Och nu när Richard Keys och Andy Gray har sparkats (formellt eller i praktiken) så kommer ju diskussionen fortsätta då ersättare ska utses av Sky och accepteras av en notoriskt kräsen fotbollspublik.
Många verkar tycka att vad de tycker privat är deras ensak och inte bör ha någon inverkan på deras anställning.
Jag håller inte med.
Det är offentliga personer, de är fotbollens berättarröster och de är en ständigt närvarande röst i våra vardagsrum och våra hörlurar. De formar hur dess publik uppfattar, tänker och pratar om fotboll.
Självklart spelar då deras personliga värderingar roll. Självklart kan inte personer ha en sådan roll vars värderingar är nedvärderande, otidsenliga och diskriminerande.
Och då har vi inte ens tagit med i beräkningen att de inte agerar som privatpersoner utan som representanter för Sky – vars lönsamhet och legitimitet naturligtvis beror på marknadens uppfattning om dem.
Men ärendet börjar bli så smått utagerat och den här bloggen tänkte fokusera på den lite roligare sidan av ämnet fotbollskommentatorer.
För när de gör det bra så är de ju en personlig del av vår fotbollsupplevelse, det som kan sätta ord på det vi själva kanske bara känner.
Många svenska supportrar fick kanske först kontakt med dem genom FIFA-spelen – men med TV:s avnationalisering och nätets framväxt så upplever alltfler av oss engelska matcher med engelskt tal.
Och England har onekligen haft ett antal färgstarka kommentatorer genom åren.
Och alla har vi kanske våra favoriter.
…………………………………………………
RÖSTER I VÅRA HUVUDEN
Eamon Dunphy (RTÉ)
Förvånansvärt många fotbollsfans tycker av någon märklig anledning att det viktigaste för en fotbollskommentator är att ha rätt. Struntprat naturligtvis. En fotbollskommentator kan ha precis hur hejdlöst fel som helst så länge han är intressant. Ställ er följande fråga: Klickar ni helst fram en 15-minutersmonolog på YouTube av Ola Andersson eller Glenn Hysén?
Eamon Dunphy är ett testamente till detta. Han har ofta haft spektakulärt och hårresande fel. Han anklagade bland annat den åtminstone måttligt begåvade José Mourinho för att vara en ”bengalisk lansiär” och han har ändrat åsikt om saker och personer i sådan utsträckning att det kan få huvuden att börja spinna ur kontroll. Cristiano Ronaldo exempelvis har kallats allt från ”a disgrace” via ”a puffball” till ”the real deal”. Det är helt enkelt underhållning.
Hans hagelbössestilistiska kommenteringar är närmast legendariska. En höjdpunkt var när han anklagade sin expertkollega Liam Brady för att ha gjort en insats för det irländska landslaget under tidigt 1980-tal som var ett ”monument of cowardice”. En annan höjdpunkt såg honom anklaga sin kollega Johnny Giles för att medvetet ha brutit en annan spelares ben, Giles vägrade att prata med Dunphy ett par år efteråt. Liam Brady var i skottgluggen ännu en gång när han anklagades för att ha ”jumped the fence, baby” efter att ha tagit en roll som ungdomstränare i Arsenal.
Det är helt enkelt ett galet geni. Och uppskattar man inte mannens talang och värde så tar man helt enkelt fotbollen på alldeles för stort allvar.
:::
Danny Blanchflower (CBS)
1964 avslutade Danny Blanchflower sin fotbollskarriär och anslöt sig till det ärofyllda fotbollsjournalistskrået. Han stack ut som en infekterad stortå i den nya miljön genom att veta exakt vad han pratade om. Det amerikanska nätverket CBS snappade därför upp honom som frontfigur för den första säsongen av National Professional Soccer League – och tanken var att han skulle hjälpa till att sälja in sporten till en nyfiken amerikansk publik.
Men CBS hade nog inte förstått vad det var för kille de rekryterat och hans benägenhet att säga precis vad han tyckte utan omsvep eller andra kommersiella hänsyn. Han hade som förste person någonsin vandrat ut från en brittisk upplaga av Här är ditt liv 1961 enbart kallt konstaterande att ”Oh no it’s not!”. NSPL skulle visa sig hålla en helt annan standard än vad Blanchflower var van vid och han missade inte att påtala för den amerikanska publiken att vad de fick se var skräp.
