På onsdag ska i sin tur Birmingham försöka göra detsamma mot West Ham.
Ligacupens semifinaler har bjudit på några ordentliga fotbollspärlor genom åren – och kanske inte minst på senare tid.
Arsenals senaste framträdande i en Ligacupsemifinal – 2008 – slutade exempelvis med en av Tottenhams kanske största segrar i modern tid.
Men så illa ska det ju inte behöva gå den här gången. Hemma på Emirates bör Arsenal betraktas som stora favoriter mot Ipswich – även om de ”vägrar spela fotboll”.
Och både för Birmingham och West Ham så är Ligacupen den här säsongen en behaglig salva mot ligaspelets misär.
Men för ett av lagen så tar detta ett abrupt slut under veckan.
Men som lite uppladdning inför matchen så tar bloggen en liten titt på några andra Ligacupsemifinaler som på olika sätt trollbundit publiken.
…………………………………………………
CUP SEMIS
Stoke 3-2 West Ham (Andra omspelet, 26/1-1972)
Vissa människor orkar inte bekymra sig om gamla filmer eller gamla matcher eftersom de inte kan relatera till miljön – men det som just är så tilltalande med den här matchen är att den omöjligtvis kunde spelas i vår tid. Det spelades på ett träsk i osannolikt dåligt väder, det var ett andra omspel – sju veckor efter semifinalens första match – och utespelaren Bobby Moore räddade en straff.
Matchen spelades enbart på grund av en annan straffräddning, en anmärkningsvärd räddning av Gordon Banks på Geoff Hursts straff i det andra mötets sista minuter. Efter att det första omspelet på Hillsborough slutat 0-0 så begav sig lagen till Old Trafford för att utkämpa en klassiker. Peter Batt skrev efter matchen i The Sun: ”I have always resisted the temptation to describe any match as the most exciting I have ever seen, but this was the exception. This really was the greatest.”
Det hela inleddes med att West Hams målvakt Bobby Ferguson fick utgå omtöcknad och, skulle det senare visa sig, hjärnskakad för vård i sju minuter efter en suspekt tackling av Stokes Terry Conroy. West Ham använde inte sin avbytare, bara ett byte var tillåtet vid den här tiden, under förhoppningen att Ferguson skulle kunna återvända. Bobby Moore ställde sig i målet under tiden och räddade en straff från Mike Barnard, som däremot skulle näta strax därefter. Två makalösa löpningar av Billy Bonds gav West Ham två mål från honom själv och Trevor Brooking i 31:a och 39:e minuten. Mellan dessa båda mål så återvände Ferguson, som i efterhand inte kommer ihåg något av matchen, till West Hams mål men han är ute och snurrar när Peter Dobing kvitterar för Stoke i den första halvlekens åttonde tilläggsminut.
Conroy, dramats skurk, ger Stoke ledningen strax efter halvtid. Chanser dök upp åt båda håll med närmast obscen frekvens. Harry Redknapp träffade stolpen två gånger för West Ham, Dobing rundade Ferguson men sprang därefter ut med bollen över kortlinjen. Stoke höll i och nådde deras första Wembley-final någonsin. Eric Todd på The Guardian sammanfattade matchen: ”If some of us live to 100, we shall not witness such wholehearted endeavour by two sides in the most appalling conditions imaginable.”
:::
Arsenal (3) 2-4 (6) Man Utd (1st Leg, 15/2-1983)
En match ska aldrig dömas enbart utifrån dess slutresultat. Det här var en formidabel överkörning, sannolikt den mest framstående uppvisningen som Ron Atkinsons Man Utd svarade för. Det första mötet förväntades bli jämnt – de tre senaste matcherna lagen emellan hade slutat mållösa och Man Utd hade inte vunnit på Highbury sedan 1968.
Men på bara en timme så hade Man Utd dragit iväg i en 4-0-ledning. Norman Whiteside, den till utseendet äldste 17-åringen efter Benjamin Button, var på sitt allra bästa och ostoppbara spelhumör och endast Pat Jennings skicklighet i Arsenals mål stod mellan laget och fullständig förnedring. Man Utds spel var så bra att ett antal supportrar till denna dag svär att de såg Frank Stapleton bryta ut i ett leende.
