Men genom fotbollshistorien så har där funnits ett rätt stort antal olika cuper som kommit och gått – den ena mer betydelselös än den andra men var och en också med sin egen speciella historia och charm.
Varför inte ta en titt på några av dem?
Jag tycker det är lite fascinerande att dels bevittna det ”naturliga urvalet” av olika cuper och dels att se hur tidsandan och det fotbollspolitiska läget ger upphov till specifika cupers uppgång och död.
Och visst ser man mellan raderna hur fotbollskapitalismen har påverkat och mer eller mindre tagit död på sådana här mindre cupturneringar. Nu är det storskalighet och profit som styr.
Inte bara från klubbarnas sida för övrigt utan minst lika mycket från fotbollens olika maktcentra som FA, FIFA och UEFA.
:::
Själv vill jag ju se Cupvinnarcupen återuppstå – gärna som en exakt kopia på FA-cupen på europeisk nivå. Oseedat, enkelmöten. Cupvinnarna från respektive land, whoever they may be.
Vad är era idéer kring det här med cuper? Får ni några roliga idéer när ni läser om de här utdöda cupdinosaurierna?
…………………………………………………
SJU DÖDA TURNERINGAR
Soccer Six
När man ibland på Eurosport eller någon annan obskyr sportkanal zappar förbi någon inomhusfotbollturnering så brukar man ibland stanna till och fundera på om där deltar någon spelare man känner igen. Sannolikt helt irrationellt. I början av 1980-talet hade England sin alldeles egna variant på en cupturnering med sexmannalag – Austin-Rover Soccer Six. Och ungefär som nu hade ingen någon aning om vilka som faktiskt spelade.
Cupen var begränsad till lag från Midlands och lag som Derby, Coventry, Birmingham, Notts County, Leicester, West Brom och Nottingham Forest skickade samtliga iväg lag mest bestående reserver och lärlingar. Men första året var bara en provomgång och redan följande säsong så gjorde regerande mästarna Birmingham lag som Arsenal, Everton, Ipswich, Man City, Nottingham Forest, Southampton och Swansea sällskap i Birminghams NEC-arena i den omdöpta Atari Soccer Six.
Turneringen var en succé och var helt utsåld. Birmingham försvarade sin titel och cupens popularitet växte. Vid slutet av 1980-talet hade den tagit formatet av en fyradagars happening före julhelgerna i Manchesters G-Max, och finalen sändes live på BBC.
Det var en annorlunda cup, utan att för den sakens skull vara fånig. Den gav publiken sina första glimtar av Paul Merson, återintroducerade Jan Molby efter dennes tid i finkan och demonstrerade starka Forestupplagor. 1986 års upplaga med Hans Segers, Johnny Metgod, Neil Webb, Franz Carr, Nigel Clough och Ian Bowyer var kanske den starkaste. Men som vanligt så styr TV:s pengar och intresse, och när de engelska klubbarna i början av 1990-talet återigen fick spela i Europa så sjönk intresset. Cupen lades ner men har för den delen inte helt glömts bort.
Soccer Six Final 1990 – Luton vs Liverpool
:::
Coronation Cup
Givet att rivaliteten på landslagsnivå mellan England och Skottland är den äldsta i världen – den inleddes 1878 på fotbollsplanen – så är det lite märkligt att de båda länderna aldrig lyckats få till stånd ett anglo-skotskt mästerskap. En brittisk Ligacup hölls 1902 för att samla in pengar efter den första Ibrox-katastrofen. Celtic vann. 1938 års Empire Exhibition i Glasgow lanserade en cup i dess namn. Celtic vann igen. Och 1953 var det dags för en tredje variant, Coronation Cup. Ännu en gång vann Celtic.
Kanske är Coronation Cup den spexigaste av dessa. Om inte annat så på grund av The Guardians rapportering vid den tiden. I kvartsfinalerna vann Man Utd och Newcastle stort över Rangers och Aberdeen – vilket slogs upp stort i tidningen. Finalen på Hampden Park – mellan Celtic och Hibernian, som slagit de båda engelska lagen i semifinalerna – fick ynka två rader längst ned under resultatbörsen.
