https://www.la84foundation.org/SportsLibrary/FootballStudies/2000/FS0301f.pdf
Nash argumenterar för att själva fotbollens sociologi har förändrats som en följd och han målar upp ett antal förändringsprocesser som genomsyrat den engelska fotbollen.
:::
Nash konstaterar att även om engelsk fotboll har varit professionell i ett drygt århundrade så är det först under 1990-talet som fotbollen blir till en industri lik så många andra – särskilt på dess topp.
Han tar upp hur diskussioner om fotboll nu för tiden visar hur synen på supportern har förändrats mot en syn på denne som en kund och på hur synen på fotboll har gått alltmer mot att betrakta det som underhållning.
Sammantaget visar Nash att den engelska fotbollen till viss del genomgått en förändring som medfört en social uteslutning av vissa supportergrupper baserat på inkomst.
:::
De två mest betydelsefulla förändringarna som driver fram denna utveckling har varit uppvaktandet av en delvis ny fotbollspublik samt högre biljettpriser.
De engelska fotbollsklubbarna har också medvetet försökt exploatera styrkan i sina globala varumärken i syfte att maximera sina vinster – vilket förändrat supportrarnas sammansättning och demografi.
Detta har förändrat fotbollspublikens utseende under matchdagen men också förändrat supportrarnas relation till sina fotbollsklubbar. Det sociala nätverk som supporterskapet tidigare innebar bryts upp eller tar helt nya uttryck.
:::
Rex Nash visar hur den engelska fotbollen är föremål för en pågående dragkamp mellan modernism å ena sidan och traditionalism å andra sidan.
…………………………………………………
MODERNISM VS TRADITIONALISM
Den ovanligt medryckande skribenten Tim Hill har på bloggen In Bed With Maradona skrivit om vad han kallar för den engelska fotbollens McDonaldisering.
Hill tar sin utgångspunkt i den engelska fotbollen som historiskt sammanvävd med dess lokala samhälle och arbetarklassens dagliga liv. Detta förändrades, menar Hill, i och med Taylor-rapporten 1990 som publicerades som en följd av läktarkatastrofer och ett omfattande huliganproblem.
Följden, menar Hill, har blivit en form av byråkratisering av sporten och ett omvandlande av den till en industri bland andra där varumärken, profit och tillväxt blivit dominerande värderingar.
Fotbollen har med andra ord pådyvlats en form av rationaliseringsprocess, det är vad McDonaldisering innebär. Hill använder det begreppet för att identifiera tre processer inom engelsk fotboll som leder oss till att förstå hur den har förändrats och moderniserats.
Effektivitet
Fotboll har alltmer blivit en del utav en bredare underhållningsindustri. Arenor är inte längre fotbollskatedraler enbart utan numer snarare multifunktionella upplevelsecentrum.
Bakgrunden är en strävan att göra fotbollen mer ”effektiv” för supportern som kund – det är samma princip som ligger bakom exempelvis en galleria. Det är ett resultat i en trend inom konsumentforskning som betraktar kunden som en passiv aktör.
Arenor är alltmer likformiga i sin design. Det beror inte enbart på kostnadsskäl utan för att göra det lättare för supportern att hitta sin förutbestämda plats. Det ger supportrar möjligheten att dyka upp några minuter före matchstart och lätt hitta sin plats.
Detta förändrar matchatmosfären. Det är en stor skillnad från äldre läktarkultur när betoningen var mer på gemensam och organiserad support. Jämförelsevis är dagens läktarupplevelse oerhört strömlinjeformad.
Förutsägbarhet
Fotbollens kanske främsta egenskap är dess oförutsägbarhet. Men själva matchdagen blir mer och mer förutsägbar. Fotbollspublikens spontanitet förloras i medvetna ingrepp som cheerleaders, halvtidstävlingar och äppelkäcka annonsörer.
Dessa mekanismer är till stor del införda dels som ett sponsorverktyg, dels som ett sätt minska oförutsägbarheten i fotbollspubliken och ersätta dess ibland något okontrollerade beteende med en fast punkt av uppmärksamhet.
Kontroll
En engelsk fotbollsmatch nu för tiden är tungt kontrollerad. Teknik har ersatt människor i biljettförsäljning och arenainträde, via gångar och gemensamma utrymmen ända till den lilla plats på vilken man sitter – inom vilken du gör bäst i att inte stå upp.
