The Long And The Short Of It

Jonathan Wilson på The Guardian bloggade nyligen om fotbollstrender i Europa baserat på en nyss utkommen fotbollsdemografisk studie av The Professional Football Players Observatory.

PFPO grundades 2005 och studien har sex år senare expanderats till att inkludera den högsta divisionen i 36 länder och sammantaget över 13,000 spelare.

Det är den överlägset mest detaljerade studien som finns – och några av dess finds är riktiga fynd.

:::

Inter har den äldsta A-truppen i Europa (29,61 år) och Olimps Riga den yngsta (19,02 år).

Mattersburg och ukrainska Volyn Lutsk har de längsta trupperna (186,68 cm) och Barcelona den kortaste (177,38 cm).

Engelska klubbar har de största trupperna (27,4 spelare) och tjeckiska klubbar de minsta trupperna (22,1 spelare).

Engelska klubbar har högst andel landslagsspelare i sina trupper (61,1%), med Tyskland som tvåa (49,6%), och Irland den lägsta andelen (2,0%).

Den irländska ligan är dessutom den enda av de 36 studerade ligorna som inte innehåller en enda brasiliansk spelare.

:::

Men det är i sin studie av trender som undersökningen faktiskt blir riktigt intressant.

…………………………………………………

Spelar storleken någon roll?

Den genomsnittliga längden på en fotbollsspelare i Europa är 181,96cm – vilket är en uppgång med 0,28cm sedan 2008. Det antyder att det kan finnas ett korn av sanning i före detta spelares klagomål att fotboll handlar allt mer om fysik än teknik. Premier League är den sjunde ”längsta ligan” av 31 ligor som ingick i datamaterialet och Skottland placerade sig på en 27:e plats.

Men Barcelona, som rimligtvis är att betrakta som världens för stunden bästa lag, har den kortaste truppen av dem alla (följda av Shamrock Rovers, AEK Larnaca, Lorient och St Mirren). Avslappningen av offside-regeln betyder att rent logiskt mer utrymme och därmed en lägre premium för storlek. Det kanske reflekteras i PFPO:s studie som visar att mittfältare tenderar vara kortast på planen.

Så varför sker där ändå en uppgång? Kanske är det så att fysik fortsätter vara ett föredraget attribut på lite lägre nivåer. Eller kan det vara så att det är ett tidsgap mellan hur fotbollen förändras och utvecklingen av befintliga scoutingsystem? PFPO:s studie visar en stark tendens att de elva spelare som oftast ingår i startelvan är kortare än sina lagkamrater. En teori kan vara att höjd fortfarande är viktigt när man bedömer vilken spelare man ska köpa, men att coacher när de ser sina spelare på träningsplanen på ett annat och bättre sätt kan bedöma spelarnas förmåga.

:::

Hur viktigt är det med stabilitet och kontinuitet?

Defaultuppfattningen när det diskuteras huruvida en manager ska få vara kvar på sitt jobb är att peka på Sir Alex Ferguson och Arsene Wenger och dra slutsatsen att stabilitet fostrar framgång. Men naturligtvis är också det omvända sant, att framgång fostrar stabilitet. Och även om Man Utds styrelse visade stort tålamod med Ferguson i början av hans tid och Arsenals styrelse visar stort tålamod med Wenger just nu så håller de sig i grund och botten kvar på sina jobb tack vare att de är framgångsrika.

Och där finns naturligtvis exempel på det motsatta. José Mourinho har gjort till en vana att hoppa mellan olika klubbar och uppnå framgång. Den store managern Bela Guttman sade tidigt i sin karriär att ”the third season is fatal”, och han såg till att aldrig vara kvar tillräckligt länge i någon klubb för att pröva den teorin.

PFPO:s studie visar ett tydligt samband mellan spelarstabilitet och framgång – med andra ord, ju längre en klubb i genomsnitt klarar av att behålla sina spelare desto mer framgångsrik är den.

Man Utd är den mest stabila klubben i det avseendet där spelare stannar i genomsnitt 5,71 år – även om det naturligtvis blir intressant att se vad som sker när Ryan Giggs, Paul Scholes och Gary Neville lämnar klubben. De följs av bland andra Dynamo Kiev och Barcelona. Lite mer statistiskt kött på benen är att i 24 av de 36 studerade ligorna så stannade spelarna längre i de fyra högst placerade klubbarna än i övriga klubbar.

:::

Vilken betydelse har utländska spelare?

Utländsk spelarimport är något som ofta beskylls för ett landslags misslyckanden, något som ofta känns tämligen simplistiskt. Oftast är det snarare en avvägning mellan att faktiskt ge unga inhemska spelare chansen, men också att göra det i en utmanande och utvecklande miljö som man inte får om man stänger ute internationell konkurrens.

När det kommer till engelsk fotboll så skulle man kunna tro att man från 180-200 engelska spelare som spelar i Premier League, en av världens två främsta ligor, skulle kunna lyckas samla ihop en konkurrenskraftig 23-mannatrupp på landslagsnivå. Bara Cypern (72,3%) har en högre andel utländska spelare än engelska klubbar (58,4%).

Men när man PFPO jämför siffrorna med en framtagen statuskoefficient på de olika ligorna så finner man att England faktiskt har relativt få utländska spelare, precis som Spanien och Frankrike. Och av de fem ligorna med högst andel utländska spelare så är England det enda landet vars andel inte stigit under de senaste två åren.

PFPO:s siffror är inte tänkt att visa ett samband mellan antal utländska spelare och hur ett landslag presterar. Andra faktorer som ekonomiska resurser, befolkningsstorlek och fotbollshistoria måste tas med i beräkningen för att ett vettigt resonemang ska kunna föras. Men som ett trubbigt mått kan följande räkneexempel göras:

De tio ligorna med högst uppmätt antal utländska spelare, och de respektive ländernas FIFA-rankning, är: Cypern (86), England (6), Portugal (8), Grekland (11), Belgien (58), Skottland (52), Turkiet (31), Italien (14), Tyskland (3) och Ryssland (13). De tio ligorna med lägst uppmätt antal utländska spelare, och ländernas FIFA-rankning, är: Serbien (23), Island (113), Estland (86), Litauen (55), Slovenien (17), Tjeckien (30), Lettland (76), Kroatien (9), Bulgarien (49) och Irland (35).

Medianen i FIFA-rankning för ligorna med högst andel utländska spelare är 13,5. Medianen i FIFA-rankning för ligorna med lägst andel utländska spelare är 42. Det är väldigt basic naturligtvis, men allra minst bör vi kunna komma fram till att relationen mellan andelen utländska spelare och framgång för landslaget inte är fullt så enkelt som en del vill göra gällande.

…………………………………………………

James Lawton på The Independent skriver tämligen intressant om Man City och hur det här med självförtroende och beslutsamhet är något som arbetas upp över tid – oavsett hur mycket pengar klubben än har.

https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-even-after-all-their-spending-city-are-overwhelmed-by-waves-of-doubt-2192517.html

…………………………………………………

Och när det kommer till pengar så skriver Kenny Dalglish en intressant och läsvärd krönika i Daily Mail som utvecklar hur mycket dagens fotbollsmiljonärer har gårdagens fotbollshjältar att tacka för sina rikedomar.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1347533/Kenny-Dalglish-Millionaire-stars-forever-grateful-61-heroes.html

Fotbollsklubbar och supportrar klagar tämligen frekvent på hur maktlösa de är i relation till spelarna – men det är också värt att komma ihåg hur läget såg ut förr i tiden när makten låg hos klubbarna.

Det var inte precis något ideal det heller.

Men som vanligt så är det naturligtvis någon form av balans som bör eftersträvas. From every theory in moderation.

…………………………………………………

Idag stänger transferfönstret och imorgon drar en ny omgång av Premier League igång med ett par saftiga möten.

Kanske kan det då vara en god idé att sammanfatta vad som egentligen hänt under transferfönstret och vad det kan tänkas betyda för återstoden av säsongen.

Be Champions!!

Vissa olika spelstilar ges en vag form av moralisk auktoritet också i andra sporter men de är vanligtvis kopplade till någon idé om effektivitet eller taktisk klokhet.

Men idén om vacker eller god fotboll har väldigt lite att göra med att vinna och kan få fotbollssupportrar att med häpnadsväckande frekvens avfärda betydelsen av att vinna.

:::

Idén står nu på sin moraliska och ideologiska höjdpunkt – främst på grund av Barcelonas dominans av spansk och europeisk fotboll de senaste åren och de efterföljare klubben skapat i olika länder.

På så vis har Spanien blivit epicentrum för en fotbollsideologisk diskussion och konflikt – manifesterat i kampen mellan Barcelona och Real Madrid.

Barcelona är en klubb som begränsas och bärs upp av sin egen retorik om ett högre moraliskt uppdrag. Att vinna blir relativt sett mindre viktigt, därför att det är viktigt att vinna på ”rätt sätt”.

Real Madrid är annorlunda – där är vinsten i sig det avgörande och slutliga målet. Klubben existerar för att vinna.

Men för Barcelona har ett århundrade av uppfattad och verklig förföljelse skapat en bild av en klubb som en form av kulturell demonstration. Som sådan är en viss form lika viktig som resultatet. Funktion får ge vika för estetik.

Det är naturligtvis svårt att leva upp till denna standard. Men det är på sitt sätt också arrogant.

Dels då det reducerar en förlust till brister i moral. Dels på samma sätt som Platon talar om ”skönhet” som grund för en uppfattning om moralisk överlägsenhet.

:::

Men vad det också gör är att reducera fotbollen till en form av dekadens och fotbollskonsumerism.

Fotbollen är som sport formad runt idén om konkurrens och tävling – det är vad som gör det till ett spel och ett skådespel, vad som skapar den oundvikliga konflikten och som genererar hela dess dramatik.

Att offra detta på formens och stilens altare är för mig att missa hela fotbollens själ och poäng.

Det är fantastiskt att se ett magnifikt mål eller en otrolig passningssekvens som en isolerad händelse – men vår känslomässiga upplevelse av fotbollen beror i så mycket högre utsträckning på dess större teman.

Glädjen över att se Portsmouth på sitt alldeles oälskliga sätt knäcka mäktiga Man Utd på Old Trafford. Sorgen över att se Blackpool tappa en välförtjänt seger mot samma klubb. Känslostormen vid ett sent avgörande mål.

Form och stil följer av fotbollens inneboende konflikt och tävlingsmoment.

Varje klubb spelar fotboll på sina villkor – de kan inte påtvinga övriga klubbar en moralisk revision om hur fotbollen bör spelas som bara utgår från deras egen värld och egna villkor.

It was Beauty that killed the Beast!

:::

Naturligtvis är det också lätt för en klubb och dess supportrar att framhäva stil före vinster och resultat så länge de ändå vinner tämligen regelbundet.

Det är inte nödvändigtvis ett genuint val i meningen att man också måste välja bort något.

:::

Men nästa led i resonemanget blir att fundera över varför det är så osannolikt att idén om Det Vackra Spelet någonsin kommer få en framgångsrik gestalt i Premier League eller engelsk fotboll i stort.

…………………………………………………

VARFÖR PREMIER LEAGUE ALDRIG KOMMER PRODUCERA SITT EGET BARCELONA

Barcelona är en klubb som alltid har attraherat en hög grad av stöd och beundran från supportrar av andra klubbar, andra managers och experter över hela världen.

Det katalanska laget nämns ofta som ett föredöme för lag i Premier League att försöka efterlikna – och för all del så försöker ett par lag också göra det. Men även om vissa delar av Barcelonas spel kan imiteras så kan Barcelona som klubb aldrig replikeras i Premier League.

Med andra ord – filosofin att sätta form och stil före resultat kommer aldrig få fotfäste.

Hur kommer det sig?

:::

Det finns flera skäl.

Ett första är något så på ytan banalt som klimatet – det är varmt och gott i Spanien, och man spelar fotboll på gräsplaner i Sevilla snarare än på leråkrar i Stoke. Det kommer alltid attrahera fotbollsspelare som har ekonomin att kunna leva det ljuva livet.

Ett andra är det kulturella och fotbollskulturella upptagningsområdet. Där engelsk fotbollskultur är tämligen specifik och avgränsad så är spansklik fotbollskultur vida spridd – över hela Sydeuropa och Syd- och Centralamerika.

Ett tredje är politiskt – engelska fotbollsklubbar utgör helt enkelt inte politiska manifestationer på samma sätt som deras spanska motsvarigheter. Fotbollens ideal sammanblandas därför inte med politiska och kulturella ideal.

Ett fjärde är ekonomiskt. Barcelona har ekonomiska resurser som få engelska motsvarigheter och de gynnas av en förmånlig skattelagstiftning. Och La Ligas fördelning av TV-pengar är fundamentalt mer ojämn än i Premier League vilket cementerar Barcelonas (och Real Madrids) finansiella överlägsenhet.

Barcelonas möjligheter att behålla sina spelare, och samtidigt värva de allra största spelarna, under hela deras karriär är därför klart större än vad som är fallet för kanske inte minst Arsenal – som är klubben i England som ligger närmast att emulera Barcelonas filosofi.

:::

Det är möjligheter som naturligtvis också blir större av att Barcelona på ett helt annat sätt än engelska klubbar på sikt kan garantera att spelare vinner minst en stor titel per år.

Fotbollsspelares status och marknadsvärde är helt och hållet beroende på möjligheten att vinna titlar.

I England är det bara Man Utd som under den senaste 20-årsperioden kommer i närheten, men bara i närheten av samma garanti. Och det är något som nu får betraktas som passé.

:::

Det leder fram till ett femte skäl och det jag betraktar som viktigast – den engelska ligans konkurrens och intensitet.

Tävlingsmomentet existerar i högre utsträckning i Premier League och inget topplag kan gå in i någon match mot någon motståndare utan annat än en 100%-ig intensitet och förvänta sig att komma iväg med samtliga tre poäng.

Det är en liga med högintensiv konkurrens.

Detsamma gäller inte på samma sätt i La Liga där de två toppklubbarna kan gå in med 80%-ig intensitet (procentsatserna är naturligtvis ungefärliga och bara för resonemangets skull) och ändå rimligen förvänta sig att vinna matchen.

Det är en liga med lågintensiv konkurrens – sett från ett topperspektiv.

:::

Vi ser alltså två helt annorlunda fotbollssamhällen där fotbollen organiseras runt delvis olika principer och där balansen mellan tävling och konkurrens å ena sidan och form och stil å andra sidan tar sig olika uttryck.

Englands högintensiva konkurrens gör att fotbollen fortfarande organiseras runt tävling och konkurrens – alltså vinster och resultat.

Spaniens lågintensiva konkurrens gör att fotbollen letar andra principer att organiseras runt – i det här fallet form, stil och estetik.

:::

I engelsk fotboll finns skönheten i odjuret.

…………………………………………………

Och jag kan inte tänka mig något som egentligen bättre illustrerar det än Eric Todds intervju med Liverpools legendariske manager Bill Shankly i december 1968:

https://www.guardian.co.uk/football/2008/jul/28/liverpool

Härlig söndagsläsning – och man måste ju älska den skotskfonetiska skrivstilen.

…………………………………………………

Det är lite oklart vilka som kommer känna sig mest provocerade av den här bloggen.

Men att där finns en risk att såväl vissa Barcelonafans som vissa Arsenalfans (felaktigt) får för sig att jag dissar deras respektive klubbar, eller spansk fotboll, inser jag naturligtvis.

Men det är inte på något sätt min ambition.

Även om jag så klart har mina preferenser för vad jag tycker är vackert och viktigt i fotbollen.

Så jag hoppas att diskussionen inte ger sig in på det fruktlösa spåret i alltför stor utsträckning under tiden som jag är borta och försvarar heder och ära i pingishagen.

Be Champions!!

Vi har några riktiga godbitar under lördagen – 13:30 tar Everton emot Chelsea och en halvtimme senare möts Aston Villa och Blackburn.

På klassiska klockan 16:00 så möts bland andra Watford och Brighton samt Bolton och Wigan.

Och på kvällen kl 18:15 så har vi en riktig FA-cupklassiker: Southampton vs Man Utd.

Och under söndagen bjuds vi på godbitar som Wolves vs Stoke, West Ham vs Nottingham och Fulham vs Tottenham.

Bland en hel del annat.

Men den här helgen blir en stressig upplevelse för mig. För samtidigt som den engelska cupfotbollen spelas så spelar jag pingistävling.

Upp i ottan och hem på kvällen. Och sedan samma procedur på söndag.

Här blir det till att köra trådlöst från sporthallsläktaren för att kunna följa matcherna – mellan mina egna matcher i pingishagen. Det lovar kunna bli en spexig upplevelse.

Men förhoppningsvis hinner i alla fall lördagstävlandet ta slut innan kvällsmatchen drar igång.

Southampton vs Man Utd

Det är en match som egentligen sammanfattar allt som FA-cupen handlar om och är tänkt att handla om.

Där finns historiken, bland annat den berömda finalen 1976. Där finns publiktrycket. Där finns jättedödarpotentialen. Där skiljer 47 ligaplaceringar mellan lagen.

Ändå kan Southampton vinna.

…………………………………………………

LE GOD

När jag växte upp så fanns där vid sidan av de ”vanliga” klubbarna en tyckte jag då ovanligt stor andel supportrar till lilla Southampton – och det var också en väldigt populär klubb i Tipsextra.

Jag fick senare veta att det från början till stor del berodde på en berömd FA-cupfinal från 1976 som Southampton vann.

Men det höll också i sig och det kan knappast ha med så mycket annat att göra än deras talisman och främste stjärnspelare och den magi han verkade kunna producera som på löpande band.

Magi är det enda rätta ordet för Matthew Le Tissiers förtrollande färdigheter på fotbollsplanen. Och han tog aldrig paus, en perfekt vrickning här och en bedräglig touch där.

För motståndarna var han livsfarlig. Han visade ingen som helst respekt för motståndarnas rykten – helt enkelt för att han inte brydde sig. Det kunde vara antingen internationella stjärnor eller amatörer på andra sidan planen, de var ändå bara problem som skulle övervinnas för att få bollen i mål.

https://www.youtube.com/watch?v=FSsdfe4Z69g

Hans varumärke var det utomjordiska – sådant som andra spelare knappt ens skulle våga tänka och än mindre pröva. Men det här var ändå inte det som gjorde honom mest unik – han spenderade också hela sin karriär i Southamptons röda och vita tröjor.

Det här går inte riktigt att jämföra med John Terry eller Ryan Giggs som också stannat i en klubb men som vinner titlar och ära mer eller mindre varje säsong. Le Tissier satte Southampton helt och hållet före personlig ära.

Han hade möjligheten att flytta till både Chelsea och Tottenham. Han hade chansen att tjäna större pengar. Att spela på en högre nivå. Att få mer erkännande och förmodligen få spela mer i landslaget. Han stannade.

Han var inte särskilt allround – mest sannolikt eftersom han inte behövde vara det. Men det förstärkte bara myten. Han var notoriskt otränad, såg verkligen ut att ogilla att springa men å andra sidan gilla McDonalds. Han var inte väldigt jämn men det vägdes upp av en enastående spelintelligens.

Ständigt medveten om vad både motståndare och medspelare gjorde så kunde han straffa motståndarförsvaret om de så bara rörde sig någon centimeter i fel riktning åt något håll.

Hans spel var allt som är vackert med fotbollen. Han fick fotboll att se ut som konst. Extravaganta straffar, magiska frisparkar, vackra långskott, dribblingar och helt enkelt en teknisk skicklighet som ses för sällan inom engelsk fotboll.

Som en följd var Southamptons taktik helt och hållet upplagd runt Le Tissiers briljans. Men hans lagkamrater klagade inte. Det var som om även de förstod att de spelade tillsammans med en väldigt speciell spelare.

Le Tissier var en av de här spelarna som – trots att han inte spelade för det egna laget – gjorde att man älskade engelsk fotboll. Det var nästan omöjligt att inte stå upp och applådera även när han sänkte laget jag höll på.

Hans arv kan fortfarande upplevas idag. Det är bara att erinra er David Jones frisparksmål för Wolves mot Stoke i säsongens första omgång. Det är inte första eller sista gången ni ser en kvarvarande skugga av hans storhet i Premier League den här säsongen.

Hans legend lever vidare. Han är ett fotbollens helgon.

…………………………………………………

LEGENDS OF ’76

Varje gång Southampton och Man Utd stöter på varandra i FA-cupen så går minnena till den legendariska finalen 1976 när Southampton trotsade alla odds och vann mot Man Utd.

Manager Lawrie McMenemy, den inspirerande Peter Osgood och matchvinnaren Bobby Stokes gav klubben dess största framgång någonsin.

Daily Mail samlade fyra spelare från det laget som pratar nostalgiskt om den helgen, matchen och upplevelsen.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1351245/The-return-Saints-As-Southampton-prepare-face-Manchester-United-memories-turn-1976.html

…………………………………………………

Nu när drevet har skördat sina offer och Richard Keys och Andy Gray har fått sparken från Sky Sports så är det ju lätt att bara se deras dåliga sidor som till sist fällde dem.

Sådan är kanske den mänskliga naturen. Men låt oss heller inte glömma bort att de gjorde många bra saker under sin tid både för engelsk fotboll i stort och för att skapa den TV-upplevelse av engelsk fotboll vi idag tar för givet.

Brian Viner på Independent skriver i ämnet:

https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/brian-viner-prehistoric-maybe-but-ill-miss-gray-and-keys-2196514.html

…………………………………………………

Liverpool har rast och vila under helgen då de inte spelar i FA-cupen.

Men Liverpoolsupportrarna bland oss – och kanske vi andra också! – kan kanske uppskatta och reflektera om följande text som sammanfattar fem sätt på vilka Kenny Dalglish har återupplivat Liverpools döende säsong.

https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/the-kenny-effect-five-ways-dalglish-has-revitalised-liverpools-season-2196511.html

…………………………………………………

Men Tottenhamfansen gör kanske bäst i att blunda nu inför detta härliga exempel på FA-cupmagi.

Be Champions!!

Och nu när Richard Keys och Andy Gray har sparkats (formellt eller i praktiken) så kommer ju diskussionen fortsätta då ersättare ska utses av Sky och accepteras av en notoriskt kräsen fotbollspublik.

Många verkar tycka att vad de tycker privat är deras ensak och inte bör ha någon inverkan på deras anställning.

Jag håller inte med.

Det är offentliga personer, de är fotbollens berättarröster och de är en ständigt närvarande röst i våra vardagsrum och våra hörlurar. De formar hur dess publik uppfattar, tänker och pratar om fotboll.

Självklart spelar då deras personliga värderingar roll. Självklart kan inte personer ha en sådan roll vars värderingar är nedvärderande, otidsenliga och diskriminerande.

Och då har vi inte ens tagit med i beräkningen att de inte agerar som privatpersoner utan som representanter för Sky – vars lönsamhet och legitimitet naturligtvis beror på marknadens uppfattning om dem.

Men ärendet börjar bli så smått utagerat och den här bloggen tänkte fokusera på den lite roligare sidan av ämnet fotbollskommentatorer.

För när de gör det bra så är de ju en personlig del av vår fotbollsupplevelse, det som kan sätta ord på det vi själva kanske bara känner.

Många svenska supportrar fick kanske först kontakt med dem genom FIFA-spelen – men med TV:s avnationalisering och nätets framväxt så upplever alltfler av oss engelska matcher med engelskt tal.

Och England har onekligen haft ett antal färgstarka kommentatorer genom åren.

Och alla har vi kanske våra favoriter.

…………………………………………………

RÖSTER I VÅRA HUVUDEN

Eamon Dunphy (RTÉ)

Förvånansvärt många fotbollsfans tycker av någon märklig anledning att det viktigaste för en fotbollskommentator är att ha rätt. Struntprat naturligtvis. En fotbollskommentator kan ha precis hur hejdlöst fel som helst så länge han är intressant. Ställ er följande fråga: Klickar ni helst fram en 15-minutersmonolog på YouTube av Ola Andersson eller Glenn Hysén?

Eamon Dunphy är ett testamente till detta. Han har ofta haft spektakulärt och hårresande fel. Han anklagade bland annat den åtminstone måttligt begåvade José Mourinho för att vara en ”bengalisk lansiär” och han har ändrat åsikt om saker och personer i sådan utsträckning att det kan få huvuden att börja spinna ur kontroll. Cristiano Ronaldo exempelvis har kallats allt från ”a disgrace” via ”a puffball” till ”the real deal”. Det är helt enkelt underhållning.

Hans hagelbössestilistiska kommenteringar är närmast legendariska. En höjdpunkt var när han anklagade sin expertkollega Liam Brady för att ha gjort en insats för det irländska landslaget under tidigt 1980-tal som var ett ”monument of cowardice”. En annan höjdpunkt såg honom anklaga sin kollega Johnny Giles för att medvetet ha brutit en annan spelares ben, Giles vägrade att prata med Dunphy ett par år efteråt. Liam Brady var i skottgluggen ännu en gång när han anklagades för att ha ”jumped the fence, baby” efter att ha tagit en roll som ungdomstränare i Arsenal.

Det är helt enkelt ett galet geni. Och uppskattar man inte mannens talang och värde så tar man helt enkelt fotbollen på alldeles för stort allvar.

:::

Danny Blanchflower (CBS)

1964 avslutade Danny Blanchflower sin fotbollskarriär och anslöt sig till det ärofyllda fotbollsjournalistskrået. Han stack ut som en infekterad stortå i den nya miljön genom att veta exakt vad han pratade om. Det amerikanska nätverket CBS snappade därför upp honom som frontfigur för den första säsongen av National Professional Soccer League – och tanken var att han skulle hjälpa till att sälja in sporten till en nyfiken amerikansk publik.

Men CBS hade nog inte förstått vad det var för kille de rekryterat och hans benägenhet att säga precis vad han tyckte utan omsvep eller andra kommersiella hänsyn. Han hade som förste person någonsin vandrat ut från en brittisk upplaga av Här är ditt liv 1961 enbart kallt konstaterande att ”Oh no it’s not!”. NSPL skulle visa sig hålla en helt annan standard än vad Blanchflower var van vid och han missade inte att påtala för den amerikanska publiken att vad de fick se var skräp.

David Wangerin noterar i sin bok Soccer in a Football World att ”to the horror of both league and network, Blanchflower openly disparaged the standard of play”. Efter en alltför färgstark kommentar från Blanchflower om en målvakt som tamt släppte in ett skott från 40 meter så kallade nätverksbossarna in honom för ett kvartsamtal. Vilket löd: ”We think there are two truths, a positive truth and a negative truth. You could have said it was a good shot. We want you to say it was a good play rather than bad.”

Det gick inte hem så bra hos Blanchflower. Efter sitt oundvikliga avskedande skrev han ett år senare i Sports Illustrated: ”I had never met men who worshiped two truths. Why had such inventive souls stopped at only two, I wondered? Why not four truths? Or ten? The philosophical winds of it swept through my mind. /…/ …if there was no bad, how could there be good? What would their reaction have been if I had said of the goalkeeper at St Louis: Well folks, that sure was good negative play on his part, making it easy for them to score that great goal.”

Mark Lawrenson med flera har så klart sina talanger, men man misstänker att de inte dissekerar sina egna prestationer på exakt samma sätt.

:::

Jimmy Hill (ITV, BBC och Sky Sports)

Jimmy Hill förtjänar två medaljer för sina tjänster i utvecklandet av fotbollskommenteringen som yrke. För det första skapade han ITV:s legendariska World Cup Panel under VM 1970 – med Malcolm Allison, Derek Dougan, Paddy Crerand och Bob McNab – och förändrade halvtidssändningen för alltid.

För det andra så uppfann han mer eller mindre på egen hand rollen för den seriöse analytikern. Under sent 1960-tal så fick han tag på en primitiv slow motion-maskin och i programmet The Big Match så brukade han ta några minuter för att närmare undersöka en spelsekvens och förklara varför en viss detalj var viktig. Han ökade den allmänna kunskapsnivån om fotboll enormt och förändrade hur vi såg på sporten.

Genom att dekonstruera fotbollen på det viset så gjorde Jimmy Hill vad varje god fotbollsjournalist bör göra genom att ifrågasätta och irritera det rådande etablissemanget. Och visst lyckades det, vem tror ni var orsaken till att John Motson fick utstå den här utskällningen av Brian Clough?

https://www.youtube.com/watch?v=oqAZsoF-ghw

:::

Lieutenant Commander Thomas Woodrooffe (BBC)

Inför FA-cupfinalen 1938 så hade redan Woodrooffe gjort sig ett namn i England genom ett katastrofalt radioreferat av 1937 års Naval Fleet Review, där han efter ett par glas portvin för många helt hade tappat kontroll över vad som hände och följaktligen gjorde sig till något av ett åtlöje inför en hel nation. BBC lät honom behålla jobbet men det dröjde inte länge innan han återigen gjorde bort sig.

I en enastående soloprestation mot slutet av förlängningen i finalen mellan Preston och Huddersfield så kom han fram till att sannolikt skulle inget av lagen lyckas göra något mål. Han myntade självsäkert frasen: ”If a goal is scored now, I’ll eat my hat!” Naturligtvis så tog det bara ett sekunder från det att orden lämnat hans mun för Preston att tilldömas en straff med nanosekunder återstående av matchen som George Mutch satte och Preston vann FA-cupen.

Efter att nyss ha nyktrat till efter 1937 års holmgång så var i alla fall Woodrooffe man nog att svälja sin egen medicin. Han åt en hatt live i BBC:s tv-sändning ett par dagar senare. Hatten var gjord av marsipan. 62 år senare så led Skys kommentator ett liknande öde efter att felaktigt ha tippat Bradford för nedflyttning. Han fick sitt huvud rakat i mittcirkeln på Valley Parade, men det är bara Woodrooffe som bokstavligen tvingats äta upp sina egna ord.

:::

Garth Crooks (BBC)

När Emmanuel Adebayor nätade mot Arsenal och tämligen barnsligt sprang över hela planen för att fira framför Arsenalfansen så var BBC:s expert Garth Crooks en av få i England som insåg att Arsenalfansen inte var kontraktsmässigt bundna att organisera ett mindre upplopp.

”He can celebrate in any way he wants” menade Crooks och slaktade den publikfriande uppfattningen för sunt förnuft. Hans kollega Mark Bright höll inte med och menade att Adebayor agerade oprofessionellt. Crooks replik var majestätisk i all sin arrogans: ”Was you breaking Andy Linighan’s nose with an elbow in the 1993 FA Cup final professional?” frågade han innan han avslutade med det dräpande och förnämt förnedrande ”Brighty?”. Crooks är så nära vi idag kommer till Eamon Dunphy.

:::

Brian Clough (ITV)

Clough tonade aldrig någonsin ner sitt storyvlade ordsmatter, även om han kanske borde ha gjort det efter att England misslyckats med att slå Polen och kvalificera sig för VM 1974. Hans avfärdande inför matchen av Polens hjälte, målvakten Jan Tomaszewski, live på ITV som en clown är kanske engelsk fotbolls mest berömda exempel på en djupt misstagen expert.

Clough hade även spenderat största tiden av Englands VM-kvalkampanj med att kritisera Sir Alf Ramsey spelaruttagning och taktik. Resultaten skulle ge honom rätt men i bakgrunden låg även att han själv ville ha jobbet, men det var ändå något som Clough själv i efterhand ångrade.

Tillsammans med sin Don Revie-bashing under sin tid i Derby så skulle det här definiera Clough som en högljudd expert som sköt först och frågade sen. Men det vore orättvist att bara komma ihåg hans felsteg. För han levererade alltid. Se på det här klippet inför en match mellan Derby och Tottenham 1991 och föreställ er någon annan som bara med ett ”ooooooh, I’m looking forward to it” kan få ett par timmars stirrande på Dean Saunders låta så vansinnigt spännande.

https://www.youtube.com/watch?v=ifiAVoCNayE#t=95

:::

Clive Tyldesley (ITV)

Under sommarens VM stod Tyldesley för den kanske bästa insatsen av en fotbollskommentator under de senaste åren när Holland mötte Uruguay i semifinalen. Hans kollega Jim Beglin var otillgänglig och med kort varsel så tvingades Tyldesley kommentera en av årets viktigaste matcher helt solo. Något som han gjorde med den äran. Inte längre i behov av att agera ankare för en sidekick så kommenterade han bara handlingen som den utspelade sig, utvecklade sig när spelet så tillät, besvarade sina egna frågor – som han bara ställde när de var helt och hållet nödvändiga. En storartad insats.

Men för mig personligen är Tyldesleys största insats en helt annan. Det är en helt subjektiv och personlig upplevelse men det är också det som är en god fotbollskommentators stora uppgift – att sätta ord till våra känslor. Tyldesley lyckades över all måtta med det under Champions League-finalen 1999 mellan Bayern och Man Utd.

”Can Manchester United score? They always score!” Det var inte den enda frasen, men en av dem som inte bara beskrev dramatiken på fotbollsplanen utan i ett slag sammanfattade en hel säsong och en hel klubbs patos och identitet. Det förhöjde upplevelsen av vad som redan var modern fotbollshistoria.

…………………………………………………

Och apropå bloggens ämne – här har vi ju en nyhet som lär ge varenda scouser och Liverpoolsupporter glädjetårar i ögonen:

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1350854/Gary-Neville-lined-new-Sky-Sports-pundit.html

…………………………………………………

FA, i ett av sina ständigt återkommande utbrott av vansinnig inkonsekvens och för all del också bara rent vansinne, har beslutat sig för att bestraffa Blackpool med böter för att de roterat sin startelva i alltför hög utsträckning i en ligamatch under säsongen.

Ian Holloway hade hotat med att sluta om så blev fallet – men nu visar det sig att han ändå blir kvar i klubben.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/27/ian-holloway-stays-blackpool

Mycket bra agerat av ordföranden Karl Oyston.

…………………………………………………

Har ni några egna favoritkommentatorer – kanske till och med några specifika referat som etsat sig fast i era fotbollshjärnor, och som betytt lika mycket för er som Tyldesleys gjort för mig?

Be Champions!!

De har slängt av sig den bohemiska pretendentkappan och nu på allvar börjat utmana i toppen av ligatabellen.

Efter att förra säsongen ha slutat fyra så kvalificerade de sig för första gången till spel i Champions League – och väl där så har man tagit Fotbollseuropa med storm.

De har gjort det med en glädjefylld och hejdlös engelsk fotbollsstil. De gör det med en mix av tekniska och snabba, kreativa och karismatiska spelare som passar väldigt väl in i klubbens mentalitet.

De vann sin grupp i Champions League och kvalificerade sig för slutspel – där de i åttondelsfinalen ställs mot Milan, ett möte de mycket väl kan vinna. I ligan är de fortfarande med i kampen om de fyra första platserna.

För många som håller på Tottenham verkar den senaste tidsperioden ha medfört något utav en identitetskris. Det ska ju inte gå bra för Tottenham, de ska vara olycksdrabbade och otursförföljda. När det inte är motståndarna som sabbar för dem så ska de sabotera för sig själva.

Det ska göra ont att hålla på Tottenham. Det ska lidas.

Nu är tiderna annorlunda. Nu går det bra. Och Tottenhamfansen omfamnar nu en annan form av lidande – varats olidliga lätthet.

Och – kanske delvis mot sina egna viljor – så börjar varianter av den fråga ställas som den här bloggen nu tar upp: Vilka är Tottenhams förutsättningar att etablera sig som ett engelskt topplag på lång sikt?

:::

Vad menar jag med topplag?

Man ska regelbundet kvalificera sig för Champions League och regelbundet vara en seriös utmanare om ligatiteln.

:::

Dessa förutsättningar formas i gränslandet mellan tre i dessa bloggar återkommande dimensioner: ekonomi, management och ideologi. En framgångsrik klubb hittar en balans och harmoni mellan dessa dimensioner.

…………………………………………………

SLAGET OM FRAMTIDEN

Ekonomi

Målet i den ekonomiska dimensionen är för en fotbollsklubb att maximera sina finansiella resurser – för att kunna investera i verksamheten och spelartruppen och för att kunna agera kraftfullt på transfermarknaden.

En sammanställning av de stora engelska klubbarnas intäkter så ser vi att Tottenham i det avseendet förvisso genererar mer intäkter än de jagande klubbarna bakom dem, men de är fortfarande en bra bit efter konkurrenterna framför dem.

Tottenhams förutsättningar att etablera sig som ett engelskt topplag på lång sikt är därför intimt sammankopplade med deras möjligheter att växa i termer av intäkter.

En fotbollsklubb kan uppnå intäktstillväxt inom huvudsakligen tre olika kategorier: TV-pengar, kommersiella intäkter (tröjavtal, sponsring, merchandising etc) och matchdagsintäkter.

TV-pengar. Här ser det både ljust och lite mulet ut. Ljust eftersom siffrorna ovan inte inkluderar TV-intäkter för den här säsongens Champions League-spel, därmed kommer denna intäktskategori öka.

Mulet då där finns en uppenbar risk, tack vare ökad konkurrens genom Man Citys intåg, att de missar spel i Champions League kommande säsonger och att dessa intäkter därmed faller tillbaka till sin ursprungliga nivå.

Det är måhända inte livsviktigt för Tottenham att klara Champions League-spel den här säsongen, de är alltför ekonomiskt stabila för det – men det är icke desto mindre väldigt viktigt för klubbens framtidsutsikter.

Kommersiella intäkter. Här finns tillväxtpotential. Tottenham är en av de stora och berömda engelska klubbarna med ett väl etablerat varumärke och en stark supporterbas.

Drygt 35,000 supportrar står på klubbens kölista för säsongsbiljetter, vilket är obscent starkt. Klubben står just nu även i zenit – laget spelar entusiastiskt och är just nu ett av fotbollens stora samtalsämnen, det består av unga och karismatiska spelare som genererar intresse för klubben såväl lokalt som globalt.

Möjligheten till intäktstillväxt på det här området finns – frågan är om klubben har den affärsmässiga organisationen att ta tillvara den. Dessutom går det inte att realistiskt förvänta sig att en högre tillväxt än att de klarar av att matcha till exempel Chelseas och Man Citys nivåer.

Tillväxt på det här området har med andra ord en begränsad effekt.

Matchdagsintäkter. Det är på det här området som Tottenham verkligen är frånsprungna och ligger långt efter övriga konkurrenter – till och med Liverpool. Med undantag för Man City – som däremot kommer få ökade arenaintäkter framöver och som därtill spelar med helt andra ekonomiska förutsättningar.

Det är naturligtvis detta som främst ligger bakom klubbledningens planer på att bygga ut White Hart Lane, bygga en ny arena eller – som nu växt fram som det främsta alternativet – att buda på att få ta över Londons olympiastadion.

Någon reform i det avseendet är helt nödvändig för att ge Tottenham den finansiella styrka om klubben vill bli en engelsk toppklubb på lång sikt. Daniel Levy, klubbens styrelseordförande, uttrycker det hela på följande vis: “You could say that the one choice we do have, is the choice between standing still or moving forward.”

Vilken reform som blir aktuell är just nu föremål för en djup ideologisk spricka inom klubben, eller mer formellt mellan klubben och dess supportrar. Men mer om det lite längre ner.

Lönekostnader. Behovet av intäktstillväxt blir än mer påtagligt när man tar med Tottenhams kostnadsstruktur i beräkningen. Tottenhams lönekostnader uppgår till runt £67m per år, vilket är klart minst och bara lite drygt hälften av vad övriga fyra topplag samt Liverpool i genomsnitt spenderar på årliga löner.

Sambandet mellan lönebudget och sportslig framgång är högt. Vill Tottenham på lång sikt etablera sig som en engelsk toppklubb så måste de kunna konkurrera lönemässigt med övriga klubbar, men det enda sättet att med rådande strategi göra det på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt är att först öka intäkterna.

Tottenhams lönekostnader har däremot växt med 11% de senaste åren, vilket är mer än i både Arsenal och Man Utd. Klubben spenderar dessutom stora belopp på kontraktsavskrivningar som en följd av spelarvärvningar.

Som ett försök att hålla kostnadsvolymen med denna strategi baserad på spelarköp (bara Man City har spenderat mer på spelarköp under de senaste fem åren) under kontroll så har Tottenham bland annat valt att dra sig ur Premier Reserve League och istället låna ut samtliga 19 spelare i reservlaget.

Det är alltså inte underligt att Daniel Levy (och Harry Redknapp) är beredda att kraftfullt trotsa supportrnas vilja och raseri och tvinga igenom en flytt till Londons OS-stadion.

Men kanske måste också klubbens managementstrategi utvärderas med detta som utgångspunkt.

:::

Management

Målet i managementdimensionen är att se till att klubbens finansiella resurser används så effektivt som möjligt och att maximera spelartruppens konkurrenskraft.

Lite hårdraget så kan en fotbollsklubbs strategi längs den här dimensionen sammanfattas i samma balans mellan löne- och värvningspolicy med vilken jag i bloggens begynnelse utvärderade Arsenal – och som utgjort utgångspunkten för dessa ”Jag är nyfiken”-bloggar därefter.

En balans där lönerna utgör en relativt stor andel av totalkostnaden innebär att klubben huvudsakligen valt en truppstrategi baserad på att utveckla spelare. En balans där värvningar utgör en relativt stor andel innebär att klubben huvudsakligen valt en truppstrategi baserad på att köpa spelare.

Det går inte att beskriva Tottenhams huvudsakliga truppstrategi som något annat än att köpa spelare. Lönemässigt ligger de som sagt långt efter ligans toppkonkurrenter samtidigt som de endast överträffas av Man City vad avser nettospendering under de senaste fem åren.