Allvarliga försök att upprätta något liknande gjordes under 1970-talet, när Texaco Cup samlade lag från Storbritannien och Irland som inte hade lyckats kvalificera sig för europeiskt cupspel. Men efter en lovande start så började engelska lag dominera och publiken svek. 1975/76 ersattes den av The Anglo-Scottish Cup som under en sexårsperiod inte gjorde många lyckliga. Även om Brian Clough menade att Forests triumf 1977 var den viktigaste titel han någonsin vunnit – då det lärde hans spelare att vinna och lade grunden för deras segrar i England och i Europa.
Celtic FC Coronation Cup Song
:::
Anglo-Italian Cup
Alan Hardaker, Football Leagues gudfader mellan 1951 och 1977, var en frän motståndare till alla former av europeiskt cupspel. ”Too many wogs and dagoes” förklarade han en gång helt allvarligt och charmlöst till den episke sportskribenten Brian Glanville. Det var han som låg bakom FA:s påbud i mitten av 1950-talet att engelska klubbar skulle tacka nej till spel i Europacupen, ett påbud som Chelsea löd men som Man Utd och Sir Matt Busby trotsade. Så det är givetvis en oerhört söt ironi att Hardakers kärleksbarn Ligacupen, kallad för Hardaker’s Folly i sin spädbarnsfas, oavsiktligt orsakade skapandet av två nya kontinentala cuper.
1967 hade QPR slagit West Brom i Ligacupfinalen men kunde inte ta sin plats i Fairs Cup eftersom UEFA:s regler förhindrade lag från tredje divisionen från att delta i europeiskt cupspel. När ännu ett lag från tredje divisionen vann två år senare – Swindon slog Arsenal i finalen – så beslöt sig fotbollens makter för att agera. En anglo-italiensk Ligacup anordnades mellan vinnarna av Ligacupen och Coppa Italia. Swindon slog sensationellt AS Roma, med Fabio Capello i laget, med 5-2 sammanlagt.
Initiativet var så populärt att påföljande säsong såg invigningen av The Anglo-Italian Cup. Vinnarna av två sexlagsgrupper skulle mötas i en final. Swindon, Sheffield Wednesday, Middlesbrough, West Brom, Sunderland och Wolves deltog i den engelska gruppen. I den italienska fanns Napoli, Juventus, Roma, Fiorentina, Lazio och Vicenza. I finalen på Sao Paolo så rusade Swindon upp i en förkrossande 3-0-ledning efter 63 minuter innan hemmafansen började kasta flaskor, stenar och hela betongstycken in på planen. Matchen avbröts och Swindon vann cupen per default.
Stora bråk präglade mer eller mindre varje match därefter och turneringen lades ner efter Newcastles vinst 1973. 1992 återupplivades turneringen under fyra år av fysiska bataljer innan den till sist lades ned för gott (?). En match i Birmingham slutade med att domaren tvingades uppsöka sjukhus.
Anglo-Italian Cup 1992 – Bristol City vs Reggiana
:::
Full Members Cup
1990-talets version av The Anglo-Italian Cup hade startats som ersättning för den då nedlagda Full Members Cup, som i sin tur lanserats 1985 som ett sätt att klubbarna i Englands två högsta divisioner att tjäna pengar och fylla luckor i matchprogrammet efter deras avstängning från europeiskt cupspel i samband med Heyselkatastrofen. Men till skillnad från Screen Sport Super Cup – ett patetiskt försök att bara inblanda de sex klubbar som skulle ha varit kvalificerade för europeiskt cupspel – så bjöd Full Members Cup på några riktiga klassiker.
