Vissa olika spelstilar ges en vag form av moralisk auktoritet också i andra sporter men de är vanligtvis kopplade till någon idé om effektivitet eller taktisk klokhet.
Men idén om vacker eller god fotboll har väldigt lite att göra med att vinna och kan få fotbollssupportrar att med häpnadsväckande frekvens avfärda betydelsen av att vinna.
:::
Idén står nu på sin moraliska och ideologiska höjdpunkt – främst på grund av Barcelonas dominans av spansk och europeisk fotboll de senaste åren och de efterföljare klubben skapat i olika länder.
På så vis har Spanien blivit epicentrum för en fotbollsideologisk diskussion och konflikt – manifesterat i kampen mellan Barcelona och Real Madrid.
Barcelona är en klubb som begränsas och bärs upp av sin egen retorik om ett högre moraliskt uppdrag. Att vinna blir relativt sett mindre viktigt, därför att det är viktigt att vinna på ”rätt sätt”.
Real Madrid är annorlunda – där är vinsten i sig det avgörande och slutliga målet. Klubben existerar för att vinna.
Men för Barcelona har ett århundrade av uppfattad och verklig förföljelse skapat en bild av en klubb som en form av kulturell demonstration. Som sådan är en viss form lika viktig som resultatet. Funktion får ge vika för estetik.
Det är naturligtvis svårt att leva upp till denna standard. Men det är på sitt sätt också arrogant.
Dels då det reducerar en förlust till brister i moral. Dels på samma sätt som Platon talar om ”skönhet” som grund för en uppfattning om moralisk överlägsenhet.
:::
Men vad det också gör är att reducera fotbollen till en form av dekadens och fotbollskonsumerism.
Fotbollen är som sport formad runt idén om konkurrens och tävling – det är vad som gör det till ett spel och ett skådespel, vad som skapar den oundvikliga konflikten och som genererar hela dess dramatik.
Att offra detta på formens och stilens altare är för mig att missa hela fotbollens själ och poäng.
Det är fantastiskt att se ett magnifikt mål eller en otrolig passningssekvens som en isolerad händelse – men vår känslomässiga upplevelse av fotbollen beror i så mycket högre utsträckning på dess större teman.
Glädjen över att se Portsmouth på sitt alldeles oälskliga sätt knäcka mäktiga Man Utd på Old Trafford. Sorgen över att se Blackpool tappa en välförtjänt seger mot samma klubb. Känslostormen vid ett sent avgörande mål.
Form och stil följer av fotbollens inneboende konflikt och tävlingsmoment.
Varje klubb spelar fotboll på sina villkor – de kan inte påtvinga övriga klubbar en moralisk revision om hur fotbollen bör spelas som bara utgår från deras egen värld och egna villkor.
It was Beauty that killed the Beast!
:::
Naturligtvis är det också lätt för en klubb och dess supportrar att framhäva stil före vinster och resultat så länge de ändå vinner tämligen regelbundet.
Det är inte nödvändigtvis ett genuint val i meningen att man också måste välja bort något.
:::
Men nästa led i resonemanget blir att fundera över varför det är så osannolikt att idén om Det Vackra Spelet någonsin kommer få en framgångsrik gestalt i Premier League eller engelsk fotboll i stort.
…………………………………………………
VARFÖR PREMIER LEAGUE ALDRIG KOMMER PRODUCERA SITT EGET BARCELONA
Barcelona är en klubb som alltid har attraherat en hög grad av stöd och beundran från supportrar av andra klubbar, andra managers och experter över hela världen.
Det katalanska laget nämns ofta som ett föredöme för lag i Premier League att försöka efterlikna – och för all del så försöker ett par lag också göra det. Men även om vissa delar av Barcelonas spel kan imiteras så kan Barcelona som klubb aldrig replikeras i Premier League.
Med andra ord – filosofin att sätta form och stil före resultat kommer aldrig få fotfäste.
Hur kommer det sig?
:::
Det finns flera skäl.