Tottenhams köpstrategi som sådan måste ses som framgångsrik under den senaste tiden. De har värvat klokt, spelarna har fått tid att acklimatisera sig till lagets spel och man har värvat spelare som bidrar till truppens taktiska och tekniska utveckling.

Men det är också en relativt dyr och riskfylld strategi – särskilt när den sker delvis på bekostnad av klubbens akademi och ungdomsutveckling. Den är också svår att upprätthålla helt framgångsrik över en längre tid.

Långsiktig uthållighet – såväl sportsligt som ekonomiskt – bygger på en framgångsrik akademi och utveckling av spelare i klubben. Det är i längden det enda sättet att på ett kostnadsmedvetet sätt bygga en tillräckligt bred och konkurrenskraftig spelartrupp.

På längre sikt måste Tottenham rimligen justera sin truppstrategi mer mot att utveckla spelare inom klubben – det vill säga satsa klart mer på lönedelen och bygga upp en produktiv spelarakademi.

Det är den truppstrategi som Arsenal tillämpar och som gjort att de trots minimala spelarinvesteringar ändå har lyckats behålla sin etablerade position i tabelltoppen.

Det skulle vara Tottenham behjälpligt att i större utsträckning än tidigare imitera den strategi som deras värste konkurrent använder sig av.

Som truppstrategi är den betydligt mer kostnadseffektiv och ger Tottenham möjligheten att utveckla breddspelare och fokusera värvningar på rena spetsköp och tydliga rollspelare.

Det är också en truppstrategi som i större utsträckning fostrar lojalitet mellan spelare och klubb – vilket kan vara nog så viktigt om Tottenham exempelvis missar Champions League-spel någon eller några säsonger.

Kan ett Tottenham som missar Champions League i en eller två säsonger behålla spelare som Luka Modric, Rafael van der Vaart och Gareth Bale?

Men Tottenhams och Harry Redknapps managementfilosofi är inte lagd åt det hållet. Att skapa en produktiv spelarakademi bygger på tre hörnstenar: ett kompetent och utbrett scoutnätverk, en väl utvecklad coachstab men också en etablerad kultur och filosofi i klubben att tidigt slänga in unga spelare i hetluften.

Den kulturen finns i Arsenal, den finns i Man Utd, den finns i Aston Villa – men det är inte en kultur som fostras i Tottenham eller av Harry Redknapp, som huvudsakligen värvar och matchar in etablerade spelare också i truppens breddpositioner.

Däri ligger en stor risk att det Tottenham vi nu ser i huvudsak är en kortsiktig stjärna på himmelen.

:::

Ideologi

Målet längs ideologidimensionen är att skapa och förankra en gemensam bild runt klubbens framtid bland dess olika intressenter och på så vis kunna agera mer handlingskraftigt och bestämt.

Vi har sett flera klubbar i England med interna ideologiska stridigheter under senare tid – Chelsea, Man Utd, Liverpool och Aston Villa är några av dem. Vi har också exempel på klubbar med god ideologisk samsyn – bland andra Arsenal och Man City.

Tottenham befinner sig nu mitt i en bitter ideologisk konflikt gällande klubbens framtid. Och allt hänger ihop med den arenasatsning som nu kulminerat i Tottenhams ansökan till Olympic Park Legacy Company att få ta över Londons OS-stadion – i konkurrens med West Ham.

Konflikten bygger på att det skulle medföra en flytt av klubbens symboliska hem från norra London till stadens östra delar. Det är en flytt som klubbens supportrar motsätter sig i högsta grad.

OPLC fattar beslut i frågan imorgon fredag på ett styrelsemöte – vilket gör frågan ytterst aktuell.

Den ideologiska striden står sammanfattat mellan framgång och tradition.

De ekonomiska och manageriella skälen för varför klubbledningen lämnat in denna ansökan är utifrån den här bloggens resonemang uppenbara. Det är helt nödvändigt för Tottenhams finansiella förutsättningar att etablera sig som en engelsk toppklubb på lång sikt.

https://www.guardian.co.uk/sport/2011/jan/21/daniel-levy-tottenham-olympic-stadium

Fansens motiv att motsätta sig förslaget är också de uppenbara. Problemet är möjligen att man kan misstänka att många av dem förväntar sig framgång oavsett och alltså inte genuint inser kostnaden att därmed i realistisk mening ”ge upp” framgång på lång sikt.

Det är en sak att säga det, det är en annan att faktiskt göra det.

Det finns naturligtvis andra sätt på vilka arenafrågan kan lösas – men de kostar sannolikt mer och är mer riskfyllda.

Det är mycket som står på spel i och med OPLC:s beslut på fredag – för Tottenham, för West Ham, och för mindre klubbar såsom Leyton Orient.

https://www.telegraph.co.uk/sport/othersports/olympics/8272851/Henry-Winter-underlying-motives-of-Tottenham-and-West-Ham-in-Olympic-Stadium-duel-must-not-be-resale-value.html

Oavsett så råder stor ideologisk oenighet inom Tottenham och det är ännu en faktor som talar emot deras möjligheter att på lång sikt etablera sig som en engelsk toppklubb.

För även om OPLC:s beslut går Tottenhams väg så innebär det att supporterbasen splittras vilket riskerar urholka de ekonomiska fördelar som flytten innebär. Alternativt så vänjer sig supportrarna till slut vid tanken.

Det kan endast framtiden utvisa. Men går beslutet en annan väg så är det en icke-fråga.

:::

Slutsatser

Bloggens frågeställning var vilka Tottenhams förutsättningar var att etablera sig som ett engelskt topplag på lång sikt. Enligt de resonemang jag driver här så är jag tveksam till dessa förutsättningar – men tror att det är möjligt givet att:

» Tottenham lyckas kvalificera sig till fortsatt Champions League-spel någon gång igen under den här eller nästa säsong så att de kan bygga vidare på befintlig spelartrupp.

» Tottenham lägger om truppstrategi med ett tydligare fokus på att utveckla spelare snarare än att köpa spelare – det är enda sättet att på ett hållbart och kostnadseffektivt sätt skapa en bred och konkurrenskraftig spelartrupp samt kunna konkurrera lönemässigt om de främsta spelarna.

» Tottenham lyckas lösa arenafrågan och därigenom öka sin intäktsbas utan att alienera sin supporterbas.

Det är ett långskott – men det kan gå. Men konkurrensen är mördande och mycket måste slå in.

…………………………………………………

Rory Smith på Telegraph skriver en begåvad artikel om Evertons problem och vemödor och den utmaning som David Moyes nu står inför när det gäller att förnya sin spelartrupp.

https://blogs.telegraph.co.uk/sport/rorysmith/100014969/david-moyes-must-sell-up-if-everton-are-to-stop-begging-and-borrowing/

:::

Birmingham vände ett 0-1-underläge och ett tvåmålsunderläge totalt under andra halvlek och tog semifinalen mot West Ham till förlängning.

Väl där så skottade Craig Gardner in det avgörande 3-1-målet inför ett något oroligt St Andrews.

Det blir alltså Arsenal vs Birmingham i Ligacupfinalen på Wembley den 27:e februari.

Sannolikt det tuffaste motståndet för Arsenal. Birmingham har ett par spelare med rutin av att vinna Ligacupen, och de är måhända inte ett lika öppet lag som West Ham.

Å andra sidan finns ju där en uppenbar risk att fokus inför, under och efter finalen inte kommer vara fotbollen – som borde vara fallet – utan snarare prat om fult spel, fula spelare och anti-fotboll.

Historien tyder på det.

:::

Liverpool höll ut och tog en viktig hemmaseger med 1-0 mot Fulham efter ett säsongens mer dråpliga självmål.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/26/liverpool-fulham-premier-league-report

Liverpool är hastigt och lustigt uppe bland de sju första platserna.

…………………………………………………

Gud vad negativ jag kände mig efter den där analysen av Tottenhams framtidsutsikter.

Det var inte riktigt meningen. Och det är ju värt att komma ihåg att många av fotbollens bestående storverk har skapats genom att trotsa framhävda realiteter och förutsättningar.

To dare is to do!

Be Champions!!

Nu när John Utaka nyss gjort mål för Pompey så:

John Utaka som Hamlet? – Check
John Utaka som superhjälte? – Check
John Utaka som spelar schack i glasögon och vit rock? – Check

https://www.johnutaka.com/

Nästa vecka blir det fokus på värvningar efter att fönstret stänger men vill notera det att kvalitetsnamnen till walesare Owain Fon Williams och Owain Tudor Jones värvats till Stockport respektive Brentford.

Som Sam Hammam skulle uttrycka det – ”Sheepshaggers!”

Nu blir det fokus på Aldershot Town, som jag längtat efter att skriva om sedan i somras och att det har en ny tränare i Detan Holdsworth betydetr det att jag har en väldigt bra anledning att göra det just nu.

…………………………………………………

You risked the lives of some damn fine pilots… and that’s my job!

Aldershot Town är The Football Leagues näst yngsta klubb (som spelat sig till sin plats) då man är ungefär två månader äldre än lilleputten Dag & Red. Två lag som bildadets -92, samma år som Sky uppfann fotbollen.

Det har dock spelats fotboll på på Football League nivå i Aldershot sedan 1932 då man valdets in i stället för Thames AFC då deras ekonomi var allt annat än vattentät. Thames har förövrigt publikrekordet i Football League med ynka 469 personer, som blir än ynkligare då deras arena hadet kapacitet för 120,000 åskådare.

Aldershot var ingen särskilt framgångsrik klubb, deras högsta ligaplacering var en åttonde plats i dåvarande tredje divisionen och deras främsta merit var nog att man vann Engelska fotbollshistoriens första play-off final mot Wolverhampton 1987.

Framför allt Aldershot under sent 1980-tal till 1992 när man gick i konkurs var väldigt intressant.

Andra halvan av säsongen 84-85 lånade man in en ung anfallare vid namn Teddy Sheringham, han gjordet 5 matcher för klubben och Aldershot erbjöds att köpa honom av Millwall för 5,000 pund men man hadet redan då en för dåligt skött ekonomi för att betala den summan. Teddy lånades ut till Djurgården därefter och resten är en väldigt målrik historia.

Under slutet på 80-talet var beskrevs Aldershot som ”Wimbledon of the lower divisions” då det var en samling udda figurer i laget, med bland annat Legenden Steve Claridge vars träningsväska innehöll mögliga mackor och flera par utslitna fotbollskor. Han brukade dessutom sälja frukt från bagageluckan på bilen så att han kunde betala sitt spelberoende.

Likt Wimbledon var klubben ute på skör is, att spelarna fick vad som visade sig vara ruttna kalkoner i julbonus var ännu ett tecken på vad som skulle hända. Det var efter många turer i domstolen som gjorde att man till slut ens fick spela säsongen 90/91 men man fick detlta tack vare en 19-årig ”Property developer” vid namn Spencer Trethewy som temporärt lättade på skuldbördan.

Det visade sig ett par månader senare att det var lånade pengar som han inte kunde betala tillbaka och han dömdes senare till fängelse i två år för bedrägeri.

Aldershot slutade näst sist i dåvarande fjärdedivisionen men på grund av ligaändringar åkte de inte ner utan fick spela ännu en säsong. Men det gick lika uselt på plan och i mars 1992 gick man som andra Football League-klubb någonsin i konkurs. (första var Accrington Stanley på 60-talet).

Klubbens fans bestämde sig dock för att starta en ny klubb som fick börja långt ner i ligapyramiden, ett hack ovanför Sir Stanley Rous sarkofag, och 2008 nådde man återigen Football League. Likt Aldershot jämfördes med ”Crazy Gang” hoppas AFC Wimbledon att det ska kunna slå sig in och etablera sig i League 2.

Aldershot ligger på en behaglig tolfte plats i tabellen och fem poäng från playoffspel och det finns en nyfunnen optimism hos Aldershot.

Att Dean Holdsworth tog över är väldigt spännande. Förutom att han gjort ett bra jobb i Newport så spelade han för Wimbledon, hans andra sejour var Wimbledons sista säsong vilket enligt mig ger historien en extra dimension.

…………………………………………………

Championship – Wayne’s world

Leicester fortsätter leverera och Svennis har visat god fingertoppskänsla i både Yakubu och Sol Bamba, varav den senare gjorde två mål i helgens 4-2-vinst mot Millwall.

Ipswich slog i helgen Doncaster hemma med 3-2, som vanligt gjorde Bill Sharp Donnys mål men för ovanlighetens skull gjorde även den store talangen Connor Wickham mål, hans första mål denna säsongen.

Problemen fortsätter för jinxade Nigel Clough, i helgen förlorade han derbyt namngett efter hans far med 0-1 efter ett sent mål av måltjuven Rob Earnshaw.

Cardiff tog revansch på Watfords 4-1 vinst med en 4-2 vinst och förhoppningsvis för Cardiff kan man återfinna formen. Att Bothroyd är tillbaka som målskytt är ett gott tecken.

Kan möten mellan två lag som vart en otrolig besvikelse den här säsongen sluta annat än oavgjort och målsnålt? 1-1 mellan Middlesbrough och Preston där målen förstås gjordes utav varsin försvarare.

På samma tema slutade Crystal Palace mot Bristol City förstås 0-0.

I söndagens match visade QPR återigen prov på mästartakter då man vände ett 0-1-underläge mot Coventry med hjälp utav Adel Taarabt som först gjorde 1-1-målet och sedan spelade han elegant fram nygamle Wayne Routledge, ett mål som förtjänar att ses igen.

En enorm styrka hos QPR att man nästan alltid lyckas ta poäng trots att man hamnar i underläge.

…………………………………………………

LEAGUE  1 – Fergie Jr strikes back

Mina möjliga jinxningar gäller förstås bara när de slår in. Darren Ferguson inledde förra helgen med en 3-1-förlust mot Brighton men nu slog de Hartlepool hemma med klara 4-0.

Leyton Orient ligger som vanligt i mitten, närmare botten vilket gör att man blir förvånad när de slår stora Sheffield Wednesday med 4-0, en tung förlust för ojämna Wednesday. Följde upp det med bara oavgjort hemma mot bottenlaget Yeovil igår kväll.

Exeter, som är supporterägda, förtjänar alltid beröm för att man trots små resurser lyckas ligga i mitten på League 1, i helgen vann man tack vare ett avgörande 2-1-mål utav Daniel Nardiello, en kringflackande anfallare som började sin karriär i Man Utd.

Bournemouth verkar kunna klara sig utan Eddie Howe, i helgen slog man serieledarna Brighton på hemmaplan med 1-0. Tråkigt nog valde Lee Bradbury att peta sig själv från laget men slängde in sin assisterande manager Steve Fletcher på slutet för att bevaka ledningen.

På samma tema lyckades Charlton och Bristol Rovers, som nyss sparkat sina managers, att vinna med 2-0 respektive 3-1. Nathan Eccleston inlånad från Liverpool gjorde Charltons 2-0-mål och Jo Kuffour som vann FA Youth Cup med Arsenal 2000 gjorde mål för Bristol Rovers.

…………………………………………………

LEAGUE 2 – Hereford is not Manset

Hopp för Lincoln som ligger nere i botten bland Barnet och Stockport efter en 2-1-seger mot Cheltenham på bortaplan, i bottenträsket är alla segrar viktiga.

Oxford som är nykomlingar i år imponerar stort, efter en 3-1-seger mot sjätteplacerade Shrewsbury ligger man på den sista playoffplatsen. Radarparet James Constable och Tom Craddock med sina tio mål vardera är en starkt bidragande orsak till deras succé.

Hereford som nyss sålt sin tjur till anfallare Mathieu Manset till Reading verkar klara sig undan nedflyttning ändå, efter deras andra hemmavinst med 2-1 mot Morecambe ligger man på samma poäng som Barnet men med tre matcher i hand. Manset kallas förövrigt ”The Beast” och han kommer från en lång tradition av getuppfödare vilket förstås betyder att det finns en väldigt lämplig ramsa som väntar på honom i Reading.

Chesterfield försätter att dryga ut sin ledning, sex poäng ner till Wycombe och elva ner till Crewe. Port Vale som var så strålande på höstsäsongen har halkat ner till en femteplats.

Detssutom börjar snart Adam Le Fondre uppnå någon form utav ”Gyllene Munk”-status sett till hans tidigare prestationer. Två nya mållösa matcher. Inte bara Le Fondre utan uppenbarligen hela Rotherham behöver den riktiga Le Fondre tillbaka.

…………………………………………………

ÖVRIGT

Är League 2-spelare underbetalda? När till och med Moses stjäl tidningar så bör man nog undersöka saken.

:::

När andra fotbollspelare är upptagna med att stjäla rubriker så lyckas andra – Clarke Carlisle var nyss med på TV och diskuterade politik. Trots att han överanvände fotbollsmetaforer så är det ett fall framåt för engelsk fotboll som annars är bra på att stöta bort de med en högre utbildning.

Vidare läsning om Clarke Carlisle.

:::

Svårt att hänga med i alla managerbyten men här kan ni läsa om nyblivne Bladesmanagern Micky Adams och Burnleys Eddie Howe.

:::

Fenomenet med en ”andra klubb” är väldigt vanligt – att man har en klubb som man sympatiserar för vid sidan om sin klubb.

Det är vanligt förekommande hos supportrar till de större lagen som känner att man fotbollsidetologiskt håller på ”fel” klubb. Exempelvis när någon som följer de lägre divisionerna mycket men håller på Englands mest framgångsrika lag så fattar han tycke för ett mer anonymt lag som lever ganska säkert i The Championship.

Mycket läsbart i ämnet är denna texten om en Norwichsupporter som fallit för Stockport County.

:::

Alexander Oxlade-Chamberlain är i blickfånget eftersom han jagas av alla storklubbar med Arsenal i pole position. Men när Southampton mötte Tranmere så överglänstes han utav en ung anfallstalang från Liverpool.

Hmm, en kort och tonårig scouseanfallare, hört den förr?

Vad sägs om att kolla League 1-fotboll för mindre än 1 pund? Dagenham & Redbridge har gjort det möjligt.

Mycket snack vilka ska flytta till den olympiska arenan i östra London och mitt i smeten befinner sig Leyton Orient.

Kanu äldre än Graham Alexandetr? Och annat när Burnley-bloggen No Nay Never fokuserade på Pompey inför gårdagens match.

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

Championship

Alltid hemmastarka Millwall tar på fredag emot Barnsley som tippades ligga i bottenträsket men överraskande nog ligger på en stabil 13:e plats i ligans ingenmansland.

League 1

Colchester, som är väldigt stabila och bra på att kryssa, tar emot ett Peterborough fyllda av självförtroende av att ha fått in Darren Ferguson som ny manager igen.

League 2

I den tredje fredagsmatchen möter Bury – som halkat ur toppen men har en härlig offensiv med Steven Schumacher på mitten, skyttekungen Ryan Lowe och inlånadet Man Utd yttern – Shrewsbury som är revanschsuget efter förlusten mot Oxford och som överlag är bra på bortaplan.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

Ni kan även följa mig på Twitter, göteborgska skämt på engelska i överflöd.

//Peter A Linhem

Blackpool gjorde vad Blackpool gör bäst, och till sist gjorde Man Utd vad Man Utd gör bäst. Blackpool ledde högst välförtjänt i halvtid med 2-0 och det fanns inget som med 70 minuter spelade av matchen tydde på något annat än att The Tangerines skulle bli det första laget att den här säsongen slå Man Utd i ligan.

Och herregud så de förtjänade att bli det.

Ian Holloway, eller “Ollie Mourinho” som Blackpoolfansen besjöng honom, hade fram till dess taktiskt fullständigt utmanövrerat Sir Alex Ferguson – som försökte sig på en form av tremannamittfält med Rooney på vänsterkanten. Ett drag som misslyckades fullständigt.

Men när matchen var slut – efter 10 minuters tilläggstid – stod Man Utd ändå som segrare med 3-2.

Efter vad som vid säsongens slut mycket väl kan ses dess definierande halvlek, den där enskilda vändningen eller prestationen som brukar definiera ett mästarlag.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/25/blackpool-manchester-united

:::

Och om John Terry ville sätta press på Man Utd genom att hävda att de hade anledning att vara rädda för Chelsea så kunde inte repliken ha varit mer iskall.

:::

Det var inte Ferguson som till slut vann matchen taktiskt mot Holloway. Det var spelarmaterialet, träning och rutin och det var den anda med vilken han fostrat lag i över två decennier. På så vis lämnar Ferguson ändå Bloomfield Road en vinnare.

:::

Det är nästan omöjligt att förstå hur ett Man Utd som spelar så dåligt stora delar av den här matchen ändå kommer ifrån den med tre poäng – och dessutom leder ligan med fem poäng.

På samma sätt är det nästan omöjligt att förstå – och tragiskt, man vill inte förstå – hur Blackpool som spelar så bra under stora delar av matchen inte får med sig något från den – och har förlorat sex av sina sju senaste matcher.

:::

Dimitar Berbatov gav svar på tal åt de som kritiserar honom för att enbart göra mål på Old Trafford, och mål som inte betyder något.

Rafael råkade ut för en otäck huvudskada i slutet av matchen – det rapporteras, som man kunde misstänka när man såg de rätt otäcka bilderna, vara en hjärnskakning.

:::

Ryan Giggs.

:::

Gotta love Ollie:

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/25/ian-holloway-charlie-adam

……………………………………………..

Arsenal lyckades till sist med spräcka Ipswichs nolla – och vann i slutänden bekvämt med 3-0 hemma på Emirates och semifinalmötet sammanlagt med 3-1.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/25/arsenal-ipswich-carling-cup-report

……………………………………………..

Vid sidan av dessa storlagsmatcher så fortsatte också Aston Villa sin marsch framåt och uppåt i ligatabellen genom en bortavinst mot Wigan med 2-1.

Målskyttar var Gabriel Agbonlahor och Ashley Young (på straff) innan James McCarthy reducerade med tio minuter kvar av matchen.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/25/aston-villa-wigan-athletic-match-report

……………………………………………..

Egentligen apropå ingenting – men en fundering.

När ett lag leder och uppenbart maskar i sådan utsträckning att domaren lägger till tid, men det laget tappar ledningen och själva hamnar i underläge – så känner jag nästan att det vore en klok idé att domaren helt enkelt tog bort de minuterna av tilläggstid.

Så att man inte i efterhand kan “tjäna” på att ha maskat.

Kanske en dum idé, den är definitivt inte genomtänkt – och möjligen är den inte ens genomförbar.

Men det är sådana idéer man ibland får när tankarna flyger så här efter en mentalt och närmast fysiskt jobbig fotbollskväll.

:::

Jag måste medge att just det här blogginlägget blev lite Man Utd-centriskt.

Men det får ni leva med den här gången. Jag behövde skriva av mig lite.

Be Champions!!

På onsdag ska i sin tur Birmingham försöka göra detsamma mot West Ham.

Ligacupens semifinaler har bjudit på några ordentliga fotbollspärlor genom åren – och kanske inte minst på senare tid.

Arsenals senaste framträdande i en Ligacupsemifinal – 2008 – slutade exempelvis med en av Tottenhams kanske största segrar i modern tid.

Men så illa ska det ju inte behöva gå den här gången. Hemma på Emirates bör Arsenal betraktas som stora favoriter mot Ipswich – även om de ”vägrar spela fotboll”.

Och både för Birmingham och West Ham så är Ligacupen den här säsongen en behaglig salva mot ligaspelets misär.

Men för ett av lagen så tar detta ett abrupt slut under veckan.

Men som lite uppladdning inför matchen så tar bloggen en liten titt på några andra Ligacupsemifinaler som på olika sätt trollbundit publiken.

…………………………………………………

CUP SEMIS

Stoke 3-2 West Ham (Andra omspelet, 26/1-1972)

Vissa människor orkar inte bekymra sig om gamla filmer eller gamla matcher eftersom de inte kan relatera till miljön – men det som just är så tilltalande med den här matchen är att den omöjligtvis kunde spelas i vår tid. Det spelades på ett träsk i osannolikt dåligt väder, det var ett andra omspel – sju veckor efter semifinalens första match – och utespelaren Bobby Moore räddade en straff.

Matchen spelades enbart på grund av en annan straffräddning, en anmärkningsvärd räddning av Gordon Banks på Geoff Hursts straff i det andra mötets sista minuter. Efter att det första omspelet på Hillsborough slutat 0-0 så begav sig lagen till Old Trafford för att utkämpa en klassiker. Peter Batt skrev efter matchen i The Sun: ”I have always resisted the temptation to describe any match as the most exciting I have ever seen, but this was the exception. This really was the greatest.”

Det hela inleddes med att West Hams målvakt Bobby Ferguson fick utgå omtöcknad och, skulle det senare visa sig, hjärnskakad för vård i sju minuter efter en suspekt tackling av Stokes Terry Conroy. West Ham använde inte sin avbytare, bara ett byte var tillåtet vid den här tiden, under förhoppningen att Ferguson skulle kunna återvända. Bobby Moore ställde sig i målet under tiden och räddade en straff från Mike Barnard, som däremot skulle näta strax därefter. Två makalösa löpningar av Billy Bonds gav West Ham två mål från honom själv och Trevor Brooking i 31:a och 39:e minuten. Mellan dessa båda mål så återvände Ferguson, som i efterhand inte kommer ihåg något av matchen, till West Hams mål men han är ute och snurrar när Peter Dobing kvitterar för Stoke i den första halvlekens åttonde tilläggsminut.

Conroy, dramats skurk, ger Stoke ledningen strax efter halvtid. Chanser dök upp åt båda håll med närmast obscen frekvens. Harry Redknapp träffade stolpen två gånger för West Ham, Dobing rundade Ferguson men sprang därefter ut med bollen över kortlinjen. Stoke höll i och nådde deras första Wembley-final någonsin. Eric Todd på The Guardian sammanfattade matchen: ”If some of us live to 100, we shall not witness such wholehearted endeavour by two sides in the most appalling conditions imaginable.”

:::

Arsenal (3) 2-4 (6) Man Utd (1st Leg, 15/2-1983)

En match ska aldrig dömas enbart utifrån dess slutresultat. Det här var en formidabel överkörning, sannolikt den mest framstående uppvisningen som Ron Atkinsons Man Utd svarade för. Det första mötet förväntades bli jämnt – de tre senaste matcherna lagen emellan hade slutat mållösa och Man Utd hade inte vunnit på Highbury sedan 1968.

Men på bara en timme så hade Man Utd dragit iväg i en 4-0-ledning. Norman Whiteside, den till utseendet äldste 17-åringen efter Benjamin Button, var på sitt allra bästa och ostoppbara spelhumör och endast Pat Jennings skicklighet i Arsenals mål stod mellan laget och fullständig förnedring. Man Utds spel var så bra att ett antal supportrar till denna dag svär att de såg Frank Stapleton bryta ut i ett leende.

Stapleton gjorde det andra målet efter det att Whiteside öppnat målskyttet på ett magnifikt sätt. Två mål från Steve Coppell, som spelade sin sista säsong vid endast 28 års ålder, avgjorde cupmötet där och då. Arsenal gjorde två mål under matchens tio sista minuter men kunde inte förneka att slutresultatet smickrade dem.

:::

Tottenham 1-2 Arsenal (Omspel, 4/3-1987)

Fotbollsrivaliteter är inte något konstant utan något föränderligt. Precis som man ibland lyssnar på sin favoritlåt och ibland verkligen hör den så kan man ibland se ett lokalt derby och andra gånger verkligen känna det. Det är svårt att tänka sig att rivaliteten mellan Tottenham och Arsenal någonsin har varit mer hätsk än vad som var fallet den 4:e mars 1987, när de producerade ett episkt omspel i Ligacupens semifinal på White Hart Lane som åtminstone för segrarna gick raka vägen in bland folksagorna.

Det fanns flera skäl till att matchen betydde så mycket. Lagen var otroligt jämna, bara en poäng skiljde dem åt i ligan. De var båda i inledningen av spännande nya klubbperioder med två ideologiskt vitt skilda managers i George Graham och David Pleat, vars femmannamittfält var revolutionerande vid den tiden. Men det var också Ligacupens gyllene era. Med engelska lag portade från europeiskt cupspel så betydde den här cupen mer än vad FA-cupen gör nu. Allt det här gav förutsättningarna för en fantastisk atmosfär och i David Laceys egna ord: ”a fiercely competititive encounter that generated far more passion than precision.”

Tre dagar tidigare, på samma arena, hade Arsenal hämtat upp ett 0-2-underläge och tvingat fram ett omspel. Återigen så hamnade de däremot i underläge efter ett mål av Clive Allen – som gjorde makalösa 49 mål under säsongen. Spurs var det bättre laget och en comeback såg ut att vara högst osannolik. Men Arsenal hade en lagmoral och laganda – fem spelare var 20 år eller yngre och sju var hemmaproducerade spelare – och de lyckades ännu en gång genom den osannolike hjälten Ian Allinson, avbytaren som först kvitterade i 82:a minuten och därefter, på tilläggstidens första minut, skapade vinstmålet av David Rocastle. I cupmötets 271:a och näst sista minut så tog Arsenal för första gången ledningen.

Rocastle var en 19-åring med glad uppsyn som glimrade med ett framtidslöfte som aldrig skulle realiseras fullt ut. Grahams Arsenal skulle inte bli något älskat lag men vid den här tidpunkten var de nya, de var fräscha, spännande och omtyckbara. George Graham sa att ”I would like to think this is just the start of a long period of success”. På sätt och vis så blev det så, och kanske som en konsekvens så har heller aldrig rivaliteten mellan klubbarna varit lika intensiv som den här dagen i mars för 24 år sedan.

:::

Nottingham Forest (2) 2-1 (1) Coventry (1st Leg, 11/2-1990)

Det här var inte någon särskilt bra match, ärligt talat så var det en rätt bister historia utspelad under rätt taffliga omständigheter. Men den förblir i minnet främst av en anledning, ett sent vinstmål med iskall bestämdhet av Stuart Pearce. Det stod 1-1 efter en tveksam straff av Nigel Clough och en kvittering av den 20-årige Steve Livingston. Forest fick en frispark på högersidan av straffområdet. Pearce, som efter en brutal kapning av Kevin Gallacher tidigare under matchen kanske inte borde ha varit kvar på planen, producerade ett härligt vinstmål som på beställning.

En redan estetiskt tilltalande upplevelse förhöjdes av att bollen dundrade in via ribbans undersida – det kanske mest upphetsande förspelet till ett mål någon kan uppleva. Det inspirerade också ett tämligen minnesvärt målfirande, förlagt någonstans mellan tillgjordhet och glädjelöshet. Under en relativt anonym era i engelsk fotboll så var Pearce det närmaste som den högstadivisionen kom till en antihjälte, och det här målet summerade hans personlighet. Att världen skulle stå stilla under helgen 10-11 februari 1990 var närmast självklart när Nelson Mandela släpptes ur fängelset och Buster Douglas slog Mike Tyson. Pearce såg till att den stod stilla något lite längre.

:::

Oldham (6) 6-0 (3) West Ham (1st Leg, 14/2-1990)

De som håller på Liverpool, Man Utd och Nottingham Forest kanske inte håller med, men säsongens lag 1989/90 var tämligen solklart Oldham. De övriga tre lagen vann de inhemska stora titlarna men det var Oldham som vann alla neutralas hjärtan. De var helt enkelt fantastiska: optimistiska och positiva på planen, ungdomliga och uppriktiga. Deras konstgräsplan, på vilken de förblev obesegrade i 38 matcher, gav dem ett exotiskt skimmer och satte en ny ribba för vad vi betraktar som jättedödare. Och deras segrar på bortaplan tog död på den småaktiga myten att det enda skälet till att de kunde vinna var deras plastplan.

Inför säsongen hade Oldham inte slagit ett lag från den högsta divisionen på 66 år. Därefter kom vad deras manager Joe Royle kallade för deras ”nyp mig i armen”-säsong. De slog inte bara de större lagen, de krossade dem samtidigt som de spelade riktigt bra fotboll. Den utmärkte Andy Ritchie, som till och med fick flintskallighet att framstå som coolt, fick en andra blomning och gjorde bland annat två mål när Oldham slog Arsenal med 3-1. Rick Holden, som såg ut som en hårdrocksroadie, terroriserade högerbackar och skickade in en stadig ström av inlägg. Mike Milligan var den evigt surrande mittfältshumlan. I mittförsvaret återfanns den blixtsnabbe Earl Barrett och den ännu snabbare Paul Warhurst bredvid inte minst Denis Irwin. I Oldhams startelva var endast Ritchie och evigt unge Roger Palmer över 25 år.

Deras säsong var full av vad Dan Turner på When Saturday Comes kallade för ”merciless gianticide”. På vägen mot finalen i Ligacupen och semifinalen i FA-cupen så slog de ut Aston Villa, Arsenal, Everton och Southampton – som skulle sluta tvåa, fyra, sexa respektive sjua i Division 1. Men deras mest berömda seger var sannolikt deras fullständiga eliminering av West Ham, också de i andra divisionen, i Ligacupsemifinalens första match.

Oldham ställde upp med en enastående offensiv 3-4-3-formation med Earl Barrett som den ende konventionelle mittbacken. Ett kompetent West Ham-lag – bestående av bland andra Liam Brady, Phil Parkes, Julian Dicks och Alan Devonshire – var pinsamt hjälplösa. Matchen spelades den 14:e februari och närmast oundvikligt så kom matchen att kallas för The St Valentine’s Day Massacre. På radion lät allt så fantastiskt att nördiga 14-åringar sannolikt inte gav deras föräldrar något annat val än att låta dem vara vakna till efter midnatt och se höjdpunkterna på TV.

Oldham förlorade den andra matchen med 0-3, inte för att det spelade någon roll. De förlorade därefter finalen mot Nottingham Forest och FA-cupsemifinalen efter omspel mot Man Utd. De många matcherna och det täta spelschemat kostade dem med all sannolikhet en playoff-plats den säsongen. Men de skulle komma tillbaka nästa säsong och då lyckas vinna både Division 2 och uppflyttning till Division 1 för första gången sedan 1923. De flesta Oldhamfans skulle betrakta detta som höjdpunkten, för de flesta andra så för Oldham tankarna till den där säsongen 1989/90.

:::

Aston Villa p(4) 3-1 (4) Tranmere (2nd Leg, 27/2-1994)

I bredast möjliga termer så fördelas stora fotbollsmatcher inom två olika kategorier: blockbusters eller konstverk. Och inom den första kategorin så är det svårt att hitta ett bättre exempel än den här episka matchen när Ron Atkinsons Aston Villa med nöd och näppe klämde sig förbi John Kings Tranmere.

Cupmötet innehöll fler oväntade vändningar än vilken som helst parodi på en thriller. ”In all my life I have never been involved in a cup tie as dramatic as that one”, sade Atkinson efter matchen. Vid åtminstone fem tillfällen såg Aston Villa ut att vara döda och begravna bara för att på något sätt lyckas överleva.

För det första när de låg under med 0-3 i ett livligt första möte på Prenton Park, bara för Dalian Atkinson att ge laget lite hopp inför returen med ett mål i matchens sista minut. För det andra när Mark Bosnich, efter att Villa rusat fram till en 2-0-ledning på hemmplan, rev ner John Aldridge i straffområdet. Idag skulle det ha varit ett rött kort, Bosnich blev inte ens varnad. Aldridge satte straffen, men Bosnich närvaro på planen skulle visa sig bli högst betydelsefull. ”Such decisions make a mockery and a farce of football”, menade Christopher Davies på Telegraph.

För det tredje, Aston Villa var två minuter från att åka ur när Dalian Atkinson nickade in 3-1 och 4-4 totalt. För det fjärde, när Liam O’Brien på tilläggstid sköt en frispark mot krysset som studsade ut från underkanten av ribban och stolpen. Och för det femte, under en av de mest infernaliskt spännande straffläggningarna – den där typen som fortfarande gör en nervös trots att man vet hur det slutar.

Bosnich räddade Tranmeres tredje straff från Ged Brannan vilket betydde att Ugo Ehiogu kunde skjuta Villa vidare med deras femte straff. Han träffade ribban, och Aldridge kvitterade till 4-4 med en fullständigt iskall straff. Det tog straffläggningen till sudden death och Villas Kevin Richardson dundrade iväg den första straffen upp bland VIP-logerna på Villa Park.

O’Brien hade chansen att skjuta Tranmere vidare men han jinxades av Kevin Keegan, ITV:s expertkommentator: ”There will be no cooler man in the stadium” kluckade Keegan. O’Brien stod för kvällens svagaste straffspark och Bosnich räddade först den och därefter nästa straff av Ian Nolan efter det att Tony Daley satt Villas sjätte straff. Firandet på Villa Park överträffade det mesta. Tranmere, som dessutom befann sig mitt i en sekvens av tre raka playoff-förluster var förkrossade.

:::

Man Utd (4) 3-1 (3) Man City (2nd Leg, 27/1-2010)

En cupsemifinal är alltid en het historia. Gör det dessutom till ett lokalt derby och det hela börjar närma sig kokpunkten. Lägg till att mötet står mellan två lag där det ena med nyfunna rikedomar högljutt utmanar det andra om herraväldet inom engelsk fotboll och tryckkokaren ligger i farozonen att explodera.

Det här var det tredje av fyra Manchesterderbyn under säsongen och stämningen mellan klubbarna och spelarna var hätsk. Man Utd hade vunnit det första derbyt dramatiskt och kontroversiellt långt in på tilläggstid vilket skapat förbittrade känslor. Det grälades öppet mellan spelare som Gary Neville och Carlos Tevez. Tevez som plockats från Man Utd och presenterats av Man City under provocerande former.

Likaså var stämningen på Old Trafford helt elektrisk och sådan som den bara blir som mest någon gång per år. Det var en match mitt i veckan, det var Ligacupen, publiken var huvudsakligen lokal – ljudnivån var öronbedövande och stämningen lagomt otäck. Den då nyblivne managern Roberto Mancini, som lovat att riva ned banderollen om Man Citys titellösa år från Old Traffords läktare med en vinst i Ligacupen, såg närmast förstummad ut vid sidlinjen.

Man Utd gick fram till en 2-0-ledning men Carlos Tevez, som spelade mot Man Utd som vore han ute på ett personligt hämnaruppdrag, reducerade i matchen och kvitterade totalt. Men på tilläggstid, vare sig för första eller sista gången den säsongen, så avgjorde Man Utd matchen när Wayne Rooney nickade in 3-1 från nära håll.

…………………………………………………

James Dixon, på bloggen Backpage Football, frågar sig om det börjar närma sig midnatt för Blackpools Askungensaga.

https://backpagefootball.com/premier-league/blackpool-is-it-approaching-midnight-for-our-cinderella-story/

Bloggen tog ju nyligen upp samma fråga, för någon vecka eller två sedan, och vi konstaterade också att Blackpool har goda chanser att stanna kvar tack vare sin medvetet valda offensiva och passningsbaserade spelfilosofi.

Samtidigt har vi därefter kunnat se hur Blackpool har torskat två ligamatcher i rad genom att misslyckas med just det som bloggen pekade ut som lagets nyckel till framgång: Att hålla tag i bollen!

Det är lite olycksbådande.

Och ikväll tar man emot Man Utd hemma på Bloomfield Road.

…………………………………………………

Två klassiska lag möts i Ligacupfinalen på Wembley 1976 – Newcastle vs Man City.

Finalen är berömd av minst en anledning – någon som vågar sig på en gissning?

1976 var ett bra år förresten, då föddes jag. Huruvida där finns något samband med svaret på frågan förtäljer inte historien.

Be Champions!!

Affären förväntas bli offentlig inom de närmaste 48 timmarna. Luiz skulle i så fall endast vara tillgänglig för det inhemska spelet. Det är en affär som Chelsea i så fall mer eller mindre tvingats till givet rådande ligaläge.

Mer kortsiktigt oroande är att Frank Lampard inte spelar ikväll på grund av en besvärande vadskada. Ancelotti sägs göra bedömningen att hellre spara honom till helgens FA-cupmatch mot Everton.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/24/frank-lampard-terry-chelsea-bolton

Carlo Ancelotti pratar om Lampards betydelse för Chelsea i den här artikeln från några dagar sedan:

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8276264/Frank-Lampard-needs-to-be-fit-to-face-Bolton-Wanderers-admits-Chelsea-manager-Carlo-Ancelotti.html

Däremot spelar John Terry.

…………………………………………………

Alan Hansens krönika i Telegraph handlar den här gången just om Chelsea och deras framtidsutsikter.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8277561/Alan-Hansen-Chelsea-owner-Roman-Abramovich-needs-to-rebuild-or-Carlo-Ancelottis-side-will-self-destruct.html

Den tar upp ett par tämligen intressanta punkter:

» Risken för och betydelsen av att Chelsea missar nästa säsongs spel (och intäkter) i Champions League.

» Roman Abramovichs fortsatta vilja att finansiera klubben, särskilt givet den förändrade konkurrenssituationen.

» Spelartruppens ålder och sammansättning.

» Hur Chelsea har förlorat kontroll över transfermarknaden och blivit omkörda också av klubbar som Tottenham.

» Den interna maktfördelningen i klubben mellan ägare, ledning och manager.