1986 års final var fotboll i dess mest bisarra form. Chelsea slog Man City på Wembley med närmast löjliga 5-4 – efter att de båda lagen spelat enorma ligamatcher dagen före. Chelsea jagade ligatiteln, Man City hade ett Manchesterderby att navigera. Efter att Chelsea nästan släppt en 5-1-ledning under matchens sista tio minuter så kommenterade manager John Hollins det hela med att ”If football’s dying, I hope it’s dying like that.”
Två år senare så lyckades Reading, på god väg att åka ur den andra divisionen, slå Luton med 4-1; Luton som kort därefter skulle vinna Ligacupfinalen mot Arsenal. Crystal Palace upprepade det resultatet mot Everton i en seger efter förlängning 1991 innan Nottingham Forest ett år senare slog Southampton med 3-2 i en kopia på 1979 års klassiska Ligacupfinal.
Men efter den finalen lades turneringen ned. Varför då? Jo, eftersom Premier League skapades förstås. Det har förstört allt.
Full Members Cup Final 1986 – Chelsea vs Man City
:::
Watney Cup
Med sitt fulla namn The Watney Mann Invitation Cup så är detta fotbollens stora bidrag till nostalgiindustrin. Så varför inte höja ett glas avslagen julmust till den här turneringen, en försäsongsturnering som utkämpades mellan de två mest målgörande lagen från var och en av The Football Leagues fyra divisioner (som inte var kvalificerade för europeiskt cupspel, natürlich).
Turneringen skulle bara vara i fyra säsonger, men den första som hölls 1969/70 var en klassiker. Det var bara två säsonger efter det att Man Utd vunnit Europacupen och de skulle likt klassens nörd sex öl in i sin högstadieåterträff 20 år senare snabbt förlora sin värdighet, allt tack vare ”Watneys”. Efter att knappt ha besegrat Reading från tredje divisionen med 3-2 under den första dagen så lyckades de bara få 1-1 mot Hull från andra divisionen.
För första gången i engelsk fotbollshistoria så skulle nu en match avgöras genom den så kallade ”Settling Rule”. George Best tog den allra första straffsparken. Just det gott folk, vi pratar straffläggning! Best gjorde mål. Men Denis Law blev därefter den förste spelaren att missa sin straff. Allt är med andra ord hans fel. Man Utd vann ändå straffläggningen med 4-3 men önskade nog detta ogjort då de blev slaktade i finalen av Brian Cloughs Derby med 1-4.
Watney Cup Final 1972 – Bristol Rovers vs Sheffield Utd
:::
Mitropa Cup
The Mitropa Cup skapades av Hugo Meisl – en funktionär vid Österrikes förbund och mannen bakom det österrikiska fotbollsundret under 1930-talet. Turneringen lanserades 1927 och bestod initialt av två lag från vardera Österrike, Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien; även om italienska lag ersatt de jugoslaviska 1929. Med sitt helt nya format med dubbelmöten – hemma och borta – så var tävlingen en förebild för Europacupen som skulle komma senare. Men då Europas samtliga storländer inom fotbollen vid den här tiden deltog så var det i praktiken en Europacup.
Turneringen såg några magnifika möten. I 1927 års final krossade Sparta Prag Rapid Wien med 6-2 på hemmaplan innan en knapp förlust på bortaplan. Med en hårdtacklande insats vann de den första inteckningen i Mitropa Cup samt en hagelstorm av rutten frukt, flaskor och stenar från läktarna i Wien. 1932 vann Bologna cupen på walkover efter att de båda lagen från den andra semifinalen diskvalificerats. Slavia Prag hade vunnit med 4-0 hemma mot Juventus men hamnade snabbt i underläge med 0-2 i returen. De började maska, publiken revolterade. Båda lagen gömde sig i sina omklädningsrum och vägrade spela vidare.