Allting är under övervakning, vilket är en fundamental del i ett kontrollsamhälle och som får till följd att beteende disciplineras och normaliseras. Den ovala arenastrukturen tillsammans med CCTV gör att allt observeras med lätthet. Vad som följer är att fotbollspublikens spontanitet försvinner.
:::
Tim Hill beskriver i grund och botten en förflyttning mellan de två sociologiska begrepp som den tyske sociologen Ferdinand Tönnies benämnde Gemeinschaft och Gesellschaft – som kategoriserar hur människor relaterar till varandra.
Gemeinschaft karaktäriseras av starka personliga band mellan människor och ett sammanhang där individer sätter det allmänna före sina egna privata intressen. Där finns en gemensam och ömsesidig vilja mellan dem. Dess sociala institutioner är enkla och behovet att utöva kontroll är litet tack vare en gemensam känsla av lojalitet. Det är en form av genuin relation där det kanske främsta exemplet är en familj.
Gesellschaft beskriver däremot ett sammanhang där det allmänna intresset underordnas privata intressen. Ett sådant sammanhang hålls ihop av att människor agerar i eget intresse. Relationerna inom ett gesellschaft är sekundära snarare än familjära. Relationen mellan människor är här snarast kalkulativ och en professionell organisation likt ett företag är ett praktiskt exempel.
…………………………………………………
EN NY FÖRSTÅELSE AV DET ENGELSKA FOTBOLLSLANDSKAPET
Den engelska fotbollen kan delas in i olika typer av intressenter – ägare, managers, spelare och supportrar kanske de främsta och mest centrala bland dem.
Tim Hill beskriver alltså i sitt resonemang om McDonaldisering en form av övergång inom engelsk fotboll från ett gemeinschaft till ett gesellschaft – där relationerna mellan människor rationaliseras och formaliseras.
Mer precist vore att säga att en stor del av den upplevda konflikten inom den moderna engelska fotbollen består i att vissa av dess intressenter ser på fotbollen som ett gesellschaft och vissa ser på den som ett gemeinschaft.
:::
Rörelsen mot ett gesellschaft inom den engelska fotbollen är huvudsakligen styrd av ägare, managers och spelare.
Framväxten av den moderna fotbollsindustrin har gjort att ägare ser på fotbollsklubbar som ett sätt att tjäna pengar, som en statustillgång eller som ett sätt att vinna kulturell legitimitet.
Fotbollsklubbar är alltmer företag och investeringsobjekt och drivs alltmer på just det viset.
Managers och spelare är i en allt större utsträckning – snart i en uteslutande utsträckning – kringresande spelemän. Den tid de spenderar i en klubb blir allt kortare vilket gör deras relation till klubben kontraktuell snarare än genuin.
På spektrats andra sida befinner sig den engelska fotbollens supportrar – som lever kvar med en genuin relation till fotbollsklubben. Där fotbollsklubben ges i det närmaste familjstatus.
Dessa supportrar utmanas och trängs alltmer ut genom klubbarnas jakt på nya kunder av den nya tidens fotbollskonsumenter – som går på fotboll för att det är ”inne”, för att bli ”underhållna” eller dylika mer egoistiska skäl.
:::
Centralt i denna utveckling är en process av avlokalisering.
Den engelska fotbollen på dess högsta nivå är inte längre lokal som tidigare – utan numer ett utbrett globalt fenomen.
Ägarna är amerikaner, ryssar, araber, italienare och uzbeker. För att ta några exempel. De har ingen koppling till fotbollsklubbens lokala samhälle – likt tidigare lokala affärsmän och välgörare – och som så är gemeinschaft ett förlorat ideal.
Managers och spelare plockas från hela världen och ytterst få av dem har någonsin en lokal koppling till fotbollsklubben.
Återstår gör fotbollssupportrarna som antingen är lokala i geografisk mening eller lokala i ideologisk mening – de sluter upp runt en större idé om klubben som större än allt.
Men som sagt så finns där ett tryck där även supporterskaran blir alltmer avlokaliserad.
:::
Skälet till att den engelska fotbollen rör sig så obevekligt bort från ett ideal om gemeinschaft och mot ett gesellschaft – trots att supportrarna protesterar och gör sitt bästa för att bevara det som varit – är en fråga om resurskontroll.