:::

Carlo Ancelotti å sin sida pratar om Chelseas spelfilosofi och om hur det kan vara viktigt att kunna vinna fult och inte bara genom att spela snygg fotboll om man vill fortsätta spela europeisk fotboll på högsta nivå.

https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/ancelotti-urges-chelsea-to-win-ugly-if-it-helps-european-push-2192510.html

…………………………………………………

Om Owen Coyle, Boltons manager, skriver Henry Winter följande talande stycken:

[“Another good man, Coyle, also marches to his own beat. Strictly teetotal, a rarity in management, Coyle’s impact on Bolton Wanderers has been remarkable, driving them up the table with modest outlay, simply through setting up the players well, tactically and temperamentally.

Johan Elmander has been revitalised while Stuart Holden has been a revelation through the middle. Monday’s test against Chelsea will be a challenge Bolton will relish, particularly with all the emotion gripping the Reebok as the club pays tribute to the late, great Nat Lofthouse.

When inspected closely, Coyle’s record at Bolton is not particularly impressive, comprising 18 defeats, 12 draws and only 13 wins, but the overall feeling is of a club and players re-energised by the quietly charismatic Scot. An incredibly friendly individual, Coyle exudes an aura of real authority.

Coyle gives the impression of a man it would be dangerous to cross just like Holloway and O’Neill, the season’s other unlikely lads.”]

…………………………………………………

Om Chelsea vinner matchen ikväll så är det första gången sedan i oktober som de vinner två ligamatcher i rad.

Chelsea har å andra sidan aldrig förlorat mot Bolton på Reebok sedan Roman Abramovich tog över klubben.

Bolton kommer att vänta och se om Ivan Klasnic är tillgänglig för spel efter sin ljumskskada – men Gretar Steinsson, Ricardo Gardner, Jloyd Samuel och Sean Davies saknas fortfarande.

I Chelsea förblir Yuri Zhirkov, Alex och Yossi Benayoun borta från spel.

Be Champions!!

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8276301/Premier-League-clubs-go-to-war-in-the-battle-to-secure-worlds-best-young-footballers.html

White skildrar en värld där fotbollsklubbar av alla storlekar inte skyr några medel för att knyta till sig lovande spelare. Och en värld där det ser ut som att transfermarknaden har lugnat ner sig men där det bubblar häftigare än någonsin under ytan på ungdomsnivån.

Det är framför allt två stora förändringar som har intensifierat konkurrensen om unga lovande spelare:

Den första är UEFA:s regler om finansiellt fair play. De kommer att tvinga klubbar att leva efter de resurser som klubben själv skapar. Dyra värvningar blir därför mer ovanligt och så även uppblåsta lönekostnader.

Den andra är Premier Leagues nya truppregler som betyder att minst åtta av 25 spelare måste vara ’home-grown’. Det skapar ytterligare incitament att värva och utveckla spelare under 18 år.

Vad båda förändringarna leder till är att en stark och framgångsrik akademi blir allt viktigare för fotbollsklubbar för att kunna konkurrera på den engelska fotbollens högsta nivå.

Den är en utveckling som sammanfaller med insikten att klubbarna måste bli mer ekonomiskt ansvarsfulla och att transfermarknaden i huvudsak är irrationell där många spelare är systematiskt övervärderade.

Där finns naturligtvis en del suspekta effekter av detta. Korruption och fula knep i jakten på unga spelare från hela världen. Stora och resursstarka klubbar kommer att dammsuga marknaden på de mindre klubbarnas bekostnad. Exempelvis.

Men en positiv effekt är kanske att en i huvudsak skapad spelartrupp snarare än en i huvudsak köpt spelartrupp är något som fostrar en starkare relation mellan laget och dess supportrar.

:::

Just betydelsen av en produktiv akademi återkommer jag till när jag under den kommande veckan kommer att vara nyfiken på Tottenham och deras chanser att etablera sig som ett engelskt topplag.

:::

Samtidigt ifrågasätter konkurrensrättsexperten Stephen Hornsby huruvida UEFA:s regler om financial fair play över huvud taget är lagliga och om de skulle överleva juridisk prövning.

https://www.dailyfinance.co.uk/2011/01/14/uefa-fair-play-rules-unlawful-barrier/

Det rättsliga argumentet är att vad UEFA:s regler gör är att de facto minska konkurrensen och skydda de stora klubbarnas redan etablerade position och omöjliggöra för övriga klubbar att nå ikapp.

…………………………………………………

EVERTON BLUES

David Moyes har lite i skymundan uttryckt oro för att Everton står och slirar på samma ställe i sin utveckling.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/everton-david-moyes-buy-players

Moyes betonar behovet av att förnya spelartruppen, både för att utveckla spelartruppen men också för den psykologiska effekten, men konstaterar också att pengarna inte riktigt finns där.

:::

Börjar Moyes möjligen känna att han själv står stilla i Everton?

Jag skulle inte bli alldeles överraskad om det visar sig att klubb och manager går skilda vägar i sommar.

Men jag kan gå med på att jag i det fallet kanske läser röksignalerna fel.

…………………………………………………

Inför måndagskvällens match mellan Bolton och Chelsea så tycker jag att följande intervju med Boltons amerikanske mittfältare Stuart Holden kan vara intressant läsning:

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/stuart-holden-bolton-wanderers-interview

[“Surprisingly slight of frame, no one would ever mistake him for a rugby player. ‘I might be small but I’m not afraid of tackling or getting about the field,’ he says. ‘I like to get on the ball and pass it quickly, and you don’t need to be the biggest of guys to do that. As long as you are tactically aware and strong when you go into a challenge you can compete at this level.’”]

:::

På frågan om Chelsea hade någon chans att återigen blanda sig in i titelstriden så svarade Didier Drogba mycket klokt något i stil med att vad laget nu hade var chansen att mot Bolton vinna två ligamatcher i rad.

Jag tror det är precis den inställningen Chelsea måste ha.

För Bolton på bortaplan kommer inte bli någon munsbit för Chelsea och skulle inte vara det för något lag.

…………………………………………………

The Guardian rapporterar att ett Qatar-baserat konsortium har lagt ett anbud om £1,5b på Man Utd – något som förnekas av Man Utd.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/23/manchester-united-qatar-takeover-bid

Glazers antas värdera klubben till cirka £2b. Vilket är ungefär 2,5x vad de köpte klubben för.

…………………………………………………

MEN WILL BE BOYS

Få missade att det faktiskt var en kvinnlig linjedomare under matchen mellan Wolves och Liverpool i lördags.

Sian Massey heter hon.

Att släppa in kvinnor i det offentliga fotbollsrummet på det här viset är naturligtvis något som kommer uppfattas som oerhört kontroversiellt i en så pass manligt konservativ miljö som fotbollen är.

Domare generellt får ju utstå mängder med oförtjänt kritik, men att springa ut i den rollen under de fördömande förutsättningarna kräver rejält med balls.

:::

Och nu har det blåst upp en sexismstorm i England baserat på vad Sky Sports kommentatorer Richard Keys och Andy Gray sade om henne inför matchen, när de trodde att deras mikrofoner var avstängda.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1349790/Sky-Sports-Richard-Keys-Andy-Grays-sexist-diatribe-female-linesman.html

Keys börjar schimpanseriet med: ”Somebody better get down there and explain offside to her”, till vilket Gray yttrar följande guldklimp som svar: “Can you believe that? A female linesman. Women don’t know the offside rule.”

Fotbollskunskapen sitter ju som bekant i snoppen.

:::

Wolves spelare blev under matchen förbannade på Massey när hon inte dömde Raul Meireles offside inför Liverpools första mål.

Repriserna visade att hon fattat ett helt korrekt beslut.

Trots att hon inte har någon snopp.

…………………………………………………

Två observationer om bortapubliken på Villa Park i lördags.

Ett, hur cute är det inte att flera av dem har lagt sig till med Mancini-style halsduk?! Ska Man Utds fans replikera något sådant så antar jag det får bli röda clownnäsor snarare än guldgröna halsdukar på Old Trafford framöver.

Två, såg det inte lite ut i deras ansikten och kroppsspråk som att Man City-fansen såg drömmarna om ligatiteln försvinna på fel sida av Villas stolpar? Lätt symboliskt så där.

Keep faith you should, younglings!

:::

Fantastiskt mål av QPR i deras 2-1-vinst mot Coventry – Taarabt till Routledge.

:::

Blackburn vann precis med 2-0 hemma mot West Brom.

De verkar ha fått till bra kräm i kycklingfodret runt Ewood Park. Den där Steve Kean känns som att han har kommit lite från ingenstans och imponerar rätt friskt.

Låt oss hoppas att han får fortsätta jobbet.

West Brom å sin sida börjar sladda i tabellen. Vilken kontrast mot hur det såg ut under säsongens första månader.

:::

Apropå fula spelare, och kvinnor.

Be Champions!!

Och som Bent trivs mot Man City. Tidigare under säsongen avgjorde han också för Sunderland mot dem.

Som sagt – det här var nog en riktigt bra värvning av Aston Villa. Oavsett om han kanske kostade några miljoner för mycket.

När alternativkostnaden riskerar vara nedflyttning och förlorade Premier League-intäkter, då kan det vara värt att spendera några miljoner för mycket.

:::

Edin Dzeko gjorde en tveksam insats i matchen.

Jag betvivlar inte att det på sikt kommer bli en bra spelare för Man City – men i nuläget är det också uppenbart att han inte ännu är van vid tempot i Premier League.

Den tid han är van vid att få med bollen i Bundesliga får han helt enkelt inte mot ett taggat Premier League-försvar.

:::

Det är alltså 16 år sedan Man City vann en match på bortaplan när man låg under i halvtid.

Det är tre år sedan de lyckades med den bedriften oavsett hemmaplan eller bortaplan.

:::

Och det här var en svår match att bryta den trenden.

Villa Park gungade till en fantastisk atmosfär och hemmapubliken fick se en engagerad och helgjuten försvarsinsats av hemmalaget.

Det här var första matchen i vilken Aston Villa höll nollan sedan den 31:a oktober – i säsongens första Birminghamderby.

Och vad betydde den här matchen och den här insatsen för Richard Dunne som dumpades av Man City inför förra säsongen?

:::

Det var en tung och betydelsefull seger för Aston Villa.

Kan det här vara matchen som vände på säsongen för Aston Villa – och som kanske gör att fansen till sist ställer sig bakom det Gerard Houllier-drivna Aston Villa-projektet?

:::

Defensivt fungerade Aston Villa bra – men offensivt så slarvade Aston Villa något oerhört med bollinnehavet. De skänkte ständigt tillbaka bollen till Man City.

Vilket så klart försvårade för dem i defensiven.

Egentligen var det en match som man undrar hur det var möjligt för Aston Villa att vinna. De gjorde mål på nästan det enda skottet på mål de hade under hela matchen.

Men Man City spelade för ensidigt och för förutsägbart och var alldeles för koncentrerade i mitten av planen. Villaförsvaret kunde tacka och ta emot och Roberto Mancini misslyckades med att taktiskt förändra den matchbilden.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/aston-villa-manchester-city-premier-league

…………………………………………………

MAN UTD 5-0 BIRMINGHAM

Det andra Birminghamlaget åkte däremot på en riktig stjärnsmäll när de förlorade med 0-5 på Old Trafford.

Dimitar Berbatov var ännu en gång på riktigt målhumör och gjorde ännu ett hattrick – sitt tredje för säsongen.

Tre hattricks på en och samma säsong är han nu en av bara tre som har mäktat med – tillsammans med Alan Shearer och Ruud van Nistelrooy.

:::

Man Utd spelade annars närmast CCCP-fotboll stundtals och det finns inget lag i ligan som inte kan dra lärdom av den kombination av passningsspel och effektivitet som Fergusons manskap visar upp från och till.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/manchester-united-birmingham-city-premier-league

:::

Allt gick däremot inte Man Utds väg den här lördagen. Sydkorea vann till sist i förlängning mot Iran i Asian Cups kvartsfinal vilket betyder att Man Utd alltså inte får hem sin Ji-Sung Park tidigare än beräknat.

…………………………………………………

Arsenal tvärdominerade första halvlek mot hemma mot Wigan och ledde programenligt med ett mål i halvtid.

Ledningen borde ha varit större och en annan dag hade den här matchen kunnat sluta annorlunda. Wigan hade chansen i andra halvlek att komma tillbaka in i matchen men firma Fabregas och van Persie ville till sist annorlunda.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/arsenal-wigan-athletic-premier-league

Robin van Persie har under de senaste matcherna visat att det fortfarande är han som är Arsenals stora anfallsvapen.

:::

Tottenham grejade oavgjort i slutminuten borta mot Newcastle och kan vara nöjda med den poäng de i alla fall fick men däremot djupt missnöjda med att Gareth Bale tvingades utgå med en ryggskada.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/newcastle-united-tottenham-hotspur-premier-league

:::

Liverpool gjorde en bra insats borta mot ett trubbigt Wolves på en knappt spelduglig fotbollsplan.

Det var Liverpools första seger med Kenny Dalglish som manager sedan han återvände. Senast det hände så var hockeyfrillan, benvärmare och Samantha Fox stekheta.

Nästan.

Utöver resultatet kan han glädja sig åt att två spelare ser ut att börja hitta sig själva (igen) i Liverpooltröjan – Fernando Torres och Raul Meireles.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/wolves-liverpool-kenny-dalglish

:::

I övriga matcher så vann Sunderland relativt bekvämt med 2-1 borta mot Blackpool efter två mål av Kieran Richardson.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/blackpool-sunderland-premier-league-football

Mest dramatiskt var det kanske på Goodison Park där West Ham såg ut att kunna plocka en oerhört värdefull bortaseger efter att ha gjort 2-1 med bara minuter kvar av matchen.

Men Marouane Fellaini kvitterade för Everton på Fergietime.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/everton-west-ham-premier-league

Fulham verkar ha fått igång maskineriet och i eftermiddags vann man med 2-0 hemma mot Stoke – en viktig seger för Londonlaget.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/22/fulham-stoke-city-premier-league

…………………………………………………

Roligt att se vilka som var era personliga favoritmål förresten.

Jag sa ju att jag hade fyra som jag hade lite svårt att särskilja mellan och jag undrade om ni klarade av att lista ut vilka det var.

Tre av fyra klarade väl några av er.

Norman Whitesides mål mot Everton i FA-cupfinalen 1985, Ryan Giggs mål mot Arsenal i FA-cupsemifinalen 1999 och Ole-Gunnar Solskjaers mål mot Bayern i Champions League-finalen var kanske inte så svåra.

Eric Cantonas vinstmål i FA-cupfinalen 1996 är det fjärde.

:::

Två matcher på söndag – Queens Park Rangers vs Coventry och därefter Blackburn vs West Brom.

Be Champions!!

Tidningsutrymme måste ju ändå fyllas. Och det betyder att också de mest meningslösa historier får en massa utrymme.

Och följaktligen ges vi intrycket av att det bråkas en herrans massa.

:::

Charlie Adam är tydligen vexed, riled and pissed att ett bud från Liverpool har förkastats av Blackpool.

Tottenhams högst eventuella flytt någon gång i framtiden från White Hart Lane till Olympiastadion är förvisso en stor grej – men den förtjänar knappast världskrigsrubriker.

Ännu.

Verbala granater lobbas fortfarande mellan Gerard Houllier, Steve Bruce och Ian Holloway i efterspelet till transfercirkusen runt Darren Bent och Charlie Adam.

Och sportjournalisterna gör sitt allra bästa för att blåsa upp en storm i ett glas Perrier utifrån Arsene Wengers tämligen oskyldiga kommentarer om sådant som är självklart och som varje Man Utd-supporter redan innerst inne vet.

Att Man Utd har haft marginalerna på sin sida den här säsongen som gör att de fortfarande är obesegrade.

Mais oui. Bien sûr.

:::

Men Martin Keown säger bra saker.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1349463/Martin-Keown-Ferdinand-Vidic-United-impregnable-force.html

…………………………………………………

WOLVES VS LIVERPOOL

Steven Gerrard spelar inte för Liverpool då han avtjänar den tredje och sista matchen i sin avstängning efter FA-cupmötet med Man Utd.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943968/Wolverhampton-Wanderers-v-Liverpool-match-preview.html

Matchfakta:

Wolves och Liverpool har mötts fem gånger i Premier League och totalt har endast sex mål gjorts i dessa möten.

En förlust för Liverpool skulle innebära att det är första gången sedan 1954 som de har förlorat sex ligamatcher på bortaplan i rad.

Wolves har spelat nio matcher i rad där de vunnit och förlorat varannan match – om de vinner mot Liverpool så fortsätter sekvensen.

Liverpool har inte vunnit på Molineux sedan i mars 1978 då Kenny Dalglish nätade två gånger i en 3-1-vinst.

Om Wolves vinner matchen så blir det deras första ligadubbel mot Liverpool sedan 1950/51.

…………………………………………………

ASTON VILLA VS MAN CITY

Darren Bent debuterar för Aston Villa i den här matchen och Edin Dzeko får ännu en chans att göra sitt första mål för Man City.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943944/Aston-Villa-v-Manchester-City-match-preview.html

:::

Tor-Kristian Karlsen är en internationell scout för en ledande europeisk fotbollsklubb och han har gjort en jämförelse i The Guardian mellan Darren Bent och Edin Dzeko:

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/21/darren-bent-edin-dzeko-scout-report

Tre miljoner pund skilde de båda spelarna åt i transfersumma – Bent kostade Villa £24m och Dzeko betingade £27m från Man City – är slutsatsen att transfermarknaden i det här fallet fungerar?

Louise Taylor gräver lite djupare:

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/22/edin-dzeko-darren-bent-transfer?INTCMP=SRCH

:::

Matchfakta:

Aston Villa och Man City möttes på samma dag 1983 på Villa Park och matchen slutade då 1-1 efter mål av Gary Shaw för Villa och Asa Hartford för Man City.

Man City har bara förlorat två av de senaste 18 matcherna mot Aston Villa i liga- och cupspel.

Aston Villa har tappat flest antal poäng (14) i matcher de haft ledningen i under den här säsongen.

Man City gjorde fyra mål på endast sex skott på mål när de båda lagen möttes på COMS i december.

Aston Villa har fått fem straffar emot sig i deras fem senaste ligamatcher mot Man City.

:::

Gerard Houllier har fått skarp kritik av både Steve Bruce och Ian Holloway för sitt agerande i sin värvning av Darren Bent och i sina försök att värva Charlie Adam.

Nu kontrar han med att anklaga Bruce och Holloway för att utnyttja hans utländska bakgrund till att göra honom till en lätt måltavla.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/aston-villa/8275113/Aston-Villas-Gerard-Houllier-accuses-Steve-Bruce-and-Ian-Holloway-of-victimising-him-because-he-is-foreign.html

Det känns som den lätta utvägen tycker jag. Onödigt. Alla hans andra argument kändes rätt vettiga. Han hade inte behövt spela rasistkortet.

…………………………………………………

Lustig tanke om målnäten.

De har ju gjorts i många olika varianter genom åren. Förr i tiden så var de huvudsakligen rätt små och slutade inte särskilt långt bakom mållinjen.

Lite fotbollsromantiskt sådär så hade ju olika ligor och olika länder, ja till och med olika klubbar, helt olika former av målburar och målnät. Det blev till en del av identiteten.

Stolparna med den svarta basen i Argentina, från VM 1978. Och mitt första minne av de gigantiska målen med ett närmast kubistiskt målnät under Mexico-VM 1986. Otroligt häftigt. Målnäten med de diamantformade hålen i Italien fyra år senare. Inte lika häftigt, men stilfullt.

Nu för tiden så ser ju målburarna och målnäten tämligen likartade ut på alla ställen. Inte fullt så extremt som i Mexico 1986 men åt det hållet.

En intressant teori är att den typen av målburar får målen att se större och öppnare ut och därför i större utsträckning uppmuntrar spelarna till skott från långt håll och från snävare vinklar.

…………………………………………………

Mål är ju vad fotboll går ut på. Att göra och att förhindra.

Det finns redan alldeles för många listor och liknande om vilka mål som är snyggast eller bäst.

Men jag skulle kunna tänka mig att fråga er läsare vilket som är ert personliga favoritmål. Inte nödvändigtvis det snyggaste, kanske inte det bästa, men det för er personligen kanske viktigaste och mest betydelsefulla.

Favoritmålet som summerar ert supporterskap – det där målet som gett er den allra härligaste känslan i magtrakten efteråt.

Berätta i kommentarsfältet, gärna med videolänk om möjligt.

:::

Det finns fyra mål för mig som framför allt sticker ut och som jag i skrivande stund har svårt att skilja mellan. Undrar just om någon kan lista ut vilka de fyra målen är.

Be Champions!!

Vi börjar med det lite roliga.

Annie Eaves på The Mirror har gjort det igen – och den här gången är det inte Arsenal som är måltavlan utan Liverpool och Man Utd.

Hon har genom en beundransvärd insats av grävande journalistik lyckats få tag i läckta kopior på 2011 års tablåer för de båda klubbarnas TV-kanaler: MUTV och The History Ch… förlåt, LFC TV.

Och det är ett par riktigt spännande nya shower som kommer visas.

:::

LFC TV 2011-tablå:

07:00 – TV-shopping direkt från Anfield
Hitta riktiga fynd i vår januarirea. Vår LFC-pyjamas sänkt från £29,99 till £9,99. En kaffemugg med klubbmärket sänkt från £6,99 till £1,50 och Alberto Aquilani från £17m till halva priset.

08:00 – Blankety Bank
Kenny Dalglish ger sig ut på en spännande jakt på ett checkhäfte och en penna.

08:30 – Europacupfinalen 1977 (Repeat)
Se när Liverpool slog Borussia Mönchengladbach i Rom.

10:30 – Dolda kameran
Hysteriska tabbar från den här och förra säsongen.

11:30 – Europacupfinalen 1978 (Repeat)
Se när Liverpool slår Club Brugge på Wembley.

13:30 – Changing Rooms
Se på när vi tar en gammal skruttig fotbollsarena och förvandlar den till en modern och bekväm fotbollsarena. OBS: Tidpunkten för sändning kan bli föremål för förändring.

14:00 – Europacupfinalen 1981 (Repeat)
Se när Liverpool slår Real Madrid i Paris.

16:00 – Scousetoppen
Det är Top of the Kops när Steven Gerrard får vår DJ att spela alla hans favoritlåtar.

16:30 – Countdown
Se Jamie Carraghers unika grepp på det engelska språket.

17:00 – Europacupfinalen 1984 (Repeat)

19:30 – Location, Location, Location
En komplett guide till nedskärningar.

20:00 – LOST
Vårt regelbundna studioprogram med analyser efter varje match.

20:30 – Britain’s Got Talent – Celebrity
Se spelare demonstrera talanger du aldrig trodde de hade. Pepe Reina spelar med skedar, Dirk Kuyt utför trolleritrick och Glen Johnson försvarar.

21:00 – Paul McKenna Merseyside Derby Special
Se den mästerlige hypnotikern övertyga en Evertonsupporter att han är en kyckling och en Liverpoolsupporter tro att de kommer kvalificera sig för spel i Europa.

21:30 – Wish You Were Here
Före detta Liverpoolspelaren Xabi Alonso visar ett gäng Liverpoolspelare runt i Madrid.

22:00 – The Real Hustle
En genomgång av hur Gillett och Hicks sålde klubben.

22:30 – Europacupfinalen 2005 (Repeat)
Se när Liverpool slår Milan i Istanbul.

:::

MUTV 2011-tablå:

08:30 – Good Morning Manchester United Fans
Vi önskar en god morgon till alla våra supportrar och uppdaterar er med de senaste nyheterna.

09:00 – Bargain Hunt
En specialupplaga under transferfönstret.

10:00 – Do It Yourself
Lär dig att på egen hand reparera saker som du tidigare trott vara förstörda för alltid, med Owen Hargreaves som särskild gäst.

11:30 – Good Morning Manchester United Fans – Mellanöstern
Vi önskar en god morgon till alla våra supportrar och uppdaterar er med de senaste nyheterna.

12:30 – Goda grannar
I det senaste avsnittet så chockar Carlos Roberto genom att meddela att han tänker lämna. Roberto gör allt för att övertyga honom om att inte förstöra deras relation. Samtidigt anländer en lång och mörk främling från Tyskland och gör livet ännu jobbigare för Emmanuel.

13:00 – Training Live!
Få en exklusiv inblick i Carrington när vi ger nästa helgs domare en riktig genomkörare.

14:00 – Malcolm in the Middle
En populär sitcom om den dysfunktionella amerikanska familjen Glazer.

15:00 – Den svagaste länken
Spelare kämpar mot spelare för att överleva och bli sist kvar. Den här veckan: Darron Gibson, Gabriel Obertan och Bebe.

15:30 – Good Morning Manchester United Fans – Fjärran Östern
Vi önskar en god morgon till alla våra supportrar och uppdaterar er med de senaste nyheterna.

16:30 – Deal Or No Deal
Se Wayne Rooney ta till alla knep för att lura Banken på så mycket pengar som möjligt.

17:30 – The South Bank Show
Sänd live från stränderna på Themsen – vår supporterledda telefonshow.

19:30 – Rio Ferdinand Wind Ups
Följ med deltidsfotbollsspelaren och heltidsmediakändisen Rio när han arrangerar gaturånet av Da Silva-tvillingarna, kapningen av Patrice Evras bil och kidnappar Michael Owens häst. Alla strapatser slutar med ett gott skratt då Rio dyker upp och berättar att de blivit blåsta.

21:30 – Top Gear
Särskild underhållsupplaga med goda råd om vad du kan göra när det känns som att du sitter fast i andra växeln.

22:00 – CSI: Crime Scene Investigation
En återblick på den senaste matchen och beslut som inte gick Man Utds väg.

22:45 – Frågestund
Alex Ferguson besvarar en radda frågor som han förberett på egen hand en stund tidigare.

:::

Must-see TV!

…………………………………………………

ANFIELD BOOST

Kenny Dalglish verkar gå all-in på att få en storvärvning till Liverpool under januarifönstret för att uppnå en positiv psykologisk effekt för samtliga runt Anfield – spelare, ledare och fans.

Luis Suarez från Ajax framstår som det främsta alternativet.

https://www.independent.co.uk/sport/football/transfers/dalglish-eager-for-star-signing-to-put-buzz-back-into-liverpool-2190150.html

Just nu verkar det inte minst vara en prisfråga men frågan är om Liverpool kan både pressa ned priset till för dem önskad nivå och då hålla borta eventuella konkurrenter.

Eller om Liverpools nya ägare är villiga att pynta upp ifall de inte lyckas pressa ned priset.

:::

Kanske borde istället Liverpool gå för Giuseppe Rossi som sägs vara tillgänglig för den summa som Liverpool sägs vara villiga att hosta upp på en ny anfallare, även om de då antagligen får konkurrens av Tottenham.

:::

Riktigt tung tidig lördagsmatch för Liverpool borta mot Wolves – den matchen kan verkligen sluta precis hur som helst. Men jag måste säga att jag håller Wolves som knappa favoriter, de har verkligen imponerat på slutet.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943968/Wolverhampton-Wanderers-v-Liverpool-match-preview.html

…………………………………………………

DERBY PRIDE

Derby är en annan klubb som behöver återfinna sitt självförtroende och Nigel Clough är bestämd att lyckas med det – och förnekar samtidigt rykten om att han skulle vara på väg att lämna klubben.

https://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2011/jan/21/nigel-clough-revive-derby-county-season

Derby ligger just nu mitt i tabellen på en förvisso betryggande men inte heller särskilt upphetsande 14:e plats.

Och på lördag är det dags för superderby mot Nottingham Forest.

En bra början.

…………………………………………………

CHELSEA KIDS

Dramatisk avslutning på gårdagens möte mellan Chelsea och Arsenal i FA Youth Cup när Chelsea avgjorde matchen på tilläggstid – Milan Lalkovic nätade båda målen för Chelsea som vann med 2-1 och nu möter Barnsley eller Rushden & Diamonds i femte omgången nästa helg.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1349108/Chelsea-2-Arsenal-1-Milan-Lalkovic-nets-late-winner-FA-Youth-Cup.html

Tråkigt nog tvingades Arsenals unge försvarare Nico Yennaris utgå efter 24 minuter med en allvarlig skada – ett misstänkt brutet ben.

Är det något i mjölken?

…………………………………………………

SWANSEA

Walesiska Swansea ligger just nu på andraplats i The Championship och har skäl för optimism inför vårsäsongen då de lyckats behålla såväl manager som ett par av sina nyckelspelare.

Swansea har fått mycket beröm för sitt tålmodiga och förnuftiga arbete och den intresserade kan läsa följande text från bloggen The 72.

https://theseventytwo.com/football-league/championship/2011/01/13/the-admirable-approach-of-swansea-city/

Bortamatch mot Barnsley på lördag är nästa uppgift på programmet för The Swans.

…………………………………………………

Rio Ferdinand har lyft fram Samir Nasri som en av de ledande kandidaterna till den här säsongens Footballer of the Year.

”What’s they up to now?”, undrar gooners världen runt.

Är det bara jag som för övrigt tycker att Rio Ferdinand den yngre var något av en ofrivillig parodi på Ali G? – Eller om det nu var tvärtom.

Be Champions!!

Det är de regerande mästarna Chelsea mot ett Arsenal som sätter en särskild stolthet i det här med talangutveckling och ungdomsfotboll. Ett riktigt prestigemöte alldeles utöver att det är just Chelsea mot Arsenal.

Förväntningarna stiger inför matchen och då särskilt med nyheten att Josh McEachran kommer att spela för Chelsea. Det och att närmare 7,000 åskådare förväntas komma till Stamford Bridge ger matchen en extra krydda.

Chelsea har försökt attrahera supportrar till matchen genom att sälja biljetter för £3 stycket – ett bra initiativ tycker jag.

Dessutom så ställs Arsenals coach Steve Bould mot sin gamle assistent Dermot Drummy på Chelseas bänk.

Och med både McEachran och Chuks Aneke på planen så kan det också bli en sprakande tillställning rent fotbollsmässigt.

:::

Arsenal U18 har gått mindre bra än vanligt i den här säsongens Premier Academy League, men man har goda förhoppningar att kunna gå långt i och kanske också vinna FA Youth Cup.

Det är motsatt förhållande från förra säsongen när Arsenal till sist vann Premier Academy League men åkte ur FA Youth Cup i fjärde rundan mot Ipswich.

Det är en särskilt hård och jämn Academy League den här säsongen och Arsenals främsta problem hittills har varit jämnheten. Bra resultat, som en 3-0-vinst mot Chelsea, har följts upp av dåliga resultat följande vecka. Just nu ligger laget runt mitten av en haltande grupptabell.

Arsenal förväntas bara göra en förändring från laget som bekvämt slog Darlington i den tredje omgången: den nyss friske Jernade Meade ersätter Nigel Neita i anfallet som inte lyckats så bra i ligan den här säsongen.

Lagets stjärna Benik Afobe är osäker på grund av skada men Bould har ändå tagit med honom i matchtruppen. Kan han inte spela så ersätts han sannolikt av Neita.

:::

Chelsea precis som Arsenal kommer försöka spela en offensiv och anfallsglad fotboll vilket är lovande inför kvällens match.

Det spelet såg vi inte mycket av i Chelseas 2-0-seger mot Sunderland i FA Youth Cups tredje runda – men med många matcher inställda under december så var laget rostiga och matchotränade.

Laget har gått knackigt i Premier Academy League men om de lyckas vinna sina hängmatcher så ligger de i alla fall i närheten av tabelltoppen.

Men till FA Youth Cup har man kallat in det tunga artilleriet i form av Josh McEachran som var instrumentell när Chelsea vann turneringen förra säsongen.

McEachran har den här säsongen erfarenhet av fotboll i såväl Champions League som Premier League och han kompletterar andra stora talanger som Nat Chaloba och George Saville.

[”Josh McEachran will play, we’re very pleased with that. We feel it is a very big fixture, there will be a big crowd here at Stamford Bridge and it’s a top Academy game so he’ll be playing.”]

…………………………………………………

SUPPORTERKOLLEN

I gårdagens blogg efterlyste jag en Arsenalsupporter och en Chelseasupporter som kunde skriva korta stycken inför matchen om sina respektive ungdomslag.

Från Arsenalhåll fick jag svar, från Chelseahåll fick jag inget. Måhända något klubbsymptomatiskt?

Men då får det bli lite ensidigt i det här avseendet och Chelseasupportrarna bland läsarna får skylla sig själva. Man måste kliva in i ringen om man vill få ut något av spelet.

:::

Kildo berättar om Arsenal U18:

Det kommer bli en tuff match. Även om Chelseas U18 går lite sisådär har man nu möjlighet att plocka in spelare som flyttats upp till reserverna. Arsenal har en stomme med spelare som är ordinarie i reservlaget som leder sin division, men med Hajrovic, Brislen-Hall och fram för allt Afobe borta ställer man ett försvagat lag på benen. Trots detta gör spelare som Martinez, Miquel, Aneke, Özyakup samt underskattade balansspelaren Yennaris att man ändå har ett mycket slagkraftigt lag. Den stora nyckeln blir att ersätta Afobe som nästintill är en vandrande målgaranti.

Trolig uppställning för Arsenal: Damian Martinez – Daniel Boateng, Ignasi Miquel, Elton Monteiro, Jernade Meade – Oguzhan Özyakup, Nico Yennaris, Kyle Ebecilio – Chucks Aneke, Nigel Neita, Jeffrey Monakana

Fyra nycklar:

Damian Martinez. Kan han fortsätta på samma strålande sätt som tidigare är mycket vunnit. Ytterligare ett stort målvaktslöfte i Arsenal.

Mittförsvaret. Med Sead Hajrovic skadad får Elton Monteiro kliva in, skillnaden blir stor.Hur klarar Monteiro, som stått för blandade insatser, detta?

Chucks Aneke. Med Afobe borta är Chucks den tveklöst största stjärnan i laget. Med sin lekkamrat skadad får han dra ett ännu större lass. Måste leverera!

Nigel Neita. Blir den som troligen får uppgiften att ersätta Afobe, ingen lätt uppgift för någon som egentligen är tredje valet.

Fyra spelare att hålla koll på:

Ignasi Miquel. Trots hans ringa ålder är han kapten för Arsenals framgångsrika reservlag och har synts på A-lagets bänk den senaste tiden. Miquel är en stor och stark stark mittback som läser spelet bra, för att lyckas på den högsta nivån skulle han behöva bli lite snabbare samt placeringssäkrare. Att Wenger har stora förhoppningar på honom visade han när han nämnde Miquel som uppbackning i mittförsvaret vid skador.

Kyle Ebecilio. Värvades från Feyenoord inför denna säsong och har delvis fått speltid i reservlaget men framförallt i U18 och nu i FAYC. Ebecilio är en kraftfull mittfältare med ett riktigt bra skott och passningsspel, men han är även mycket duktig tekniskt. Kyle rankades nyligen på tionde plats i YoungGunsBlogs rankning av framtidsnamn i Arsenal att hålla ögonen på under 2011.

Oguzhan Özyakup. En av de största holländska talangerna just nu, är aktuell för ett lån till Feyenoord. Oguzhan är ett stort framtidshopp med sin fina teknik och passningsspel. Står för många assist men även ett och annat mål. En riktig artist som fått en hel del förtroende i reservlaget på senaste tiden.

Chucks Aneke. Är en stor mittfältare med grym power, detta kombinerar han med en funktionell teknik, spelförståelse på högsta nivå, tungt skott och som alla Arsenalspelare ett riktigt bra passningsspel. Dessutom är han även en kraft i luftrummet, Chucks är helt enkelt all that och lite till. Hans partnerskap med Afobe kan bli guld värt i framtiden för klubben. Dominerar redan nu många matcher i reservlaget och ett lån lär bli aktuellt om inte nu så till hösten.

Lyckas man med nycklarna har Arsenal alla chanser att ta sig inte bara förbi denna runda utan även väldigt långt. Om spelet fungerar och man får tillbaka Afobe är man en av de stora favoriterna i turneringen.

…………………………………………………

APROPÅ ”VÄRLDENS BÄSTE SPELARE JUST NU”

En del verkar ju göra en fransk höna av en fjäder av det där att jag i min faktaruta lyfter fram Eric Cantona som världens bäste spelare just nu.

Det kan ju ingen ta bokstavligt så klart utan det är ju självklart mer tongue in cheek. Men också är det väl mitt sätt att signalera att jag anser frågan till att börja med vara omöjlig att besvara på ett begåvat sätt.

Rob Bagchi på The Guardian ger ett bra resonemang om ett av skälen till detta när han rätt träffande beskriver hur olika fotbollsjurys har en systematisk bias för anfallsspelare och kategoriskt bortser från försvarsspelare när olika individuella utmärkelser ska delas ut.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/19/nemanja-vidic-footballer-of-year

Bagchis text är dessutom en mycket läsvärd inblick i de engelska mittförsvarens historia och habitus.

…………………………………………………

I dessa kontrastfyllda dagar när å ena sidan Nat Lofthouse, Bolton trogen under hela sin karriär, gått bort och Darren Bent å andra sidan byter klubb inom England för sjuttielfte gången så kan det vara lite kul och nostalgiskt att läsa en sammanställning av runt 25 klassiska one club footballers inom engelsk fotboll:

https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/the-ultimate-oneclub-footballers-1770951.html

…………………………………………………

FOTBOLLSAGENTER OCH SVINDLANDE AFFÄRER

David Conn på The Guardian, som specialiserat sig lite på det här med fotbollsklubbars ekonomi och affärer, har gjort en artikelserie i tre delar om de skumma affärer som fotbollsagenter och klubbar ägnar sig åt.

Med särskilt fokus på Man Utd och deras dealings i framför allt Portugal under 2000-talet.

Väldigt intressant och spännande läsning för den som vill få en inblick i hur sådana här affärer kan gå till.

:::

Artikel ett:
”Court case that shows who gets what from football’s richest transfers”

Artikel två:
“The brightest star in Europe and £1m to a mysterious agent”

Artikel tre:
“How Manchester United’s Bébé went from street kid to €9m player”

:::

Det är riktigt spännande läsning men det ska också sägas att Conns artiklar är rätt tunna på resonemang förda i bevis till förmån för konspiratoriska och spekulativa frågor och funderingar.

Grundantagandet verkar vara att ”här vet jag inte riktigt vad som hänt och därför måste det vara något skumt”.

Säkert ett nyttigt grundantagande för en journalist – men texterna bör läsas med det i åtanke.

…………………………………………………

Niklas Wikegård tycker jag är en fantastiskt rolig (och bra) pratare om allting ishockey. Och för några dagar sedan så spottade han ur sig följande moderna klassiker på Idrottsgalan:

[”Vi måste komma överens om en sak: innebandyn är ingen sport. När jag tränade Malmö någon gång på 1800-talet när de var i Elitserien senast hade vi en stor banderoll där det stod ”rädda grabbar spelar bandy”. Det måste betyda att det bara är vänsterhänta och sängvätare som spelar innebandy.”]

Det är bara att skrocka härligt gott. Ett fantastiskt härligt påhopp. Tacka vet jag bordtennisen, det är en riktig jäkla kampsport det!

Be Champions!!

Jag publicerar nu den här i något omarbetad och förhoppningsvis förbättrad form.

Med fotbollssupporterskapet kommer oftast en form av stammentalitet. Man håller på sin klubb och vad andra klubbar gör är antingen skräp eller som bäst ointressant.

Samma typ av vattentäta skott existerar mellan (svenska) supportrar av engelsk respektive italiensk fotboll. Premier League-anhängare älskar engelsk fotboll och tycker italiensk fotboll är crap. Serie A-anhängare beundrar italiensk fotboll och ser engelsk fotboll som detriti.

Tanken att fotbollen i de båda länderna har många saker gemensamt och i flera avseenden har utvecklats ömsesidigt är inte särskilt uppskattad – om den ens föresvävar någon.

:::

Det pratas inte sällan vitt och brett om en allmän kärlek till all fotboll, som i nästa andetag manifesteras i ensidiga hyllningar av det ena och spydiga gliringar åt allt det andra.

För mig handlar kärleken till all fotboll mer om att förstå och respektera hur engelsk fotboll i det här fallet har utvecklats med hjälp av utländska influenser och då i det här fallet särskilt genom att dra lärdom av italiensk fotboll.

Det handlar om att omfamna såväl likheter som skillnader och möjligheten att lära av snarare än att isolera sig från varandra.

:::

Nedan följer ett resonemang i tre dimensioner av hur engelsk fotboll i stort såväl som engelska fotbollsklubbar har utvecklats genom att assimilera intryck och influenser från italiensk fotboll.

…………………………………………………

THE ITALIAN CONNECTION

Fotbollskapitalism

Inom företagsekonomisk managementlitteratur finns ett klassiskt uttryck: Talang går dit pengarna finns.

Det är ju något som visar sig tydligt på dagens fotbollskarta. De allra största megastjärnorna vandrar till någon av de spanska storklubbarna. Som helhet så drar Premier League till sig väldigt många talangfulla spelare. Och på klubbnivå visar inte minst Man City vad pengar betyder i sammanhanget.

Även om Serie A länge attraherat utländsk fotbollstalang så tog trenden riktig fart under 1980-talet, när den italienska ligan med hjälp av italienska industri- och finansmoguler som ägare närmast skapade en europeisk allstar-liga genom att helt enkelt vara den liga som betalade spelare bäst.

Det var en trend som höll i sig under 1980-talet och under den större delen av 1990-talet. Men i och med bildandet av Premier League i början på 1990-talet så togs de första stegen i England mot att rent ekonomiskt ta upp konkurrensen med Serie A.

Förutsättningarna fanns naturligtvis i större utsträckning i England som är ett mer kraftfullt finansiellt centrum i Europa än vad Italien någonsin i modern tid har varit eller kommer att vara.

