Debatten som följde kan på många sätt vara bra och kan resultera i att fotbollen och dess bakomliggande värderingar förnyas och förlegade strukturer raseras.
Men likaväl som där finns virrpannor åt det mansgrisiga hållet så kan man vara säker på att den andra sidan levererar sin beskärda del av feministisk intolerans och cynisk opportunism.
Det är en typ av illa underbyggt reflexresonemang som tar död på trovärdigheten i fotbollsfeminismens fullt legitima argument. Som sådant är det helt och hållet kontraproduktivt.
:::
Helen Lewis Hasteley på New Statesman skriver en kolumn där hon frågar sig själv och sin omgivning hur någon med socialistisk eller socialliberal uppfattning kan gilla fotboll då den behandlar kvinnor skamligt och är helt och hållet styrd av pengar.
https://www.newstatesman.com/blogs/helen-lewis-hasteley/2011/02/football-women-money
Premissen för hennes resonemang ser jag inget fel med och jag nickar instämmande när jag läser hennes första stycken:
[“Correct me if I’m wrong but isn’t believing in equality a key part of being a leftie? So how on earth does anyone square this with supporting football — a game in which women are nothing more than baubles, gay people apparently don’t exist and money is thrown about in a way that would make Gordon Gekko blush?
Football is a man’s game — women aren’t really welcome, unless they’re wearing a low-cut top or serving the drinks. Never mind Andy Gray and Richard “Do me a favour, love” Keys implying that even women specifically trained for the purpose can’t understand the offside rule — what about the Soccerettes prancing round in their skimpies? What about the female commentators chosen for their cup size rather than their expertise?
A culture of disrespect for women permeates football, from the treatment of female workers to the obscene chants about players’ wives and mothers.”]
:::
Men därefter spårar det hela rätt snabbt ur och man märker att Lewis Hasteley helt enkelt inte har gjort sin hemläxa, hon hakar snarare på en aktuell het potatis.
För detta har hon fått tämligen frän kritik – inte minst och definitivt inte sämst av bloggen Twisted Blood.
Den här bloggen får utgöra mitt svar.
…………………………………………………
“HOW ON EARTH CAN LEFTIES LIKE FOOTBALL?”
[“Talking of the players, why idolise a group of young men who have apparently failed to undergo any kind of socialisation? By and large, it’s too kind to describe their relationship with women as being like something out of the 1950s. It’s more like something out of the 1650s — they are the omnipotent monarchs, surrounded by sycophants and flunkies, and they have their pick from among the poor damsels who clamour for their favour.”]
Lewis Hasteley beskriver grundsituationen tämligen väl skulle jag tro – även om de överdrivet rika fotbollsstjärnorna nog snarare är unga, dumma och bortskämda (och inte minst agentstyrda) snarare än allsmäktiga monarker. Men de omges tveklöst av jasägare och opportunistiska beundrare.
Men det är när hon beskriver kvinnorna i sammanhanget som ”poor damsels” som hon rimligtvis misstar sig tämligen gruvligt. Det är att grovt och oerhört stereotypt underskatta de som man i brist på bättre begrepp kan kalla för fotbollsfruar.
Situationen utgör ingen överraskning för dem och de har fattat ett kalkylerande beslut att underordna sig en viss relation för en särskild form av livsstil. De är inga utnyttjade offer i sammanhanget. Far from it. Vad Lewis Hasteley gör i ett enda brett svep är att avskriva dessa kvinnors fria vilja och förmåga till självständigt beslutsfattande – av inget annat skäl än att de är kvinnor.
Med sådana vänner, behöver verkligen fotbollsfeminismen fiender?
:::
[“Occasionally, they might instal a favoured waif in a mock-Tudor mansion and give her the obligatory Range Rover and small dog but she’s less a wife and more a maitresse-en-titre. Show me a football marriage that even vaguely approaches a partnership of equals and I’ll show you a look of profound surprise.”]
Lewis Hasteley kanske skulle ta sig en titt på paret Beckhams för ett exempel på det hon säger inte existerar men också ett bra exempel på två ansiktsuttryck av permanent förvåning.