David Wangerin noterar i sin bok Soccer in a Football World att ”to the horror of both league and network, Blanchflower openly disparaged the standard of play”. Efter en alltför färgstark kommentar från Blanchflower om en målvakt som tamt släppte in ett skott från 40 meter så kallade nätverksbossarna in honom för ett kvartsamtal. Vilket löd: ”We think there are two truths, a positive truth and a negative truth. You could have said it was a good shot. We want you to say it was a good play rather than bad.”
Det gick inte hem så bra hos Blanchflower. Efter sitt oundvikliga avskedande skrev han ett år senare i Sports Illustrated: ”I had never met men who worshiped two truths. Why had such inventive souls stopped at only two, I wondered? Why not four truths? Or ten? The philosophical winds of it swept through my mind. /…/ …if there was no bad, how could there be good? What would their reaction have been if I had said of the goalkeeper at St Louis: Well folks, that sure was good negative play on his part, making it easy for them to score that great goal.”
Mark Lawrenson med flera har så klart sina talanger, men man misstänker att de inte dissekerar sina egna prestationer på exakt samma sätt.
:::
Jimmy Hill (ITV, BBC och Sky Sports)
Jimmy Hill förtjänar två medaljer för sina tjänster i utvecklandet av fotbollskommenteringen som yrke. För det första skapade han ITV:s legendariska World Cup Panel under VM 1970 – med Malcolm Allison, Derek Dougan, Paddy Crerand och Bob McNab – och förändrade halvtidssändningen för alltid.
För det andra så uppfann han mer eller mindre på egen hand rollen för den seriöse analytikern. Under sent 1960-tal så fick han tag på en primitiv slow motion-maskin och i programmet The Big Match så brukade han ta några minuter för att närmare undersöka en spelsekvens och förklara varför en viss detalj var viktig. Han ökade den allmänna kunskapsnivån om fotboll enormt och förändrade hur vi såg på sporten.
Genom att dekonstruera fotbollen på det viset så gjorde Jimmy Hill vad varje god fotbollsjournalist bör göra genom att ifrågasätta och irritera det rådande etablissemanget. Och visst lyckades det, vem tror ni var orsaken till att John Motson fick utstå den här utskällningen av Brian Clough?
https://www.youtube.com/watch?v=oqAZsoF-ghw
:::
Lieutenant Commander Thomas Woodrooffe (BBC)
Inför FA-cupfinalen 1938 så hade redan Woodrooffe gjort sig ett namn i England genom ett katastrofalt radioreferat av 1937 års Naval Fleet Review, där han efter ett par glas portvin för många helt hade tappat kontroll över vad som hände och följaktligen gjorde sig till något av ett åtlöje inför en hel nation. BBC lät honom behålla jobbet men det dröjde inte länge innan han återigen gjorde bort sig.
I en enastående soloprestation mot slutet av förlängningen i finalen mellan Preston och Huddersfield så kom han fram till att sannolikt skulle inget av lagen lyckas göra något mål. Han myntade självsäkert frasen: ”If a goal is scored now, I’ll eat my hat!” Naturligtvis så tog det bara ett sekunder från det att orden lämnat hans mun för Preston att tilldömas en straff med nanosekunder återstående av matchen som George Mutch satte och Preston vann FA-cupen.
Efter att nyss ha nyktrat till efter 1937 års holmgång så var i alla fall Woodrooffe man nog att svälja sin egen medicin. Han åt en hatt live i BBC:s tv-sändning ett par dagar senare. Hatten var gjord av marsipan. 62 år senare så led Skys kommentator ett liknande öde efter att felaktigt ha tippat Bradford för nedflyttning. Han fick sitt huvud rakat i mittcirkeln på Valley Parade, men det är bara Woodrooffe som bokstavligen tvingats äta upp sina egna ord.
:::
Garth Crooks (BBC)
När Emmanuel Adebayor nätade mot Arsenal och tämligen barnsligt sprang över hela planen för att fira framför Arsenalfansen så var BBC:s expert Garth Crooks en av få i England som insåg att Arsenalfansen inte var kontraktsmässigt bundna att organisera ett mindre upplopp.