Idag kritiseras ofta Premier League inte minst från italienskt håll för att använda ekonomiska muskler för att hålla konkurrensen borta. Vilket så klart kan uppfattas som lite ironiskt givet vilka som startade ekorrhjulet.

:::

Taktik

Spansk fotboll och då framför allt Barcelona har på senare tid inspirerat engelsk fotboll. Arsenal är det uppenbara exemplet på detta men också Blackpool använder sig av en liknande speltaktik.

Men det är framför allt från Italien och Serie A som engelska fotbollsklubbar har tagit sina främsta taktiska intryck.

Ett tidigt exempel på detta är 1970-talets Liverpool, som vid den tiden utvecklade ett för engelsk fotboll nyskapande spelsystem där samspelet mellan lagets olika delar betonades. Dessförinnan var synen på fotboll i England mer individualistisk och spelet gick i princip ut på att ”ge bollen” till en viss särskilt skicklig spelare.

Bill Shankly, Liverpools manager, hade utformat denna fotbollsfilosofi främst baserat på sina erfarenheter från Europacupmötet 1964/65 med det av Helenio Herrera ledda Inter – som då regerade Europa med sin revolutionära catenaccio-stil.

Under 1990-talet tog Man Utd över rollen som Englands dominerande fotbollslag från Liverpool. Ligan vanns oftare än inte och Champions League-spel blev till en regelbundenhet.

Väl där visade det sig emellertid att det spel som fungerade så väl i England inte alls var lika framgångsrikt i det kontinentala cupspelet. Respass blev det ofta tidigt och då inte minst mot italienskt motstånd i allmänhet och Juventus i synnerhet.

Skälet är tämligen naturligt. Utöver vid den tiden hämmande regler om antal utländska spelare så är ligaspelet i England fundamentalt annorlunda från europeiskt cupspel, och än mer så för 15-20 år sedan. Att vinna matcher i England krävde ett visst spelsätt, samtidigt som detta straffade sig i Europa där lagen låg lägre och i större utsträckning höll tag i bollen.

Juventus var laget som kanske främst förkroppsligade denna taktik och Man Utd tog lärdom. Det var först när laget lärt sig att såväl tekniskt som mentalt bemästra denna taktik som Man Utd kunde skriva fotbollshistoria genom att vinna The Treble 1998/99.

Men ett par spöken behövde dödas på vägen. När Gary Neville i direktsändning efter kvartsfinalen fick veta att de lottats mot Juventus i semifinalen så utbrast han ”oh no, not them!”. David Beckham skriver i sin självbiografi att det var först under den andra semifinalen i Turin som laget började inse att de kunde slå Juventus. Ett av Roy Keanes många stora bidrag i Man Utds tröja.

Man Utds nya lagbygge gavs under 2000-talet liknande fotbollslektioner av Milan som låg bakom det lagets framgångar i Champions League.

När Liverpool å sin sida skrev fotbollshistoria i Istanbul 2005 så skedde även det på lite omvägar med italiensk inspiration.

Klubbens nye manager Rafael Benitez hade precis kommit från Valencia som runt millennieskiftet växt fram som en tillfällig utmanare till Real Madrid och Barcelona i Spanien. Deras spel var med spanska mått mätt oerhört organiserat och disciplinerat. Det var en taktisk filosofi som grundlagts av den italienskt fotbollsskolade Claudio Ranieri i slutet av 1990-talet.

Benitez förde över dessa taktiska influenser på Liverpool och resultatet blev att ett lag som samma säsong inte slutade bland de fyra bästa i sin liga helt otippat vann hela Champions League.

De senaste fem åren har engelska klubblag överlag dominerat det europeiska cupspelet med en fotboll som framgångsrikt fusionerat en engelsk och en italiensk spelstil. Undantaget är Arsenal och i år också Tottenham som spelar mer utpräglat engelskt.

Men fotbollen är cyklisk och den utmaning engelska lag framför allt står inför nu i det europeiska cupspelet är att inte låta sig likformas utan att behålla den fotbollskulturella identitet som präglar engelsk fotboll.

Tottenham är i det avseendet en frisk fläkt. Chelsea, Man Utd och Liverpool tycker jag har lidit lite av denna problematik på senare tid.

:::

Truppstrategi

Breda trupper är ett av den moderna fotbollens främsta slagord och inte minst har detta fått ett genomslag i England. De stora lagen i England suger upp ett stort antal talanger och har inte sällan i princip två fullgoda fotbollslag i A-truppen och en ännu större bredd i ungdomsleden.

Det är en väsentlig skillnad från fotbollslag från förr där ett lag till stor del bestod av föga fler än startelvan och ett fåtal avbytare. Men det är inte en engelsk innovation.

Den stora pionjärklubben på det här området var AC Milan som mot slutet av 1980-talet växte fram som en världsfotbollens gigant. Disciplinerade och försvarsstarka så var de under ett tag närmast oslagbara.

Det nya med Milan vid den här tiden var deras satsning på en oerhört bred trupp, vilket ger uttrycket Grande Milan en dubbelbottnad betydelse. De hade i princip två världsklasspelare på varje position och de rensade till stor del marknaden på befintlig talang.

Engelska lag hade länge och i vissa fall har fortfarande problem att framgångsrikt kombinera spel i Europa och i den egna ligan då deras trupper var för smala och inte klarade av slitaget.

Milans truppstrategi observerades däremot av de engelska storlagen och då inte minst Man Utd. Ett arbete med att bygga starka trupper snarare än startelvor inleddes under 1990-talet.

Man Utd var en föregångare i England och Arsenal började kort därefter följa med i denna utveckling. Klubbarnas akademier fick en viktig roll att fylla i detta arbete, något vi ser frukterna av i denna dag.

Men fortfarande är denna truppsyn något på sätt och vis främmande för den mer idékonservativa falangen inom engelsk fotboll – nämligen sportjournalister och supportrar. Allt som oftast diskuteras och analyseras engelska fotbollslag utifrån startelvor när detta blir ett alltmer obsolet begrepp.

Truppstrategin har stegvis förankrats hos alltfler klubbar i England som försöker hänga med i konkurrensen. Det har naturligtvis sina avigsidor.

Vi ser det i klubbar som i ambitionen att hålla fast vid sina sportsliga ambitioner bygger trupper de helt enkelt inte har råd med på längre sikt. Vi ser det i den finansiellt dopade affärsmodell som ligger bakom Chelseas och Man Citys projekt, som nu UEFA tvingats reglera emot.

Truppstrategin är en förlängning av den moderna fotbollskapitalismen, som bygger på koncentration av ekonomiska resurser hos ett fåtal på bekostnad av flertalet. Tanken är inte att alla ska kunna vara med och leka på lika villkor – det är ett fotbollsideal som blir alltmer borta med vinden.

…………………………………………………

FA YOUTH CUP

En av kvällens större matcher i FA Youth Cups 4:e omgång är West Ham vs Man Utd där vinnaren möter Newcastle eller Grimsby på hemmaplan.

Matchen sänds live på MUTV och den påhittige kan säkert hitta ett sätt att se den.

Man Utd har med nio segrar vunnit turneringen flest gånger av alla lag, men nu är det åtta år sedan sist. Sir Alex Ferguson har betonat att cupen är viktig för honom och sin tro på att laget det här året kan gå hela vägen:

[”We have a decent team with one or two excellent players. I think we’re strong in the strikers department for example, where we have William Keane and John Cofie. Then we’ve got Paul Pogba and Ravel Morrison in midfield … we have a chance this year, we’re hopeful of winning it.”]

:::

Framtiden är oviss för Man Utds oerhört talangfulle mittfältare Ravel Morrison – tydligen ska klubben på grund av problem utanför planen besluta om dennes framtid i klubben inom de närmaste två veckorna.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/18/ravel-morrison-manchester-united

:::

Man Utds högerback Rafael har nu anmälts av FA, på uppmaning av Mike Dean, för olämpligt uppträdande i samband med sitt röda kort i söndags. Vilket kan betyda ytterligare en match avstängning och att han utöver Birmingham (h) också missar Blackpool (a).

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8264836/Referee-risks-Sir-Alex-Fergusons-wrath-after-FA-charge-Manchester-Uniteds-Rafael-with-improper-conduct.html

(*infoga billigt skämt om Rafael i Fabio-tröja här*)

Det är lite talande för Rafaels utveckling den här säsongen att det här faktiskt känns som ett genuint problem för Man Utd. Förra säsongen hade man kanske tyckt att det inte gjort så mycket.

Men den här säsongen – med John O’Shea precis tillbaka från skada, Gary Neville uppenbart för långsam i både ben och huvud och Wes Brown förpassad till elefantkyrkogården – är Rafael närmast ovärderlig.

Vad är lösningen? Jag misstänker att den heter Fabio. Men av flera olika skäl så hoppas jag en aning på Ritchie De Laet. (Som jag i och för sig precis fått veta redan har blivit utlånad igen till Portsmouth, så mycket för den förhoppningen.)

:::

På torsdagkvällen smäller det för övrigt ordentligt i FA Youth Cup när Chelsea möter Arsenal.

Den ska bloggen försöka snacka upp lite.

Om någon Arsenalsupporter samt Chelseasupporter känner för att påta ihop en halv till en hel A4-sida om hur de ser på sitt lags chanser, vilka spelare de vill se och vilka vi ska hålla ögonen på så kan jag tänka mig att bland annat låta det utgöra införmaterial till matchen.

Maila det i så fall till mig senast kl 21:00 idag onsdag – och förvarna mig gärna på valfritt sätt så jag vet.

…………………………………………………

LEEDS VS ARSENAL

Riktigt tung match på Elland Road ikväll när Leeds tar emot Arsenal i FA-cupens omspel.

Elland Road kommer att gunga och jag kan inte heller föreställa mig att det här skulle vara en match eller tävling som Arsene Wenger och Arsenal är benägen att ta lätt på – hur bittra cuputtåg också kan påverka ligasäsongen vet även Arsenal mycket väl om.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/19/arsene-wenger-johan-djourou-arsenal-leeds

Leeds mittback Alex Bruce ser fram emot kvällens match:

[”It’s going to be a hostile atmosphere. It’ll be a great game and it’ll be difficult for them, but they are top players and hopefully we can have that rub of the green.

You’ve seen a number of times this season where we’ve been a goal behind and the crowd gives you a massive lift. With them behind you in a cup tie it is something that will make the hairs on the back of your neck stand on end. We’re all looking forward to it.

Everyone expects them (Arsenal) to win because they are a top-four side. We’re striving to get there again. Everyone expects Leeds to give anyone a game and as players it’s up to us to take that pressure on board and give a performance.

These are the sort of games you become a professional footballer for and I hope we can do ourselves justice.”]

Låter inte som det finns några problem med laddningen där precis.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1348365/Manchester-United-hero-Steve-Bruces-son-Leeds-career.html

Simon Grayson, Leeds manager, menar att Theo Walcott kommer få ett “varmt” välkomnande på Elland Road.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/leeds-united/8267778/Leeds-manager-Simon-Grayson-tells-Arsenal-forward-Theo-Walcott-to-expect-hostile-reaction-at-Elland-Road.html

…………………………………………………

Darren Bent är klar för Aston Villa som har gjort ett par riktigt intressanta värvningar under det här januarifönstret. Bent följer alltså Jean II Makoun in på Villa Park.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/18/darren-bent-aston-villa-sunderland

Själv tror jag det här kan vara en kanonvärvning av Aston Villa – det känns precis som den typ av anfallare laget behöver. Likaså kommer kameruanen kunna ge stadga åt mittfältet.

Jag tror Aston Villa har värvat sig bort från nedflyttningsstriden. Smart! Mycket smart.

Sandy Macaskill på Telegraph har en liten annan syn på saken:

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/aston-villa/8265494/Randy-Lerners-panic-purchase-of-Darren-Bent-is-evidence-of-mounting-desperation-at-Aston-Villa.html

:::

In other news så har Tottenham värvat Steven Pienaar från Everton – mitt framför Chelseas fuktiga ögon.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/18/tottenham-chelsea-steven-pienaar-everton

Det är inte utan att man får lite känslan av upp och nedvända-världen när Chelsea behandlas som slagpåsar på transfermarknaden – och det är inte ens typ Real Madrid som delar ut smällarna, utan Tottenham.

…………………………………………………

Men varifrån har italiensk fotboll hämtat sina influenser? Kan ett skäl till den italienska ligans stagnation under 2000-talet vara en slutenhet mot externa intryck och lärdomar? – en sorts fotbollskulturell isolationism.

Kanske en överdriven tilltro till den egna modellens överlägsenhet.

:::

Mycket intressant resonemang från Jeff Winter som är före detta domare i Premier League:

[“It is always the case that the bigger teams, who are more used to winning, are the worst when it comes to dissent. Referees knows that upsetting those clubs does them no favours as the authorities tend to be unlikely to support them and dish out punishments. Referees then turn a deaf ear to the worst abuse and it continues to go on, setting a very bad example to youngsters.”]

:::

Rätt roligt Gallery i The Guardian på Kenny Dalglish-tema.

Be Champions!!

Tänkte börja med ett klipp från non-league bloggen Cold Tuesday Eves.
Som kanske kan ge lite perspektiv till alla som klagar på domare i Premier League, La Liga eller Allsvenskan – något som jag förstås aldrig skulle göra – . Det är en FA Trophy match där Boston United och domaren rånar Gloucester på ett mål som om de vore självaste Steve Evans.

https://coldtuesdayevenings.blogspot.com/2011/01/horrendous-refereeing-decision.html

Väl inne på FA Trophy kan man notera att Grimsby fortsätter att skämma ut sig, 2-1 förlust mot Chasetown, ett lag som är nykomlingar i divisionen 2 divisioner under Grimsby.

De är även viktigt att notera hur jag fortsätter att jinxa lag, först var de Port Vales försvar men nu är de Nigel Clough som förlorade mot Conference laget Crawley och nu i ligan 3-0 förlust mot Watford som ifall de vinner sina hängmatcher går upp på 2a plats. Inte illa pinkat för ett lag tippat för nedlyttning som var en hårsmån från administration i fjol.

::::

Managerkarusellen slutar inte snurra, sedan förra veckan har nu Chris Powell tagit över Charlton. Lämnar därför Svennis som gav honom 5 A-landskamper och utan erfarenhet tar han över Charlton där man i stort sett kräver minst playoffplats.

Eddie Howe som tidigare deklarerade att han skulle stanna i Bournemouth är klar för Burnley, väldigt intressant med Howe som gjort underverk med Bournemouth. Kraven är dock höga i Burnley där han självklart kommer jämföras med Owen Coyle. Caretakers tills vidare blir sensationellt nog anfallarna Lee Bradbury (förvisso omskolad till högerback) och Steve Fletcher, chansen att få se manager Bradbury spela bredvid Assisterande Super Fletch är inte så trolig men möjlig.

F.d Wimbledon och Bolton anfallaren Dean Holdsworth har tagit över Aldershot efter en lyckad tid i Newport County som ligger i toppen av Conference National. Väldigt intressant och de kommer mer om Aldershot nästa vecka. Läs mer om managers som gått från Non-league till Football League utan uppflyttning.

John Hartson som nyss slog cancer har sagt att han är intresserad att ta över Newport efter Holdsworth, det vore otroligt stort.

…………………………………………………

BIG RON MANAGER

Namnet kommer från dokumentären där Ron Atkinson, några år efter ha blivit utkastad från ITV för en rasistisk kommentar riktad mot Marcel Desailly bestämde sig för att ta sig tillbaka till fotbollen. Inte som manager utan som någon slags ”rådgivare” till en yngre manager.

Självklart var den klubben Peterborough med den galne fotbollsnarkomanen Barry Fry som ordförande, vars tid som manager i Birmingham City var en sällan skådad spelarkarusell.

Detta programmet som gick på engelsk tv –06 är bakgrunden till varför affärsmannen Darragh McAnthony köpte Peterborough, vilket kan jämföras med hur Roman Abramovich kom i kontakt med Chelsea.

MacAnthony som tjänat sig en förmögenhet genom att sälja tomter i olika turist områden som Marbella t.ex. hade ingen kontakt med P’Boro bara ett generellt intresse för sport då han håller på Liverpool och är involverad i motorsportscirkusen.

Hans övertagande av klubben var kontroversiellt Barry Fry inte ville sälja klubben och för att MacAnthony då var bara 30 år gammal.

Nu för en vecka sedan valde han att ta tillbaka Darren Ferguson som manager, som lämnade klubben i November -09 efter rapporterade meningsskiljaktigheter med Mr MacAnthony och Barry Fry som numera är ”Director of football” i klubben.

Fergusons första sejour i klubben började Januari -07 då P’Boro sparkat Keith Alexander och Ferguson blivit nekad managerjobbet av Wrexham, trots över 300 matcher för klubben.

MacAnthony kontaktade Ferguson på de grunderna att hans far är den han är och för att han i Wrexham klargjort att han vill gå i sin fars fotspår, Fergie hade inga manager meriter förutom en kort tid som assisterande åt Joey Jones i Wrexham innan han anställdes som player-manager i P’Boro.

Peterborough under Fergie var en succé, förvisso släppte man in mycket mål men med anfallstrion George Boyd, Aaron McLean & Craig Mackail-Smith tog man sig på 2 raka säsonger upp till Championship från League 2.

Frågan är om Fergie Jr är rätt man att stabilisera P’Boros försvar som när Johnson lämnade hade släppt in flest mål i hela L1, trots att man låg på playoffplats. Men han kan nog mycket väl få igång deras anfallsspel där George Boyd vart ganska osynlig under hösten.

Ny succé för Ferguson? eller klarar han inte att ta upp dem i Championship igen? Jag är själv tveksam till hans kompetens som manager men ger han tillbaka George Boyd sin fria kantroll så tror jag de klarar playoffplats i årets  svaga upplaga av League 1.

…………………………………………………

Championship – All hail Leroy!

En lite intressant notering från helgen var att bara Pompey & Ipswich lyckades göra mål men förlora sin match, resten av helgens förlorare förblev mållösa.

Bristol City som hade en bedrövlig höst men hämtat sig på slutet åkte på en riktig stjärnsmäll i helgen, 0-4 mot Middlesbrough där man också fick stabilitet personifierad David James utvisad och avstängd. För Boro lämnade Kris Boyd tidigt, mållöst men Leroy Lita har tagit över rollen som ”prima punta” i Boro.

Dougie Freedman är ny manager i Crystal Palace, anfallaren som under sin tid som spelare i klubben ofta petades i förmån för Andy Johnson och Clinton Morrison. Intressant val men likt Powell har han ingen erfarenhet som manager men förväntningarna är klart lägre då de handlar om att hålla sig kvar i Championship för Palace. I sin första match som Palace manager förlorade han dock med 3-0 i den tuffa bortamatchen mot Swansea.

Härligt också att Yakubu i Leicester och Jon Parkin i Cardiff båda levererade i debuten, 2 tunga anfallare. Och i med Parkins intåg sägs Jay Bothroyd vara på väg bort.

…………………………………………………

LEAGUE  1 – I have the Powell!

Blandad kompott i L1 där playoff utmanarna Sheff Wed och Charlton spelade 2-2, Chris Powells första match som manager och nyss inlånade Liverpool-talangen Nathan Eccleston hoppade in sista 20 minutrarna.

På temat inlånade anfallstalanger gjorde nyzeeländaren Chris Wood 2 mål för Brighton när man avfärdade P’Boro, Ferguson fick likt Powell, Freedman och Holdsworth inte börja med en vinst.

Är Brighton the real deal? Leder ligan med 4 poäng + 2 matcher i hand på Huddersfield. Chris Wood har hittills vägt upp avsaknaden av Kazenga Lualua och kanske får man inviga den efterlängtade nya arenan nästa år i Championship?

Eddie Howes avskedsmatch blev inte som de hade tänkt, Super Steve Fletcher som är en nära vän till Howe inledde förvisso målskyttet men Colchester vände matchen tack vare inhopparen Steven Gillespie, en scouser som innehav något slags målrekord för skollag i Liverpool-regionen vilket gjorde att han jämfördes med tidigare rekordinnehavaren Robbie Fowler men han behöll bara sitt rekord en säsong tills en viss Wayne Rooney slog de.

…………………………………………………

LEAGUE 2 – Not so fond of scoring anymore

Någonting står inte rätt till, Adam Le Fondre har spelat 4 matcher på de nya året och han har ännu inte gjort mål, förvisso 2 mål men för en målskytt som Rotherham är beroende av funkar de inte, får hoppas de inte sätter sig i huvudet bara. Förlust i helgen mot Southend är inget bra resultat när man ligger 3a i ligan.

Crewe fortsätter imponera, slog tidigare suveränerna Port Vale med 2-1 på hemmaplan, tänk den dagen när Dario Gradi slutar för gott, då får man nog nöja sig med en ingenmansland i L2.

Hereford har varit ligans slagpåse tillsammans med Barnet denna säsongen, likt Darlington och Grimsby i fjol (Lincolns jumboplats är missvisande) så deras hemmaseger mot Stockport var inte väntad, första segern på hemmaplan var de också. Rätt otroligt när man har lika många bortavinster som serieledarna  Chesterfield.

…………………………………………………

ÖVRIGT

Gary Johnson har gått från ett nästan ta sig upp till Premier League med Bristol City till att få sparken från P’Boro på 2 ½ år, behöver han kanske en paus från fotbollen?

På den nystartade bloggen Five in Midfield tar man en titt på Non-league laget Bedlington Terriers, som har fått lite uppmärksamhet på senaste tiden tack vare sponsorn Robert Rich som är världens 488e rikaste man, han är dessutom som ni förstår Macaulay Culkins farbror.

On the ball City – Världens äldsta läktarsång som fortfarande sjungs på Carrow Road.

Förra året dog Macclesfields manager Keith Alexander och i dagarna avled Macclesfield mittfältaren Richard Butcher, som ni kan läsa om här.

F.d lagkamraten Gary Taylor-Fletcher tillägnade sitt kvitteringsmål mot Liverpool till ”Butch”.

Några väldigt bra texter om Bournemouth legendaren Eddie Howes flytt från Bournemouth till Burnley, här, här och här.

Norwich har sedan -96 åkt ur FA-cupens tredje runda 12 gånger, läs vidare.

[”Every so often, if you support a club outside the Premier League and if you are lucky, you see your club unearth a real talent ”] blogginlägg om Kyle Walker ur Sheffield United synvinkel.

På Langhamcourt som är en av få väluppdaterade svenska bloggar inriktade på framför allt The Football League tog de fram ett par mer eller mindre minnesvärda incidenter som hänt 14 Januari.

The Championships 2 största besvikelser möttes i helgen, läs vidare på egen risk.

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

Championship

De är en match som står ut över mängden och de är inte toppmötet Cardiff – Watford eller krismötet Middlesbrough – Preston utan den ständigt spännande Brian Clough Trophy vars returmöte kommer bara 3 ½ vecka efter den senaste matchen. Historian bakom mötet kan ni läsa här.

Förra mötet slutade 5-2 till Forest och för Derby som är i en svacka vore en Derby-seger välbehövligt.

På söndags förmiddag då Premier League lyser med sin frånvaro kan ni även se serieledarna QPR ta emot Aidy Boothroyds Coventry, 2 defensivt starka lag vars anfallsspel hänger på individuellt skickliga spelare som Marlon King och Adel Taarabt. Förra matchen avgjordes till QPRs fördel av den ofta briljante målvakten Lee Westwood som ur snäv vinkel styrde in ett skott av Kyle Walker in i eget mål.

League 2

Southend – Bury

Brukar ofta vara så att ett par L2 matcher visas på teve, då på någon vardagskväll och denna gången är de mittenlaget Southend med både far och son Sturrock som tar emot topplaget Bury med skytteligatvåan Ryan Lowe i spetsen.
…………………………………………………

De var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är de bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

När bloggen läggs upp sitter jag antingen på tåget på väg till fel sida Sverige eller så är jag på väg till Riksdagen, för att jag tänkte höra med Reinfeldt om han tror att Crewe någonsin kommer klara sig utan Dario Gradi.

Ni kan även följa mig på Twitter, Där jag förutsåg Darren Fergusons återkomst direkt när Gary Johnson fick sparken.

//Peter A Linhem

Natten till söndagen gick Lofthouse bort stilla i sin säng – 85 år gammal.

Lofthouse tillhörde Bolton under hela sin karriär mellan 1946 och 1960 – han gjorde 285 mål på över 500 matcher för klubben. På 33 landskamper gjorde han smått otroliga 30 mål. 2002 valdes in i fotbollens Hall of Fame.

Hans spelstil var tämligen okomplicerad och han beskrev sig själv som en murbräcka. En stark fysik, god nickförmåga och ett väldigt hårt skott satte skräck i samtliga engelska försvar.

Lofthouses klubbkarriär var framgångsrik med Bolton. Men det är framför allt två matcher som fått symbolisera honom som spelare och hans personlighet – i båda fallen var det FA-cupfinaler på Wembley.

:::

1953 förde Lofthouse sitt Bolton till Wembley genom att göra mål i varje omgång inför finalen. De mötte där Blackpool där Bolton ställdes öga mot öga med en annan engelsk fotbollsikon – Stanley Matthews.

Lofthouse spelade med hela sitt hjärta i den här matchen. Han gjorde mål och blev dessutom vid ett tillfälle under matchen tacklad medvetslös. Han förde sitt Bolton upp i 3-1-ledning men han fick se Stanley Matthews och Stan Mortensen inspirera Blackpool till att vända och vinna med 4-3.

Efter den bittra förlusten gratulerade han öppet sina motståndare, trots sin stora besvikelse. Senare samma år skulle han utses till Footballer of the Year – mycket tack vare sitt sportsliga agerande.

:::

Fem år senare, 1958, så återvände Lofthouse till Wembley och FA-cupens final för att möta Matt Busbys Man Utd, som bara några veckor tidigare skakats av Münchentragedin.

Lofthouse fick se sin ”folkets hjälte”-gloria hamna lite på sniskan genom att göra båda målen i matchen som Bolton till sist vann med 2-0.

Hans andra mål förblir en hätsk samtalspunkt. Lofthouse använde en vid den tiden halvt tillåten taktik att tackla målvakten och han tryckte såväl målvakt som boll över mållinjen. Målet godkändes.

Det förblir ett av FA-cupens mest ikoniska ögonblick.

:::

Efter sin karriärs slut fortsatte Lofthouse verka i Bolton i olika roller – som scout, coach, och ställföreträdande manager vid ett tillfälle. Den östra läktaren på Reebok Stadium, som ersatt Burnden Park, bär hans namn.

:::

Football Legends – Nat Lofthouse, Part 1
Football Legends – Nat Lofthouse, Part 2

…………………………………………………

David Lacey på The Guardian tycker jag skriver en riktigt trevlig och personlig krönika om Lofthouse.

“The enduring image of Nat Lofthouse, who has died at the age of 85, is of an England centre-forward racing half the length of the pitch to score the winning goal against Austria in spite of colliding painfully with the goalkeeper. “I would have left my leg at the halfway line rather than miss the chance,” he said.

So not for nothing was Lofthouse known for ever afterwards as the Lion of Vienna. He had suffered a painful blow on the shin, and, in the modern game, would have been substituted immediately. But this was 1952, and, not only did he limp on for the final 10 minutes, he might have scored another two goals.

Austria were one of the strongest teams in Europe at the time, and England’s 3-2 victory was seen as a vindication of the English style of play – a proposition exposed as a fallacy by the Hungarians at Wembley the following year. Yet Lofthouse still represented the strength and character of the English footballer and the victory was important to the country’s footballing prestige.

At the final whistle, British soldiers of the Dorsetshire Regiment rushed across the pitch and carried off the winning team shoulder-high.

Lofthouse, born in Bolton, bred in Bolton, and a Bolton Wanderers player from first to last, scored 285 goals in more than 500 games for the club. For England, he scored 30 in 33 appearances. The Austrians labelled him “The Tank” but Lofthouse was no mere battering ram. While he certainly had a strong physical presence, he also possessed a shrewd footballing brain, along with that invaluable quality in a centre-forward, the ability to hold the ball up and bring others into an attack.

Alan Shearer was strongly reminiscent of Lofthouse and both strikers shared that almost sixth sense in knowing when a scoring chance was about to present itself. The present Bolton attack is led by another reminder of what Lofthouse was about, Kevin Davies, who tends to be booked for challenges which, in his predecessor’s time, would not even have warranted a free‑kick. Back then, there was a more general acceptance of football’s physical side, and players were less inclined to writhe in agony after a hard tackle. Or, as Lofthouse himself put it: “There were plenty of fellers who would kick your bollocks off. The difference was that at the end they’d shake your hand and help you look for them.”

Lofthouse was probably the last player to score in a big game by charging the goalkeeper into the net. It happened when Bolton met Manchester United in the 1958 FA Cup Final. Lofthouse went into the match with a pin in a shoulder injured two months earlier, yet within three minutes he had beaten Harry Gregg. That goal brooked no argument. But Lofthouse’s second in Bolton’s 2-0 win caused much controversy. Ten minutes after half-time, Gregg blocked a close-range shot from Dennis Stevens, pushing the ball above his head, then catching it as it fell. But as he did so, Lofthouse barged goalkeeper and ball over the line, and the goal stood.

“If I had been in Nat’s place, I would have done the same,” said Gregg gallantly. But United supporters, still bitter about the reckless challenge by Aston Villa’s Peter McParland which had deprived them of their goalkeeper, Ray Wood, in the previous year’s final, were furious.

Lofthouse’s version was that he had headed the ball over the line before making contact with the goalkeeper. Either way, such a goal would not be allowed now, and, in all probability, Lofthouse would be booked.

When Lofthouse retired in 1960, a local poet celebrated him in verse which ended thus:

Harry Gregg just after t’final
Went into Nat’s for a beer
Who returned his money and told him
We don’t charge goalkeepers here.

Lofthouse belonged to an age when football was played and watched by the working class and run by the merchant class. For all the tough tackles and juddering shoulder-charges, the game had a warmth and humour about it, and players respected one another. When he learned that Stan Mortensen had died, Nat Lofthouse wept.”

…………………………………………………

Can Manchester United lose? They never lose!

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8262956/Tottenham-Hotspur-0-Manchester-United-0-match-report.html

…………………………………………………

Samtliga fyra matcher i söndags slutade alltså oavgjort.

Birmingham och Aston Villa gjorde varsitt mål, likaså Sunderland och Newcastle där däremot Asamoah Gyan kvitterade för The Black Cats långt in på tilläggstiden.

Merseysidederbyt mellan Liverpool och Everton var en svängig historia men i slutänden var 2-2 sannolikt resultatet som bäst speglade matchbilden. Kenny Dalglish får vänta på sin första seger.

Och var det någon av matcherna jag trodde skulle sluta mållös – så inte var det matchen på White Hart Lane.

…………………………………………………

Crawley Town är ju the next big thing i The Football Conference – det är en klubb som siktar högt med ambitioner på att etablera sig i The Football League.

Det är också en klubb som har spenderat stora summor på transfers vilket naturligtvis har lett till att de kritiserats för att försöka köpa uppflyttning och för att vara en nonleague-variant av Man City.

Men en artikel i Daily Mail visar att verkligheten kanske inte är fullt så enkel som dikten vill få oss att tro.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1345561/Crawling-way-Crawley-Town-tidy-testament-frugality-care.html?ito=feeds-newsxml

…………………………………………………

Omspelen i FA-cupen äger rum den här veckan. På tisdag har vi Wolves vs Doncaster, Man City vs Leicester och Cardiff vs Stoke. Och på onsdag smäller det på Elland Road mellan Leeds och Arsenal.

Många godsaker att se fram emot. Här har ni en gammal karamell att suga på.

Be Champions!!

Tre stekheta derbyn i rad och därefter avslutas söndagskvällen med en riktig stormatch på White Hart Lane.

Man City och Arsenal gjorde sitt till för att sätta press på Man Utd i titelstriden genom att vinna sina respektive matcher mot Wolves och West Ham. Inte minst imponerade Arsenal.

:::

Själv tror jag det betyder att de tar in minst två poäng på Man Utd som jag har svårt att se vinna på White Hart Lane.

:::

Chelsea tog chansen att haka på genom att vinna sin hemmamatch mot Blackburn. Branislav Ivanovic gjorde de så viktiga målen – en riktigt bra spelare Chelsea har där.

:::

Ryktena går för övrigt starka i England att det här var Avram Grants sista match som manager för West Ham och att Martin O’Neill kommer presenteras som klubbens nye manager inom kort.

Vi får se vad som händer i den frågan.

:::

West Brom tog å sin sida en för bottenstriden, och för dem själva, viktig seger hemma mot Blackpool efter en öppen och svängig match på The Hawthorns.

Wigan och Fulham delade på poängen på DW Stadium – Hugo Rodallega nätade ännu en gång för Wigan och Andy Johnson gjorde den oerhört viktiga kvitteringen för Fulham med minuter kvar av matchen.

:::

Själv kommer jag tyvärr missa direktsändningen av de första matcherna då jag måste iväg och seriespela med pingislaget.

Vi möter den här gången ett lovande pojklag.

Det är alltid jobbigt att förlora så klart, men det är extra nervöst att spela mot antingen tjejer eller smågrabbar. Förlusten känns då så mycket mer förödmjukande.

Löjligt men sant. Men förhoppningsvis ska jag väl kunna undvika förlust.

Men något kort kanske ändå hinns med att skrivas runt eftermiddagens tre derbyn:

Birminghamderbyt, the Second City Derby;
Tyne-Wear-derbyt; och
Merseysidederbyt.

…………………………………………………

SECOND CITY

Inför säsongens tredje Birminghamderby så har Gerard Houllier krävt att laget återfinner sin defensiva stabilitet och håller nollan för första gången sedan förra ligamötet med Birmingham.

[”To stay up you need to keep a clean sheet. The goal conceded against Sunderland was a bit unfortunate because it was at a time when we thought we could score, but we need to be more mean.”]

Aston Villa har bara lyckats förhindra sina motståndare från att göra mål fyra gången den här säsongen – West Ham, Everton, Chelsea och just Birmingham. Så de har lite att jobba med.

:::

Birmingham Mails två reportrar Colin Tattum (Brum) och Mat Kendrick (Villa) diskuterar dagens match på St Andrews:

https://www.birminghammail.net/birmingham-sport/aston-villa-fc/aston-villa-news/2011/01/15/birmingham-city-v-aston-villa-colin-tattum-and-mat-kendrick-discuss-the-second-city-derby-97319-27989124/

CT: I guess Villa will be nice and fresh having had no Carling Cup semi-final commitment in midweek? Huge game for both sides and I’d think there is more pressure on Villa on Sunday.

MK: Yes, Villa really let that cup slip through their hands this year. At least they were able to sit back and enjoy a Foster’s during Tuesday’s semi-final. It’s a ridiculously important match tomorrow. Think Ben-ckelman Foster will cope with the pressure?

CT: Undoubtedly. He has been Blues’ most consistent performer. Even the best goalkeepers make mistakes. Then you have the likes of Enckelman and Sorensen.

Pressure-wise, Villa kick off in the bottom three, Heskey and Young suspended, it must be weighing heavily on them the consequences of a repeat of the Carling Cup quarter-final.

MK: Granted, the feel good factor is a little short of that balmy evening in Rotterdam in May 1982! The consequences of defeat don’t really bear thinking about, particularly if Blues turn their West Ham tie around and get to Wembley.

On the flip side, a fourth successive league win at St Andrew’s would have the galvanising, unifying, morale-boosting impact Villa are crying out for. Marc Albrighton’s presence for his first Brum derby will soften the blow of losing Young and Heskey.

Will David Murphy be able to cope with him – and will Blues have an exciting right-winger of their own?

CT: Wondered how long it would take for the history lesson (yawn).

Marc Albrighton is certainly a player Blues will have to be respectful and wary of, he’s a kind of Steve Coppell with extra dynamism.

Losing Scott Dann to injury upsets what has been a successful and established back four, but there is the option of keeping Liam Ridgewell at left-back.

David Bentley’s signing is a good one for Blues. He can add a little extra something they don’t have. People may think he’s flash but judging from what he has said so far and his manner about the place, there’s substance and determination there.

MK: Auto Windscreens… anyway, where were we?

:::

Härlig intervju med Aston Villas härlige 21-årige stortalang Marc Albrighton som jag verkligen tycker har gjort en helt fantastisk säsong så här långt – i ett lag som verkligen inte klickat dessutom.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/14/marc-albrighton-aston-villa

Albrighton konstaterar också klokt nog att Aston Villa måste gå ut och spela själva matchen, inte det stora tillfälle som ett Birminghamderby utgör, och göra sitt bästa för att ignorera hypen.

…………………………………………………

TYNE-WEAR

Chris Hughtons främsta enskilda insats som manager för Newcastle var nog 5-1-förnedringen av Sunderland tidigare under säsongen. Ett resultat som i sig gör honom till livslång hjälte på St James’ Park.

Sedan fick han sparken. Förvisso har Alan Pardew fått en okej start i Newcastle men det här är matchen där hans kvaliteter och fansens uppskattning av honom framför allt kommer att kontrasteras med Hughton.

Och den utmaningen får han sannolikt hantera utan tillgång till Andy Carroll, lagets store anfallare.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/14/alan-pardew-newcastle-sunderland

:::

Kan det vara så att Mike Ashley, Newcastles ägare, har lärt sig ett och annat om fotbollsvärlden?

Ashleys beslutsfattande har tidigare visat väldigt liten förståelse för trogna Newcastlesupportrar. Efter ett episkt sammanbrott och avskedande av Toons egen profet Kevin Keegan så såg det ett tag ut som att han toppat detta innan jul med sparkandet av Chris Hughton.

Efter att såväl Keegan som Alan Shearer misslyckats med att hålla Newcastle kvar i Premier League 2009 så tillsattes Hughton.

Under sin enda hela säsong på posten så styrde Hughton Newcastle tillbaka till Premier League med rekordfart. Men lika viktigt för alla Geordies var den här säsongens 5-1-vinst över Sunderland – en match som spelas kontinuerligt i alla Newcastlebutiker.

I början av december hade Hughton placerat Newcastle på en respekterad placering mitt i tabellen. Då föll yxan och Hughton sparkades till förmån för Alan Pardew.

Var det så att Ashley tillsatte en ja-sägare för att möjliggöra en försäljning av värdefulla spelare utan för mycket bråk? Såväl Andy Carroll som Joey Barton hade nog gått för vettiga priser.

Men kanske har Ashley lärt av tidigare misstag. Att behålla Carroll och Barton demonstrerar att där finns en insikt av värdet att laget stannar kvar i Premier League. Kanske bådar även anställningen av Pardew gott. Kanske ville Ashley ha en manager som inte är ”one of the boys”.

Kan laget stabiliseras under Alan Pardews ledning – som inte alltid varit så stabil i motgång. Ett första test av det kommer idag på Stadium of Light, när Pardew tvingas skicka ut ett lag till ett av säsongens hetaste möten utan flera av sina nyckelspelare.

…………………………………………………

MERSEYSIDE

Kenny Dalglish gör sin hemmadebut som nygammal Liverpoolmanager och det är väl bara att förvänta sig att stämningen kommer att vara magisk på Anfield för ett av de tätaste mötena mellan lagen på flera år.

Båda lagen behöver poäng – men Liverpool behöver inte bara poängen utan är verkligen i behov av en seger.

Det har ju sagts förr den här säsongen – men en seger i den här matchen har potentialen att faktiskt vända på säsongen för Liverpool. Det här är inte bara en match bland alla andra.

Lite ödesmättat är det ju också. Det var ju just mot Everton – i en hisnande 4-4-match – som Kenny Dalglish för 20 år sedan gjorde sin då sista match som manager för Liverpool.

Han lämnade då klubben tillfälligtvis – utbränd efter efterspelet till tragedin som var Hillsborough.

Kanske sluts cirkeln i eftermiddag.

:::

Men Dalglish leder ju nu ett annat lag än det han faktiskt lämnade – det är inte längre Englands obestridda dominanter som varje vecka passerar skylten This Is Anfield.

Telegraph gjorde en lite rolig jämförelse mellan 1991 och 2011 års upplagor av Liverpool och jämförde lagdel för lagdel.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8255511/Then-and-now-How-do-Kenny-Dalglishs-Liverpool-teams-compare.html

Liverpool (vs Everton, 20/2-1991): Grobbelaar – Nicol, Hysén, Burrows, Ablett – Molby, Barnes, Staunton, Venison – Beardsley, Rush. Subs: Houghton, Speedie.

Liverpool (vs Man Utd, 9/1-2011): Reina – Kelly, Agger, Aurelio, Skrtel – Meireles, Gerrard, Rodriguez, Leiva, Kuyt – Torres. Subs: Gulacsi, Kyrgiakos, Wilson, Poulsen, Shelvey, Babel, Ngog.

Målvakter: Båda är Anfieldfavoriter. De är hyfsat jämna rent statistiskt men Reina betraktas som Liverpools kanske bästa målvakt sedan Ray Clemence. Omdöme: 2011.

Försvar: Inget av lagen håller högsta klass i försvarslinjen men med Aggers återkomst tillsammans med Skrtel, och Carragher i bakfickan, så tar 2011 hem det knappt. Steve Nicol är däremot bättre än någon av dagens ytterbackar. Omdöme: 2011.