Annars är det väl värt att poängtera att Sian Massey inte var den ende som hamnade i herrar Keys och Grays unkna blickfång – så gjorde även Karren Brady, vice ordförande för West Ham och före detta VD för Birmingham och tillika gift med den före detta fotbollsspelaren Paul Peschisolido, som spelat för en rad engelska klubbar.
Man kan undra vad hon tycker om att benämnas ”maitresse-en-titre” av Lewis Hasteleys ovanligt breda och svepande penseldrag.
:::
[“Then there’s the money. We carp about bankers’ bonuses but Liverpool FC has just spent £35m on Andy Carroll, who has little track record and is currently injured. Who is he? What wonderment is he going to weave to justify spending more than a thousand times the average salary on securing his services? It’s just part of a growing trend where even those who are only moderately good at kicking a bit of leather about are handsomely rewarded for the privilege.
You might argue that Liverpool is a private company and what it spends its money on is its own business. But it’s not their money — it’s yours. No Premiership club would be worth anything without thousands forking out for tickets for every match and millions more watching on television and snapping up all the replica that they shovel out on a regular basis.”]
Det är sannolikt ingen slump att synen på kapital och äganderätt blir lite luddig i en socialistiskt inspirerad kritik av fotbollen. När vi betalar för en viss tjänst så är det när köpet väl är genomfört inte längre våra pengar. När jag köper en hamburgare på Burger King så är det Burger Kings pengar när jag står där med Whoppern i handen.
På så vis har alla former av ekonomi fungerat sedan tidernas begynnelse. Men enligt Lewis Hasteley är jag tydligen i min fulla rätt att gå och kräva mina pengar tillbaka samtidigt som jag mumsar i mig den sista biten av Whoppern.
Det märks också här hur Lewis Hasteley med fotboll egentligen menar en otroligt liten del av fotbollen i stort – Premier League. Dessutom riktar hon kritik mot fotbollsspelare för beslut som är fattade av fotbollsklubbarnas ägare och tjänstemän.
Fotbollspyramiden är enorm och Premier League är dess absoluta topp. En fotbollsspelare på den nivån är inte ”moderately good at kicking a bit of leather about”. De är väldigt bra på det sett utifrån hela den stora bilden.
Och en fotbollsspelares lön baseras på vad han är värd för klubben i termer av framtida intäkter och sportslig framgång, inte på hur mycket hans fotbollsspelande är värt jämfört med en lärares eller sjuksköterskas insatser för samhället.
:::
[“Every time you buy an absurdly overpriced ticket, every time you buy a dubiously sourced replica shirt, every time you cough up for that Sky Sports subscription, you are propping up this whole edifice. You are using your spending power to say that the misogyny, the homophobia, the rewarding of people for a fluke of genetics rather than a worthwhile contribution to society — that’s all OK. Or, at least, that you don’t care enough about it to find something else to do with your Saturday afternoons.”]
För att försöka sig på en kritik av den moderna fotbollen utifrån ett socialistiskt perspektiv så är Lewis Hasteleys syn på fotboll väldigt konsumentstyrd. Hon bortser fullständigt från att det är möjligt att uppskatta och följa fotboll utan att köpa replikatröjor, dyra TV-abonnemang och dyra säsongsbiljetter. Det är även det ett exempel på hur Premier League i hennes resonemang får representera all fotboll.
Lewis Hasteley gör sig också i det närmaste löjlig när hon beskriver en fotbollsspelares skicklighet som en ”fluke of genetics” – som om någon professionell fotbollsspelare har kommit dit där han eller hon är utan en osannolik mängd träning och hårt arbete.
Socialism eftersträvar en form av jämlikhet. Fotboll är en sport där allt i slutänden handlar om talang, vad man kan göra snarare än vem man är. Det är en av ytterst få sfärer i det moderna samhället där vi kan se en spelare uppväxt i Rios favelor stå sida vid sida med en annan spelare uppväxt i engelsk medelklass – förenade i en gemensam strävan.