”He can celebrate in any way he wants” menade Crooks och slaktade den publikfriande uppfattningen för sunt förnuft. Hans kollega Mark Bright höll inte med och menade att Adebayor agerade oprofessionellt. Crooks replik var majestätisk i all sin arrogans: ”Was you breaking Andy Linighan’s nose with an elbow in the 1993 FA Cup final professional?” frågade han innan han avslutade med det dräpande och förnämt förnedrande ”Brighty?”. Crooks är så nära vi idag kommer till Eamon Dunphy.
:::
Brian Clough (ITV)
Clough tonade aldrig någonsin ner sitt storyvlade ordsmatter, även om han kanske borde ha gjort det efter att England misslyckats med att slå Polen och kvalificera sig för VM 1974. Hans avfärdande inför matchen av Polens hjälte, målvakten Jan Tomaszewski, live på ITV som en clown är kanske engelsk fotbolls mest berömda exempel på en djupt misstagen expert.
Clough hade även spenderat största tiden av Englands VM-kvalkampanj med att kritisera Sir Alf Ramsey spelaruttagning och taktik. Resultaten skulle ge honom rätt men i bakgrunden låg även att han själv ville ha jobbet, men det var ändå något som Clough själv i efterhand ångrade.
Tillsammans med sin Don Revie-bashing under sin tid i Derby så skulle det här definiera Clough som en högljudd expert som sköt först och frågade sen. Men det vore orättvist att bara komma ihåg hans felsteg. För han levererade alltid. Se på det här klippet inför en match mellan Derby och Tottenham 1991 och föreställ er någon annan som bara med ett ”ooooooh, I’m looking forward to it” kan få ett par timmars stirrande på Dean Saunders låta så vansinnigt spännande.
https://www.youtube.com/watch?v=ifiAVoCNayE#t=95
:::
Clive Tyldesley (ITV)
Under sommarens VM stod Tyldesley för den kanske bästa insatsen av en fotbollskommentator under de senaste åren när Holland mötte Uruguay i semifinalen. Hans kollega Jim Beglin var otillgänglig och med kort varsel så tvingades Tyldesley kommentera en av årets viktigaste matcher helt solo. Något som han gjorde med den äran. Inte längre i behov av att agera ankare för en sidekick så kommenterade han bara handlingen som den utspelade sig, utvecklade sig när spelet så tillät, besvarade sina egna frågor – som han bara ställde när de var helt och hållet nödvändiga. En storartad insats.
Men för mig personligen är Tyldesleys största insats en helt annan. Det är en helt subjektiv och personlig upplevelse men det är också det som är en god fotbollskommentators stora uppgift – att sätta ord till våra känslor. Tyldesley lyckades över all måtta med det under Champions League-finalen 1999 mellan Bayern och Man Utd.
”Can Manchester United score? They always score!” Det var inte den enda frasen, men en av dem som inte bara beskrev dramatiken på fotbollsplanen utan i ett slag sammanfattade en hel säsong och en hel klubbs patos och identitet. Det förhöjde upplevelsen av vad som redan var modern fotbollshistoria.
…………………………………………………
Och apropå bloggens ämne – här har vi ju en nyhet som lär ge varenda scouser och Liverpoolsupporter glädjetårar i ögonen:
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1350854/Gary-Neville-lined-new-Sky-Sports-pundit.html
…………………………………………………
FA, i ett av sina ständigt återkommande utbrott av vansinnig inkonsekvens och för all del också bara rent vansinne, har beslutat sig för att bestraffa Blackpool med böter för att de roterat sin startelva i alltför hög utsträckning i en ligamatch under säsongen.
Ian Holloway hade hotat med att sluta om så blev fallet – men nu visar det sig att han ändå blir kvar i klubben.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/27/ian-holloway-stays-blackpool
Mycket bra agerat av ordföranden Karl Oyston.
…………………………………………………
Har ni några egna favoritkommentatorer – kanske till och med några specifika referat som etsat sig fast i era fotbollshjärnor, och som betytt lika mycket för er som Tyldesleys gjort för mig?
Be Champions!!