Mittfält: Dalglish kan bara gråta när han tänker tillbaka på 1991 års mittfält. Barnes, Molby och Staunton placerade alla i dagens elva förutom Gerrard i skamvrån. Omdöme: 1991.

Anfall: Rent tekniskt är Torres så klart en klart bättre anfallare än vad Rush någonsin var, men nu är han hopplöst ur slag. Det är också svårt att plocka bort Rush och dennes 346 mål för klubben och Beardsley spöar ju allt vad klubben har nu i termer av back-up strikers med flera mil. Omdöme: 1991.

Avbytare: Om vi bortser från att där sitter fem mer på bänken nu än 1991, times they are a-changing, så skulle man naturligtvis alltid hellre slänga in en Houghton eller Speedie än Ngog, Babel eller Poulsen. Omdöme: 1991.

Slutställning: 1991 vinner med 3-2 över 2011.

:::

Och ni som vill irritera er på ett halvt skämtsamt försök till resonemang om varför Kenny Dalglish redan bör avgå som manager kan kanske läsa följande text av Barney Ronay:

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/15/kenny-dalglish-liverpool-legends

Reaktionärt och tendentiöst tramsresonemang när det är som allra billigast tycker jag.

…………………………………………………

Jaha – så publicerade jag den där humoristiskt avsedda A-Z-listan om Arsenalursäkter och det var ju som väntat lite mer än vad några så att säga klarade av.

Många trodde sig veta att jag ”hatar” Arsenal – trots att jag faktiskt rätt ofta skriver positiva saker om den klubben. Men det här ”vet” man ju eftersom jag varit och är öppen med att jag håller på Man Utd.

Den här typen av generella ”argument” kommer ju huvudsakligen från fans till topplagen.

För om man riktar någon form av kritik, oavsett hur milt formulerad, mot något av dessa lag så måste man ju enligt en närmast obetvinglig fanboylogik också hata det laget.

Sanningen är snarare att jag inte ”hatar” något lag. Jag håller på eller ”älskar” Man Utd. That’s it. Det implicerar inget hat mot något annat lag. Mina känslor för Man Utd är inte betingade någon annan klubb.

:::

Men eftersom jag har som ambition att skriva ärligt om vad som sker i engelsk fotboll – och inte smöra för olika lags supportrar utan uppriktigt ge beröm när jag anser det vara motiverat såväl som kritik när jag ser det som på sin plats – så inser jag att den här typen av fåniga påhopp kommer fortsätta.

Därför kanske jag gör bäst i att förtydliga mig en gång.

:::

Nej – jag “hatar” inte Arsenal. Det är tvärtom en klubb som både styrs, spelar fotboll och utvecklar spelare på ett sätt som jag inte har något annat än respekt och beundran för.

Nej – jag “hatar” inte Chelsea. Jag lider med de problem klubben nu lever med och jag har stor respekt för deras 1900-talshistoria men också för att de under 2000-talet var och är en klubb som inte bara har haft pengar utan också använt dem på ett klokt sätt. Det är inte Real Madrid vi pratar om här.

Nej – jag “hatar” inte Liverpool. Ord kan inte beskriva den respekt jag har för den klubben. Och jag sitter inte och hoppas att klubben ska gå under. Tvärtom. Den där kvällen i Istanbul? Jag höll på er och skuttade som en lycklig kanin när jag bevittnade ett stycke fotbollshistoria.

Nej – jag “hatar” inte Man City. Det är en klubb med en hård kärna av väldigt lojala supportrar som troget följt ett lag i ur och skur, i skuggan av flera andra lag, som fått utstå föga mer än sorg och hjärtekross genom åren. Det är en klubb och det är fans som förtjänar framgång – sedan kanske jag personligen inte gillar hur snabbt vissa av fansen valt att bortse från gamla klubbideal för fagra löften om sådan framgång. Men det är knappast unikt.

Nej – jag “hatar” inte Tottenham. Det går liksom inte att ogilla den klubben. Möjligen ogillar jag att det anses vara så ”fint” att hålla på Tottenham. Jag ser det vare sig som bättre eller sämre än något annat.

:::

Så riktar jag kritik mot någon av dessa klubbar så beror det på något annat än att jag hatar dem. Kanske har jag rätt, kanske har jag fel. Kanske har jag missförstått något, kanske ser jag något ni inte ser.

Det är i alla fall sådant som går att diskutera likt vuxna människor.

:::

Det här med listor och liknande övningar gör hur som helst den här bloggen paus med ett tag nu – så väldigt roligt är det inte.

Be Champions!!

Men något ska väl kunna sägas om dem också.

Chelsea kan följa upp moralboosten mot Ipswich med en på pappret bekväm hemmamatch mot Blackburn. Chelsea bör – trots en monumentalt dålig ligaform – vara bekväma favoriter mot ett lag som man slagit i elva av de 14 senaste matcherna.

Roque Santa Cruz förväntas debutera för Blackburn.

Wolves får tillbaka tre spelare (Karl Henry, Jody Craddock och Steve Mouyokolo) till den tuffa bortamatchen mot Man City. När Man City förlorade borta mot Wolves tidigare under säsongen så såg det riktigt illa ut, men Mancini har lyckats rätta till skutan därefter.

Edin Dzeko kan och kommer sannolikt göra debut för Man City.

Skador har drabbat Bolton hårt på senare tid och det riskerar kosta dem dyrt i ett tufft bortamöte med Stoke. Räkna med att det smäller i den här matchen, men vilket lag har mest composure på planens sista tredjedel? Jag tror på Stoke.

Scott Carson har petats från West Broms mål efter fem raka förluster och ersätts av Boaz Myhill och Chris Brunt tar över kaptensbindeln. Jonas Olsson är avstängd för The Baggies och Peter Odemwingie kämpar med skador. Blackpool kommer med glada huvuden men kanske trötta ben efter en match i veckan mot Liverpool.

Relegation Six-Pointer mellan Wigan och Fulham. Wigan blandar och ger resultatmässigt och Fulham verkar ha fått igång anfallsspelet under de senaste matcherna. Wigan kan hälsa Charles N’Zogbia välkommen tillbaka från sin avstängning men Fulham saknar fortfarande målvakten Mark Schwarzer som är iväg på Asian Cup.

Steve Sidwell kan debutera för Fulham.

Arsenal står inför ett potentiellt trixigt bortamöte med West Ham – tillika ett Londonderby. Matchen upplever jag rätt mycket som något utav ett chicken race – vilket försvar läcker minst? Arsenal kommer nog inte kunna undgå att göra mål, frågan är om de kan undgå att släppa in mål.

…………………………………………………

Intressant Telegraph-artikel av Oliver Brown som belyser lite av risken med och kanske också det smått löjliga i att bara taktiskt försöka säga vad man vet att supportrarna vill höra.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-city/8255463/Manchester-City-striker-Edin-Dzeko-will-discover-there-are-pitfalls-to-posturing-as-a-man-of-the-people.html

Å andra sidan – är det några som närmast bombsäkert går på de platt formulerade och taktiskt placerade verbala tomheterna så är det ju tveklöst vi fotbollssupportrar.

…………………………………………………

ARSENALS STORA URSÄKTSHANDBOK, A-Z

Efter cupförlusten mot Ipswich i veckan så fällde ju Fabregas några mindre lyckade kommentarer om motståndarnas ”rugbytaktik”.

Det är vare sig första eller sista gången som den typen av nedsättande retorik använts efter en Arsenalförlust. Så sent som efter matchen mot Man City såg vi, återigen, Fabregas rikta vad som inte såg ut att vara smickrande ord i riktning mot Mancini.

Och de som försöker hävda att det Fabregas sade inte var nedsättande – get a grip!

Säger man till andra professionella fotbollsspelare att de ”vägrar att spela fotboll” så kan det inte precis tas som någon komplimang. Vilket Fabregas naturligtvis också förstår.

:::

Själv har jag aldrig förstått mig på det här med att gnälla på motståndarens taktik. Motståndaren väljer den taktik han eller hon tror kommer att vara mest framgångsrik mot mig. Misslyckas jag med att knäcka den taktiken så är det bara att säga job well done till motståndaren och fundera på vad jag själv gjorde för fel.

:::

Hur som helst – det här är ju något av ett mönster med Arsenal. Och det kan man ju se komedi i. Med kanske en gnutta allvar.

Annie Eaves på The Mirror har gjort just det och gjort en A-Z-doktrin av berömda Arsenalursäkter.

Så elak att komma på en sådan skulle naturligtvis jag aldrig kunna vara. Men naturligtvis är jag tillräckligt elak för att reproducera den här.

Alla Arsenalsupportrar som läser det här får se det som en övning i att skratta lite åt sig själva. Det kan vi alla behöva.

:::

A – Accounts. Framgång i fotboll mäts på två enkla sätt. Sättet man spelar fotboll på och klubbens finansiella styrka. Arsenal excellerar i båda avseenden och att påpeka detta kan bota förvirringen hos de som ifrågasätter hur framgångsrika Arsenal egentligen är.

B – Barcelona. Om motståndet skulle råka vara Barcelona så ska allt du i övrigt läser på den här listan ignoreras.

C – Cups. Ett cyniskt och fantasilöst mått på framgång och överlägsenhet som framförs av de som saknar Arsenals klass och stil. Om argumentet misslyckas, se E.

D – Defensive. Om vi skulle misslyckas att göra mål mot ett lag så är skälet naturligtvis att motståndarna spelade defensivt. En listig och ond plan använd av dem som vi bara känner medlidande för.

E – Emirates (Cup). När det poängteras att Arsenal inte vunnit en titel på umpton år så bör det korrigeras med att Arsenal otroligt nog har vunnit tre av de fyra senaste årens upplagor av denna prestigefulla turnering.

F – Fixtures. Självklart är vi alla medvetna om att matchprogrammet är utformat som ett hinder för Arsenal och vårt sätt att spela fotboll. Emellertid måste vi vara försiktiga när vi poängterar detta för att inte drabbas av vad som brukar benämnas ”The Rafas”.

G – Grass. Gräsets längd eller bredd kan direkt leda till en dålig prestation. Även gräsets lutning mot solen kan förhindra bra spel. Det finns inget tydligt sätt att bestämma optimala gräsförhållanden, men ett bra sätt att bestämma dess lämplighet är att ta matchens resultat i beaktande. Om resultatet är dåligt så är den rimliga slutsatsen att gräset också var det.

H – Hoof. Bästa sättet att beskriva en passning, oavsett längd, av vilken som helst motståndarspelare. För undantag till denna regel, se B – Barcelona.

I – Ignorance. När någon ifrågasätter ditt eller lagets prestation så måste du hålla i åtanke att många fotbollsexperter och supportrar inte inser er överlägsenhet och det gäller att hantera denna ignorans taktfullt. En kort förklaring av hur ni spelar ”bra fotboll” kan hjälpa. Vår kapten demonstrerade detta mycket väl efter det orättvisa Ipswich-resultatet: ”Arsenal played the football, the other team refused to play football, they were lucky to score.”

J – Jealousy. En känsla uppvisad av motståndarna. Det bör noteras att det här ligger bakom all form av kritik mot Arsenal.

K – Kick (Our Players). Den typiska och förväntade reaktionen från samtliga lag som är oförmögna att hantera våra spelares uppenbara överlägsenhet.

L – Lesser. Det ord vi använder för att beskriva lag som är så dåliga att de nedlåter sig till att använda sig av taktik för att försöka slå oss.

M – Money. Kan tillämpas på de flesta andra klubbar och bör alltid dras upp när vi möter dem som spenderar mer än oss. Men vänligen håll i åtanke att aldrig dra upp Arsenals totala lönebudget i den här diskussionen.

N – Narcissism. När du verkligen kör fast i hur du ska övertyga en misstroende, omfamna narcissismen. Ett snabbt dopp och du bör kvickt kunna dra till med någon av de övriga bokstäverna.

O – Own goals. När ett lag vi möter släpper till ett självmål så är de uppenbart bortkollrade av Arsenals fantastiska spel. De kunde helt enkelt inte göra något åt det. Men vänligen notera att när ett lag som möter någon av våra rivaler släpper in ett självmål så är det på grund av inkompetens och bara ännu ett exempel på hur våra rivaler får fördelar som vi aldrig får.

P – Possession. Naturligtvis så kan den sanne segraren av en match avgöras av bollinnehavet snarare än antalet gjorda mål. Emellertid, när den här specifika statistiken av någon anledning går emot Arsenal så ska det istället refereras till som undantaget som bekräftar regeln.

Q – Quality. Mängden poäng kommer alltid vara underordnat kvaliteten på fotbollen. Låt andra lag tillfredsställa sina okultiverade smaklökar enbart med att ha flest poäng. Vi måste alltid påminna dem om att det är sättet på vilket man samlar poängen som räknas.

R – Reasons. Vad fotbollsfilistéer brukar referera till som ursäkter.

S – Success. Det enda sättet att mäta framgång är utifrån de skäl och kriterier som anges i denna handbok.

T – Tiredness. Att spela vår Rätta Fotboll är helt klart mer uttröttande än det sätt som andra lag spelar ”fotboll” på, vilket ger Arsenals spelare lägre energinivåer under säsongen. Om dessa nivåer leder till sämre resultat så är det bara förväntat, vi lider för konsten!

U – Unfair. Det korrekta sättet att referera till domare efter ett dåligt resultat.

V – Van Persie (lack of). Att användas som förklaring till allt från ett dåligt resultat till misslyckande att addera innehåll till troféskåpet.

W – Wall. Vad motståndarlagen bygger upp runt sitt straffområde för att förhindra en rättvis fotbollsmatch och för att strypa den sanna offensiven i Arsenals fotboll.

X – Xenophobia. En fördom uppvisad av rivaliserande supportrar och också av media. Oförmögna att hantera vår uppenbara överlägsenhet så låter vissa mindre klarsynta sina åsikter fördunklas av bister främlingsfientlighet mot vår manager. Och även om det är uppenbart att Arsene Wenger inte är Premier Leagues ende utländske manager så är det bara han som lider av denna orättvisa.

Y – Youth. Brist på erfarenhet kan inverka menfullt på den bäste av spelare. Historiskt så har denna förklaring bara använts för lag bestående av väldigt unga spelare, men undersökningar har visat att om det bara sägs med tillräcklig övertygelse så kan det även gälla för ett lag med spelare i övre 20-årsåldern.

Z – Zzzzz. Det kanske enda och bästa sättet att förklara att alla andra lags spel gör oss sömniga och uttråkade. För undantag till detta, se B – Barcelona.

:::

Självklart är det här med ursäkter och dåliga bortförklaringar något som alla lag, managers, spelare och supportrar ägnar sig åt. Det ska naturligtvis sägas på en gång.

Men onekligen finns det också i Arsenals fall något mer för dem unikt och närmast renlärigt systematiskt som skiljer ur dem lite från mängden.

Jag tjatar ofta i olika sammanhang om Arsenals ideologiska komponent – det här är vad jag skulle betrakta som dess bakvatten.

…………………………………………………

Jag ser i vissa tidningar att Alex Oxlade-Chamberlain kallas för ”den nye Theo Walcott”.

Naturligtvis eftersom Arsenal ryktas vara heta på gröten för att värva honom. Men jag kommer inte ifrån känslan att snart 22 år är på tok för ungt för att få börja ge namn åt nya spelare.

Och vad månne AOC tänka om den målbilden? Det är liksom svårt att veta om det ens är tänkt att tas som beröm.

Silly, just silly.

Be Champions!!

Turneringen har spelats nu för över ett halvt sekel och har introducerat namn som George Best, Paul Gascoigne, David Beckham och Wayne Rooney till fotbollspubliken.

Vid slutet av kriget beslutade sig FA för att arrangera ett ”Youth Championship” för landets olika geografiska regioner. Det ansågs som det bästa sättet att lyfta spelet hos ungdomar som lämnat skolan men som ännu inte var gamla nog att spela seniorfotboll.

Matcherna lockade inte stora publikskaror men särskilt duktiga spelare bjöds in att spela så kallade Youth Internationals.

1951 insåg beslutsfattarna att en tävling för klubbar sannolikt skulle ha en bredare attraktionskraft. Under den första säsongen av ”FA Youth Challenge Cup” (1952/53) så begränsades deltagande till ungdomslagen hos klubbar med FA-medlemskap.

I den andra rundan så slaktade Man Utd, med Duncan Edwards och övriga ’Busby Babes’, det stackars amatörlaget Nantwich med 23-0 – vilket förblir ett rekord.

Cupen fick en flygande start och finalens två matcher drog 21,000 respektive 15,000 supportrar.

Man Utd vann till slut cupen dess första säsong, efter att ha slagit Wolves med 9-3 sammanlagt. Till semifinal hade Huntley & Palmers FC gått och därmed överraskat alla.

…………………………………………………

CUP TALES

Back In Time

Man Utd var stora favoriter att slå Leeds i 1993 års final i FA Youth Cup. Alex Ferguson hade sagt om sina unga adepter att ”I have never seen their like before”.

Lagen ställde upp för sin första match på Old Trafford som sågs av smått ofattbara 30,562 supportrar – en större publik än för alla utom en av den helgens Premier League-matcher.

I Man Utds lag spelade Whitmarsh, O’Kane, Riley, Casper, Neville, Gillespie, Butt, Beckham, Irving, Scholes och Thornley.

För Leeds spelade Pettinger, Couzens, Sharp, Tinkler, Daly, Bowman, Smithard, Ford, Whelan, Oliver och Forrester.

Leeds överraskade favoriterna genom att ta ledningen i 17:e minuten och när de utökade genom Jamie Forrester i den 62:a minuten så var saken klar.

Till returen på Elland Road kom monumentala 31,037 åskådare och de fick se Leeds ta ledningen i den 12:e minuten genom Forrester. Paul Scholes kvitterade för Man Utd efter en halvtimme.

Men Leeds utökade sin ledning några minuter senare och lyckades till sist, med Jamie Forrester som sin allra mest betydelsefulle spelare, vinna FA Youth Cup 1993.

:::

Young Eagles Soar

Crystal Palaces berömda ”Team of the 80s” bestod av ett antal spelare som två gånger vunnit FA Youth Cup.

Palace hade vunnit turneringen 1977 och 1978 och blev därmed den tredje klubben i turneringens historia att försvara sin seger.

Den första säsongen såg Crystal Palace krossa Tottenham i semifinalen med 8-0 för att därefter få med sig 0-0 från Goodison Park i finalens första match mot Everton.

Palace var tveklöst favoriter inför returen på Selhurst Park men Everton stod för en disciplinerad försvarsinsats och hotade mot slutet av matchen att också lyckas göra ett mål.

Men med sex minuter kvar av matchen så drog Terry Fenwick iväg ett härligt skott från straffområdets utkanter och vann matchen och cupen åt Crystal Palace.

Få klubbar kan ha uppskattat att hela åtta av de Crystal Palace-spelare som vann den finalen var tillgängliga för spel också i nästa säsong av FA Youth Cup. Fem av dem var redan etablerade spelare i Crystal Palaces A-lag.

Laget gick till final ännu en gång – även om tre matcher behövdes för att komma förbi West  Brom i semifinalen.

Den sedvanliga finalen över två matcher visade sig omöjlig att arrangera rent praktiskt av flera skäl, inte minst att tre Crystal Palace-spelare var borta på ungdomslandslagsuppdrag i Polen.

Istället spelades finalen mellan dem och Aston Villa på Highbury. Crystal Palace skulle visa sig mer rutinerade och även om Aston Villa lyckades frustrera dem i en knapp halvlek så repeterade Fenwick i 36:e minuten förra årets bedrift och avgjorde med ett skott från 30 meter.

:::

The Class of ’99

West Hams lag 1998/99 var ett av de mest imponerande ungdomslagen under senare årtionden. Ett lag bestående bland annat av Joe Cole och Michael Carrick krossade Coventry med 9-0 i finalen och otroliga scener utspelades på Upton Park.

Hammers hade inte vunnit FA Youth Cup på 18 år men visade sig helt ostoppbara den här säsongen. De blåste i tur och ordning förbi Stockport, Walsall, York, Arsenal och Everton på sin väg till finalen och gjorde 20 mål på vägen.

Finalens första möte på Highfield Road såg dem göra tre mål under åtta minuter i den andra halvleken och därmed vinna matchen.

Upton Park översvämmades av tusentals fans inför returen vilket var något helt nytt för en ungdomsmatch. Likaså var Skys TV-kameror där för att bevaka händelsen.

West Ham slet motståndet i stycken som inte kunde hantera en virvelvind som hette Joe Cole, och det skulle visa sig bli en jobbig kväll för Coventrys lovande målvakt Chris Kirkland.

Den enorma publiken, huvudsakligen bestående av barnfamiljer, firade som aldrig förr när laget efter matchen lyfte cupbucklan.

West Ham 6-0 Coventry

:::

Send For Michael Owen

Under 1900-talet lyckades Liverpool bara vinna FA Youth Cup en enda gång – och för det behövde de Michael Owens hjälp.

På sin väg till finalen 1996 så passerade de Bradford, Luton, Sheffield United, Man Utd och Crystal Palace – vilket de lyckades med utan att en enda gång behöva spela på bortaplan.

En aggregerad vinst med 7-5 mot Crystal Palace i semifinalen satte upp ett dubbelmöte med West Ham – klubben som slagit Liverpool i finalen av samma turnering mer än 30 år tidigare.

15,386 åskådare kom till Upton Park för den första matchen och tvingades se på när ett mål vardera av Jon Newby och David Larmour gav Liverpool en 2-0-seger att ta med sig till returen på Anfield som bevittnades av över 20,000 åskådare.

Liverpools uppställning bestod av Naylor, Prior, Brazier, Carragher, Roberts, Quinn S, Quinn, M, Thompson, Cassidy, Owen och Newby.

West Hams uppställning innehöll Finn, Moore, Coyne, McFarlane, Partridge, Keith, Ferdinand, Lampard, Boylan, Hodges och Omoyinmi.

Michael Owen, fortfarande bara 16 år gammal, togs in för att säkra cupen åt Liverpool och han gjorde just det genom att göra första målet i matchen som Liverpool vann med 2-1. Stuart Quinn gjorde Liverpools andra mål och Frank Lampard nätade för West Ham.

:::

Giggs Dazzles Palace

I inledningen av 1991/92 års säsong så hade Man Utd inte vunnit FA Youth Cup på nästan 30 år. De hade aldrig lyckats få händerna på den igen efter det att George Bests förblindande fart och makalösa skicklighet lett dem till en 5-2-seger mot Swindon Town.

Nu leddes Man Utd av ett nytt kantfenomen – den 18-årige Ryan Giggs.

Hans enorma talang hade redan slagit in honom i Man Utds A-lag och hans tillfälliga spel i ungdomslaget bredvid spelare som David Beckham och Nicky Butt gjorde att Man Utd var laget som behövde slås för att vinna cupen.

Den långa resan till finalen inleddes med att Sunderland besegrades med 4-2 på Roker Park. Följande segrar över Walsall, Man City, Tranmere och det beundrade Tottenham bekräftade kvaliteten i Eric Harrisons lag och ledde till en lovande final mot Crystal Palace.

Nästan 3,000 fans dök upp till ett regndränkt Selhurst Park och den första finalen som såg Man Utd, utan Giggs, demolera Crystal Palace med 3-0.

En månad senare inför mer än 14,000 åskådare på Old Trafford så inspirerade Ryan Giggs och Ben Thornley laget till en härligt spännande 3-2-seger i returmötet.

Efter segern sade Eric Harrison: ”The secret with kids is not to put pressure on them, by telling them to be careful in what they do all the time. Whilst they have to have discipline, they must also be allowed to express themselves.”

…………………………………………………

EN BLICK IN I FRAMTIDEN?

En särskilt fascinerande aspekt med FA Youth Cup är naturligtvis att den erbjuder möjligheten att skåda in i framtiden. Den ger ledtrådar till vilka som kommer att bli morgondagens stora spelare.

Ett lag som vinner FA Youth Cup anses ha ett kommande storlag på gång. Men är det fortfarande på det viset?

:::

Signaturen NiGu gjorde för ett tag sedan en kortare undersökning för att se hur många spelare som deltagit i FA Youth Cups finaler mellan 1995 och 2010 och som därefter etablerat sig i Premier League.

Jag återger den här eftersom den säger en del intressanta saker.

NiGu definierar ”etablerat” (E) sig som att ha gjort minst 30 matcher i Premier League, vilket är ett hyfsat generöst kriterie. Jag gör ett litet tillägg till studien genom att där också identifiera ”stjärnor” (S) från dessa spelare.

:::

:::

Det går utifrån detta att göra några observationer.

» För det första att det på senare år är avsevärt färre av de främsta spelarna i FA Youth Cup som faktiskt tar steget upp och etablerar sig på Premier League-nivå jämfört med tidigare.

» För det andra att de senare åren ser en koncentration av spelarresurser till storlagen även på ungdomsnivå. Det är i princip endast Aston Villa som under den senaste femårsperioden slagit sig in bland övriga.

» För det tredje att storlagens ungdomslag i FA Youth Cup inte längre är en stor källa för deras respektive A-lagstrupper, vilket är särskilt tydligt i Arsenal, Chelsea och Liverpool. (Även om både Arsenal och Chelsea har möjlighet att något förändra den bilden givet de två senaste säsongernas segrar.)

Vad vi ser är rimligtvis effekten av en avnationaliserad spelarmarknad och den globala jakten på fotbollstalanger som följt med den moderna fotbollens konkurrens på elitnivå. En spelare som ska etablera sig i ett Premier League-topplag måste helt enkelt uthärda hårdare konkurrens än förr.

En följd av det är naturligtvis att FA Youth Cup och motsvarande tävlingar blir en sämre predikator än för vad avser klubbarnas framtida framgång på seniornivå.

…………………………………………………

FIXTURES

Just nu spelas matcher i FA Youth Cups tredje och fjärde omgångar parallellt med varandra. Den närmaste veckan ser följande matcher spelas:

Fredag:

20:00 – (FAY4) Fulham vs Norwich

Lördag:

20:00 – (FAY4) Middlesbrough vs Everton
20:00 – (FAY4) Leicester vs Blackburn
20:00 – (FAY4) Sheffield United vs Millwall
20:00 – (FAY4) Derby vs Southend

Onsdag:

20:00 – (FAY3) Bristol Rovers vs Aston Villa
20:00 – (FAY4) Crewe Alexandra vs Leeds
20:00 – (FAY4) Watford vs Wigan
20:00 – (FAY4) West Ham vs Man Utd
20:00 – (FAY4) Blackpool vs Birmingham
20:00 – (FAY4) Preston vs Bradford

Torsdag:

20:00 – (FAY3) Hull vs Rushden & Diamonds

Barnsley och Peterborough är också kvar i FA Youth Cup och möter i fjärde omgången vinnaren mellan Bristol Rovers vs Aston Villa respektive Hull vs Rushden & Diamonds.

Dessutom är Liverpool och Nottingham Forest vidare till femte omgången. Forest slog Man City med 2-1 och Liverpool vann med 3-1 mot Crystal Palace i den fjärde omgången under veckan som gått.

…………………………………………………

Vi har att se fram emot en helg full av derbyn och heta möten.

Ett Birminghamderby med implikationer för bottenstriden. Sunderland ska försöka ta revansch på Newcastle. Och Kenny Dalglish leder för första gången in sitt Liverpool på Anfield för ett knastrande Merseysidederby.

Mer om matcherna i helgens bloggar.

:::

Snygga mål ser vi ju rätt mycket av – men här är ett bidrag till diskussionen om de tio roligaste missarna från Premier League-fotbollen.

Be Champions!!

Den här gången plockar jag dessutom fram kristallkulan och försöker skåda in i framtiden – vilket naturligtvis betyder att de här listornas redan osäkra natur blir än mer tveksam.

Temat för bloggen är alltså vilka spelare som i störst utsträckning kommer vara framtidens främsta härförare i Premier League.

:::

Rubriken kanske förtjänar en förklaring.

Med framtiden tänker jag mig kanske fem-tio år framåt i tiden – när de som är dagens härförare i stor utsträckning har slutat med fotbollen på den här nivån och de som idag är lovande ungdomar har axlat manteln.

Med främsta avser jag naturligtvis en spelares övergripande kvalitet i aktuellt avseende men också, vilket är naturligt eftersom det handlar om att försöka skåda in i framtiden, en bedömning av sannolikheten att en spelare som idag är en lovande ungdom slår sig in och etablerar sig på den högsta nivån, jämfört med sannolikheten att talangen så att säga rinner ut i sanden.

Med härförare avser jag den typen av spelare som leder sina lag och styr sina respektive lag sett över hela planen. De är lagens moraliska och symboliska ledare, dess taktiska nav, och driver på laget och lyfter det i svåra stunder. Det här är spelare som hittas på planens centrala positioner, oftast kanske på det centrala mittfältet men i vissa fall också i mittförsvaret.

Franz Beckenbauer känns som ett klassiskt exempel. Steven Gerrard är ett exempel från dagens fotboll, Roy Keane är ett annat exempel från inte så länge sedan. John Terry är naturligtvis ett utmärkt exempel på en mittback som har den rollen.

:::

Med det så utesluts ett antal olika spelare från listan. Det här är alltså inte en lista över mest lovande talanger generellt. Det kommer inte vara med någon ung lovande striker på den här listan, eftersom den spelartypen oerhört sällan om någonsin är en härförare i det avseende den här bloggen menar.

Listan lider naturligtvis också av en stor kunskapslucka. Den kan nämligen inte ta hänsyn till alla potentiella framtida härförare som värvas in från andra länder under de kommande åren. Den kan bara utgå från de spelare som redan nu i någon utsträckning är aktiva i engelsk fotboll.

Det gör att t ex Steven Defour, som jag ser som en inte helt osannolik framtida härförare i Premier League, inte är med på listan. Exemplen kan så klart göras många.

…………………………………………………

MORGONDAGENS HÄRFÖRARE

(1) Jack Wilshere, Arsenal

Stark, mångsidig och kreativ och en kämpe på det centrala mittfältet. Har redan blodats på lån i Bolton och redan under den här säsongen har han spelat till sig en regelbunden plats på Arsenals mittfält. Inte minst i stormatcherna har han lyft sig och inte sällan varit lagets bäste spelare. Det är runt Wilshere Arsenals framtid kommer vara organiserad.

(2) Jack Rodwell, Everton

Det är anmärkningsvärt att Jack Rodwell bara är 19 år men ändå har varit med i hetluften så pass länge. Ett testamente till Evertons akademi. En av den engelska fotbollens mest omtalade talanger, kan spela såväl i mittförsvaret som på det centrala mittfältet. En lugn och trygg spelare som redan jagas av flera storklubbar.

(3) Anderson, Man Utd

Det brasilianska yrvädret är redan inne på sin fjärde säsong på Old Trafford. Hans debutsäsong lovade mycket gott men han föll därefter bort. Under den här säsongen har han däremot börjat hitta sin roll. En spelare med enorm potential som ses som Paul Scholes ersättare. Risken är inte obefintlig att han aldrig lever upp till sitt löfte, men en fem år äldre Anderson kan också vara en av världens bästa spelare.

(4) Aaron Ramsey, Arsenal

En walesisk liten trollkarl som besitter många beundransvärda egenskaper: teknik, blick för spelet och inte minst bra för Arsenal också en god näsa för motståndarnas målbur. Kan öppna upp motståndarna på egen hand eller med ett smart passningsspel. Den offensive yin till Wilsheres yang, tillsammans kan stora saker ske.

(5) Jonjo Shelvey, Liverpool

Stod för beundransvärda insatser i Charltontröjan innan Liverpool värvade honom inför den här säsongen. Beskrivs inte sällan som en spelartyp i Steven Gerrards anda. Att han har det rätta självförtroendet såg vi på Old Trafford i söndags (om än kanske inte det bästa omdömet, ännu). Spelaren som kommer tjäna mest på att Kenny Dalglish tagit över på Anfield.

(6) Ciaran Clark, Aston Villa

En försvarare med goda ledaregenskaper som vid behov också kan tjänstgöra som mittfältare. Clark har redan stått för imponerande insatser i det här årets Premier League. När Aston Villa drar ned på ekonomin så ges deras ungdomar i större utsträckning chansen, något som kommer gynna Clarks utveckling i hög utsträckning.

(7) Josh McEachran, Chelsea

Spelaren till vilken Chelseas framtidshopp framför allt knyts. Han är bekväm med bollen, har en bra blick för spelet och ett väl utvecklat passningsspel, det är runt honom Chelseas offensiva spel ska organiseras. Om han får speltid i ung ålder tillsammans med Chelseas erfarna stjärnor så är han en framtida storspelare. Men än så länge är det en bristvara.

(8) Jonny Evans, Man Utd

Har sedan ett par säsonger tillbaka varit etablerad i Man Utds trupp och gjort stabila insatser för klubben. En mittback som hyllats av klubbveteraner för sina ledaregenskaper, ses som en spelare som ska axla motsvarande roll som t ex Steve Bruce och Nemanja Vidic fyller. Har haft en tung period på sistone, men draken lyfter i motvind.

(9) Fabrice Muamba, Bolton

Muamba är redan vid 22 års ålder ordinarie mittfältsankare i ett Bolton som imponerar alltmer i Premier League. Defensivt solid i huvudsak men alls inte ofarlig i det konstruktiva spelet. I Bolton kommer han förbli en etablerad spelare, frågan är om han blir kvar där. Mer sannolikt är att han flyttar till en större klubb där han kan växa ut till en framtida storspelare.

(10) Phil Jones, Blackburn

Jones är vid 18 års ålder redan ordinarie i Blackburn Rovers försvar. Och det säger en del med tanke på att han under den tiden haft Sam Allardyce som manager med dennes kända preferenser vad gäller försvarare. Har svarat för flera imponerande prestationer i Premier League och jag betraktar honom som en av ligans framtida försvarsgiganter.

:::

Bubblare:

» Jordan Henderson, Sunderland
» Gary Gardner, Aston Villa
» Ravel Morrison, Man Utd
» Jonny Howson, Leeds
» Dan Gosling, Newcastle

Har jag missat någon? Gjort fel? Det kan ni ge er fan på.

…………………………………………………

CODE OF CONDUCT

Jag fick för några dagar sedan ett mail från en av bloggens läsare. Han hade bland annat följande att säga om bloggen och dess kommentarsfält:

[”Enda bristen, som jag upplever det, är kommentarerna. Inte för att där saknas guldkorn – de finns – utan för att de ofta drunknar i ett hav av korta meningslösa påståenden och ändlösa replikskiften. En stor del av kommentarerna kan bestå av fyra, fem personers interna gnabbande eller glada tillrop. Jag misstänker att en av orsakerna till detta är trådformatet. Det har säkert sina fördelar, men i din blogg leder det för min del till att jag hoppar över kommentarerna.”]

Skälet till att jag klipper in det här är framför allt att jag delvis förstår vad han menar, och delvis förmedla bilden från någon som kanske inte skriver regelbundet på kommentarsfältet.

Det ska sägas att jag tycker det har rensats upp en hel del på sistone sedan vi kom överens om att hålla Fantasysnack etc på annat ställe. Och jag tycker att socialt prat måste kunna accepteras som något naturligt.

Men generellt skulle jag vilja föreslå en form av code of conduct för den här bloggens kommentarsfält, och känn er fria att feedbacka på den och komma med eventuella tillägg och synpunkter.

Som följer:

» ”Challenge Ideas, Not People”. Ett centralt motto i den akademiska världen. Tanken är naturligtvis att i all diskussion är ifrågasättande centralt, att pröva och utmana varandras idéer och argument. På så vis sker framsteg. Men det går och ska göras utan att nedvärdera andra personers intelligens och integritet. Ett argument blir inte bättre för att man t ex lägger till ”du är dum i huvudet” eller ”kan du ingenting om fotboll?”, snarare tvärtom.

» Respektera varandras supporterskap. Det lite speciella är att det här är ett allmänt forum, där fans från många olika lag möts. Det är också dess stora värde. Men för att det ska bli bra så måste vi respektera varandra. Det kan betyda att inte ge utlopp för helt ensidig och känslobaserad frustration, utan hålla det på mer lagspecifika forum. Detsamma om extremt partisansk humor. Huvudregeln är naturligtvis ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad”. Fråga er först om ni själva skulle uppskatta om det ni funderar på att skriva eller posta skrevs om det lag ni håller på.

» Diskussionsforum, inte chatforum. Det här är naturligtvis en flytande gräns, men ambitionen bör ändå vara att hålla det här till ett diskussionsforum om (engelsk) fotboll snarare än ett personligt chatforum. Tanken är alltså att diskutera saker, inte utbyta personliga meddelanden. Ett vanligt sätt att möjliggöra diskussion är också att kombinera sin åsikt med antingen de personliga argument som ligger bakom åsikten eller den källa som man baserar den på. På så vis blir det möjligt för övriga läsare att själva ta ställning till åsikten och delta i konstruktiv diskussion.

:::

Jag inser naturligtvis ironin i att skriva det här i samma blogg som jag publicerar en rankningslista av det här slaget.

…………………………………………………

Bloggen Three And In ger sin syn på det här med fotbollsspelare och Twitter och verkar ta synen att fotbollsspelare bara är människor och måste tillåtas sina känsloyttringar.

https://threeandin.com/2011/01/11/footballers-in-being-human-shocker/

Visst, men det betyder inte att de måste twittra dem. Det är inte ett utlopp för känslor, det är skamlös självpromotion och i det här fallet på någon annans bekostnad.

Martin Samuel på Daily Mail utvecklar resonemangen lite mer utförligt.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1346242/MARTIN-SAMUEL-Will-witless-twits-learn.html

…………………………………………………

Fotboll tas ju på väldigt stort allvar ibland – bra då att det alltid finns möjlighet att hitta det komiska och bisarra i de flesta situationer.

Be Champions!!

Den senaste tioårsperioden är ett testamente till detta. Under dessa tio år har Blackpool gått från att ligga i botten av det engelska ligasystemets lägsta division till mitt i tabellen av Premier League.

Utan att någon gång åka nedåt i seriesystemet. Och samtliga gånger har laget vunnit playoff-finaler och på så vis blivit uppflyttade.

Det hela inleddes i oktober 2000 när Steve McMahon tog över klubben när den låg i botten av League 2. Den säsongen ledde McMahon Blackpool till playoff-spel och uppflyttning till League 1.

Väl där så konsoliderade sig klubben under några men passade ändå på att vinna The Football League Trophy två gånger.

En annan framgångsrik manager, Simon Grayson, tog därefter upp Blackpool till The Championship – efter en rekordsekvens för klubben om tio raka segrar inklusive playoff-finalen.

Media dammade av artiklarna som sade att de skulle åka ur lika snabbt som de gick upp, men återigen konsoliderade Blackpool och inom två säsonger var man ett etablerat Championship-lag.

Och förra säsongen så förde alltså Ian Holloway upp Blackpool i Premier League.

:::

Medias domsagor duggade tätare än tidigare. Blackpool förutspåddes komma klart sist, och den stora frågan var om Blackpool över huvud taget skulle lyckas spela ihop tio poäng under säsongen.

De ekonomiska förutsättningarna talar emot klubben. Blackpool har en årlig omsättning om i runda slängar £10m. Inför den här säsongen har de värvat spelare för netto cirka £4m, vilket ändå är ett klubbrekord. Deras högst betalde spelare tjänar £10k i veckan.

Det är lilleputtsummor jämfört med övriga Premier League-klubbar.

Säsongen inleddes med en 4-0-vinst mot Wigan och på den vägen har det fortsatt. Efter cirka 20 omgångar ligger Blackpool i mitten av tabellen på samma poäng som t ex Liverpool och Everton. Laget har tagit 25 poäng vilket är en god väg mot det poängantal som brukar krävas för att klara ett nytt kontrakt.

Men man har åstadkommit det här på ett helt annat sätt än vad tidigare ”små” klubbar har försökt sig på. Istället för att spela defensivt, parkera bussen och hoppas på det bästa så har Blackpool plockat poäng med en egen tydlig och offensiv spelidé.

Kort och gott – man spelar på sina styrkor och på ett passningsspel baserat på att behålla bollinnehavet.

Det har överraskat flera lag i Premier League. Och det har nog även överraskat media och de som tittar på fotboll. Ingen förväntar sig att Blackpool ska spela ett passningsspel i stil med Arsenal, Man Utd eller Chelsea. Kommentaren, i brist på annat, blir ofta att de spelar ”naivt”, eller möjligen ”roligt” – ungefär i betydelsen carefree.

Not so. Taktiken är medveten och högst systematisk. Och frågan för den här bloggen är: Hur fungerar Blackpools spelidé och är den tillräcklig för att etablera laget i Premier League?

:::

Fakta och statistik för den här bloggen är hämtade från Blackpoolbloggen Tangerine Dreaming. Ett tack till Linhem för länktipset.

…………………………………………………

PASSAR BLACKPOOL I PREMIER LEAGUE?

Blackpool spelar ett spel i vilket samtliga spelare uppmanas att passa bollen med ambitionen att behålla bollinnehavet. Ian Holloway har öppet uttalat Spanien och Barcelona som förebilder för deras spelsätt.

Det är naturligtvis en uppenbar målbild i dessa dagar – men det är ärligt talat mer än bara prat. En genomgång av Blackpools samtliga matcher den här säsongen, fram till och med Man City (a) den 1 januari visar att laget har slagit 8,507 passningar och lyckats med 75% av dem.

Det är imponerande siffror – särskilt när man håller i åtanke att det är en av ligans nykomlingar vi talar om och en klubb med minimala ekonomiska förutsättningar.