Stapleton gjorde det andra målet efter det att Whiteside öppnat målskyttet på ett magnifikt sätt. Två mål från Steve Coppell, som spelade sin sista säsong vid endast 28 års ålder, avgjorde cupmötet där och då. Arsenal gjorde två mål under matchens tio sista minuter men kunde inte förneka att slutresultatet smickrade dem.
:::
Tottenham 1-2 Arsenal (Omspel, 4/3-1987)
Fotbollsrivaliteter är inte något konstant utan något föränderligt. Precis som man ibland lyssnar på sin favoritlåt och ibland verkligen hör den så kan man ibland se ett lokalt derby och andra gånger verkligen känna det. Det är svårt att tänka sig att rivaliteten mellan Tottenham och Arsenal någonsin har varit mer hätsk än vad som var fallet den 4:e mars 1987, när de producerade ett episkt omspel i Ligacupens semifinal på White Hart Lane som åtminstone för segrarna gick raka vägen in bland folksagorna.
Det fanns flera skäl till att matchen betydde så mycket. Lagen var otroligt jämna, bara en poäng skiljde dem åt i ligan. De var båda i inledningen av spännande nya klubbperioder med två ideologiskt vitt skilda managers i George Graham och David Pleat, vars femmannamittfält var revolutionerande vid den tiden. Men det var också Ligacupens gyllene era. Med engelska lag portade från europeiskt cupspel så betydde den här cupen mer än vad FA-cupen gör nu. Allt det här gav förutsättningarna för en fantastisk atmosfär och i David Laceys egna ord: ”a fiercely competititive encounter that generated far more passion than precision.”
Tre dagar tidigare, på samma arena, hade Arsenal hämtat upp ett 0-2-underläge och tvingat fram ett omspel. Återigen så hamnade de däremot i underläge efter ett mål av Clive Allen – som gjorde makalösa 49 mål under säsongen. Spurs var det bättre laget och en comeback såg ut att vara högst osannolik. Men Arsenal hade en lagmoral och laganda – fem spelare var 20 år eller yngre och sju var hemmaproducerade spelare – och de lyckades ännu en gång genom den osannolike hjälten Ian Allinson, avbytaren som först kvitterade i 82:a minuten och därefter, på tilläggstidens första minut, skapade vinstmålet av David Rocastle. I cupmötets 271:a och näst sista minut så tog Arsenal för första gången ledningen.
Rocastle var en 19-åring med glad uppsyn som glimrade med ett framtidslöfte som aldrig skulle realiseras fullt ut. Grahams Arsenal skulle inte bli något älskat lag men vid den här tidpunkten var de nya, de var fräscha, spännande och omtyckbara. George Graham sa att ”I would like to think this is just the start of a long period of success”. På sätt och vis så blev det så, och kanske som en konsekvens så har heller aldrig rivaliteten mellan klubbarna varit lika intensiv som den här dagen i mars för 24 år sedan.
:::
Nottingham Forest (2) 2-1 (1) Coventry (1st Leg, 11/2-1990)
Det här var inte någon särskilt bra match, ärligt talat så var det en rätt bister historia utspelad under rätt taffliga omständigheter. Men den förblir i minnet främst av en anledning, ett sent vinstmål med iskall bestämdhet av Stuart Pearce. Det stod 1-1 efter en tveksam straff av Nigel Clough och en kvittering av den 20-årige Steve Livingston. Forest fick en frispark på högersidan av straffområdet. Pearce, som efter en brutal kapning av Kevin Gallacher tidigare under matchen kanske inte borde ha varit kvar på planen, producerade ett härligt vinstmål som på beställning.
En redan estetiskt tilltalande upplevelse förhöjdes av att bollen dundrade in via ribbans undersida – det kanske mest upphetsande förspelet till ett mål någon kan uppleva. Det inspirerade också ett tämligen minnesvärt målfirande, förlagt någonstans mellan tillgjordhet och glädjelöshet. Under en relativt anonym era i engelsk fotboll så var Pearce det närmaste som den högstadivisionen kom till en antihjälte, och det här målet summerade hans personlighet. Att världen skulle stå stilla under helgen 10-11 februari 1990 var närmast självklart när Nelson Mandela släpptes ur fängelset och Buster Douglas slog Mike Tyson. Pearce såg till att den stod stilla något lite längre.
