Liverpool har historia, Chelsea har en framtid.
Ungefär så sa Fernando Torres inför söndagskvällens match på Stamford Bridge mellan sin nya klubb Chelsea och sin gamla klubb Liverpool.
Ett par timmar gav Liverpool honom och Chelsea en svidande lektion i att fotboll spelas i nutid.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7944007/Chelsea-0-Liverpool-1-match-report.html
:::
På planen spelade Liverpool för lagets stolthet mot den klubb som genom sitt köp av Torres utmanat deras ställning i Englands fotbollshierarki.
Deras ögon var öppna, deras hjärtan var fulla – de kunde inte förlora.
Spelarna låg rätt i sina positioner och fattade oftast korrekta beslut, de täckte upp för varandra när någon inte fattade korrekta beslut, de kämpade, de slet och framför allt trodde de att det var möjligt.
Vill man hitta den stora skillnaden mellan Liverpool med Kenny Dalglish och Liverpool utan Kenny Dalglish så får man nog leta där.
Liverpool med Kenny Dalglish tror att det är möjligt.
I och med segern går Liverpool upp på sjätte plats i tabellen – sex poäng från Champions League-spel.
Surely not.
Why not? – frågar förmodligen King Kenny Dalglish.
:::
Chelsea å sin sida hade en jättechans att följa upp sin titelutmaning på transfermarknaden med en seger på fotbollsplanen.
Särskilt som såväl Arsenal som Man Utd spektakulärt tappat poäng dagen innan.
Men allt prat blev inte mer än prat – och på planen såg det stelt och orörligt ut, den riktiga glöden saknades där.
Kanske tog de ut segern i förhand – men med sådana här prestationer vinner man inga matcher i Premier League.
Och med ett sådant försvar som Chelsea visar upp i match efter match så vinner man ingen liga. Missförståndet vid Raul Meireles mål var uppseendeväckande sig, desto värre som det inte var första gången i matchen.
Tidigare har försvarsbristerna kompenserats av ett potent anfallsspel. Så inte idag.
Redan dagen efter transferfönstrets stängande och då köpet av Torres stod klart sa jag att Chelseas problem med anfallsspelet inte hade något med kvaliteten på deras anfallsspelare att göra.
Det var ett problem relaterat till mittfältet.
Den här matchen illustrerade just detta – och behovet av att spela den dyrt inköpte Torres och då placera Malouda på bänken tror jag bara accentuerar det hela.
:::
Raul Meireles förresten – hur mycket kulthjälte börjar han bli längs med Anfield Road?
:::
Fyra saker tycker Dominic Fifield att vi lärt oss från den här matchen:
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/feb/06/premier-league-chelsea-liverpool
…………………………………………………
Birmingham tog tidigare idag en livsviktig seger på bortaplan mot West Ham efter ett mål av den långe – Nikola Zigic.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/feb/06/west-ham-united-birmingham-city-premier-league
Zigic värvades för £6m i somras från Valencia och det här var hans sjätte mål för säsongen. Rätt dyrt per mål – men det här målet kan som artikeln säger ha varit priceless.
…………………………………………………
Under söndagen valde också West Broms styrelse, med ordförande Jeremy Peace i spetsen, att avlägsna Roberto Di Matteo från posten som klubbens manager.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/feb/06/roberto-di-matteo-west-brom
West Brom har förlorat sju av sina nio senaste ligamatcher, 13 av sina senaste 18 matcher i alla tävlingar – och man ligger just nu på 16:e plats, två poäng från jumboplatsen.
Det är svårt att se som något annat en standardmässig panikåtgärd från ägarna.
Beslutet kommer precis inför två livsviktiga möten med två andra klubbar runt nedflyttningsstrecket – West Ham och Wolves.
Jag kan inte tänka mig att det här hjälper lagets förberedelser.
Michael Appleton, West Broms tidigare first team coach, tar över som ställföreträdande manager till dess att en ny manager utsetts.
…………………………………………………
Först Neil Young (fotbollsspelaren), nu Gary Moore (musikern) – inom loppet av en knapp vecka har båda gått bort.
Tragik.
Be Champions!!