:::

Men trots Blackpools framgångsrika passningsspel så har de från och till haft problem med att stänga matcher och som ett resultat har de släppt till sena mål och förlorat ledningar. Exempel på detta är matcherna mot Blackburn, Fulham, Bolton, Wolves och Villa.

Vi ser bevis på det i följande statistik:

Blackpool är alltså överlägset mest sårbara bakåt i matchens sista kvart, när man släppt in nio (9) av lagets totalt 29 insläppta mål. Den näst mest sårbara perioden är precis efter halvtid, med andra ord när motståndarna kommer ut taggade efter ett inte sällan skållande halvtidssnack.

:::

Rimligtvis kan man då fråga sig hur det kommer sig. Att släppa in mål i slutet av matcher är i och för sig ett vanligt fenomen och har mycket att göra med att laget blir trött och koncentrationen börjar brista. Men inte riktigt i den utsträckning vi ser här.

Ett svagt försvarsspel är en del av sanningen men vi hittar också ledtrådar om vi närmare granskar skillnaden i kvalitet i Blackpools passningsspel mellan olika tidsperioder under en match.

Blackpools bästa passningsperioder kom alltså i matchen mot West Brom, vilket inte är så märkligt givet att motståndarna då hade två spelare utvisade. Men några sådana passningsperioder kom också mot lag mer kända för ett framgångsrikt passningsspel – Arsenal och Chelsea.

Det förklaras delvis med att både Arsenal och Chelsea rätt snabbt öppnade upp stora ledningar och var tämligen bekväma med att Blackpool behöll bollen inom laget. Mer talande är kanske kvarten mot Liverpool där man dominerade matchskeendet under den första halvleken.

:::

Mer behjälpligt är det att titta på Blackpools sämsta passningskvartar. De fyra värsta är på bortaplan. I de tre första leder Blackpool i halvtid och motståndarna kommer ut till andra halvlek och sätter hög press i syfte att komma tillbaka i matchen. Blackpools passningsfacit sjunker till låga 50-talet procent, och motståndarna lyckas även i samtliga dessa fall reducera eller kvittera.

Matchen mot Bolton är likaså talande. Där är det matchens sista kvart som leder till att Blackpools passningsspel försämras och att de tappar matchen. När Bolton börjar pressa högre, så faller Blackpool djupare. Det blir fler vilda rensningar och Blackpools försvar tvingas agera under högre tidspress.

Ett liknande mönster sågs i matchen mot Blackburn där de tvingade Blackpool att i större utsträckning slå långbollar. Det var genomgående Blackpools sämsta match den här säsongen sett till passningsspelet med ett totalt passningsfacit om 67%.

:::

Slutsatsen är med andra ord att om (eller när) Blackpools passningsspel bryter samman så gör också lagets prestation det. När Blackpool har perioder av bra passningsspel så släpper de inte in mål. Men i tre av lagets perioder av sämre passningsspel så släppte laget in mål.

:::

Naturligtvis säger inte den här citerade passningsstatistiken allt. Matchen mot Man City är ett utmärkt exempel där Blackpool hade strålande 78% lyckade passningar under stora delar av matchen. Men bollinnehav är inte till någon nytta om man inte gör något utav det.

:::

Om Blackpools offensiva produktivitet håller i sig så kommer de i slutet av säsongen ha gjort 58 mål, vilket är 16 mål fler än Burnley förra säsongen och något som placerar dem på tabellens övre halva i termer av målproduktion.

Om Blackpool dessutom lyckas ta jämförbart samma antal poäng under våren som de gjorde under hösten så borde de kunna känna sig säkra på att få spela i Premier League också nästa säsong.

Slutsatsen måste alltså bli att Blackpool bör fortsätta sitt offensiva och passningsorienterade spel. Men i och med att motståndare i allt större utsträckning lär sig hur Blackpool spelar fotboll så kommer Blackpool sättas under högre press och få svårare att framgångsrikt spela sitt spel.

Blackpool måste med andra ord utveckla och förstärka detta spel – men sannolikt också komplettera det med alternativa egenskaper. De behöver rent lagtaktiskt arbeta med följande aspekter:

» Arbeta vidare med att förbättra passningsspel och öka bollinnehav. Om Blackpool ska bli bättre på att stänga matcher så måste de ytterligare öka kvaliteten på sitt passningsspel för att möjligen nå upp till 80%-nivån. Ett sätt att åstadkomma det är att vara mer sparsamma med sitt inläggspel, då Blackpool endast lyckas med 20% av sina inlägg. På samma sätt bör hörnor i större utsträckning spelas kort för att undvika att förlora bollinnehavet, endast 34% av Blackpools hörnor under säsongen har gått till en Blackpoolspelare.

» Förbättra den defensiva taktiska organisationen. Blackpool behöver dels bli bättre på att försvara högre upp i planen och pressa motståndarna tidigt för att återvinna boll. Det är ett centralt element i inte minst Barcelonas spelfilosofi och ett sätt att kompensera för att ha ett tekniskt snarare än fysiskt orienterat försvarsspel. Dels skulle det inte skada med ytterligare ett verktyg i lådan när allt annat skiter sig att faktiskt i större utsträckning kunna parkera bussen i slutet av matcherna.

:::

Blackpool har goda chanser att hålla sig kvar i Premier League den här säsongen. Den riktigt tuffa utmaningen uppstår däremot nästa säsong, särskilt om laget tappar sin mittfältsgeneral Charlie Adams. Frågan huruvida Blackpool lyckas etablera sig i Premier League hänger därför lite i luften.

Blackpool har också en uppenbar institutionell svaghet. Den spelfilosofi de har gör det relativt svårt att integrera nya spelare i laget, vilket komplicerar deras värvningar. De lag de använder som förebilder – Barcelona, Arsenal, Spanien, till viss del Ajax – har samtliga akademier i vilka de fostrar spelare i en enhetlig spelfilosofi. En form av fotbollsmässig socialisering.

Blackpool saknar en motsvarande institutionell resurs. Det gör att frågan om vad som händer med laget på lite längre sikt, när nuvarande spelare lämnar eller, mer centralt kanske, när Ian Holloway lämnar klubben, blir mer problematisk.

Om Holloway blir Blackpools Big Man på samma sätt som t ex Arsene Wenger är i Arsenal eller Sir Alex Ferguson är i Man Utd så är det här ett problem som kanske kan hanteras. Den på längre sikt viktigaste uppgiften för Holloway och Blackpool blir i så fall att etablera en lokal ungdomsakademi.

…………………………………………………

JOBBET BÖRJAR NU

På sätt och vis var den första matchen mot Man Utd kanske ett väldigt lätt första steg för Kenny Dalglish.

Det var en match där han inte hade några förväntningar eller krav på sig, fansen skulle älska honom oavsett om det så blev en riktig stjärnsmäll. Det är också en match i vilken spelarna skulle vara extra laddade oavsett vem som var manager eller till och med om laget stod utan manager.

Både Daily Mail och The Guardian skriver på samma tema.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1345662/Playing-United-easy-Now-gets-really-hard-Kenny-Dalglish-Liverpool.html

[“These are the games that will tell us much more about the second coming of King Kenny and whether he really has what it takes to rouse this moderate bunch of players from the slumber that has already wrecked their season and cost Roy Hodgson his job.”]

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/11/kenny-dalglish-liverpool-manchester-united

[“A match with Manchester United is a relief for Liverpool rather than an ordeal. Kenny Dalglish could hardly have picked a better fixture to show himself in a favourable light as returning manager.”]

Det riktiga jobbet börjar nu. Med en krånglig bortamatch mot Blackpool som följs upp av ett hett Merseysidederby på söndag och därefter den malande tryckkokare som utgör Premier Leagues ligaspel.

…………………………………………………

Två rätt kontrasterande managers som möts i kvällens match hur som helst. Kenny Dalglish framstår åtminstone som en rätt allvarlig kille. Ian Holloway inte riktigt på samma sätt.

Be Champions!!

20:e upplagan av LFLW och jag kan inte lova att det inte kommer fler klockrena skämt som att Bamba är en Göteburgare (Göteburgare = hamburgare fast med falukorv som serveras i skolor i göteborgsområdet och bamba är matsal på göteborgska).

Som ni vet har det varit lite förändringar i England på managersidan och likt sin namne så var det befogat när Roy Keane i fredags fick sparken från Ipswich Town.

Ambitionerna i Ipswich är möjligen lite för höga som i alla klubbar som haft en storhetsperiod, och Ipswich ligger nu efter halva säsongen på 19:e plats. En bit ifrån målsättningen när han tillsattes inför förra säsongen att nå Premier League.

Vidare läsning om Roy Keane skrivit av Guardians Louise Taylor, som skrev inlägget inlåst i sitt ”Panic Room”.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/07/roy-keane-irish-mourinho-ipswich-town

Efterträdaren heter Paul Jewell som gjorde ett bra jobb i Bradford när han tog dem till Premier League där de inte varit på 77 år. Han höll dem kvar första året men lämnade klubben för Sheffield Wednesday under en kort misslyckad sejour innan han tog Wigan från League 1-mediokritet till Premier League på fyra säsonger. Han har alltså ett track record av att ta sig till Premier League men främst associeras han kanske med sin misslyckade tid då han slog bottenrekord med Derby.

Och i sann ”The Janitor-logik” har enmanscirkusen Phil Brown tagit över Preston North End. Efteråt blev han medlem på ”Heatwave” i Preston och firade det hela med att göra ett försök på Getting To Know You.

Det blir väldigt intressant att följa. Han gjorde ett väldigt bra jobb i Hull där han – dyrköpt förvisso – tog dem från en bottenplacering i The Championship till Premier League för första gången i Hulls historia. Förhoppningen är att Brown ska kunna göra om det med Preston, men jag undrar hur det ska gå ihop med att Preston just nu försöker minska klubbens lönekostnader. Hans debut gick inte så bra där man på övertid förlorade med 2-1 mot Nottingham Forest i tredje rundan av FA-cupen.

Ni kan läsa mer om det på The Guardians Football League-blogg där Browns antonym Tony Paley skrivit om Browns möjligheter som Prestonmanager.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/06/phil-brown-preston-north-end

Dessutom har djungeltelegrafen gått varm om vem som ska ta över i Burnley efter Brian Laws. Paul Lambert fick officiellt förfrågan av Burnley men tackade nej och en smått förnedrad Burnleyledning får sikta in sig på någon annan. Watfords succémanager Malky Mackay sägs vara den hetaste kandidaten.

:::

Eftersom jag inte villa väcka Borofansens (om de nu är fler än Honken) vrede och säga det att matchen i lördags inte var avgörande för valet av lagfokus, men att det är dagsaktuellt spelade in.

…………………………………………………

“We were so poor we made Burton look like Barcelona.”

Vad jag sett så sa inte Tony Mowbray något sådant efter matchen. Vilket inte vart särskilt träffsäkert, Boro var mer Barca i den här matchen men med en slösaktig skotte i Kris Boyd på topp och en skev Matthew Bates i backlinjen.

Det var ingen tillfällighet att Shaun Harrad gjorde båda målen för Burton. Han är Burtons bäste målskytt, efter Boro-matchen, har gjort totalt 13 mål den här säsongen, 21 mål i fjol under Burtons första säsong i The Football League och säsongen när de tog sig upp från The Conference gjorde han 16 mål.

Men vilka är Burton Albion?

Staden Burton-upon-Trent hade före Albion haft två Football League-klubbar i Wanderers och Swifts men de slog sig samman till United. Men den nya klubben klarade sig inte utan lades ner efter ha blivit utröstade ur The Football League.

Efter WW1 startade man därför klubben Burton All-Saints som senare blev Burton Town som höll sig fram till WW2 men klubben återväcktes aldrig efter kriget vilket lämnade staden Burton utan ett fotbollslag.

1950 grundade man därför Burton Albion. Fram till sent 1990-tal var deras framgångar måttliga. Man nådde FA-cupens tredje omgång två gånger. Som 1984/85 då man lyckades tvinga Leicester City till omspel och utöver ett par mindre amatörcuper kom man även till final i FA Trophy 1986/87.

Hur kommer det sig att man nu för första gången tagit sig upp ända till The Football League?

Inte ovanligt när det gäller framgång under en längre tid handlar de om en särskild man. Likt Crewe har sin Dario Gradi och Accrington Stanley sin John Coleman (but those are other stories for another time) hade Burton Albion sin Nigel Clough!

Nigel Clough? Som i Derbys manager och son till Ol’ Big head Brian Clough?

Precis, den Nigel Clough.

Som ni säkert vet var han otroligt framgångsrik under sin far – som förvisso talade om honom som ”The Number 9” – men för en ung målspruta är inte livslängden så lång och då hans far lämnade ett nedflyttat Nottingham Forest valde han också att lämna till Liverpool, storklubben på dekis och ett lag med vilket han delade upplevelserna från Hillsboroughkatastrofen.

Trots en bra start med tre mål på sina två första matcher och därefter två viktiga mål mot Man Utd så blev han på grund av tonårssensationen Robbie Fowler och den åldrande mentorn Ian Rush oftast petad eller så fick han en lite tillbakadragen roll.

När Stan Collymore köptes in för en rekordsumma flyttade han vidare till Man City där karriären sjunk ännu lägre och efter en kort comeback i Nottingham Forest så valde han att ge upp sin professionella karriär.

Han valde i stället Burton som då låg i den engelska sjundedivisionen. Samma klubb där Brian Cloughs ständiga följeslagare Peter Taylor avslutade sin spelarkarriär och påbörjade sin tränarkarriär.

Han tog med sig blooperhjälten Gary Crosby som assistent till Burton i oktober 1998. Första säsongen lyckades Clough Jr ta Burton till en andra plats två år i rad och man vann Southern League Cup (en av de många engelska amatörcuper).

Ligasystemet förändras ofta i England, lag omplaceras i seriepyramiden och nya ligor föds. Detta hände för Cloughs Burton som blev omplacerade till mer geografiskt passande ”Northern League” och Burton vann den ligan direkt, deras första ligavinst på 52 år. Man slog även poängrekord, gjorde över 100 mål på en säsong och släppte in ynka 30 mål då man lyckades vinna uppflyttning till Conference National.

Väl i The Conference så blev ”Brewers”, som de kallats, kvar där ett längre tag. Laget flyttade till den modernare arenan Pirelli Stadium 2005 efter ett par år i The Conferences ingenmansland.

Andy Sinton hann göra ett tvåårigt gästspel i klubben och när Nigel Clough till slut insåg att han som lagets stjärna inte räckte till för att bära laget längre så valde han till slut att lägga skorna på hyllan och nöja sig med managerrollen. Han har sagt att en anledning till sin långa karriär var att hans far många gånger ångerfullt beklagat sig över att han slutade för tidigt.

På den nya arenan förbättrade man sig långsamt. Redan den första säsongen kom man till tredje omgången av FA-cupen, där man tog emot regerande vice-mästarna Man Utd på Pirelli och lyckades hålla 0-0 (likt Exeter gjort säsongen innan). Returen på Old Trafford slutade med en 0-5-förlust för Cloughs mannar. I ligan slutade man på en respektabel niondeplats.

Andra säsongen blev man sexa, precis utanför playoff plats. Den tredje säsongen slutade man femma men åkte ut i playoff-semifinal mot Cambridge United.

Efter några smärre justeringar så ledde Burton ligan med 13 poäng vid julen 2008. Då valde Nigel Clough att följa i sin fars fotspår och ta över Derby County i The Championship, där han som ni kanske vet fortfarande är och likt i Burton så skyndar han inte.

Burton togs över av före detta Derbylegendaren Roy McFarland som inte släppte det försprång laget hade och han tog dem för första gången till The Football League.

Han valde dock att inte fortsätta som manager och in kom den korte kanadensaren Paul Peschisolido som tog dem så högt som en trettondeplats i fjol. Fast man ligger sådär till i ligan just nu så har man aldrig tagit sig fram till fjärde rundan av FA-cupen förut, vilket så länge man håller sig kvar i League 2 är en stor framgång.

…………………………………………………

Det spelades faktiskt ligafotboll i England i helgen. Förutom att ett Wrexham i kris slog The Conferences formstarkaste lag Grimsby (två raka femmålsvinster före den här matchen) hemma på Racecourse Ground, en arena de kämpar för att behålla, så spelade även de League 1- och League 2-lag som åkt ur FA-cupen.

…………………………………………………

LEAGUE  1 – This is Howe do it

Nykomlingarna Bournemouth, som först tappade Brett Pitman till Bristol City och sedan arvtagaren till skyttetronen Josh McQoid till Millwall, fortsätter att prestera.

Marc Pugh i synnerhet som är en bollskicklig allround offensiv mittfältare med tio ligamål hittills. Dock är Bournemouth ett lag av unga och billiga spelare utan några särskilda stjärnor (utöver Steve Fletcher).

I helgen slog man krisklubben Plymouth (BWP ryktas bort också) med klara 3-0 och i andra lags frånvaro tog man sig upp på andra plats. Man bör verkligen fråga sig ifall Bournemouth är genuina kandidater för uppflyttning eller åtminstone playoffspel. Frågan är om man får behålla klubblegendaren tillika managern Eddie Howe som sägs vara jagad av Crystal Palace, Burnley och Charlton.

Oldham, med kultliraren Paul Dickov som manager, vann också mot Swindon med enligt Dickov har de en ”top-class keeper” i inlånade Man Utd-ynglingen Ben Amos, och med tanke på att både Joe Hart och Wojciech Szczesny imponerat i Premier League efter att ha fått A-lagserfarenhet i League 1 så kan låneperioden kanske vara nyttig för honom och Man Utd.

Polletten har trillat ner för Bristol Rovers som tagit in Dave Penney som ny manager. Penney var den som lade grunden för det Doncaster Rovers som nu är ett skönspelande mittengäng i The Championship då han tog över ett The Conference-lag och lämnade ett etablerat League 1-lag.

…………………………………………………

LEAGUE 2 – Super Dario Gradi Land

Crewe har verkligen imponerat sista tiden och ligger nu på playoffplats. 3-0 efter tre sena mål mot ligatrean Wycombe. Två mål utav mohikanen Clayton Donaldson som nu gjort 14 ligamål under säsongen och offensiven är som vanligt deras styrka.

Dessutom så lyckades League 2:s sorgebarn Barnet äntligen vinna en bortamatch. Om det berodde på att man gjort sig av med Mark Stimson låter jag vara osagt men det betyder att Barnet är ovanför nedflyttningstrecket.

Förvisso med fyra fler matcher spelade än nästjumbon Lincoln och två fler än Hereford, två lag som mötte varandra i FA-cupen där förvånansvärt bortastarka Hereford vann med 4-3. Som ändå får stå som omgångens obligatoriska sjumålsmatch.

…………………………………………………

ÖVRIGT

» På The Two Unfortunates har man med hjälp av Notts County-bloggaren ”Wellypie” kollat hur det egentligen står till där efter fjolårets cirkus.

» Kan Leeds räcka hela vägen fram?

» Preston är oförutsägbara som sagt.

» Stockportsupportern ”Scarf” på Football League-bloggen The Two Unfortunates skriver om Paul Simpsons misslyckade tid i Stockport.

» Charlton söker fortfarande efter en ny Alan Curbishley och det verkar som att inte heller detta blir Charltons år.

:::

» En överblick av de managers som fått sparken i The Football League, vilka som förtjänat det och vilka som inte gjort det.

» Vidare på det populära ämnet ”managerial merry-go-round” av den alltid läsvärde Paul Fletcher.

:::

» Förvisso skrivet inför matchen Leicester vs Man City men Leicester är ett intressant lag – en engelsk stomme av ”okända” spelare kryddat med mer högprofilerade utländska spelare.

» Avslutningsvis så har Football League-bloggen The 72 gjort en fantastisk kalender med Neil Warnock som kalenderflicka.

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

The Championship

Swansea vs Crystal Palace (Tv4 Sport och Bet365)

Det är ingen förmiddagsmatch i Premier League på lördag vilket betyder att man i stället kan se när Swansea tar emot Crystal Palace. Matchen börjar kl 14:00.

Det är tveksamt om det blir en jämn match då ligans näst bästa hemmalag tar emot ligans sämsta bortalag, men får Palace in en ny manager före matchen så kanske man kan störa walesarna.

League 1

Bournemouth vs Colchester (Bet365)

Hemmastarka Bournemouth, som ni kan läsa om ovan, tar emot tidigare kryssmaskinen Colchester, som sjunkit i ligatabellen efter en lyckad start.

Colchester har dock behållit jämnheten: 0 i målskillnad både hemma och på bortaplan. Matchen sänds kl 19:45 på fredag. Samtidigt spelar Brentford hemma mot Exeter.

:::

Dessutom spelas det ett par matcher ikväll och AFC Wimbledon möter Luton på onsdag i en match såväl med derbykaraktär som med implikationer för toppstriden i The Blue Square Premier.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

Ni kan även följa mig på Twitter, fotboll i allmänhet och engelsk fotboll i synnerhet.

//Peter A Linhem

Det är de som syns.

Men sedan finns det de som inte syns på samma sätt. De som av olika anledningar inte lyckas.

Den professionella fotbollens jakt på morgondagens talanger gör stjärnor och miljonärer av vissa men kasserar också andra på den sociala avfallshögen.

Det här är ett problem som accentueras alltmer i och med att jakten på talanger går allt längre ner i åldrarna. Fotbollsklubbarna tar på sätt och vis mer och mer över den roll som tidigare föräldrar och skola har för ungdomars utveckling och personliga mognad.

Men det är också en roll som alltför många klubbar är oförmögna att hantera.

Klubbar är i grund och botten arbetsgivare – och det är inte en relation som är så lätt att förena med att också vara mamma och pappa åt unga spelare som försöker hitta sig själva i en för dem ny och frestande värld.

Systemets sociala kostnad är hög och den drabbar inte fotbollsklubbarna utan unga människor.

Människor som Gareth Macklin.

…………………………………………………

”I BLEW MY CAREER ON BIRDS AND BOOZE”

I hans bror Roberts rum ståtar ett fotografi på en då 14-årig Gareth Macklin som precis skriver på kontraktet som öppnar dörren till en glittrande fotbollskarriär i en av världens största fotbollsklubbar. Bredvid honom står hans två föräldrar och Man Utds manager, Sir Alex Ferguson.

Det var 16 år sedan. Idag klarar Gareth Macklin själv knappt att titta på bilden. Mindre än sex år efter att bilden togs så var Macklins karriär över – bortkastad i en tonårsvirvel av sprit, spel och tjejer.

Macklin, född i Belfast, följde i fotspåren av en annan nordirländsk legend på Old Trafford, George Best – vars talang också slösades bort av problem med alkohol. När Macklin var 11 år gammal så jagades han av ett gäng engelska toppklubbar, men när Man Utds scout knackade på dörren så fanns där bara ett val.

”I joined United’s School of Excellence in Belfast and I’d fly over regularly to Manchester to train. My best friend was David Healy and there were people like Wes Brown there at the time. I signed schoolboy forms for them when I was 14.

I’ll never forget meeting Sir Alex Ferguson. I had my picture taken with him and my mum and dad signing for United at Old Trafford before a Middlesbrough game. United flew my mum and dad over to matches and before one game I introduced them to Roy Keane, who was another great hero of mine. Roy got sent off and my mum said she was not sure about me signing for a club which had such rough players.”

Macklin kan inte själv förklara exakt hur och varför saker började gå snett för honom i Manchester men hans entusiasm började avta ända till dess att han en dag beslöt sig för att återvända till Belfast, utan att återvända. Inte ens Fergusons övertalningsförmåga hjälpte på ynglingen.

”It wasn’t homesickness and nothing had happened. I couldn’t explain it then and I can’t now. Fergie rang my house to find out why and wanted to speak to my dad. My mum said he wasn’t in but told him the bar where dad had gone for a drink. Imagine how dad felt when the Manchester United manager rang the bar and spoke to him. Dad told him about me being unhappy and that was the end of me and United.”

Men när en möjlighet försvann så uppstod en annan. Det inträffade när Kenny Dalglish, vid tillfället manager för Newcastle, ringde.

”Kenny must have remembered me from when I went to talk to Blackburn Rovers and he had heard I was available. I went to Newcastle for a week, played a couple of games and enjoyed it. They put me in a little hotel that I ended up living in for the four years I was at the club. I was only 16 and couldn’t sign professional forms until I was 17 so I signed for three and bit years on my 17th birthday in August.

Newcastle was a brilliant place to be. I’d begun to enjoy the good life in Manchester but in Newcastle I let myself go. I had money in my pocket and plenty of booze and girls to spend it on. I was out drinking almost every night. I made friends with the locals and we partied all the time. Half the time I couldn’t even remember what I did or who I was with.

My football didn’t suffer at first. I was still getting up and going training and I was young enough and fit enough to handle it. But then my drinking and partying began to take its toll. It got to the stage when football was just a hardship. I knew I was ruining my career and I neither wanted nor could do anything to stop it. I was finishing training at 12 o’clock and by one I was in a casino. I’d think nothing about having a grand on red or black on the roulette table.

I don’t blame anybody but me. I refused to go into digs and insisted on staying at the little hotel. The only security was an old guy and he had to write down what time I went out and came back in. I used to bung him a hundred quid and he would write down that Gareth went to the cinema at seven o’clock and came back at half-past nine. The truth I was getting back at four in the morning every day. The little chap thought it was Christmas every time I was in the hotel.

But it got to a stage where I couldn’t hide it. Alan Irvine and John Carver were the two guys on the coaching staff that I dealt with and in the end they were just fed up with me. When it came to renewing my contract I knew there was no chance. When they told me it was over all I said was ‘Thanks a million, see you later’. I left and came back to Belfast. I never stopped to think ‘If I pack in being an idiot I could still salvage something from my career’.

When I got to Ireland, it hit me what a fool I’d been and I went missing for a while. I had let everybody down, my mum and dad, Robert, my sister Jane and all the friends who believed in me. I felt suicidal. I resolved never to kick another ball. I told myself if I can’t play at the top, I don’t want to play anywhere. The only time I did was when my dad, who was a pal of the manager of Coleraine, persuaded me to play in a match against Linfield. I did it for the money, pure and simple.

But I was in a nightclub until four on the morning of the game. I stunk of booze when the boss came to pick me up and I kept my face away from his face to try to hide it.

I can’t remember anything about the match apart from the public address announcing at the end of the game that I was man of the match. That was the last time I ever went into a football dressing room.”

…………………………………………………

Daily Mail rapporterar om ett Birmingham City med stora ekonomiska problem och att klubben riskerar nästan garanterad finansiell ruin om laget åker ur Premier League.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1345400/Nick-Harris-Birmingham-tempting-fate-financial-plans.html

Situationen är pikant för en klubb som känns som om den stagnerat en aning under Alex McLeishs ledning.

…………………………………………………

Liverpool gjorde trots förlusten på Old Trafford ändå en hedervärd insats och framför allt måste man ju säga att spelarna visade upp glöd, intensitet och hjärta i en utsträckning som man sällan sett den här säsongen.

Möjligen med ett undantag – Fernando Torres.

Och som Andy Hunter på The Guardian säger så är det ett dilemma som Kenny Dalglish sannolikt måste lösa om han ska kunna vända på Liverpools trend.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/09/kenny-dalglish-fernando-torres-liverpool

Men man får ju säga det.

Dalglish visade stake när han bytte ut Torres och visade honom att hans insatser inte är tillräckliga. Roy Hodgson i samma läge var ofta kanske lite räddare att göra sig ovän med sina stjärnspelare.

…………………………………………………

Läs mer här om Crawley Town – laget från Blue Square Premier som ikväll tar emot Derby hemma på Broadfield Stadium i FA-cupens tredje omgång.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/08/crawley-town-derby-county-fa-cup

Apropå FA-cupen så ger Jonathan Liew på Telegraph sin rätt spännande idé om hur man ska få fart på turneringen igen:

[“So here’s my idea to breathe life into The World’s Oldest Cup Competition (TM). Instead of giving a bye to the big sides, give it to the small ones instead. Let the Premier League teams fight to the death in the autumn, when there are fewer distractions and less competition for TV viewers, and then as the new year dawns, introduce the several hundred lower league, non-League and amateur sides.

You’d virtually guarantee yourself some juicy giant-killings and underdog interest in the latter stages. Imagine Manchester United turning up to play some non-League side from Somerset and having to get changed in a pub car park. It would make the game incalculably richer.”]

Vad säger ni?

Själv tycker jag idén låter lite spexig, om än opraktisk.

…………………………………………………

Det här med att klubbar är dåliga på att ta hand om sina pojk- och akademispelare.

Det är ju ett gammalt problem naturligtvis och ett ofta framfört förslag för att stoppa problemet är att klubbar inte ska få värva spelare under en viss ålder, exempelvis 18 år.

Själv är jag ju tveksam till den typen av generella regleringar – jag tror det riskerar skada fler än det faktiskt hjälper.

Däremot så bör det ju vara på sin plats att FA och de olika ligaorganisationerna arbetar fram ett regelverk som förtydligar vilka minimikrav som ställs på klubbarna – så att varje enskild klubb kan hållas formellt ansvarig.

Kanske någon lösning åt hållet att klubbar som kontrakterar en spelare i en viss ålder (säg upp till 18 år) tar på sig ett förmyndaransvar för honom.

Be Champions!!

Aston Villa vs Blackburn och Everton vs Chelsea (om nu inte Ipswich står för en heroisk upphämtning på Stamford Bridge) känns som den fjärde omgångens hetaste möten.

Kul också med FA-cupklassikern Southampton vs Man Utd.

Matcherna spelas i slutet av januari, helgen 29/30-1.

……………………………………………………..

MAN UTD VS LIVERPOOL

Den nyss avslutade stormatchen mellan Man Utd och Liverpool slutade alltså med en hemmaseger efter att en oerhört billig straff delats ut redan efter en halvminut. Daniel Agger agerade förvisso klantigt i situationen men Dimitar Berbatov förstärker onekligen situationen in absurdum.

[“The match had barely begun when Daniel Agger made a needless challenge on Dimitar Berbatov near the corner of penalty area and byline. There was a pause before the Bulgarian fell to earth, but an offence had been committed.”]

Liverpool såg piggare ut än på länge och laget störde Man Utd med en hög press som rätt uppenbart var ett av Kenny Dalglishs huvudsakliga taktiska drag. Däremot var det oerhört svajigt i Liverpools backlinje, delvis på grund av nya spelare.

Men chanserna att komma tillbaka i matchen fick sig en rejäl törn efter 35 minuter när Steven Gerrard gick in vansinnigt i en närkamp på mittfältet och synade det röda kortet.

[“Instinct is often a strength for Gerrard, but he is old enough to know that there is no sense in making a two-footed challenge in an innocuous area of the pitch. However, he did so anyway and connected with Michael Carrick. The red card from the referee, Howard Webb, was inevitable.”]

Matchen spelades därefter mest av som en form av ställningskrig. Dalglish försökte introducera fart till Liverpools anfall en bit in i andra halvlek, men Man Utd kontrollerade skeendet tämligen bekvämt.

Liverpool är ute ur FA-cupen, men det var en prestation som i alla fall lovade något. Värre är att Steven Gerrard nu blir avstängd i tre ligamatcher.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/09/manchester-united-liverpool-fa-cup-third-round

:::

Kenny Dalglish valde att fokusera på det positiva efter matchsignalen:

[“The two decisions are important factors in the game, but if you went into detail about them it would take away from the commitment of the players. It’s difficult to come here, they are top of the league and when you are down to 10 men and lose a goal in the first minute you need to show commitment, and the players did that and they had great support here today as well.

If we can restrict the team at the top of the league to that, that bodes well for us.”]

:::

VINNARE I BLOGGENS FA-SKRÄLLTÄVLING

(1) – Davie, 27pts
(2) – ohlssonlfc, 25pts
(3) – hetsporre & Erkie Jerkie, 23pts
(5) – Kildo & Lalle, 22pts

Grattis till Davie alltså. Han och ohlssonlfc prickade båda in Stevenages skräll mot Newcastle igår kväll och det gjorde att de spurtade förbi på upploppet.

Glöm inte bort att FA-cupen fortsätter imorgon kväll när Derby gästar Crawley Town – som just nu ligger tvåa i Blue Square Premier och som betraktas som något utav en motsvarighet till Man City i The Football Conference.

Det är vad möten mellan dessa båda lag brukar servera – och inte minst när det handlar om ett möte i FA-cupen.

Och det är vad vi har att förvänta oss också den här gången. Även om matchen också utspelas med Liverpools alla besvär som bakgrund och där matchen också är King Kenny Dalglishs första match som tillförordnad manager.

Roy Hodgson fick alltså avgå dagen innan den här matchen.

Tänk er att som sista gärning som Liverpoolmanager vinna en cupmatch mot den värsta rivalen.

Det är något som bara Bob Paisley, Liverpools allra mest framgångsrike manager, lyckats med. Och det var i Ligacupen och dessutom på neutral plan.

Det hade Roy Hodgson kunnat ta med sig när det var hans lott att bli den manager i Liverpools historia som befunnit sig i klubben kortast tid.

Men inte längre.

:::

Klarar inte Liverpools spelare av att samla ihop sig för den här matchen, dessutom nu med  en av klubbens största ambassadörer någonsin vid rodret – då är det något obotligt fel på laget.

…………………………………………………

EN LIVERPOOLLEGEND TALAR

När sammantaget 110,000 Liverpoolfans år 2006 röstade på 100 Players Who Shook The Kop så hamnade till sist David Fairclough på 18:e plats.

Fairclough är född och uppvuxen i Liverpool och med Liverpool FC i sitt hjärta sedan barnaben. Han var anfallare och mot slutet av 1970-talet så växte han ut som något utav en supersub för Liverpool.

Han är inte minst älskad för ett avgörande mål mot St Etienne i kvartsfinalen av Europacupen 1977 – något som skulle visa sig bära hela vägen till Liverpools första vinst i den ärofyllda turneringen.

Han har nyligen intervjuats av Gregg Roughley:

:::

The current Liverpool team and fans could do with some  of that [Shankly’s enthusiasm and spirit]

Exactly. Roy Hodgson said to Ian Callaghan some weeks ago ‘Anytime you want to come down to the training ground and pop into the place, let me know.’ I think Hodgson wants the attitude of some of the players from the past who have been successful to rub off on the current crop. It’s maybe not fair to keep harping on about the past but I remember characteristics of the older Liverpool teams that are not there now.

How do you think Liverpool will do against Manchester United in the FA Cup?

It’s going to be difficult at Old Trafford. They play a style of football that really stretches you. They get lots of balls into the box which we haven’t done well against recently. They know that Liverpool aren’t a spent force either, particularly after the match in the league this season which Liverpool were unlucky to lose. If we go down fighting the fans will accept that, unlike the defeats against Blackpool, Stoke, Manchester City, Everton, Wolves – they’ve been shocking games to lose.

What’s your prediction then?

It’s too hard to call, perhaps the odd goal. If Torres catches fire on the day anything’s possible. And Rooney will take some tying down I think because Carragher normally does well against him but he’s missing. I’d like to see it go to a replay.

:::

Här har ni hela intervjun:

https://www.guardian.co.uk/sport/2011/jan/07/small-talk-david-fairclough-liverpool

…………………………………………………

HEAD TO HEAD

Liverpool 1-2 Man Utd – FA Cup Final, 21/5-1977

Liverpool var massiva favoriter. De hade precis vunnit ligan, de var i FA-cupfinal och de skulle några dagar senare vinna Europacupen för första gången. Det här skulle vara andra steget på väg mot en unik Treble. Man Utd satte däremot stopp för dessa planer.

Man Utd 2-2 Liverpool – FA Cup Semifinal, 13/4-1985
Liverpool 1-2 Man Utd – FA Cup Semifinal Replay, 17/4-1985

Två episka semifinaler mellan lagen 1985, den första på Goodison Park och den andra på Maine Road, slutade till sist med Man Utd-seger efter mål av Bryan Robson och Mark Hughes. Man Utd gick till finalen på Wembley och slog där Everton med 1-0 efter förlängning.

Liverpool 0-1 Man Utd – FA Cup Final, 11/5-1996

Dagen då Liverpool puttades ned från täppan. Man Utd var de nya dominanterna i engelsk fotboll men Liverpool lurkade fortfarande i bakgrunden likt en gammal tungviktsmästare. Liverpool anlände till finalen i vita kostymer, Man Utd lämnade finalen som första engelska lag att vinna The Double Double.

Man Utd 2-1 Liverpool – FA Cup 4th Round, 23/1-1999

Generalrepetition. Man Utd låg under efter ett tidigt mål av Owen. Ett vansinnigt Man Utd-tryck följde men bollen ville inte in innan Cole och Yorke i matchens slutskede ordnar kvitteringen. Omspel tänker alla. Nej tänker Solskjaer som långt in på Fergietime avgör matchen.

Liverpool 1-0 Man Utd – FA Cup 5th Round, 19/2-2006

När Liverpool senast mötte Man Utd i FA-cupen så vann de. Det var i sin tur den första vinsten för Liverpool mot Man Utd i FA-cupen på 80 år. Liverpool gick vidare och vann FA-cupen efter en episk final mot West Ham och en utav de stora Gerrard-prestationerna.

…………………………………………………

CUPRIVALITET OCH HISTORIA

Sorry – jag kan lägga hur mycket tid som helst på att skriva om FA-cuphistorien mellan Man Utd och Liverpool – men jag kommer aldrig kunna göra det lika målande och intressant som The Guardians grand old man David Lacey:

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/07/manchester-united-liverpool-fa-cup

Några av höjdpunkterna:

Varje gång de båda lagen har mötts i FA-cupen sedan mitten av 1980-talet så har det vinnande laget därefter gått hela vägen och vunnit cupen.

Och så givetvis följande briljanta avslutning:

[”While for Fergie winning the old trophy may now seem small beer compared to a 19th championship and continued progress in Champions League, the United manager will always remember how success in the 1990 FA Cup probably kept him in his job.

It did not work out that way for Tommy Docherty after his precocious Manchester United side denied Bob Paisley’s Liverpool the Double in the 1977 final.

/…/

Less than two months later United sacked Docherty for ‘breach of contract after learning of his affair with a colleague’s wife’.

Whatever passions are aroused on Sunday, love will not have much to do with it.”]

…………………………………………………

DAGENS MATCHER

14:30 – (FA) Man Utd vs Liverpool
14:30 – (FA) Tottenham vs Charlton
16:00 – (FA) Chelsea vs Ipswich
17:00 – (FA) Leicester vs Man City

…………………………………………………

[”It is an important trophy, so there is a strong desire to get our hands on it. We haven’t won it since 2004, or been to Wembley in The Final since we lost to Chelsea in 2007. So we definitely want to get back there. And we want to win it.”] – Sir Alex Ferguson

Skönt att höra. Man Utds FA-cupruns var bland det största när man växte upp, något man alltid såg fram emot.

För mig är FA-cupen skitviktig det här året – det har varit lite för mycket nära skjuter ingen hare under de senaste fem-sex åren.

:::

Lottningen av FA-cupens fjärde omgång äger rum på söndag kväll.

Be Champions!!

De mötte då Stevenage i FA-cupens 4:e omgång och matchen var lottad att äga rum på Broadhall Way. Chockerande nog så fick de oavgjort och tog mötet till ett omspel på St James’ Park. Ett omspel som Newcastle till sist vann med 2-1 efter två mål av Alan Shearer, där det fortfarande är oerhört tveksamt om hans första mål någonsin var över linjen.

Men det var bara en av aspekterna som gjorde det här mötet till ett internationellt fotbollsdrama.

Mötet såldes då in som en form av moralberättelse, en David mot Goliat-saga. Bakgrunden var att Newcastle av säkerhetsskäl försökte få första matchen flyttad från Broadhall Way till St James’ Park. Newcastle framställdes som det fega storlaget och Stevenage (då Borough) framställdes som den modiga lilleputten som stod upp mot mobbing och förtryck.

Newcastles ledare uppfattade Stevenage som respektlösa publicitetsjägare; Stevenages motsvarigheter ansåg att Newcastle agerade arrogant.

Sanningen var naturligtvis mer komplicerad än så. Newcastles synpunkter var legitima. Men när klagomålen kommer från ett av Englands stjärnlag där en av spelarna är värd £15m och riktas mot en klubb vars hela spelartrupp är värd totalt £15,000 så är det ingen stor överraskning var någonstans sympatierna hamnar.

Folket och därmed media ställde sig helt bakom Stevenage. “Are you a big girl’s blouse?” frågades Kenny Dalglish på en pratshow och han hånades också för att han ansåg att bollen studsade för mycket.

Newcastle uppskattade inte att de framställdes som skitstövlar och stämningen mellan de båda lagen och dess ledare var infekterad. Paul Fairclough, manager för Stevenage vid denna tid, noterade efter deras reducering mot Newcastle på St James’ Park att han tittade bort mot Newcastles bänk och såg där rädsla.

Kenny Dalglish var sur och rätt ograciös efter vinsten och sade syrligt: “Well, he won’t be looking across any more. He’ll be back in the Vauxhall Conference.”

Till vilket han lade till den mer generella synpunkten att “off the pitch they have a lot to learn about manners. If they were a Premier League club they would probably have been done for bringing the game into disrepute.”

Det var naturligtvis inget som uppskattades i Stevenage. Det är en sur deg de har knådat i snart 13 år. Idag fick de till sist den upprättelse de ansett sig förtjänta.

Den 8 januari 2011 vinner League 2-laget Stevenage med 3-1 mot Premier League-laget Newcastle. Betalt och kvitterat.