Supportrarna kontrollerar inga viktiga resurser. Det enda sättet de har att utöva inflytande i praktiken är att helt och hållet överge sin fotbollsklubb – vilket givet dess genuina och familjära relation är ett väldigt högt pris att betala.
Det förutsätter också en kollektiv och spontant organiserad samaktion som är nästintill omöjlig att genomföra.
Men om där finns ett allvar i retoriken om att man vill motverka den utveckling mot modernisering och gesellschaft vi ser så är detta naturligtvis det kanske främsta skälet för att tvinga fram supporterägda och –styrda fotbollsklubbar.
:::
Samtidigt är det något som bör betraktas med försiktighet.
Ett formaliserat ägarintresse för supportrar innebär i sig att själva relationen mellan supportrarna förändras i riktning mot ett gesellschaft.
Supporterintresset måste i så fall på något vis organiseras. Byråkrati måste upprättas och representativa strukturer upprättas.
Det finns flera exempel i de klubbar som drivs av så kallade supporter trusts hur konflikter uppstår mellan olika grupper av fans, och mellan förtroendevalda och vanliga supportrar, när olika intressen möts.
Vad som händer är att en form av herrskap och tjänstefolk uppstår också bland den engelska fotbollens supportrar.
…………………………………………………
GEMEINSCHAFT VS GESELLSCHAFT
Många talar om utveckling mot modernisering och gesellschaft som oundviklig och om de som motarbetar dem som traditionalister och lite nedvärderande som bakåtsträvare.
Säkert inte utan ett korn av sanning. Men det är långt ifrån hela sanningen.
Det finns även ”rationella” skäl att se gemeinschaft som ett ideal värt att bevara inom den engelska fotbollen. Inte minst för att det fortfarande verkar vara betydelsefullt för framgång på klubbnivå.
Blackburn Rovers är till exempel en av bara fyra klubbar som lyckats vinna Premier League. Vilket är smått makalöst sett till storleken på klubben och staden. En lokal ägare – Jack Walker – med en väldigt kärleksfull relation till klubben är det kanske främsta skälet till det.
Arsenal har lyckats bevara framgång med långt mindre investeringar än några av sina konkurrenter genom att undvika ett dominerande externt ägarinflytande, genom att behålla sin långtida manager, genom att satsa på unga talanger uppväxta och utvecklade inom klubben.
Man Utds framgång – trots amerikanska ägare och en lokalt splittrad supporterbas – har alldeles säkert Sir Alex Ferguson, som lett klubben genom hela övergången från Old Football till Modern Football, att tacka för det samt förekomsten av en kärna av lokalt framtagna spelare och ledare.
Och Liverpool är ett väldigt tydligt exempel på just det – där återställandet av Kenny Dalglish till managerposten skapade en känsla av gemenskap och ny framtidstro, och gav laget ett inte minst symboliskt lyft.
:::
Vad vi ser är alltså att en engelsk fotbollsklubb vinner på att eftersträva en balans och harmoni mellan gemeinschaft och gesellschaft – och inte låta det ena idealet få överhanden på bekostnad av det andra.
…………………………………………………
Omgångens sista match i Premier League spelas ikväll mellan Fulham och Chelsea.
Chelsea är onekligen pressade att vinna efter det att såväl Man Utd som Arsenal vann i helgen – och kanske inte minst dessutom av att också Tottenham gjorde det.
Chelsea ligger just nu femma – tre poäng back på Tottenham men med en match (den här) mindre spelad och en överlägsen målskillnad.
How did it come to this?
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/feb/13/chelsea-fulham-premier-league-top-four
Inför matchen har Carlo Ancelotti däremot “varnat” John Terry för att han inte längre kan förvänta sig att få spela varje match, nu när David Luiz anlänt till klubben.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/feb/14/john-terry-chelsea-carlo-ancelotti
Det handlar naturligtvis inte om att peta Terry, utan om att kunna rotera honom och därmed göra honom mindre drabbad av skador och slitage.
Men det är ju något utav en intressant fråga hur John ”Captain, Leader, Legend” Terry ställer sig till det.
…………………………………………………
Om Everton hade vunnit mot Bolton igår (Bolton vann med 2-0) så hade David Moyes blivit den fjärde managern som vunnit totalt 500 poäng eller mer i Premier League.
Men vilka är de andra tre?
Be Champions!!