:::
Oldham (6) 6-0 (3) West Ham (1st Leg, 14/2-1990)
De som håller på Liverpool, Man Utd och Nottingham Forest kanske inte håller med, men säsongens lag 1989/90 var tämligen solklart Oldham. De övriga tre lagen vann de inhemska stora titlarna men det var Oldham som vann alla neutralas hjärtan. De var helt enkelt fantastiska: optimistiska och positiva på planen, ungdomliga och uppriktiga. Deras konstgräsplan, på vilken de förblev obesegrade i 38 matcher, gav dem ett exotiskt skimmer och satte en ny ribba för vad vi betraktar som jättedödare. Och deras segrar på bortaplan tog död på den småaktiga myten att det enda skälet till att de kunde vinna var deras plastplan.
Inför säsongen hade Oldham inte slagit ett lag från den högsta divisionen på 66 år. Därefter kom vad deras manager Joe Royle kallade för deras ”nyp mig i armen”-säsong. De slog inte bara de större lagen, de krossade dem samtidigt som de spelade riktigt bra fotboll. Den utmärkte Andy Ritchie, som till och med fick flintskallighet att framstå som coolt, fick en andra blomning och gjorde bland annat två mål när Oldham slog Arsenal med 3-1. Rick Holden, som såg ut som en hårdrocksroadie, terroriserade högerbackar och skickade in en stadig ström av inlägg. Mike Milligan var den evigt surrande mittfältshumlan. I mittförsvaret återfanns den blixtsnabbe Earl Barrett och den ännu snabbare Paul Warhurst bredvid inte minst Denis Irwin. I Oldhams startelva var endast Ritchie och evigt unge Roger Palmer över 25 år.
Deras säsong var full av vad Dan Turner på When Saturday Comes kallade för ”merciless gianticide”. På vägen mot finalen i Ligacupen och semifinalen i FA-cupen så slog de ut Aston Villa, Arsenal, Everton och Southampton – som skulle sluta tvåa, fyra, sexa respektive sjua i Division 1. Men deras mest berömda seger var sannolikt deras fullständiga eliminering av West Ham, också de i andra divisionen, i Ligacupsemifinalens första match.
Oldham ställde upp med en enastående offensiv 3-4-3-formation med Earl Barrett som den ende konventionelle mittbacken. Ett kompetent West Ham-lag – bestående av bland andra Liam Brady, Phil Parkes, Julian Dicks och Alan Devonshire – var pinsamt hjälplösa. Matchen spelades den 14:e februari och närmast oundvikligt så kom matchen att kallas för The St Valentine’s Day Massacre. På radion lät allt så fantastiskt att nördiga 14-åringar sannolikt inte gav deras föräldrar något annat val än att låta dem vara vakna till efter midnatt och se höjdpunkterna på TV.
Oldham förlorade den andra matchen med 0-3, inte för att det spelade någon roll. De förlorade därefter finalen mot Nottingham Forest och FA-cupsemifinalen efter omspel mot Man Utd. De många matcherna och det täta spelschemat kostade dem med all sannolikhet en playoff-plats den säsongen. Men de skulle komma tillbaka nästa säsong och då lyckas vinna både Division 2 och uppflyttning till Division 1 för första gången sedan 1923. De flesta Oldhamfans skulle betrakta detta som höjdpunkten, för de flesta andra så för Oldham tankarna till den där säsongen 1989/90.
:::
Aston Villa p(4) 3-1 (4) Tranmere (2nd Leg, 27/2-1994)
I bredast möjliga termer så fördelas stora fotbollsmatcher inom två olika kategorier: blockbusters eller konstverk. Och inom den första kategorin så är det svårt att hitta ett bättre exempel än den här episka matchen när Ron Atkinsons Aston Villa med nöd och näppe klämde sig förbi John Kings Tranmere.
Cupmötet innehöll fler oväntade vändningar än vilken som helst parodi på en thriller. ”In all my life I have never been involved in a cup tie as dramatic as that one”, sade Atkinson efter matchen. Vid åtminstone fem tillfällen såg Aston Villa ut att vara döda och begravna bara för att på något sätt lyckas överleva.
För det första när de låg under med 0-3 i ett livligt första möte på Prenton Park, bara för Dalian Atkinson att ge laget lite hopp inför returen med ett mål i matchens sista minut. För det andra när Mark Bosnich, efter att Villa rusat fram till en 2-0-ledning på hemmplan, rev ner John Aldridge i straffområdet. Idag skulle det ha varit ett rött kort, Bosnich blev inte ens varnad. Aldridge satte straffen, men Bosnich närvaro på planen skulle visa sig bli högst betydelsefull. ”Such decisions make a mockery and a farce of football”, menade Christopher Davies på Telegraph.