FA-cupen lever!

:::

De olika intressenterna uttalar sig:

John Henry, ägare: [“We are grateful for Roy’s efforts over the past six months, but both parties thought it in the best interests of the club that he stand down from his position as team manager. We wish him all the best for the future.”]

:::

Roy Hodgson, fd manager: [“Being asked to manage Liverpool Football Club was a great privilege. Any manager would be honoured to manage a club with such an incredible history, such embedded tradition and such an amazing set of fans. Liverpool is one of the great clubs in world football.

I have, however, found the last few months some of the most challenging of my career. I am very sad not to have been able to put my stamp on the squad, to be given the time to bring new players into the club in this transfer window and to have been able to be part of the rebuilding process at Liverpool.

The club has some great, world-class players, with whom it has been a pleasure to work and I wish the entire squad well for the rest of the season. I thank those with whom I have built up a close working relationship at the club for their loyalty and support during very testing times, and finally of course to the Liverpool fans, your passion and dedication to the club will see Liverpool at the top of the game once more.”]

:::

Henry: [“We are delighted that Kenny Dalglish has agreed to step in and manage the team for Sunday’s FA Cup tie at Old Trafford and for the remainder of the season. Kenny was not just a legendary footballer, he was the third of our three most successful managers – three giants. We are extraordinarily fortunate and grateful that he has decided to step in during the middle of this season.”]

:::

Tom Werner, ordförande: [“No one who cares for this great club has been happy with the way this season has unfolded and we have examined options and considered at length what is best for us going forward. Kenny will bring considerable experience to the position and provide management and leadership for the rest of the season.”]

……………………………………………..

Helt plötsligt så får givetvis söndagens match en helt ny krydda. Ska man förstå den något märkliga tajmingen på beslutet som att Roy Hodgson själv vägrade behandlas som kanonmat?

……………………………………………..

ROY HODGSON – DEAD MAN WALKING REDAN FRÅN START

Det ska redan från början sägas att jag bottom-line kommer fram till samma slutsats som den överväldigande merparten av Liverpoolfans: Situationen var ohållbar, det var nödvändigt för Roy Hodgson och Liverpool att gå skilda vägar, såväl för hans som för klubbens skull.

Men vägen dit ser för mig klart annorlunda ut.

:::

Ja, Hodgsons taktik har varit stundtals besynnerlig och inte minst har man märkt det på Liverpools försvarsspel som stundtals den här säsongen inte ens hållt Premier League-nivå.

Men, jag skulle också hävda att Roy Hodgson aldrig ens hade någon chans.

:::

I frustration för inte särskilt länge sedan så sade Hodgson att han till skillnad från sina företrädare aldrig hade fått uppleva “the famous Anfield support”.

Det här sa han med all sannolikhet strax efter det att han för första gången fått bekräftelse på att hans tillvaro i klubben skulle bli väldigt kort. Alla Liverpools fans kan givetvis avfärda det med att “Hodgson skyller på fansen” när det i sak är så att Hodgson har helt rätt.

Sedan var det kanske olämpligt, bittert och destruktivt av honom att yttra denna sanning. Det skapade inte någon bättre och mer konstruktiv miljö för laget att arbeta och prestera i. Tvärtom.

:::

Men Liverpools fans har heller inte bidragit till någon sådan miljö. Redan innan en boll hade sparkats under Hodgsons ledning så fanns rösterna där att han inte dög till jobbet, att han inte var en “storklubbsmanager”. Det gäller inte alla, men de som hycklande rättfärdigar dessa uppfattningar med att peka på Hodgsons taktik, har alltså reviderat sin kronologi tämligen uppenbart.

Hodgson tog över ett lag på uppenbar nedgång. Ett lag som hade börjat förlora spelare och som fortsatte förlora spelare som ett resultat av ägare och tidigare regim. Laget slutade förra säsongen sju poäng från en CL-plats och två poäng från att mista all form av Europaspel. Han fick inga pengar att förstärka laget utan att sälja spelare. Låt oss säga att förutsättningarna för att göra något mer än vad han faktiskt åstadkommit, under den här väldigt korta tiden med Liverpool, inte var de bästa.

Enkelt uttryckt – han tog inte över ett storlag. Kritiken mot honom att han inte är en “storklubbsmanager” blir därför lika missriktad som destruktiv.

:::

Jobbet blev näst intill förgiftat redan från start då Kenny Dalglish själv lämnade in sin högst offentliga kandidatur till uppdraget. Något som givetvis förstärkte fansens ambivalens till Hodgsons tillsättning och som gjorde att Hodgson ständigt fick konkurrera med en gäckande fantombild av klubbens egna legender och illusioner av storhet. Naturligtvis ett omöjligt uppdrag.

Lägg till detta en trupp av spelare som sannerligen inte presterat under säsongen. Det går givetvis att skylla på taktik men det är inte hela sanningen. Några av spelarna, Fernando Torres inte minst bland dem, verkar stundtals mer engagerade i att ställa krav på värvningar än i sitt spel på planen.

:::

Slutsatsen blir densamma – att Roy Hodgson och Liverpool går skilda vägar var nödvändigt och skedde inte en sekund för tidigt – men Hodgsons arbete var dödsdömt från första sekunden. Och det är inte på något sätt enbart Roy Hodgsons fel eller problem.

……………………………………………..

Martin Samuel på Daily Mail reflekterade tidigare i veckan om hur Liverpools ägare i samband med deras övertagande har baserat för mycket av sin ledning av klubben på att vara populära hos fansen – något som riskerar ha en negativ effekt på hur klubben styrs, eller skapa brustna illusioner längre fram.

https://www.dailymail.co.uk/sport/article-1343485/Martin-Samuel-What-Liverpool-crying-Kenny-Dalglish.html

Tillsättningen av Kenny Dalglish kan naturligtvis vara en sådan sak. Det är en riskfylld tillsättning. Och vad händer vid slutet av säsongen – om Dalglish själv vill sitta kvar men ägarna inte ser på saken på samma sätt?

……………………………………………..

VÄGEN FRAMÅT

Ett problem som kommer möta varje ny Liverpoolmanager är orealistiska förväntningar från fansen. Den vanliga självbilden förblir att Liverpool ska vara en av Europas storklubbar, att Liverpool ska kvalificera sig för Champions League och kunna värva och behålla de största spelarna.

Men läget är förändrat. Laget har försvagats under de två senaste säsongerna, ekonomin har hunnit ikapp klubben och konkurrenssituationen i engelsk fotboll är fundamentalt förändrad.

:::

Ska Liverpool kunna återkomma som en konkurrenskraftig klubb på högsta nivå så måste klubbens interna kultur såväl som struktur förändras.

Liverpools nya ägare, personifierad i John Henry, har medvetet lagt ett längre perspektiv på klubbens ledning och utveckling. Något som kommer ta sig uttryck i hur klubben värvar framöver. Liverpool har i sina nya ägare en ledning med ett perspektiv långsiktigt nog att genomföra nödvändiga reformer utan att låta sig förledas av kortsiktigt tänkande.

:::

Det stora problemet för ägarna är att de på sätt och vis gjort sig själva till fansens gisslan. De spelade på fansens acceptans i deras övertagande av klubben, men det går inte att långsiktigt driva en fotbollsklubb baserat på vad som i alla lägen är populärt.

Impopulära beslut måste fattas. Ett första sådant riskerar komma i sommar när frågan aktualiseras om vem som tar över managerposten på permanent basis.

Ett förändrat tidsperspektiv på klubbens utveckling måste också kommuniceras. Det är inte rimligt att förvänta sig omedelbar framgång. Mer produktivt är för klubben att lägga sig i träda och utvecklas inkrementellt under den närmaste tidsperioden. Om fem år är det rimligt att Liverpool återigen ska kunna resa sig ur askan till en ny ljus framtid.

Alla stora klubbar genomgår sådana perioder av förändring och reform. Det är dags för Liverpool – klubb, ledning, spelare och fans – att acceptera en sådan period, åtminstone 15 år för sent. För klubbens eget bästa. Kostnaden må bli att man förlorar spelare som Pepe Reina och Fernando Torres. So be it. Liverpool är större än dem, Liverpool will rise again.

……………………………………………..

Scott Murray på The Guardian analyserar också situationen på och runt Anfield:

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/08/roy-hodgson-scott-murray

Själv brukar jag alltid göra en extra grej av själva uppladdningen. Glöm den traditionella DDR-svenska frukosten. Istället blir det äggröra, bacon och småkorvar – med jätteförpackningen apelsinjuice bredvid som den mer personliga touchen.

Små saker man kan göra för att komma i särskild stämning.

Men det är också något med själva fotbollen. Ligaspelet på helgerna har naturligtvis sin alldeles egen spänning. Men det finns något fundamentalt oförutsägbart med en gammal hederlig cuphelg.

Särskilt så här i FA-cupens första omgångar.

Som naturligtvis inte på något vis är dess första omgångar. Tvärtom så har ju FA-cupen pågått ända sedan i somras med kvalrundor och de första två ordinarie omgångarna.

Men det är ju först i och med den här rundan som alla lag gått in i turneringen.

Jag trejdar lite på den oförutsägbarheten och stjäl hejdlöst från Rob Bagchi på The Guardian och fokuserar lite närmare på fem matcher den här omgången som har lite cupset-varning över sig.

…………………………………………………

HÅLL ÖGONEN PÅ:

Arsenal vs Leeds

Senaste gången de här båda lagen möttes i FA-cupen på Arsenals hemmaplan så vann Leeds. Det var 1997 och Rodney Wallace avgjorde för ett Leeds vars manager George Graham återvände till Highbury för första gången efter att Arsenal sparkat honom.

Arsene Wenger har aldrig blivit utslagen i den här rundan av FA-cupen under sina 14 år som Arsenalmanager – och han har bara förlorat en enda hemmamatch, den nyss nämnda matchen mot Leeds. Ovanligt nog har han gett tillstånd för Sanches  Watt att spela för Leeds. Aaron Ramsey och Kieran Gibbs, Watts akademipolare, förväntas få speltid för Arsenal.

För rätt precis ett år sedan så slog Leeds ut Man Utd ur FA-cupen. Leeds spelare förväntas kunna gå ut och spela med samma orädda anda i den här matchen där de kan spela helt utan press.

Arsenal behöver sannolikt inte oroa sig för att möta ännu ett ultradefensivt försvarsspel. På 26 matcher i The Championship har Leeds släppt in 43 mål – att parkera bussen är inte riktigt deras gameplan.

:::

Burnley vs Port Vale

Innan Port Vale tillsatte Jim Gannon som ny manager i torsdags så såg det här ut att bli en match mellan två lag utan managers. Gannon beskrivs som en innovativ taktiker som gjort bra jobb i såväl Stockport som Peterborough – och som avböjt att göra en intervju med Sky Sports inför en lyckad playoff-final i League 2 med Stockport då företaget inte fixat hans pajade digitalbox.

Port Vales anfallspar – Marc Richards och Justin Richards – kan inte spela ihop då Marc är såväl avstängd som skadad. Men Port Vale har ändå en god chans att störa ett svajigt Burnleyförsvar som släppt in 33 ligamål så här långt.

Jack Cork, på lån från Chelsea, är Burnleys nyckelspelare. Han har skolats om från försvarare och balansmittfältare till offensiv spelfördelare – något som förtjänat honom flertalet man of the match-priser. Port Vale har funnit de flesta cupmötena mellan lagen men Burnleys äldre fans minns med glädje 7-0-segern 1983.

:::

Huddersfield vs Dover

Dover gör sitt första framträdande någonsin i FA-cupens tredje omgång. De gör det med en Adam Birchall i storform som nätade fem gånger senast i lagets 7-2-seger mot Thurrock i Conference South. Birchall är en tidigare Arsenal-trainee som hittat sin plats under den offensivt lagde managern Martin Hayes, också det en gammal Arsenalspelare.

1800 Doversupportrar, vilket är tre gånger deras snittpublik, reser till Huddersfield och hoppas på en osannolik seger mot League 1-laget, som kommer från en moralhöjande Yorkshirederbyseger mot Sheffield Wednesday och en ny värvning i Kevin Kilbane.

:::

West Ham vs Barnsley

På Upton Park utspelas en riktig slamkrypare när Barnsley för andra gången på tre år kommer på besök. 2009 vann West Ham tämligen bekvämt men Barnsleys cupäventyr ett år tidigare, då de slog både Liverpool och Chelsea på vägen till en semifinal, ger fansen hopp.

[”We have no problems going into this game. This is a great game for us and it is a break from the league and one we are relishing. We are the underdogs.”] säger Mark Robins, Barnsleys manager och enligt skrönan Sir Alex Fergusons räddande ängel under FA-cupen 1990.

Detsamma kan inte West Ham säga. Dels har de inte den styrkan i truppen att de kan skicka ut en reservuppställning. Dels så riskerar en förlust både vara demoraliserande för laget i en redan utsatt ligaposition och förödande för Avram Grants möjligheter att behålla jobbet.

:::

Stevenage vs Newcastle

De här båda lagen möttes redan 1998 i FA-cupen, Newcastle då ett av Premier Leagues topplag och Stevenage i The Conference, och då gick mötet till ett omspel som Newcastle vann på St James’ Park. Dåvarande managern för Toon, Kenny Dalglish, rörde upp känslorna efter matchen med det osnygga uttalandet: [”Off the pitch they have a lot to learn about manners. If they were a Premier League club they would probably have been done for bringing the game into disrepute.”] efter att inför det första mötet ha krävt att mötet skulle spelas på St James’ Park.

Newcastle har förlorat sina sju senaste bortamatcher i FA-cupen. Stevenage å sin sida har förlorat fyra av sina fem senaste matcher i League 2 och har inte vunnit sedan i början av november. Stevenage bör rimligtvis inte ha någon stor chans att vinna men som deras manager Graham Westley uttrycker det: [”If you put two greyhounds in a trap and feed one, nine times out of ten it is not the better dog that wins but the hungry one and you can take that philosophy into a game like this.”]

They would love it if they beat them!

…………………………………………………

Owen Gibson på The Guardian tar en närmare titt på de idéer som finns för att göra FA-cupen till ett lika hett prospekt som den en gång var.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/06/fa-cup-rejuvenation

» Spela finalen på kvällstid

Traditionalister och polisen skulle sannolikt protestera men TV-bolagen lobbar för det då de menar att det skulle ge fler tittare.

Min uppfattning: Mjeh, känns som om det kvittar – jag ser ingen skada med det men jag ser inte heller att det är något som höjer FA-cupen. Alltså kan man lika gärna strunta i det.

» Vinnaren kvalificerad till Champions League

Skulle omedelbart göra FA-cupen mer prioriterad såväl hos klubbar som hos fans. Michel Platini har luftat idén tidigare. Men idén skulle stöta på stort motstånd från de olika ligaorganisationerna – samt de stora klubbarna.

Min uppfattning: Yes! Da! Jawohl!

» Skrota omspel

Skulle lätta bördan på matchprogrammet och potentiellt göra enskilda matcher mer spännande. Men möjligheten till omspel är också en möjlighet till intäkter för mindre klubbar.

Min uppfattning: Dumheter, omspel är en del av FA-cupens charm. Mindre lag som lottas borta mot något storlag ska kunna ”vinna” på oavgjort.

» Inför seedning i lottningen

Lottningens slumpmässighet har alltid varit ett av FA-cupens främsta kännetecken. Men så även jättedödandet. Med seedning skulle fler sådana möjligheter ges. Samtidigt skulle det minska chansen för mindre lag att gå långt i cupen.

Min uppfattning: Hur byråkrater mördar fotbollen.

» Testa nya innovationer

Använd FA-cupen för att pröva nyheter som att låta TV prata med managers under matcher, testa mållinjeteknologi, regeländringar och så vidare. Antas kunna öka intresset.

Min uppfattning: Inte emot tanken i sig, men jag ser det som befängt att tro att det ökar intresset för cupen. Dessutom tycker jag lite synd om den utsände TV-reportern med uppdraget att intervjua Sir Alex Ferguson under match.

» Spela vissa omgångar mitt i veckan

Ett tajt matchprogram gör att en del menar att matcher mitt i veckan skulle öka intresset och publikmängden. TV-producenterna gillar sannolikt idén. Purister skulle säga att det här med cuphelger är något heligt i engelsk fotboll.

Min uppfattning: Mja, känns snarare som att man tar ett steg för att reducera cupens ställning i engelsk fotboll. FA-cupen förtjänar sina helger.

» Öka prispengarna

Riktar sig främst mot klubbarna för att få dem att i högre utsträckning prioritera FA-cupen. Men prispotten kommer aldrig kunna bli stor nog att konkurrera med Premier League och Champions League.

Min uppfattning: Rätt tänkt med ekonomiska incitament – men det här är en fjärt i världsrymden. Att göra FA-cupen CL-kvalificerande är ett långt mer kraftfullt initiativ på det spåret.

:::

Vad säger ni?

…………………………………………………

I den i The Guardian återkommande serien Joy of Six så berättar Scott Murray målande om  olika magiska och betydelsefulla möten i FA-cupens tredje omgång:

https://www.guardian.co.uk/football/2008/jan/04/newsstory.facup

FA-cupen räddade Sir Alex Fergusons jobb (sägs det) och nu visar det sig också att den banade vägen för Bill Shanklys jobb (sägs det).

Pfft, och så säger man att FA-cupen är betydelselös.

…………………………………………………

Jack Wilshere instämmer i den näst intill eniga kören att Kerstin är en buttersmurf och att Arsenal mycket väl kan hämta in Man Utds försprång i ligatabellen.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/06/jack-wilshere-arsenal

Han är inte bara en bra och väldigt lovande fotbollsspelare – han är dessutom rätt klok.

Skojar bara Kerstin – det finns mycket klokt i det du säger. Men tänk på att fotbollen inte alltid är klok.

…………………………………………………

Football League-bloggen The Seventy Two har konstruerat en rätt rolig tävling baserat på de möten i FA-cupen mellan lag från olika divisioner.

Tanken är alltså att ni väljer fem fetstilade lag från matcherna härnere som ni tror kommer överraska i helgen.

Olika poäng fördelas beroende på svårighetsgrad – baserat på vilken division ett lag spelar i, den division deras motståndare spelar i samt om matchen spelas hemma eller borta.

Om matchen slutar oavgjort så tilldelas man halva poängsumman. Högst totalpoäng vinner.

De som vill delta postar sina förslag i kommentarsfältet innan lördagens första match mellan Arsenal och Leeds börjar.

:::

Arsenal vs Leeds – 12pts
Blackburn vs QPR – 12pts
Brighton vs Portsmouth – 4pts
Bristol City vs Sheffield Wednesday – 8pts
Burnley vs Port Vale – 12pts

Burton Albion vs Middlesbrough – 6pts
Chelsea vs Ipswich – 12pts
Doncaster vs Wolves – 6pts
Fulham vs Peterborough – 16pts
Hull vs Wigan – 6pts

Leicester vs Man City – 6pts
Millwall vs Birmingham – 6pts
Norwich vs Leyton Orient – 8pts
Reading vs West Brom – 6pts
Scunthorpe Utd vs Everton – 6pts

Sheffield Utd vs Aston Villa – 6pts
Southampton vs Blackpool – 8pts
Stevenage vs Newcastle – 10pts
Stoke vs Cardiff – 12pts
Sunderland vs Notts County – 16pts

Swansea vs Colchester Utd – 8pts
Torquay vs Carlisle – 2pts
Tottenham vs Charlton – 16pts
Watford vs Hartlepool – 8pts
West Ham vs Barnsley – 12pts

:::

Själv väljer jag följande fem lag: QPR – Leicester – Sheffield United – Southampton – och Barnsley.

…………………………………………………

Chelsea har chansen att bli endast det tredje laget i historien att vinna FA-cupen tre år i rad – och alltså det första laget att göra det sedan Blackburn Rovers 1884-86 och dessförinnan Wanderers 1876-78.

Och visst har de väl en god chans till det givet att de faktiskt vunnit tre av de fyra senaste FA-cuperna?!

Be Champions!!

I dessa dagar sätts dock denna värdering på allt större prov. Inte minst ser vi det vad gäller de managers som just nu befinner sig farligt nära sparken från sina klubbar.

Tre av dem – Roy Hodgson, Gerard Houllier och Avram Grant – har inte innehaft sina poster längre än ett halvår. Den fjärde, Carlo Ancelotti, har förvisso varit där ett år längre men för bara ett halvår sedan levererade han för första och enda gången i Chelseas historia The Double.

På andra sidan av spektrat befinner sig då Sir Alex Ferguson och Arsene Wenger som båda befunnit sig i sina klubbar i snart 25 respektive 15 år. Under dessa perioder har de båda skapat flera framgångsrika lagbyggen.

Det är då lätt att prisa dessa båda klubbar för att de agerar långsiktigt, med de uppenbara fördelar som följer på detta.

Men det visar sig vid närmare granskning att även de är påverkade av det kortsiktiga tryck som följer på den moderna fotbollskapitalismen.

:::

I en nyligen genomförd intervju menar Ferguson att den ömsesidiga lojaliteten som existerar med vissa spelare sätter hans vitt omtalade hänsynslöshet på prov, men att han måste bortse från detta:

[”When they grow old, their performance levels drops, but we have to maintain a level of success at the top end of the game, at all the time. We can’t afford bad years or breaking-in years. We have had periods like that, but we don’t want it and we need to be successful all the time.”]

Formuleringarna är när man tänker efter rätt talande: “we have to maintain…”, “at all the time”, “we can’t afford…”, “we need to be…”.

Och betänker man den affärsmodell som Man Utd bygger på och som Glazers ägande förutsätter så är det naturligtvis uppenbart. Man Utd måste kvalificera sig för och gå långt i Champions League. Med andra ord måste man alltid ligga i topp i ligan.

Annars rasar klubbens intäkter.

Utrymmet och tiden för att låta nya lagbyggen växa fram blir därmed allt mindre. Tålamod är inte något man har råd med. Det finns ingen tid att låta en ny generation spelare växa ihop sig under ett mellanår i ligan. De måste leverera omedelbart.

Med andra ord så måste det som uppnåddes 1995/96 med Class of ’92 i princip upprepas, hela tiden. Och då pratar vi om något som många även vid den tiden trodde var ogörbart och som får betraktas som något utav Premier League-erans största prestationer.

Det här är måhända bara ett problem för klubbar med affärsmodeller, särskilt som det bygger på en värvningspolicy fokuserat på unga spelare som utvecklas och förädlas i klubben.

Men det är i detta sammanhang som Ferguson satt igång arbetet med sitt femte stora lagbygge.

…………………………………………………

2012

Mark Ogden på Telegraph rapporterar om hur sex spelare i Man Utds trupp kommer lämna klubben till sommaren – Edwin van der Sar, Gary Neville, Owen Hargreaves, Tomasz Kuszczak, Michael Owen och Wes Brown.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8242302/Manchester-United-manager-Sir-Alex-Ferguson-to-mould-team-around-Anderson-and-Rafael-in-radical-revamp.html

Det verkar som att Ryan Giggs och Paul Scholes kommer erbjudas ytterligare ett kontrakt. Man Utds trupp kommer hur som helst från starten av nästa säsong – 2011/12 – ha sin mest ungdomliga prägel sedan 1995.

Ferguson sägs vara helt beredd att satsa på sina unga befintliga spelare understödda av spelare som Nemanja Vidic, Wayne Rooney och Darren Fletcher – ett lag baserat runt spelare som Anderson och Rafael.

Tom Cleverley och Danny Welbeck återvänder från sina respektive starka låneperioder. Nya värvningar antas främst röra sig om unga spelare, Evertons Jack Rodwell antas vara huvudmålet. Inifrån klubben förväntas Paul Pogba och Ravel Morrison prövas i A-truppen samtidigt som Bebe skolas om av Man Utds coacher till en forward.

Förändringens vindar blåser fart.

:::

Av detta tror jag främst två slutsatser kan dras:

(i)  Vad vi ser den här säsongen är svanesången för det Man Utd-lag som vann tre ligatitlar mellan 2007 och 2009 – även om övergången till ett nytt lag sannolikt blir ”mjukare” än vad som förut varit fallet.

(ii)  Ferguson har inga tankar på att avgå som manager för Man Utd.

:::

Glöm stora värvningsprojekt FM-style.

Det är det här Man Utd-projektet som ska ta upp kampen med Arsenals redan sjösatta och slagkraftiga slagskeppsprojekt, med Man Citys oljetanker och måhända med Chelseas och Tottenhams (och möjligen Liverpools) något krängande skutor.

Går det?

…………………………………………………

Den, av Man Citys självutnämnda informationsnätpoliser, ökände Cityhataren Paul Hayward på The Guardian sammanfattar onsdagens match med att Man City som lag börjar visa nödvändig inställning för en titelstrid.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/06/roberto-mancini-scrap-merchants-title-hopes

What’s he up to now? – they wonder.

…………………………………………………

Kan det som räddar Carlo Ancelotti kvar i Chelseas managerstol vara att han helt enkelt inte motsätter sig något beslut av Chelseas ägare och ledning?

Ancelotti lärde sig hur det är att arbeta under en nyckfull ägare i Milan där Silvio Berlusconi regerar. Lärdomar därifrån har han tagit med sig till Chelsea och Roman Abramovich.

Milan var på flera sätt en klubb i långsamt förfall under hans tid där – och Chelsea ger likartade signaler nu.

Ancelotti tenderar att inte ta strid.

Han tar inte strid mot beslutet att släppa fem etablerade spelare under sommaren som gått. Han tar inte strid mot beslutet att inte förstärka truppen därefter. Han tar inte strid mot beslutet att sparka Ray Wilkins.

En person som tar strider riskerar göra sig obekväm. En person som inte tar strid är inte besvärlig. Men att ta strider är ofta också det som förhindrar dumma beslut från att fattas.

Och att Chelsea har fattat några dumma beslut går knappast att betvivla.

:::

Frågan är vad som ligger Ancelotti varmast om hjärtat? – att behålla sin anställning eller leda sin klubb till fortsatt framgång.

…………………………………………………

Det verkar som om de managers som sedan veckans omgång befunnit sig i farozonen för sparken ändå kommer att få leda sina lag in i helgens FA-cupomgång.

En dag kvar nu. Det börjar med ett härligt möte redan tidigt på lördag eftermiddag – Arsenal vs Leeds.

https://www.thefa.com/TheFACup/Fixtures

Sheffield United vs Aston Villa, Blackburn vs QPR, Southampton vs Blackpool, Stoke vs Cardiff och Preston vs Nottingham Forest.

Några möten under lördagen som jag ser fram lite extra emot.

Be Champions!!

Men genom fotbollshistorien så har där funnits ett rätt stort antal olika cuper som kommit och gått – den ena mer betydelselös än den andra men var och en också med sin egen speciella historia och charm.

Varför inte ta en titt på några av dem?

Jag tycker det är lite fascinerande att dels bevittna det ”naturliga urvalet” av olika cuper och dels att se hur tidsandan och det fotbollspolitiska läget ger upphov till specifika cupers uppgång och död.

Och visst ser man mellan raderna hur fotbollskapitalismen har påverkat och mer eller mindre tagit död på sådana här mindre cupturneringar. Nu är det storskalighet och profit som styr.

Inte bara från klubbarnas sida för övrigt utan minst lika mycket från fotbollens olika maktcentra som FA, FIFA och UEFA.

:::

Själv vill jag ju se Cupvinnarcupen återuppstå – gärna som en exakt kopia på FA-cupen på europeisk nivå. Oseedat, enkelmöten. Cupvinnarna från respektive land, whoever they may be.

Vad är era idéer kring det här med cuper? Får ni några roliga idéer när ni läser om de här utdöda cupdinosaurierna?

…………………………………………………

SJU DÖDA TURNERINGAR

Soccer Six

När man ibland på Eurosport eller någon annan obskyr sportkanal zappar förbi någon inomhusfotbollturnering så brukar man ibland stanna till och fundera på om där deltar någon spelare man känner igen. Sannolikt helt irrationellt. I början av 1980-talet hade England sin alldeles egna variant på en cupturnering med sexmannalag – Austin-Rover Soccer Six. Och ungefär som nu hade ingen någon aning om vilka som faktiskt spelade.

Cupen var begränsad till lag från Midlands och lag som Derby, Coventry, Birmingham, Notts County, Leicester, West Brom och Nottingham Forest skickade samtliga iväg lag mest bestående reserver och lärlingar. Men första året var bara en provomgång och redan följande säsong så gjorde regerande mästarna Birmingham lag som Arsenal, Everton, Ipswich, Man City, Nottingham Forest, Southampton och Swansea sällskap i Birminghams NEC-arena i den omdöpta Atari Soccer Six.

Turneringen var en succé och var helt utsåld. Birmingham försvarade sin titel och cupens popularitet växte. Vid slutet av 1980-talet hade den tagit formatet av en fyradagars happening före julhelgerna i Manchesters G-Max, och finalen sändes live på BBC.

Det var en annorlunda cup, utan att för den sakens skull vara fånig. Den gav publiken sina första glimtar av Paul Merson, återintroducerade Jan Molby efter dennes tid i finkan och demonstrerade starka Forestupplagor. 1986 års upplaga med Hans Segers, Johnny Metgod, Neil Webb, Franz Carr, Nigel Clough och Ian Bowyer var kanske den starkaste. Men som vanligt så styr TV:s pengar och intresse, och när de engelska klubbarna i början av 1990-talet återigen fick spela i Europa så sjönk intresset. Cupen lades ner men har för den delen inte helt glömts bort.

Soccer Six Final 1990 – Luton vs Liverpool

:::

Coronation Cup

Givet att rivaliteten på landslagsnivå mellan England och Skottland är den äldsta i världen – den inleddes 1878 på fotbollsplanen – så är det lite märkligt att de båda länderna aldrig lyckats få till stånd ett anglo-skotskt mästerskap. En brittisk Ligacup hölls 1902 för att samla in pengar efter den första Ibrox-katastrofen. Celtic vann. 1938 års Empire Exhibition i Glasgow lanserade en cup i dess namn. Celtic vann igen. Och 1953 var det dags för en tredje variant, Coronation Cup. Ännu en gång vann Celtic.

Kanske är Coronation Cup den spexigaste av dessa. Om inte annat så på grund av The Guardians rapportering vid den tiden. I kvartsfinalerna vann Man Utd och Newcastle stort över Rangers och Aberdeen – vilket slogs upp stort i tidningen. Finalen på Hampden Park – mellan Celtic och Hibernian, som slagit de båda engelska lagen i semifinalerna – fick ynka två rader längst ned under resultatbörsen.

Allvarliga försök att upprätta något liknande gjordes under 1970-talet, när Texaco Cup samlade lag från Storbritannien och Irland som inte hade lyckats kvalificera sig för europeiskt cupspel. Men efter en lovande start så började engelska lag dominera och publiken svek. 1975/76 ersattes den av The Anglo-Scottish Cup som under en sexårsperiod inte gjorde många lyckliga. Även om Brian Clough menade att Forests triumf 1977 var den viktigaste titel han någonsin vunnit – då det lärde hans spelare att vinna och lade grunden för deras segrar i England och i Europa.

Celtic FC Coronation Cup Song

:::

Anglo-Italian Cup

Alan Hardaker, Football Leagues gudfader mellan 1951 och 1977, var en frän motståndare till alla former av europeiskt cupspel. ”Too many wogs and dagoes” förklarade han en gång helt allvarligt och charmlöst till den episke sportskribenten Brian Glanville. Det var han som låg bakom FA:s påbud i mitten av 1950-talet att engelska klubbar skulle tacka nej till spel i Europacupen, ett påbud som Chelsea löd men som Man Utd och Sir Matt Busby trotsade. Så det är givetvis en oerhört söt ironi att Hardakers kärleksbarn Ligacupen, kallad för Hardaker’s Folly i sin spädbarnsfas, oavsiktligt orsakade skapandet av två nya kontinentala cuper.

1967 hade QPR slagit West Brom i Ligacupfinalen men kunde inte ta sin plats i Fairs Cup eftersom UEFA:s regler förhindrade lag från tredje divisionen från att delta i europeiskt cupspel. När ännu ett lag från tredje divisionen vann två år senare – Swindon slog Arsenal i finalen – så beslöt sig fotbollens makter för att agera. En anglo-italiensk Ligacup anordnades mellan vinnarna av Ligacupen och Coppa Italia. Swindon slog sensationellt AS Roma, med Fabio Capello i laget, med 5-2 sammanlagt.

Initiativet var så populärt att påföljande säsong såg invigningen av The Anglo-Italian Cup. Vinnarna av två sexlagsgrupper skulle mötas i en final. Swindon, Sheffield Wednesday, Middlesbrough, West Brom, Sunderland och Wolves deltog i den engelska gruppen. I den italienska fanns Napoli, Juventus, Roma, Fiorentina, Lazio och Vicenza. I finalen på Sao Paolo så rusade Swindon upp i en förkrossande 3-0-ledning efter 63 minuter innan hemmafansen började kasta flaskor, stenar och hela betongstycken in på planen. Matchen avbröts och Swindon vann cupen per default.

Stora bråk präglade mer eller mindre varje match därefter och turneringen lades ner efter Newcastles vinst 1973. 1992 återupplivades turneringen under fyra år av fysiska bataljer innan den till sist lades ned för gott (?). En match i Birmingham slutade med att domaren tvingades uppsöka sjukhus.

Anglo-Italian Cup 1992 – Bristol City vs Reggiana

:::

Full Members Cup

1990-talets version av The Anglo-Italian Cup hade startats som ersättning för den då nedlagda Full Members Cup, som i sin tur lanserats 1985 som ett sätt att klubbarna i Englands två högsta divisioner att tjäna pengar och fylla luckor i matchprogrammet efter deras avstängning från europeiskt cupspel i samband med Heyselkatastrofen. Men till skillnad från Screen Sport Super Cup – ett patetiskt försök att bara inblanda de sex klubbar som skulle ha varit kvalificerade för europeiskt cupspel – så bjöd Full Members Cup på några riktiga klassiker.

1986 års final var fotboll i dess mest bisarra form. Chelsea slog Man City på Wembley med närmast löjliga 5-4 – efter att de båda lagen spelat enorma ligamatcher dagen före. Chelsea jagade ligatiteln, Man City hade ett Manchesterderby att navigera. Efter att Chelsea nästan släppt en 5-1-ledning under matchens sista tio minuter så kommenterade manager John Hollins det hela med att ”If football’s dying, I hope it’s dying like that.”

Två år senare så lyckades Reading, på god väg att åka ur den andra divisionen, slå Luton med 4-1; Luton som kort därefter skulle vinna Ligacupfinalen mot Arsenal. Crystal Palace upprepade det resultatet mot Everton i en seger efter förlängning 1991 innan Nottingham Forest ett år senare slog Southampton med 3-2 i en kopia på 1979 års klassiska Ligacupfinal.

Men efter den finalen lades turneringen ned. Varför då? Jo, eftersom Premier League skapades förstås. Det har förstört allt.

Full Members Cup Final 1986 – Chelsea vs Man City

:::

Watney Cup

Med sitt fulla namn The Watney Mann Invitation Cup så är detta fotbollens stora bidrag till nostalgiindustrin. Så varför inte höja ett glas avslagen julmust till den här turneringen, en försäsongsturnering som utkämpades mellan de två mest målgörande lagen från var och en av The Football Leagues fyra divisioner (som inte var kvalificerade för europeiskt cupspel, natürlich).

Turneringen skulle bara vara i fyra säsonger, men den första som hölls 1969/70 var en klassiker. Det var bara två säsonger efter det att Man Utd vunnit Europacupen och de skulle likt klassens nörd sex öl in i sin högstadieåterträff 20 år senare snabbt förlora sin värdighet, allt tack vare ”Watneys”. Efter att knappt ha besegrat Reading från tredje divisionen med 3-2 under den första dagen så lyckades de bara få 1-1 mot Hull från andra divisionen.

För första gången i engelsk fotbollshistoria så skulle nu en match avgöras genom den så kallade ”Settling Rule”. George Best tog den allra första straffsparken. Just det gott folk, vi pratar straffläggning! Best gjorde mål. Men Denis Law blev därefter den förste spelaren att missa sin straff. Allt är med andra ord hans fel. Man Utd vann ändå straffläggningen med 4-3 men önskade nog detta ogjort då de blev slaktade i finalen av Brian Cloughs Derby med 1-4.

Watney Cup Final 1972 – Bristol Rovers vs Sheffield Utd

:::

Mitropa Cup

The Mitropa Cup skapades av Hugo Meisl – en funktionär vid Österrikes förbund och mannen bakom det österrikiska fotbollsundret under 1930-talet. Turneringen lanserades 1927 och bestod initialt av två lag från vardera Österrike, Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien; även om italienska lag ersatt de jugoslaviska 1929. Med sitt helt nya format med dubbelmöten – hemma och borta – så var tävlingen en förebild för Europacupen som skulle komma senare. Men då Europas samtliga storländer inom fotbollen vid den här tiden deltog så var det i praktiken en Europacup.

Turneringen såg några magnifika möten. I 1927 års final krossade Sparta Prag Rapid Wien med 6-2 på hemmaplan innan en knapp förlust på bortaplan. Med en hårdtacklande insats vann de den första inteckningen i Mitropa Cup samt en hagelstorm av rutten frukt, flaskor och stenar från läktarna i Wien. 1932 vann Bologna cupen på walkover efter att de båda lagen från den andra semifinalen diskvalificerats. Slavia Prag hade vunnit med 4-0 hemma mot Juventus men hamnade snabbt i underläge med 0-2 i returen. De började maska, publiken revolterade. Båda lagen gömde sig i sina omklädningsrum och vägrade spela vidare.

Inga engelska eller skotska lag deltog tyvärr. En första fredsinsats gjordes däremot 1934 när ett starkt Man City åkte till Prag och förintades med 1-5 mot ett starkt Sparta Prag som skulle vinna den säsongen. Turneringens arrangörer hoppades att brittiska lag skulle börja delta, vilket aldrig inträffade. Och Europas sönderfall i samband med andra världskriget, och skapandet av Europacupen kort därefter, tog i praktiken död på Mitropa Cup. Den levde vidare på konstgjord andning men runt 1980 hade det blivit en tävling för lag från de lägre divisionerna.

:::

UEFA Cup Winners’ Cup

En gång i tiden fanns där tre huvudsakliga europeiska cupturneringar – Europacupen (eller Champions League), UEFA-cupen samt Cupvinnarcupen. Av dessa tre turneringar så var Cupvinnarcupen den näst mest prestigefulla. Men i och med att pengalokomotivet Champions League likt ett fotbollens svart hål sög åt sig allt mer energi så fanns inte längre plats för tre turneringar och Cupvinnarcupen lades därför ned efter 1998/99.

Cupvinnarcupen var speciell på så vis att den gav tillträde till europeiskt cupspel för de lag som vunnit sina nationella cuper. Den grundades 1960/61 som en uppföljning på succén med Europacupen och Fairs Cup (senare UEFA-cupen). Intresset för europeiskt tävlingsspel var stort, inte minst från ledande sportjournalister som säkert såg en möjlighet att utöka sitt professionella levnadsrum, och nya tävlingsidéer presenterades regelbundet.

Intresset från Europas stora klubbar var emellertid svagt till en början. Skälet var att väldigt få länder hade några prestigefulla inhemska cuper. Det var egentligen bara England, Skottland, Tyskland och till viss del Spanien som hade prestigefulla inhemska cuper. Men såväl publik som media gav turneringen ett positivt mottagande och genom Cupvinnarcupen fick inhemska cuper över hela Europa ett uppsving.

Cup Winners’ Cup Final 1963 – Tottenham vs Atlético Madrid
Cup Winners’ Cup Final 1965 – West Ham vs 1860 Munchen
Cup Winners’ Cup Final 1970 – Man City vs Gornik Zabrze
Cup Winners’ Cup Final 1971 – Chelsea vs Real Madrid
Cup Winners’ Cup Final 1985 – Everton vs Rapid Wien
Cup Winners’ Cup Final 1991 – Man Utd vs Barcelona
Cup Winners’ Cup Final 1994 – Arsenal vs Parma
Cup Winners’ Cup Final 1998 – Chelsea vs Stuttgart

…………………………………………………

[“You’re getting sacked in the morning!” sang the Blackburn fans as Benjani Mwaruwari stroked Steve Kean’s team into a three-goal lead. Seconds later, the away end joined in.”]

Roy Hodgson måste verkligen ligga ruggigt pyrt till nu på managerposten i Liverpool. Pressen på honom nu är inte enbart sportslig utan även ekonomisk då Liverpoolfansen i rätt hög utsträckning bojkottar såväl hemma- som bortamatcher.

Och han utgör ett dystert sällskap tillsammans med Avram Grant, Carlo Ancelotti och Gerard Houllier.

Samtliga dessa olycksfåglar förlorade igår. West Ham åkte på en oerhört demoraliserande 0-5-förlust på St James Park. Chelsea släppte in ett självmål efter fem minuter mot Wolves och såg aldrig riktigt ut att kunna kvittera. Aston Villa fick Heskey utvisad och förlorade med matchens enda mål mot Sunderland.

Sannolikt kan det vara nära någon form av rekord att så många managers på en och samma gång löper så hög risk att faktiskt få sparken.

Mark Hughes och Mick McCarthy, möjligen tillsammans med Alex McLeish, ligger kanske inte längre lika illa till men de är nog inte helt ute ur farozonen ännu.

