp till förväntningarna i Nottingham Forest och han spelade inte ens i 1980 års Europacupfinal och ett år senare såldes han till Man City för £1,2m. Men det spelade mindre roll då han spelade i finalen ett år tidigare och avgjorde finalen mot Malmö FF med ett nickmål från nästan död vinkel.
Francis var inte ens tillgänglig för spel i Europacupen förrän i semifinalen och ingen trodde att han skulle starta i finalen när Martin O’Neill återigen var tillgänglig för spel. Francis hade bara varit i klubben i fyra månader när han gjorde det viktigaste målet i klubbens historia. Nottingham Forest blev de elfte och överlägset det mest osannolika mästarlaget i Europacupens historia.
:::
Ronny Rosenthal (Mars 1990), Liverpool
Okej, han missade det där öppna målet. Ja, han hade skämthår. Och visst, hans kanske främsta om inte enda egenskap var att han kunde springa väldigt fort i någon form av Quasimodo-style. Men om Man Utd puttade ner Liverpool från täppan så höll Rosenthal kvar dem där för i alla fall ytterligare ett år. John Barnes var Liverpools star-player men det var Rosenthal som andades liv i en döende titeljakt när han kom till klubben på lån från Luton (dit han var utlånad från Standard Liège) i mars 1990.
Med Ian Rush skadad och Peter Beardsley syndabocken för semifinalförlusten i FA-cupen mot Crystal Palace så fick Rosenthal chansen från start mot Charlton och han gjorde omedelbart ett hat-trick. Från bänken kom han även in mot titelrivalerna Arsenal och förde laget tillbaka in i matchen. Han petade Beardsley, gjorde mål i sju av Liverpools åtta sista matcher när Liverpool vann sin 18:e ligatitel. Det var business as usual då, men det har aldrig hänt igen.
Under sommaren som följde så betalade Liverpool £1,1m för att ta honom till klubben permanent. Det kunde de lika gärna ha struntat i. Rosenthals plats i solen var förbi och han lyckades åstadkomma väldigt lite av vikt efter den här magiska perioden. Allt som återstod var den där ramträffen mot Aston Villa 1992. ”That miss put me on the map” konstaterar Rosenthal själv, något som hans tvåmånaderslån 1990 aldrig gjorde. 20 år senare och inga fler ligatitlar vunna så får man konstatera att det borde det nog ha gjort.
:::
Eric Cantona (November 1992), Man Utd
Rimligtvis den främsta värvningen under en säsong som någonsin gjorts. En del spelare kommer in, gör sitt jobb och går vidare; andra skapar ett bestående arv. Eric Cantona gjorde både och, inom ett år och blev den förste att vinna ligan två år i rad med två olika klubbar. Graeme Souness tackade nej till hans tjänster för Liverpool, Cantona själv var ovillig att genomgå en extra provvecka i Sheffield Wednesday – så Cantona anlände till Leeds i februari 1992 och hjälpte dem till ligatiteln. Nio månader senare, tack vare Dion Dublins brutna ben och Howard Wilkinsons telefonsamtal till Alex Ferguson angående Denis Irwin, lämnade han Elland Road och hjälpte Man Utd vinna fyra ligatitlar. Hjälpte? Fel ord.
Det är kanske att gå till överdrift att säga att Cantona gjorde Man Utd till ett storlag igen men han lägger fram ett starkt case. Innan hans ankomst 1992/93 så hade Man Utd bara plockat hem sex vinster och såg ut att vara ute ur titelstriden. Efter hans ankomst vann Man Utd 18 matcher och vann ligan. Under 43 matcher under 1992 innan hans ankomst vann Man Utd 17 matcher och tog 67 poäng. Året därpå vann Man Utd 31 matcher och plockade 102 poäng. När Eric Cantona kom till klubben i november 1992 så hade de inte vunnit ligan på 26 år. När han lämnade klubben fem år senare så hade de vunnit fyra ligatitlar plus två dubblar.
Cantona var tänkt att lösa en anfallskris. Att värva honom var bara en lös idé framslängd under ett oväntat telefonsamtal. Om inte för Denis Irwin så hade Ferguson sannolikt aldrig frågat, tanken hade nog aldrig fallit honom in. Det var tänkt som en kortsiktig lösning, istället fick Man Utd sin bäste spelare sedan Best. Han var Players’ Player of the Year, Football Writer’s Player of the Year, Overseas Player of the Decade. Han vann titlar med det gamla gardet. Han vann titlar med kids. Han kungfu-sparkade Matthew Simmons. Han drog upp kragen. Han gav oss fiskmåsar och trålare. Och han sköt bort Liverpool från den berömda täppan. Allt för £1,2m.