För det tredje, Aston Villa var två minuter från att åka ur när Dalian Atkinson nickade in 3-1 och 4-4 totalt. För det fjärde, när Liam O’Brien på tilläggstid sköt en frispark mot krysset som studsade ut från underkanten av ribban och stolpen. Och för det femte, under en av de mest infernaliskt spännande straffläggningarna – den där typen som fortfarande gör en nervös trots att man vet hur det slutar.
Bosnich räddade Tranmeres tredje straff från Ged Brannan vilket betydde att Ugo Ehiogu kunde skjuta Villa vidare med deras femte straff. Han träffade ribban, och Aldridge kvitterade till 4-4 med en fullständigt iskall straff. Det tog straffläggningen till sudden death och Villas Kevin Richardson dundrade iväg den första straffen upp bland VIP-logerna på Villa Park.
O’Brien hade chansen att skjuta Tranmere vidare men han jinxades av Kevin Keegan, ITV:s expertkommentator: ”There will be no cooler man in the stadium” kluckade Keegan. O’Brien stod för kvällens svagaste straffspark och Bosnich räddade först den och därefter nästa straff av Ian Nolan efter det att Tony Daley satt Villas sjätte straff. Firandet på Villa Park överträffade det mesta. Tranmere, som dessutom befann sig mitt i en sekvens av tre raka playoff-förluster var förkrossade.
:::
Man Utd (4) 3-1 (3) Man City (2nd Leg, 27/1-2010)
En cupsemifinal är alltid en het historia. Gör det dessutom till ett lokalt derby och det hela börjar närma sig kokpunkten. Lägg till att mötet står mellan två lag där det ena med nyfunna rikedomar högljutt utmanar det andra om herraväldet inom engelsk fotboll och tryckkokaren ligger i farozonen att explodera.
Det här var det tredje av fyra Manchesterderbyn under säsongen och stämningen mellan klubbarna och spelarna var hätsk. Man Utd hade vunnit det första derbyt dramatiskt och kontroversiellt långt in på tilläggstid vilket skapat förbittrade känslor. Det grälades öppet mellan spelare som Gary Neville och Carlos Tevez. Tevez som plockats från Man Utd och presenterats av Man City under provocerande former.
Likaså var stämningen på Old Trafford helt elektrisk och sådan som den bara blir som mest någon gång per år. Det var en match mitt i veckan, det var Ligacupen, publiken var huvudsakligen lokal – ljudnivån var öronbedövande och stämningen lagomt otäck. Den då nyblivne managern Roberto Mancini, som lovat att riva ned banderollen om Man Citys titellösa år från Old Traffords läktare med en vinst i Ligacupen, såg närmast förstummad ut vid sidlinjen.
Man Utd gick fram till en 2-0-ledning men Carlos Tevez, som spelade mot Man Utd som vore han ute på ett personligt hämnaruppdrag, reducerade i matchen och kvitterade totalt. Men på tilläggstid, vare sig för första eller sista gången den säsongen, så avgjorde Man Utd matchen när Wayne Rooney nickade in 3-1 från nära håll.
…………………………………………………
James Dixon, på bloggen Backpage Football, frågar sig om det börjar närma sig midnatt för Blackpools Askungensaga.
https://backpagefootball.com/premier-league/blackpool-is-it-approaching-midnight-for-our-cinderella-story/
Bloggen tog ju nyligen upp samma fråga, för någon vecka eller två sedan, och vi konstaterade också att Blackpool har goda chanser att stanna kvar tack vare sin medvetet valda offensiva och passningsbaserade spelfilosofi.
Samtidigt har vi därefter kunnat se hur Blackpool har torskat två ligamatcher i rad genom att misslyckas med just det som bloggen pekade ut som lagets nyckel till framgång: Att hålla tag i bollen!
Det är lite olycksbådande.
Och ikväll tar man emot Man Utd hemma på Bloomfield Road.
…………………………………………………
Två klassiska lag möts i Ligacupfinalen på Wembley 1976 – Newcastle vs Man City.
Finalen är berömd av minst en anledning – någon som vågar sig på en gissning?
1976 var ett bra år förresten, då föddes jag. Huruvida där finns något samband med svaret på frågan förtäljer inte historien.
Be Champions!!