:::

Om matchen på Emirates igår kväll finns egentligen inte så mycket nytt och begåvat att säga utan att man börjar påminna om herrarna i det här klippet. Matchen som sådan blev ju exakt så som man misstänkte redan på förhand och av precis de skäl man hade på känn.

Be Champions!!

Särskilt Fulham måste ha fått ett rejält mentalt lyft efter att ha gjort hela tre mål på West Brom – The Cottagers har haft rejäla problem med målskyttet den här säsongen, mycket tack vare skador.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943907/Fulham-3-West-Bromwich-Albion-0-match-report.html

Men oj vad West Brom behöver arbeta på att försvara fasta situationer.

:::

Man Utd passade på att sätta rejäl press på Arsenal och Man City inför kvällens stormöte genom att vinna matchen hemma mot Stoke.

Under första halvlek var Man Utd helt överlägsna och borde antagligen ha punkterat matchen där.

Andra halvlek var däremot en perfekt illustration på varför jag personligen gillar Stoke så pass mycket. De lyfte upp spelet, pressade högre och tryckte in folk i straffområdet. Kvitteringen kom omgående och det blev ordentlig match av det hela till slut.

När de spelar på det viset så är det ett lag med väldigt hög kvalitet – om än inte den typ av kvalitet som den moderna fotbollens självutnämnda skönhetsbedömare vare sig förstår sig på eller vet att uppskatta.

De som betvivlar Nanis kvalitet och värde för Man Utd kan sätta den här matchen på repeat-loop.

Bättre än Ronaldo? Nej, i alla fall inte ännu. Men mer mångsidig.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943892/Manchester-United-2-Stoke-City-1-match-report.html

[”Never mind the quality, feel the quantity of points.”]

…………………………………………………

David Pleat skriver en kort hyllningstext till Arsenals Alex Song och berömmer dennes snabbhet och beslutsfattande.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/03/birmingham-city-arsenal-david-pleat

Mitt intryck är emellertid att Song passar bättre mot svagare motstånd och då och då avslöjas mot lite svårare motstånd. Om jag har rätt i det är kanske för tidigt att säga.

Om inte annat så lär vi ju få se en indikation på det ikväll.

…………………………………………………

Glenn Moore på The Independent sammanfattar några av de särskilda problem och möjligheter som är speciella för januaritransferfönstret i en rätt upplysande artikel:

https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/caveat-emptor-this-month-is-notorious-for-illjudged-buys-2175211.html

Också en rätt okej guide för vad som kan tänkas hända under det här januarifönstret.

:::

Transferrykten under silly-säsongen är för övrigt både så många och ofta så oerhört befängda och substansbefriade att jag inte lägger någon energi i den här bloggen på att ta upp dem.

Åtminstone inte till dess att jag gör bedömningen att där ligger något i det samt är allmänt intressant att ta upp.

Det går naturligtvis att diskutera i kommentarsfältet, men den som vill ha sådant mer färdigpaketerat kan ju besöka Fotbollskanalens Silly-blogg – samt så skriver naturligtvis tidningarna om det hela tiden.

Så förstår ni hur jag tänker om sådant.

…………………………………………………

FILLING THE CUP

FA-cupen är bland det bästa jag vet och i mina ögon förblir det en cup med såväl tradition som prestige.

Men i det större fotbollslandskapet så har naturligtvis inte FA-cupen längre samma status eller rättare sagt prioritet för alla engelska klubbar som den en gång i tiden hade.

Skälet till det stavas naturligtvis ekonomi. Förr i tiden kunde en bra cup run rädda en mindre bra ligasäsong. Nu för tiden är det av ekonomiska skäl viktigare att kvalificera sig för Champions League, för Europaspel, hålla sig kvar i Premier League eller för all del gå upp i Premier League.

:::

Jag saknar den tiden när själva cupspelet som sådant var något som kunde utgöra en klubbs identitet. När jag växte upp så var Man Utd aldrig tillräckligt bra för att utmana i ligan, men i FA-cupen var laget alltid att räkna med.

Jag har förstått att Tottenham hade något liknande. Men vilken klubb eller vilken supporter skulle tänka något sådant nu?

Och vem kan glömma klubbar som sprängts in i det allmänna medvetandet tack vare sina framgångar i FA-cupen? – exempelvis Coventry, Southampton och Wimbledon.

Och Chelsea.

:::

Så vad kan då göras för att öka FA-cupens nuvarande status och prioritet?

Det finns naturligtvis bara en väg att vandra – FA-cupen måste helt enkelt bli in the money.

Kvalplatsen till Champions League (alltså den som fyran i Premier League nu får) ska naturligtvis tilldelas vinnaren av FA-cupen. Med en sådan reform kommer naturligtvis FA-cupen få en helt annan prioritet.

Rent principiellt är det naturligtvis också tilltalande eftersom det betyder att fler lag som deltar i Champions League faktiskt har vunnit något för att få delta där.

Det gör också att Champions League blir mer realistiskt tillgängligt för många fler lag – som inte rimligtvis kan konkurrera om topplatserna i ligan över en hel säsong, men som definitivt kan utmana i ett cupspel.

Och på så vis ges på lång sikt större möjligheter till ett utjämnat ekonomiskt spelfält mellan fler av Englands fotbollsklubbar – vilket är hälsosamt för konkurrens och spänning.

Men boy gissa om storklubbarna skulle motsätta sig den idén.

:::

En alternativ lösning som jag själv skulle uppskatta vore naturligtvis att återinföra Cupvinnarcupen – enligt exakt samma format som FA-cupen fast i Europa.

…………………………………………………

Arsene Wenger:

[“The real, real true test would be you give £100million to all the 20 clubs in the Premier League and say ‘Let’s go’. Then you can say at the end of the year the best club has won. As long as that does not happen it is a test of who corresponds most to the potential of each club. The real, real test would be that everybody has exactly the same resources.”]

Så – vilket lag tror ni skulle vinna en sådan ligasäsong? Alltså alla lag börjar helt och hållet på noll.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8239552/Arsenal-v-Manchester-City-theres-always-one-club-who-can-afford-to-buy-likes-of-Edin-Dzeko-says-Arsene-Wenger.html

Arsenal och Man City – den moderna fotbollens kanske främsta ideologiska fiender.

:::

När jag sökte på ”Manchester City Champions” på YouTube så fick jag ingen träff över huvud taget.

Men här har ni i alla fall målen från Man Citys match mot Newcastle där Man City till sist vann ligan 1967/68.

Be Champions!!

Värvningarna börjar trilla in, managers får sparken och spelschemat är tätare än Port Vales försvar innan jag jinxade dem genom att kollektivt hylla deras försvar som höstens spelare i League 2. Det blev 0-3 och 0-5 efter den hyllningen.

5-0-förlusten kan även bero på att deras manager Micky Adams har lämnat för att ta över Sheffield United och 3-0-förlusten kan bero på att han var på väg att lämna för Sheffield United men själv litar jag på min jinxförmåga, som även slog ut Manchester United ur Ligacupen.

Micky Adams är uppvuxen i Sheffield United och tillhörde klubben som ung vilket är en anledning till att han tog över klubben. Tillsammans med att han gjorde ett bra jobb med Fulham under Mohammed Al-Fayeds första säsonger.

Han var den som värvade Bobby Zamora till Brighton och efter att nu ha gjort Port Vale till en toppklubb i League 2 med ett solitt försvar är detta skälen till varför han tog över efter Gary Speed.

Ett bra val av Sheffield United enligt mig att satsa på en rutinerad manager som har rutin av nedflyttningstrider, efter att ha chansat med gröngölingen Gary Speed. Han tar med sig legendariskt skäggige Alan Cork som assisterande manager.

:::

Om man antar att Port Vale är lite back-fulla får man nog anta att Svennis är på lyset som värvat (göteborgaren) ivorianen Bamba till Leicester som han har personlig anknytning till likt Ben Mee som han lånat från Man City.

Edgar Davids var en av de stora kontroversiella värvningarna inför säsongen och Crystal Palace fortsätter på den inslagna vägen med Steffen Iversen!

Eftersom köp och lån i januarifönstret är väldigt vanligt i de lägre divisionerna blir det även någon slags sammanfattning av fönstret om en knapp månad. Vad som har hänt än så länge kan ni kolla här, här och här.

Idag blir det fokus på Lancashire där Preston och Burnley sparkat sina respektive managers.

…………………………………………………

THE BALLAD OF CHEVY CHASE

Till att börja med så utelämnar jag medvetet George Burley då Crystal Palace är en bit från Lancashire och hans situation var i stort sett hopplös från början.

Om vi börjar i Preston så kan man ganska enkelt konstatera att Darren Ferguson inte levde upp till förväntningarna. Förväntningar som i Preston oftast är ganska höga oavsett men med tanke på en medioker fjolårssäsong då man slutade på 17:e plats så tror jag att en plats i ingenmansland, bara marginellt bättre än i fjol, hade varit tillräckligt för Ferguson.

När Ferguson tog över tyckte man att Preston låg illa till. 16:e plats när de under en längre tid varit nära de där åtråvärda playoffplatserna betydde att Alan Irvine fick gå, framför allt eftersom ordföranden Maurice Lindsay nyss tagit över och då ägaren Trevor Hemmings lovat att spendera så var valet enkelt.

Då Trevor Hemmings (kanske inte längre) var vän med Sir Alex Ferguson så var den då från Peterborough nyligen sparkade Ferguson Jr ett väntat val.

Satsningen gick inte så bra. Som utlovat har man fått låna en handfulla spelare av Man Utd och andra lag tack vare sin managers kontakter men problemet för Junior är helt enkelt att man släpper in mål, mål och återigen mål.

Till hans försvar är det dock nödvändigt att notera att man än så länge inte direkt satsat på dyra värvningar utan börjat med att låna ut överflödiga spelare och sålt de som inte behövs.

Inte för att jag förstår tanken men just det är en av anledningarna till att lagets bäste spelare, Jon ”The Beast” Parkin, har lämnat Preston för Cardiff; förutom det självklara att Parkin hellre kämpar om en plats i ett lag nära PL i stället för att vara en stor fisk i ett lag som försöker hålla sig över nedflyttningstrecket.

Preston har släppt in i snitt nästan två mål per match, framåt har man faktiskt gjort 27 mål och det är ett återkommande problem för Ferguson vars Peterborough läckte som ett såll. Till och med under tiden i Peterborough då han tog dem ur League 1 var försvaret ett problem, vilket då kompenserades av den fantastiska trion George Boyd, Craig Mackail-Smith och Aaron McLean.

Favoriter att ta över är Paul Jewell, Phil Brown, nuvarande caretaker David Unsworth och Gary Megson.

::::

I Burnley var situationen annorlunda för Brian Laws. Efter succémanagern Owen Coyle, som spelade underhållande fotboll, skulle Laws ta över. Laws som spenderade nästan tio år i Scunthorpe under två perioder (sparkad, benådad tre veckor senare), vilket han ska ha mycket cred för då han tog dem från The Conference till ett topplag i League 1.

Utan att det hör till saken måste jag nämna att han före det fick sparken av Grimsby efter en dålig säsongsinledning och för att ha kastat en tallrik med kycklingvingar på mittfältaren Ivano Bonetti. Bonetti presterade förvånande nog inte bättre efter den incidenten.

Laws lämnade Scunthorpe för Sheffield Wednesday där han inte blev långvarig vilket gör att man undrar lite hur Burnleyledningen tänkte när de tog in honom. Visst för att jag tror att Brian Laws kommer funka bra i en mindre klubb likt han gjorde i Scunthorpe, men att ta över efter omåttligt framgångsrike Owen Coyle var kanske inte rätt.

Kritiken går ut på att Burnley när Laws tog över laget valde att främja sig från Coyles passningsfotboll till fördel för mer vanlig rak Route One-fotboll, som de managers som ska rädda kvar ett lag i Premier League brukar använda. Att han inte klarade att hålla kvar dem i Premier League är alltså inte själva problemet, framför allt då inte heller Owen Coyle verkade kunna hålla dem kvar.

Kritiken handlar i stort sett om att Brian Laws inte vill/är kunnig nog att spela en för Burnleyfansen tillräckligt ”bra” fotboll. Hade Burnley nu lett ligan hade det förmodligen inte varit en avgörande faktor, men att man ligger nedanför playoffstrecket är tydligen tillräckligt illa.

Näste Burnleymanager? Jag hoppas på Sean O’Driscoll som gjort underverk med Doncaster Rovers och spelar en åt Coyle-hållet mer underhållande fotboll.

Men det lutar åt Phil Brown – Most tanned man in football

Sammanfattning av möjliga efterträdare på Burnleybloggen No Nay Never.

…………………………………………………

CHAMPIONSHIP – Not bad for a fat lad from Sheffield

Eftersom matchandet är så tätt så blir det lite blandande av helgens och måndagens matcher (samt Brian Clough Trophy från i onsdags).

George Burley fick sparken från Crystal Palace efter ett hattrick av Millwalls Jason Puncheon, inlånad från Southampton.

Bristol City fortsätter att stiga genom tabellen tack vare Brett Pitman som fram tills 20:e november var mållös men hans 1-0-mål i 3-0-segern mot Cardiff City var hans sjunde mål på sju matcher.

Burnley spelade sin första match efter att Brian Laws lämnat och mötte Sheffield United med nyss tillträdde Micky Adams. Det slutade föga förvånande med en målrik hemmavinst för Burnley.

Micky Adams första hemmamatch gick dock bättre. Trots två mål av Sheff Utd-supportern Billy Sharp för Doncaster lyckades man i 96:e minuten kvittera genom veteranen Rob Kozluk.

I förra veckans stora match som jag skrev om förra veckan blev det hela sju mål fördelade 5-2 till Nottingham Forest. Två mål av före detta Derbyspelaren Robbie Earnshaw för Forest och ett av före detta Forestspelaren Kris Commons för Derby. Självklart för ett Brian Clough Derby och den här vinsten gör att Forest fram till returmötet den 22:a januari är regerande mästare.

QPR fortsätter att ha problem. Tredje förlusten på fyra matcher kom när laget förlorade med 1-0 borta mot nykomlingarna (och topplaget) Norwich med 1-0. Att QPR-backen Matthew Connelly blev utvisad tidigt i andra halvlek hjälpte inte heller och var en bidragande faktor till att man bara fick 2-2 hemma mot Bristol City där Brett Pitman gjorde sitt åttonde mål på åtta matcher.

Watford slog ständiga ”Team on Wire” Portsmouth komfortabelt med 3-0, som vanligt mycket tack vare Danny Graham (klubbens pingismästare) som fortsatte sin målsvit: Kalenderåret 2010 var han The Championships bäste målskytt och 1-1-målet i 2-1-segern mot Scunthorpe var hans femte ligamål på fem matcher vilket ingen Watfordspelare lyckats med sedan Marlon King vann skytteligan i The Championship 2006/07.

Noterbart från Pompeymatchen är att Andrew Taylor, som är inlånad från Middlesbrough (eftersom Gordon Strachan är allergisk mot vänsterbackar), gjorde sitt första A-lagsmål någonsin och det var ett snyggt mål dessutom – ett volleyskott upp i krysset efter hörna.

Crystal Palace gillar äldre före detta Spursspelare. I somras värvade man Edgar Davids men nu tog man in norrmannen Steffen Iversen som redan i sin debut avgjorde för Crystal Palace hemma mot det andra krislaget Preston.

…………………………………………………

LEAGUE  1 – ”He’s a bully, a fucking big-time Charlie”

Southampton ser definitivt ut som titelkandidater numera. 4-0 mot lilleputt-laget Exeter och 3-1 mot ett annat lilleputt-lag, Dag & Red. Kommer Saints likt i fjol göra en fantastisk vårsäsong? Och när de redan nu ligger tvåa så skulle jag tippa på att Saints står som seriesegrare i maj.

Nuvarande serieledarna Brighton då? Höstsäsongens suveräner vägrar än så länge att förlora på hemmaplan. 5-0 mot Leyton Orient följdes upp med en sen seger mot Exeter i måndags. De leder serien med sex poäng men bakom dem jagar ett halvt dussin lag med 32-34 poäng.

Oldham har svårt att leva upp till den ”buzz” som var runt dem och Paul ”The Wasp” Dickov i början. Men trots allt har de bara fyra poäng upp till Huddersfield på playoffplatsen med tre matcher färre spelade vilket gör att laget fortfarande är med. Sydafrikanen Dean Furman är mycket intressant.

I den tv-sända förmiddagsmatchen där Huddersfield tog emot Sheffield Wednesday slutade det med vinst för Huddersfield tack vare ett välplacerat långskott av Anthony Pilkington.

Notts County går bra under Paul ”Gov” Ince. Två raka 3-0-segrar mot Walsall och Hartlepool. Personligen är nog Incey själaglad över att hans inlånade son Tom gjorde sitt andra mål för klubben. De har även ett möjligt sparkapital i Lee Hughes, fast med tanke på att han är ett möjligt störningsmoment kanske man ska försöka sälja honom i stället?

Måndagens andra tv-sända match var en repris av fjolårets playoffsemifinal mellan Charlton och Swindon. Trots att Charltons nyckelspelare Johnnie Jackson inledde målskyttet via en försvarare så vände Swindon till 4-1 tack vare bland annat målsprutan Charlie Austin och vann precis som i förra säsongens playoffsemifinal matchen.

…………………………………………………

LEAGUE 2 – Mark Stimson is not so awesome

Veckans obligatoriska sjumålsdrama stod Torquay, med ett tidigare järnstarkt försvar som nu snarare är en rökridå, och Oxford för. Oxford vann efter ett hattrick av Jack Midson med 4-3 trots att den notoriske målskytten James Constable satt på bänken.

Mark Stimson fick sparken från Barnet efter en förlust mot AFC Wimbledons föregångare Aldershot. Men det blev inte bättre efter att han lämnade klubben då man förlorade mot Stevenage med 4-2. Det behövs en rejäl uppryckning för Barnet nu när även Hereford plockar poäng.

Bradford som varit League 2:s besvikelse i en och en halv säsong har haft en uppåtgående form och har inlett året med två vinster. Det ser ut som att de kan lägga sig i playoffstriden med en bra vår. Frågan är om man helst har kvar rutinerade men inte så imponerande Peter Taylor eller om det är bättre att han lämnar klubben för att assistera Alan Pardew i Newcastle (på tal om rutinerade men inte så imponerande).

Rotherham går bra också, och då menar jag Rotherham som lag och inte Rotherham som i Adam Le Fondre. Man startade det nya året med att slå tidigare Fort Knox-försvaret Port Vale med 5-0 och följde upp det med 2-0 mot Macclesfield.

Sett till att Le Fondre gjort hälften av lagets mål tidigare under säsongen så kan man anta att han gjorde två-tre mål på de matcherna? Nej, inte ett enda, trots att han startade båda matcherna. Jag tror inte det är något problem för Rotherham utan snarare av godo att andra än Le Fondre klarar att göra mål.

Eftersom jag nämnt Port Vales mindre bra årsskifte så kan man glädjas åt att de i måndags  vann med 2-1 mot Burton med gamle Birmingham-late bloomern Geoff Horsfield som caretaker.

…………………………………………………

ÖVRIGT

» På bloggen Soccer AM/MW, med fokus på Football League och nonleague-fotboll, har de tre skribenterna Lakes, Turls och Nobes skrivit varsitt bidrag om hur fotbollen kan förändras till det bättre. Personligen fastnade jag mest för Turls bidrag som handlar om att slå ihop Conference National och League 2 för att sedan dela upp lagen i två serier beroende på geografisk placering.

Likt Division 1 i Sverige.

:::

» Vad sägs om ett oklart svar på den retoriska frågan ”Where next for Darren Ferguson?”

» På The Two Unfortunates reflekterar man över den första halvan av den gångna säsongen.

» ”If it ain’t broke, don’t fix it” anser Stanley på den ovan nämnda bloggen The Two Unfortunates.

» Undrar ni som jag vad som är felet med Peterborough? Som trots fjolårets säsong i The Championship nu ligger på en blygsam elfte plats i League 1.

» Det är inget större fel på Derby trots helgens derbyförlust och förhoppningsvis ges Nigel Clough tid att sätta sin prägel på och utveckla Derby på ett liknande sätt som han gjorde med Burton (en annan historia jag har långt upp på min att göra-lista).

» Exeter City är en nutida askungesaga och här kan ni få en inblick hur det är att vara Exetersupporter.

» Pompey kan lägga administration, tvångsförsäljning av spelare och kaos bakom sig, eller?

» FA-cupen är inte vad den en gång var och nutidens The Championship är lik den engelska högsta divisionen innan den blev Premier League, eller vad tycker ni?

» Keith Millen har jobbat i det tysta men stabiliserat och stadigt förbättrat Bristol City efter Steve Coppell.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

Aston Villa tog matchen till Chelsea och tog välförtjänt ledningen i början av andra halvlek.

I matchens slutminuter gav dock Chelsea prov på att de fortfarande besitter ett topplags kvaliteter när de med två snabba mål av först Didier Drogba och därefter John Terry vände på matchen.

Men kort därefter gav de även, inte för första gången i matchen, prov på vad som för tillfället saknas i laget – koncentration, beslutsamhet och defensiv kvalitet – när de lät Ciaran Clark nicka in en sen kvittering för Villa.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8233953/Chelsea-3-Aston-Villa-3-match-report.html

:::

Chelsea ligger nu femma (!) – en poäng back på platserna till nästa säsongs Champions League.

Och givet att Chelseas svacka nu är så långvarig att det inte längre lämpar sig att tala om en ”formdipp”, lagets strukturella brister och konkurrenternas styrka så är det en motiverad fråga att ställa hur hög risken är att de faktiskt missar CL-spel.

Jag tror inte den är helt obefintlig – och det skulle naturligtvis vara såväl sportslig som ekonomisk katastrof för klubben.

Matcherna internt mellan de fem lagen kommer vara oerhört avgörande för Chelseas framtid, samtidigt som de själva måste se till att bli långt mer stabila mot lagen under de fem topplagen.

Molineux på onsdag mot Wolves är en viktig start på det projektet.

:::

Fem saker som David Hytner tyckte att vi lärde oss från matchen:

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/02/premier-league-chelsea-aston-villa

Just det där att Carlo Ancelotti fortfarande äger omklädningsrummet tycker jag är den viktigaste och mest betydelsefulla slutsatsen.

…………………………………………………

HANDSENS TEORI OCH PRAKTIK

Hands är något som väldigt ofta diskuteras här på bloggen i samband med matcher. Det är rätt uppenbart att det finns många olika uppfattningar om vad som är hands. Lika uppenbart är det att domarna själva bedömer hands tämligen inkonsekvent från gång till gång.

Rent teoretiskt, alltså enligt regelboken, är det inte så komplicerat när det är hands eller ej: [”Handling the ball involves a deliberate act of a player making contact with the ball with his hand or arm.”]

Regelboken förtydligar att domaren ska ta med i bedömningen huruvida handen rör sig i riktning mot bollen samt avståndet mellan handen och punkten där motståndaren slår bollen.

Regelboken betonar med andra ord spelarens avsikt.

:::

Men sådär funkar det ju inte alltid. Det får mig att fundera på vad vi kan kalla för handsens praktik – alltså hur domarna fattar dessa beslut i praktiken eller, med andra ord, hur de operationaliserar regelbokens definition.

Jag har följt fotboll i snart 30 år – min personliga förståelse av handsens praktik är följande, att domaren dömer straff på grund av hands utifrån ett eller flera av följande kriterier:

» Avsikt. Det här är i princip ”boll till hand”-kriteriet som regelboken tar upp, det måste vara medvetet och avsiktligt av spelaren att ta med hands för att domaren ska döma straff.

» Vårdslöshet. Men utöver ren avsikt så uppfattar jag också att domare kan döma straff för hands om de bedömer att ”förbrytaren” agerar vårdslöst, med andra ord har handen eller armen i en onaturlig eller oförsiktig position.

» Effekt. En tredje aspekt spelar som jag uppfattar det in i domarens bedömning, nämligen handsens effekt samt effekten av att domaren faktiskt dömer straff. Ju farligare situationen som handsen så att säga ”räddar” desto mer sannolikt blåser domaren straff. Det görs en form av omedveten kalkyl baserad på att domaren inte vill uppfattas ”ge lag en fördel”, alltså blåser han främst straff när fördelen av den ”förlorade” situationen är större än fördelen av en tilldömd straff.

Håller ni med – Vilka är era erfarenheter?

…………………………………………………

SOPIGT BESLUTSFATTANDE

Vid en diskussion inför gårdagens match om Aston Villas (obefintliga) kontringsspel så sa Peter S en sak som väckte mitt intresse: Att Gerard Houllier inte längre kör med snabba kontringar utan hellre vill skapa ett spel där bollen behålls inom laget.

Aston Villas adelsmärke under flera års tid har just varit snabba kontringar och de har spelare som är väldigt kompetenta på att utföra just den uppgiften. Så varför försöker man ens ändra på ett i grund och botten framgångsrikt koncept?

:::

Den normala synen på beslutsfattande är i grund och botten att det sker helt rationellt. Vi bedömer en situation, formulerar vad vi vill uppnå, identifierar och värderar ett antal tillgängliga handlingsalternativ och beslutar oss för det alternativ som leder till bäst måluppfyllelse.

Men inom organisationsteorin har den rationella beslutsmodellen sedan länge varit kritiserad och ifrågasatt. En alternativ och mer vanligt förekommande beslutsmodell sägs vara den så kallade Garbage Can Model (soptunnemodellen).

Enligt denna modell existerar Problem och Lösningar fritt och särkopplat från varandra. Försäljare av olika lösningar erbjuder sina tjänster till ”köpare” med olika former av problem. Kvaliteten på beslutet är avhängigt på hur väl problem och lösning i slutänden faktiskt passar ihop.

:::

Ett stort beslut för alla fotbollsklubbar är tillsättningen av en manager. Och i fotbollstermer kan ovanstående beslutsmodell naturligtvis förstås som att klubbar har ett problem, och managers är kringresande entreprenörer som erbjuder någon form av lösning.

Det perspektivet antyder naturligtvis att varje manager har sina specifika egenskaper. Sitt sätt att vilja spela fotboll, sitt sätt att lägga upp taktiken, att värva spelare, att utveckla spelare och så vidare. Och detta är inget som i någon större utsträckning kommer att varieras eller förändras beroende på vad klubben i sig faktiskt behöver.

Att välja ”rätt” manager från början blir alltså av högsta vikt för klubben – med andra ord att hitta rätt matchning mellan vad som faktiskt är klubbens problem och det som är den lösning som aktuell manager erbjuder.

:::

Ett väldigt bra exempel på en god sådan matchning är José Mourinho.

Mourinho erbjuder en väldigt tydlig lösning på problemet att uppnå snabb om än kortsiktig framgång för klubbar med överlägsna resurser. Han är helt enkelt väldigt bra på att effektivt samordna dessa resurser.

Chelsea och Inter är två klubbar som ”köpt dessa lösningar” såväl medvetet som med stor framgång. Real Madrid följer nu i deras fotspår.

:::

Men där finns naturligtvis också många exempel på dålig matchning. Några sådana från den engelska fotbollen kan vara värda att nämnas.

Jag tog upp Gerard Houllier i inledningen. Där har vi en manager vars spelidé inte passar ihop med klubbens traditioner och spelarmaterial. Resultatet är en förvirrad och ineffektiv spelstil.

:::

Rafael Benitez är en typisk underdogmanager – vilket märks i hans taktiska dispositioner samt hans normala retorik. Det funkade bra i Valencia och det funkade bra i början i Liverpool, när den klubben faktiskt var lite av en underdog.

Men Liverpool är i själ och hjärta en storklubb, inte någon underdog, och när nästa steg var att realisera dessa ambitioner så räcker inte Benitez till; vilket vi även sett nu i Inter. Klubbens ”problem” förändrades, men ej managern. Matchningen gick från bra till dålig.

:::

Liknande problem möter Roy Hodgson. Liverpools ”problem” är att de har en medelstor klubbs förutsättningar men fansens självbild är att Liverpool är världens största klubb. Rätt ”lösning” måste klara denna balansakt. Hodgson passar perfekt in i klubbens förutsättningar, men är inte överensstämmig med fansens självbild.

Ett dilemma värt att tänka på nu när Liverpool sägs vara på jakt efter en ersättare till Hodgson.

:::

Sam Allardyce var helt rätt lösning på Blackburns problem. Men sedan fick klubben nya ägare och de beslutade sig för att klubbens problem istället var att de behövde spela som Barcelona och kvalificera sig för Champions League. Problemet förändrades och Big Sam var med andra ord inte längre ”rätt lösning”.

Liknande resonemang kan göras med Chris Hughton i Newcastle och för Mark Hughes i Man City. Ej tillräckligt stora namn. I Man Citys fall är det oerhört viktigt att snabbt sälja projektet ”Man City är en storklubb”. Det kan man göra med en Roberto Mancini som manager, men svårligen med en Mark Hughes.

:::

De slutsatser som går att dra är tydliga men också rätt beklämmande.

För det första är styrelse och ägare så fundamentalt dåliga på att faktiskt göra den nödvändiga problemanalysen när de ska tillsätta en manager. De springer oerhört ofta iväg efter en snabb lösning utan att egentligen förstå vad det är för problem de egentligen försöker lösa.

Vilket naturligtvis alltför ofta leder till att de inom kort sitter där igen och måste fatta samma typ av beslut ännu en gång och till att klubben slösar med såväl sin tid som sina resurser.

För det andra så tenderar styrelse och ägare i första hand att fatta dessa beslut med ett syfte att minimera osäkerhet och risk snarare än att faktiskt vilja lösa något konkret problem. Det gör de genom att imitera andra klubbar, med andra ord genom att tillsätta ”stora namn” snarare än ”rätt manager”.

…………………………………………………

Den kommande helgen är FA-cuphelg vilket gör mig lycklig och glad som ett barn på julafton.

Under veckan här kommer jag därför ha lite av vad jag väljer att kalla för ”cupfokus” – lite smått och gott om och runt engelskt cupspel. Är det någon som har en idé som de tycker kan tas upp så är det bara att hojta till.

Be Champions!!

Burley blev därmed den tredje managern i The Championship som fått sparken den senaste veckan.

:::

Lördagens matcher såg topplagen vinna sina respektive matcher med varierande grad av övertygelse. Läget i toppen är således oförändrat bortsett från att en omgång mindre återstår.

Pressen ligger nu på Chelsea att inte tappa ytterligare mark när de tar emot Aston Villa på hemmaplan i eftermiddag.

:::

Flera av Premier Leagues managers sover nog rätt dåligt nu för tiden. Det är svåra tider.

:::

I nedflyttningsstriden lever egentligen alla farligt – men då inte minst Avram Grant, Mick McCarthy och Mark Hughes.

Gerard Houllier lever rimligen också på lånad tid i Aston Villa – där problemet inte bara är lagets oerhört svaga ligaposition utan även konflikter med spelartruppen och en mycket dålig relation till klubbens supportrar.

:::

En liknande situation råder för Roy Hodgson i Liverpool där hans agerande på senare tid – med förvisso i sak riktig men ändå olämplig bitter kritik mot fansens brist på stöd – signalerar att han vet om att hans tid är räknad.

Det spekuleras nu intensivt i att Liverpools ägare bestämt sig för att gå skilda vägar och att de planerar utse en ställföreträdande manager för resten av den här säsongen.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8235362/Liverpool-set-to-delay-search-for-Roy-Hodgson-successor-as-prospect-looms-of-Kenny-Dalglish-return.html

:::

Det finns en sorglig ironi i att de enda två managers som faktiskt fått sparken hittills under den här säsongen av Premier League är två som inte på något vis förtjänat det.

…………………………………………………

Henry Winter på The Telegraph sammanfattar Chelseas och Carlo Ancelottis situation väl i en välbalanserad text och konstaterar att Chelsea fortfarande har en bit att vandra innan de kan sägas vara ute ur den senaste månadens svacka.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8235423/Henry-Winter-Carlo-Ancelotti-has-found-himself-at-the-centre-of-a-perfect-storm.html

[“The likeable Italian currently struggles through the perfect storm of a more competitive Premier League, a Chelsea handicapped by a reduced squad, the sacking of Ray Wilkins and the season-by-season ratcheting up of pressure on managers. The crazy carousel of English football spins faster every year, making, shredding and remaking reputations in the twinkling of the twinkliest eye. Even somebody as popular and successful as Ancelotti is put through the managerial Magimix. It’s a very modern madness.”]

:::

På sina tre senaste bortamatcher har Aston Villa släppt in nio mål. Alan Smith på The Telegraph illustrerar hur Aston Villas defensiv, tidigare en av lagets stora styrkor, nu är deras främsta svaghet.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/aston-villa/8234366/Alan-Smith-Aston-Villa-must-plug-the-gaps-in-their-defence-if-they-are-to-beat-Chelsea-at-Stamford-Bridge.html

[“Villa are leaking goals at an alarming rate. Their organisation and discipline have disappeared out the window and a lot of confidence has inevitably followed. You only had to see how the visitors conceded four goals to Manchester City on Tuesday to realise the extent of the team’s troubles.”]

:::

Nyckelfrågan: Klarar Aston Villa av att sätta press på och störa Chelseas backlinje?

…………………………………………………

För 40 år sedan inträffade The Ibrox Disaster – en läktarkatastrof i Glasgow som krävde 66 människors liv. Läs mer i Roddy Forsyths personliga krönika från denna mörka dag:

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/rangers/8230503/The-Ibrox-Disaster-of-January-2-1971-which-claimed-66-lives-was-a-tragedy-waiting-to-happen.html

Och idag på minnesdagen är det i år dags för ännu ett The Old Firm. Vi får se om Freddie Ljungberg får spela.

…………………………………………………

De som ägnar allt för stor del av sina liv åt att blogga och skriva tämligen föråldrade och unket doftande 1980-talsfördomar om engelsk fotboll och kvaliteten på ligans ”mindre” lag kan ju ta en närmare titt på West Broms prestation igår mot Man Utd.

De gör en strålande prestation och spelar bländande fotboll – fartfylld, varierad och intelligent. Resultatet får de inte med sig den här gången – men det förändrar inte intrycket.

I en liga med en annan konkurrenssituation än just Premier League så hade West Brom sannolikt kvalificerat sig att spela europeisk cupfotboll – med väl så goda vinstchanser som något annat lag i åtminstone den mindre av cuperna.

West Brom är alltså ett av de här ”dåliga” bottenlagen i Premier League.

Be Champions!!

För ett tag sedan så blev jag uppmanad att blogga på temat ”sådan manager, sådana fans” – men det riskerar bli lite smått kontroversiellt plus att det är svårt att göra bra.

Men det här med att karikera de olika lagen är ju ändå alltid hyfsat roligt. Och ett sätt att göra det på är ju med musik.

Så – skjutet från höften – inledde jag det inte helt seriösa projektet att hitta en låt till respektive lag som kanske överdriver vissa av lagens egenskaper som vi tenderar att i vanliga fall kanske driva med och skratta åt.

Allt med gott humör och hjärta så klart.

:::

Nackdelen med att vara allätare av musik – som jag – är att man aldrig gräver särskilt djupt inom en viss musikgenre. I det här fallet upplever jag definitivt att det begränsar min associationsförmåga.

But I’ll live to fight another day.

Men just den här bloggen blir ju också roligare om ni med livligare fantasi, kreativitet och associationsförmåga kommer in med era bidrag och alternativa förslag.

Låt oss hoppas att Disqus inte mördar samtliga bidrag. Skriv något kort om eventuella videoklipp så tror jag det är lägre risk att era kommentarer försvinner.

…………………………………………………

Arsenal – “My Way”

Det är frågan om någon storklubb någonsin har drivits så envetet utifrån en mans personliga ideologi. Wengers vilja att vinna titlar ska inte ifrågasättas men något säger mig att hans vilja att vid pärleporten säga ”I zid it my way!” är minst lika stor.

Bolton – “Break On Through (To the Other Side)”

Det eviga mitten- och bottenlaget har helt plötsligt växt ut till en genuin konkurrent om europaplatserna och gjort det med en fotbollsstil som numer tilltalar fler än enbart anglofila leråkersromantiker.

Man City – “Communication Breakdown”

Lagets kapten bråkar och framstår närmast som riddaren av den sorgliga skepnaden när han bedyrar att det minsann inte är pengarna han spelar för. Ovänskap och interna stridigheter präglar Man Citys ”projekt”. Why can’t they all just – get along?

Tottenham – “Born to Run”

Snabbhet. Med boll och utan boll. Det går inte att betvivla vad som är hörnstenen i Tottenhams taktik. Och med barnslig entusiasm så uppmanar Redknapp sina trupper: Spring mina pojkar, spring!

…………………………………………………

Aston Villa – “Money For Nothing”

Dyra värvningar och en väldigt hög lönebudget, trots detta lyckades aldrig Villa korsa målsnöret till sina drömmars mål. När ekonomin till slut sade stopp så befann sig Villa inom loppet av en halv säsong inblandat i en nedflyttningsstrid. What was it all for?

Chelsea – “Bridge Over Troubled Water”

Regerande cup- och ligamästare, en bra inledning på säsongen. Where’s the fun in that? Dags för lite gammalt hederligt unilateralt beslutsfattande – sälj av spelare, sparka den assisterande managern, tillsätt en ny. Helst utan att prata ihop sig med sittande manager. Vågorna går höga på Stamford Bridge.

Man Utd – “Turning Japanese”

Lika mycket business som fotboll. Jakten på intäkter har gjort att den asiatiska fotbollspubliken exploaterats maximalt vilket gett klubben en något speciell profil. Dess mer traditionella supporterbas är inte fullt så … hrrmm … upphetsad.

West Brom – ”The Times They Are a-Changin’”

Englands eviga jojo-lag har gått igenom en metamorfos under Roberto Di Matteos ledning och verkar ha hittat en stabilitet som kan hålla dem kvar i Premier League. West Broms supportrar vågar knappt nypa sig i armen.

…………………………………………………

Birmingham – ”I Guess That’s Why They Call It the Blues”

En typisk halvmelankolisk engelsk klubb fångad någonstans i engelsk fotbolls Ingenmansland. Lite för bra för The Championship, kanske inte tillräckligt intressanta för Premier League.

Everton – “Blue Hawaii”

Bottennapp blandat med toppresultat. Katastrofala inledningar på säsongen och fenomenala avslutningar. Upp och ner, ner och upp. Everton är ett på många sätt helt oförutsägbart lag.

Newcastle – “Waiting for the Miracle”

83 långa år och storklubben på Tyneside väntar fortfarande på nästa ligatitel som en klubb av Newcastles storlek borde kunna aspirera på. Frälsare har kommit och inte minst gått genom åren. The Toon Army fortsätter hoppas på ett mirakel. Men Farao Ashleys hjärta är förhärdat.

West Ham – “Livin’ On a Prayer”

Det här kan väl aldrig gå vägen? Absolut inget i spelet eller stämningen tyder på att West Ham ska klara sig kvar i Premier League. Men en strimma av hopp har dykt upp i och med ett par bra resultat på senare tid.

…………………………………………………

Blackburn – “Surfin’ Bird”

En typisk engelsk småstadsklubb blir uppköpt av big business och omedelbart börjar en massa crazy shit hända. Kycklinguppfödande Venkys och deras representanter slösar ingen tid att meddela att på Ewood Park är det numer The Bird som är the word.

Fulham – ”I Try”

Det har gått spikrakt neråt för Fulham sedan Roy Hodgson lämnade klubben i somras. Från Europa League-final till nedflyttningsstrid i Premier League. Their world crumbles when he is not there.

Sunderland – ”I Think I See the Light”

The Black Cats befinner sig på tröskeln att kunna konkurrera med ligans stora pojkar både sett till ekonomiska förutsättningar och sportsliga resultat, men än så länge är det inte mer än en ljuv hägring.

Wigan – “Any Given Sunday”

Ett lag som blandar och ger mer eller mindre varje helg. Det är helt omöjligt att veta om det är slagpåsen Wigan som dyker upp på planen eller laget som skakar och slår ligans topplag. Roberto Martinez har fått till en intressant mix av finess och form.

…………………………………………………

Blackpool – “Frozen”

Har inlett säsongen tvärtemot allas förväntningar men när kylan förlamat England så har Blackpools kvartersklubbstatus blivit tydlig. Laget har spelat sig till en god chans att hålla sig kvar – är det tjälen på Bloomfield Road, alla uppskjutna matcher och ett tungt vårschema som fäller dem?

Liverpool – “If I Could Turn Back Time”

Det är till ancient times som Liverpoolfansen drömmer sig tillbaka under dessa svåra år och inte har det fått ett tydligare uttryck än i The Kops lockrop i Kenny Dalglishs riktning.

Stoke – “Staying Power”

Engelsk fotbolls karikatyrskurkar. Håller sig envist kvar i engelsk fotbolls högsta division trots att många vill se dem försvinna därifrån. Spelar en fotboll byggd på kraft och tyngd snarare än teknik och finess.

Wolves – ”Patience”

Ett bra spel men resultaten uteblir. Är det ett tecken på ett lag med allvarliga problem – även när man spelar bra så vinner man inte? Tålamod är något som antingen kommer betala sig väldigt bra för Wolves eller visa sig vara väldigt kostsamt.

…………………………………………………

Det känns för övrigt lite surt att Nyårsdagen det här året ligger så pass att fotbollen krockar med Ivanhoe.

Något av en tradition som får ge vika nu när det spelas full Premier League-omgång under helgen.

Spot Gimli!

Be Champions!!