:::
Juninho Paulista (Oktober 1995), Middlesbrough
22 år gammal så lämnade den nyblivne brasilianske landslagsmannen Juninho sin klubb Sao Paolo och skrev på för Middlesbrough, som då var nykomlingar i Premier League. Han hade scoutats av ett flertal europeiska klubbar så det var något av en överraskning när han kom till Middlesbrough, i en tid när icke-brittiska spelare fortfarande var något relativt ovanligt på öarna.
Juninho fann omedelbart sin plats i Middlesbrough, både på planen och utanför den. Han sågs ofta ute på gatorna spelandes fotboll med skolbarnen. Han excellerade i rollen som offensiv mittfältare och med sin spelbegåvning så skapade han ett romantiskt skimmer kring Middlesbrough som hade sin del i att klubben höll sig kvar i Premier League. Han förde även laget till dubbla cupfinaler 1997 som de emellertid förlorade, men när han vann Ligacupen med Middlesbrough, efter att ha återvänt en sista gång, så beskrev han det som sin viktigaste titel i karriären, två år efter att han vunnit VM-guld med Brasilien.
Borofansen älskade The Little Fella som de kallade honom och i slutet av 2007 så röstades han av fansen fram till klubbens främste spelare genom tiderna.
:::
John Hartson och Paul Kitson (Januari 1997), West Ham
Hartson och Kitson är namn för evigt inpräntade som heliga för West Hams fans. Helst yttrade på samma gång som en enhet. Hartson och Kitson. Kitson och Hartson. Pånyttfödelse, hopp och överlevnad. När det kommer till nödlösningar och att vara precis vad man önskar i en värvning mitt under säsongen så är det nog väldigt få som bättre passar in på beskrivningen än det här paret som anlände till West Ham i början av 1997.
Kitson kostade £1,2m och Hartson kostade £3,3m – ett rekord för West Ham vid den tiden. Vad som framstod som galenskap visade sig vara klokt spenderade pengar. Det var sent i februari och West Ham låg sist i tabellen, man hade plockat en poäng på de sex senaste matcherna. Man var på väg att åka ur. Då debuterade Hartson och Kitson mot Tottenham och båda gjorde två mål i en match som vanns med 4-3. Chelsea besegrades med 3-2. På säsongens sista dag så slaktade man Sheffield Wednesday med 5-1 och säkrade ett osannolikt nytt kontrakt. Kitson gjorde hat-trick, Hartson gjorde två mål. På de sista 13 matcherna gjorde de båda spelarna tolv mål.
”Without them, we would certainly have gone down” insisterade West Hams manager Harry Redknapp. Vad som hände sedan spelar ingen roll. De hade gjort precis vad som frågats av dem, de hade räddat laget.
:::
Jimmy Glass (April 1999), Carlisle
Sagan som är för fantastisk för att vara påhittad. Tolv år senare så är det en något utnött historia men den är inte mindre fantastisk bara för att den börjar få några år på nacken.
Det är maj 1999, Carlisle möter Plymouth och måste vinna för att hålla sig kvar i The Football League. Men det står 1-1 och tiden håller på att ta slut. Ärligt talat är den redan slut, vi befinner oss i 95:e minuten. Carlisle får en hörna. Och med den sista sparken i den sista matchen för säsongen så volleyskjuter Jimmy Glass in vinstmålet som håller Carlisle kvar i det professionella ligasystemet.
Jimmy Glass var den oönskade spelaren som signades som ett nödlån från Swindon efter att transferfönstret stängt. Han gjorde bara sin tredje match för Carlisle. Och han var målvakt! Det enda han var känd för tidigare var ett självmål på Wembley. Det var den sista matchen Glass spelade för Carlisle och därefter försvann han närmast spårlöst från den engelska fotbollens strålkastarljus. En dag Stålmannen, därefter för evigt dömd till en anonym Clark Kent-tillvaro.