Olika försök att klassorganisera och segregera fotbollen har gjorts genom dess mångåriga historia – men fotbollen har alltid lyckats springa ifrån dessa reaktionära ingrepp. På så vis är fotbollen kanske ett av samhällets bästa exempel på lyckad socialism.
Fotbollen är måhända inte perfekt. Men lösningen är inte som Lewis Hasteley verkar tycka att helt och hållet överge sporten och därmed förkasta allt som är bra med den. Det perfekta får aldrig bli det godas fiende.
:::
[“And yes, you might have had a poster of Pele or Keegan or Cruyff on your wall as a teenager but you’re an adult now and you’re expected to justify your decisions. Even the Catholic Church — hardly the institution with the greatest regard for free thinking — requires its members to confirm that they want to honour the commitments made on their behalf as children.
So put down the remote. Tear up your season ticket. Welcome to the modern world.”]
Men Lewis Hasteley är envetet ihärdig i att göra just det perfekta till det godas fiende. Hennes defaitism är slående – fotbollen har avigsidor och alltså bör vi lämna den därhän. En sport som är skapad av och för folket ska med andra ord lämnas över till de som främst orsakar dess skada.
Fotbollen är en del av samhället och reflekterar därmed samhället. Alla olika industrier eller delar av samhället har den typ av ojämlikhet, sexism och fördomsfullhet som Lewis Hasteley rättvist dömer. Filmindustrin, musikindustrin, politiken som exempel. Ska vi ge upp film, musik och politik likaså eller är det bara fotbollen som ska påtvingas denna extrema form av avståndstagande?
Lewis Hasteley avfärdar fotbollssupportrar generellt som ansvarslösa och viljelösa kreatur och därigenom skjuter hon mer spektakulärt än John Terry vid sidan av det öppna målet.
Fotbollssupportrar organiserar i allt större utsträckning supporterägda och –styrda fotbollsklubbar i ett försök att kompensera den kommersialism och girighet vi ser prov på kanske främst i Premier League. FC United grundades exempelvis som en protest mot Malcolm Glazers övertagande av Man Utd 2005. 2007 grundades Ebbsfleet United av vanliga fans där en fotbollsklubbs alla beslut fattades enligt demokratiska principer.
Det är supportrarna som utgör frontlinjen mot den ohejdade fotbollskapitalismen. AFC Wimbledon grundades som en protest mot det cyniska beslutet att flytta Wimbledon till Milton Keynes.
När Red Bull köpte Austria Salzburg och ändrade dess tröjor och emblem deklarerade de stolt att ”this is a new club with no history” men supportrarna tvingade dem till reträtt.
Det är på supporterdrivna nätforum som fotbollsspelares överdrivna lyxkonsumtion först förlöjligas och kritiseras.
Kanske är det inte först och främst fotbollssupportrarna som ska kritiseras för fotbollens övergång från förmodat socialistiska ideal till alltmer kapitalistiska värderingar.
:::
Jag misstänker att det är som att sparka in öppna dörrar eller predika för de redan frälsta – men vad säger ni?
…………………………………………………
Om någon är intresserad av att fördjupa sig kring det här med fotboll och socialism så rekommenderar jag följande lite gamla bloggartikel av Barney Ronay på The Guardian.
https://www.guardian.co.uk/football/2007/apr/25/sport.comment1
…………………………………………………
När var den senaste säsongen som samtliga klubbar i Premier League eller Englands högsta division avslutade säsongen med samma manager som de hade vid säsongens början? – undrar ni.
1965/66 svarar jag – med lite hjälp av (läs: ren stöld från) de som har bättre koll på sådant än jag.
:::
För guds skull, kära Arsenalfans, om ni tycker att jag provocerar, gå då inte in och läs ett av de senare bidragen på Who Ate All The Pies.
:::
Richard Keys och Andy Gray fick rätt snabbt nya jobb för övrigt – på TalkSport där de ska leda ett eget dagligt radiomagasin.
Be Champions!!