Ett första är något så på ytan banalt som klimatet – det är varmt och gott i Spanien, och man spelar fotboll på gräsplaner i Sevilla snarare än på leråkrar i Stoke. Det kommer alltid attrahera fotbollsspelare som har ekonomin att kunna leva det ljuva livet.
Ett andra är det kulturella och fotbollskulturella upptagningsområdet. Där engelsk fotbollskultur är tämligen specifik och avgränsad så är spansklik fotbollskultur vida spridd – över hela Sydeuropa och Syd- och Centralamerika.
Ett tredje är politiskt – engelska fotbollsklubbar utgör helt enkelt inte politiska manifestationer på samma sätt som deras spanska motsvarigheter. Fotbollens ideal sammanblandas därför inte med politiska och kulturella ideal.
Ett fjärde är ekonomiskt. Barcelona har ekonomiska resurser som få engelska motsvarigheter och de gynnas av en förmånlig skattelagstiftning. Och La Ligas fördelning av TV-pengar är fundamentalt mer ojämn än i Premier League vilket cementerar Barcelonas (och Real Madrids) finansiella överlägsenhet.
Barcelonas möjligheter att behålla sina spelare, och samtidigt värva de allra största spelarna, under hela deras karriär är därför klart större än vad som är fallet för kanske inte minst Arsenal – som är klubben i England som ligger närmast att emulera Barcelonas filosofi.
:::
Det är möjligheter som naturligtvis också blir större av att Barcelona på ett helt annat sätt än engelska klubbar på sikt kan garantera att spelare vinner minst en stor titel per år.
Fotbollsspelares status och marknadsvärde är helt och hållet beroende på möjligheten att vinna titlar.
I England är det bara Man Utd som under den senaste 20-årsperioden kommer i närheten, men bara i närheten av samma garanti. Och det är något som nu får betraktas som passé.
:::
Det leder fram till ett femte skäl och det jag betraktar som viktigast – den engelska ligans konkurrens och intensitet.
Tävlingsmomentet existerar i högre utsträckning i Premier League och inget topplag kan gå in i någon match mot någon motståndare utan annat än en 100%-ig intensitet och förvänta sig att komma iväg med samtliga tre poäng.
Det är en liga med högintensiv konkurrens.
Detsamma gäller inte på samma sätt i La Liga där de två toppklubbarna kan gå in med 80%-ig intensitet (procentsatserna är naturligtvis ungefärliga och bara för resonemangets skull) och ändå rimligen förvänta sig att vinna matchen.
Det är en liga med lågintensiv konkurrens – sett från ett topperspektiv.
:::
Vi ser alltså två helt annorlunda fotbollssamhällen där fotbollen organiseras runt delvis olika principer och där balansen mellan tävling och konkurrens å ena sidan och form och stil å andra sidan tar sig olika uttryck.
Englands högintensiva konkurrens gör att fotbollen fortfarande organiseras runt tävling och konkurrens – alltså vinster och resultat.
Spaniens lågintensiva konkurrens gör att fotbollen letar andra principer att organiseras runt – i det här fallet form, stil och estetik.
:::
I engelsk fotboll finns skönheten i odjuret.
…………………………………………………
Och jag kan inte tänka mig något som egentligen bättre illustrerar det än Eric Todds intervju med Liverpools legendariske manager Bill Shankly i december 1968:
https://www.guardian.co.uk/football/2008/jul/28/liverpool
Härlig söndagsläsning – och man måste ju älska den skotskfonetiska skrivstilen.
…………………………………………………
Det är lite oklart vilka som kommer känna sig mest provocerade av den här bloggen.
Men att där finns en risk att såväl vissa Barcelonafans som vissa Arsenalfans (felaktigt) får för sig att jag dissar deras respektive klubbar, eller spansk fotboll, inser jag naturligtvis.
Men det är inte på något sätt min ambition.
Även om jag så klart har mina preferenser för vad jag tycker är vackert och viktigt i fotbollen.
Så jag hoppas att diskussionen inte ger sig in på det fruktlösa spåret i alltför stor utsträckning under tiden som jag är borta och försvarar heder och ära i pingishagen.
Be Champions!!