:::
Henrik Larsson (Januari 2007), Man Utd
Nyheten som slog ner som en bomb i fotbollseuropa runt julhelgen 2006 – Henrik Larsson går på lån till Man Utd. Larsson hade egentligen halvt pensionerat sig från fotbollen efter att ha uppnått ikonstatus i Celtic och fått vinna stora saker i Barcelona. Det var ingen som såg den här flytten på kartan men Sir Alex Ferguson hade länge beundrat svensken och såg behovet av att på kort sikt plocka in en rutinerad anfallare.
Larssons roll i Man Utds senaste vinnande lagbygge tenderar att underskattas då han var där relativt kort tid och framför allt var en truppspelare. Men han kom i en tid när Louis Saha, lagets främste målskytt under hösten, precis blivit skadad. Vid den här tiden var dessutom Man Utds trupp ung och relativt orutinerad.
Det Man Utd-laget hade aldrig vunnit ligan och dess främsta motståndare var ett vinnarvant Chelsea. Det lugn och den professionalism som Larsson förde med sig in i Man Utds omklädningsrum tog klubben genom en svår period och lade grunden för vad som komma skulle.
…………………………………………………
SÄSONGENS KANON- OCH KALKONVÄRVNINGAR – Halvtidssnack
För rätt precis fyra månader sedan rankade jag vad jag då betraktade som säsongens bästa och sämsta värvningar.
https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2010/08/30/kanon-och-kalkon-sasongens-basta-och-samsta-varvningar/
Det ska kanske nämnas att den där listan publicerades innan Tottenhams sista minuten-värvning av Rafael van der Vaart – och den värvningen hade definitivt hittat in på kanonlistan.
Men hur ser det ut för de som ändå var med?
Vilka får hårtorken?
Joe Cole är kanonlistans stora missbedömning och skamfläck. Han förtjänar inte bara en hårtork utan en välriktad fotbollsdoja i ansiktet. Han har inte alls levererat i Liverpool som man bör kunna förvänta sig.
Benjani likaså har inte alls bidragit till Blackburns sak i den utsträckning som jag såg framför mig i början av säsongen.
Vilka får ryggdunken?
Ben Foster har gjort en mäktig första säsongshalva för Birmingham och visst förtjänar han sin plats på kanonlistan.
Också Peter Odemwingie har gjort stora bidrag till West Broms sak och det framstår också med vad vi vet nu som ett riktigt bra köp.
Marouane Chamakh har visat sig vara klart värdefull för Arsenal under hösten och han förtjänar nog en högre plats på kanonlistan än vad jag gav honom från början.
Och självklart ska Rafael van der Vaart in på kanonlistan – allra högst upp om bloggaren själv får välja.
Flera av Man Citys spelare var inte med på listan på grund av fånigt höga transfersummor. Men självklart bör framför allt Yaya Touré och nu mot slutet även David Silva ges dunkar i ryggen för att de hjälper sitt lag framåt.
Huruvida det var en bra deal går däremot fortfarande att ifrågasätta. Å andra sidan så är väl det sannolikt det sista som Man Citys ägare bekymrar sig om.
Vilka får frysboxen?
Joe Cole naturligtvis. Men i övrigt så får nog Ramires plats på kalkonlistan inför säsongen ses som motiverad. För det priset så har han inte alls presterat på den nivå som Chelsea borde ha hoppats på.
…………………………………………………
För den mer skadeglatt orienterade så listade The Independent i början av säsongen Premier League-historiens 23 (?!) sämsta värvningar – vilket så klart alltid är roligt att gotta sig i.
https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/the-worst-transfer-deals-in-premier-league-history-1706591.html?action=Gallery
Massimo Taibi till Man Utd. Marco Boogers till West Ham. Steve Marlet till Fulham.
Goodness me.
…………………………………………………
Arsene Wenger avslutar 2010 på ett för honom lite typiskt sätt. Och det är väl ungefär den här typen av gnälliga ”det är så synd om oss”-ramsor som man kanske tröttnar lite på.
[”We had a disadvantage that Manchester United has not got – Wigan played three days ago and we played 48 hours ago, a big game in the evening.”]
Man Utd, som han refererar till, spelade också 48 timmar efter sin senaste match. Man Utd mötte ett Birmingham som var helt utvilat efter två veckors uppehåll.
Nej, Arsenal hade inte ”a disadvantage”.
:::
Ett gott nytt år till er alla!
Be Champions!!