Inga engelska eller skotska lag deltog tyvärr. En första fredsinsats gjordes däremot 1934 när ett starkt Man City åkte till Prag och förintades med 1-5 mot ett starkt Sparta Prag som skulle vinna den säsongen. Turneringens arrangörer hoppades att brittiska lag skulle börja delta, vilket aldrig inträffade. Och Europas sönderfall i samband med andra världskriget, och skapandet av Europacupen kort därefter, tog i praktiken död på Mitropa Cup. Den levde vidare på konstgjord andning men runt 1980 hade det blivit en tävling för lag från de lägre divisionerna.
:::
UEFA Cup Winners’ Cup
En gång i tiden fanns där tre huvudsakliga europeiska cupturneringar – Europacupen (eller Champions League), UEFA-cupen samt Cupvinnarcupen. Av dessa tre turneringar så var Cupvinnarcupen den näst mest prestigefulla. Men i och med att pengalokomotivet Champions League likt ett fotbollens svart hål sög åt sig allt mer energi så fanns inte längre plats för tre turneringar och Cupvinnarcupen lades därför ned efter 1998/99.
Cupvinnarcupen var speciell på så vis att den gav tillträde till europeiskt cupspel för de lag som vunnit sina nationella cuper. Den grundades 1960/61 som en uppföljning på succén med Europacupen och Fairs Cup (senare UEFA-cupen). Intresset för europeiskt tävlingsspel var stort, inte minst från ledande sportjournalister som säkert såg en möjlighet att utöka sitt professionella levnadsrum, och nya tävlingsidéer presenterades regelbundet.
Intresset från Europas stora klubbar var emellertid svagt till en början. Skälet var att väldigt få länder hade några prestigefulla inhemska cuper. Det var egentligen bara England, Skottland, Tyskland och till viss del Spanien som hade prestigefulla inhemska cuper. Men såväl publik som media gav turneringen ett positivt mottagande och genom Cupvinnarcupen fick inhemska cuper över hela Europa ett uppsving.
Cup Winners’ Cup Final 1963 – Tottenham vs Atlético Madrid
Cup Winners’ Cup Final 1965 – West Ham vs 1860 Munchen
Cup Winners’ Cup Final 1970 – Man City vs Gornik Zabrze
Cup Winners’ Cup Final 1971 – Chelsea vs Real Madrid
Cup Winners’ Cup Final 1985 – Everton vs Rapid Wien
Cup Winners’ Cup Final 1991 – Man Utd vs Barcelona
Cup Winners’ Cup Final 1994 – Arsenal vs Parma
Cup Winners’ Cup Final 1998 – Chelsea vs Stuttgart
…………………………………………………
[“You’re getting sacked in the morning!” sang the Blackburn fans as Benjani Mwaruwari stroked Steve Kean’s team into a three-goal lead. Seconds later, the away end joined in.”]
Roy Hodgson måste verkligen ligga ruggigt pyrt till nu på managerposten i Liverpool. Pressen på honom nu är inte enbart sportslig utan även ekonomisk då Liverpoolfansen i rätt hög utsträckning bojkottar såväl hemma- som bortamatcher.
Och han utgör ett dystert sällskap tillsammans med Avram Grant, Carlo Ancelotti och Gerard Houllier.
Samtliga dessa olycksfåglar förlorade igår. West Ham åkte på en oerhört demoraliserande 0-5-förlust på St James Park. Chelsea släppte in ett självmål efter fem minuter mot Wolves och såg aldrig riktigt ut att kunna kvittera. Aston Villa fick Heskey utvisad och förlorade med matchens enda mål mot Sunderland.
Sannolikt kan det vara nära någon form av rekord att så många managers på en och samma gång löper så hög risk att faktiskt få sparken.
Mark Hughes och Mick McCarthy, möjligen tillsammans med Alex McLeish, ligger kanske inte längre lika illa till men de är nog inte helt ute ur farozonen ännu.
:::
Om matchen på Emirates igår kväll finns egentligen inte så mycket nytt och begåvat att säga utan att man börjar påminna om herrarna i det här klippet. Matchen som sådan blev ju exakt så som man misstänkte redan på förhand och av precis de skäl man hade på känn.
Be Champions!!