Sportsligt är klubben ohotad under den här tidsperioden med elva ligatitlar, två Champions League-titlar och ytterligare elva inhemska och internationella cuptitlar av varierande valör.
Framgången på fotbollsplanen har gått hand i hand med en explosiv tillväxt av klubbens kommersiella intäkter. Man Utd har kontinuerligt varit en av de tre-fyra klubbar i världen som genererat högst intäkter.
Värdet i klubbens sportsliga och ekonomiska varumärke har med andra ord växt exponentiellt under den här tidsperioden.
:::
Den som ger sig in i att börja förklara vad Man Utds framgång mer konkret beror på kommer tämligen snabbt fram till tre hörnstenar:
(i) Världsklassmanagement,
(ii) En global supporterbas, samt
(iii) Fotbollsindustrins framväxt.
Dessa tre faktorer hakar in i och förstärker varandra och bör därför betraktas som en form av helhet.
Det är alltså fråga om en kombination av lyckliga omständigheter i klubbens omvärld å ena sidan tillsammans med en klubbledning som gjorde det mesta av dessa omständigheter å andra sidan.
:::
Men utvecklingen har inte gått obemärkt förbi heller för en klubb som Man Utd utan den har fått djupgående konsekvenser för hur klubben ägs och drivs.
Tillväxten i klubbens värde och intäktspotential har gjort Man Utd intressant för spekulanter och fotbollskapitalister och flera övertagsförsök av klubben har genomförts.
Något som därtill möjliggjorts och underlättats av klubbens beslut 1991 att notera sig på Londonbörsen.
2005 orkade motståndet inte längre med och klubben köptes av den amerikanske affärsmannen Malcolm Glazer. En milstolpe som klubben lever med än i dag.
:::
Den gemensamma nämnaren under hela denna tid av framgång och förändring och under övergången från Old Football till Modern Football heter kort och gott Alex Ferguson.
Det förtroendekapital, handlingsutrymme och institutionella kapital han har byggt upp under sina 25 år i klubben har gjort att Man Utd rent fotbollsmässigt har kunnat fortsätta fungera som förr även under Glazerfamiljens ägarskap.
Men tiden går och Ferguson fyller i slutet av året 70 år. Ännu finns inget konkret som pekar på att han är på väg att avgå men tidpunkten drar ändå obönhörligt närmare.
Och vad händer då kan man mycket väl fråga sig.
:::
Specifikt vem som tar över efter Ferguson är egentligen inte lönt att spekulera i – det blir ändå aldrig fråga om mer än rena önskemål och gissningslekar.
Vad man däremot kan fråga sig och som är frågeställningen för den här bloggen är: Vad händer med managerrollen i Man Utd den dag som Alex Ferguson lämnar sin post?
Frågan grundar sig på Man Utds tradition där det är managern som är enväldig autokrat och klubbens centralgestalt samt huruvida den traditionen kan fortleva i en modern fotbollsvärld utan att vara upphakad på en levande ikon likt Ferguson.
…………………………………………………
HERRSKAP ELLER TJÄNSTEFOLK
Den naturliga ryggradsreflexen hos en Man Utd-supporter är naturligtvis att försöka hitta en direkt ersättare till Ferguson – oavsett om det är mer utav en quick fix (t ex Mourinho) eller en ersättare på längre sikt (t ex Moyes).
Men det är väldigt stora skor som måste fyllas. Och ärligt talat krävs det nog en väldigt särskild typ av personlighet för att kunna ha och ta en roll i en klubb som Man Utd likt den Ferguson mejslat ut åt sig själv.
Och den typen av personligheter – större än livet och kanske lite lätt megalomaniska – växer inte på träd. Särskilt inte som det måste kombineras med kompetens.
Det kanske inte är alldeles realistiskt att hoppas på en sådan lösning.
:::
Men den ekonomiska och ägarmässiga realitet som klubben befinner sig i gör det också än mer osannolikt.
Glazers affärsmodell går ut på att Man Utd är och förblir sportsligt framgångsrika och med en hög intjäningspotential. Det betyder konkret att klubben allra minst måste kvalificera sig för Champions League varje säsong och väl där också ta sig till slutspel.
Det finns i det avseendet inget tålamod och långsiktiga ambitioner är tveklöst underordnade dessa affärsmässiga mål.
Att en ny manager skulle visas samma form av tålamod som Ferguson visades under sina första fem år i klubben är med andra ord i det närmaste uteslutet – framgång måste levereras omedelbart.
Benägenheten att då spela på ”säkra” och etablerade kort ökar därmed.
:::
Givet att själva fotbollen som sådan även är en bisak för ägarna så måste man också fråga sig i vilken utsträckning de fortsättningsvis är villiga att delegera så mycket av beslutsmakten i klubben till någon manager annan än just Ferguson.
Alla organisationer och byråkratier är i vissa avseenden en pågående strid om kontroll över beslut och resurser mellan dess olika intressenter.
Med Ferguson vid rodret så är stora delar av den kontrollen lokaliserad till managerposten.
När Ferguson lämnat posten så kommer ägarna med all sannolikhet ta tillfället att centralisera delar av den kontrollen – och då kunna göra det i det närmaste obemärkt.
Det normala sättet att genomföra det är att tillämpa den kontinentala modell som även implementerats med varierad framgång i engelska klubbar som Chelsea, Liverpool, Man City och Newcastle.
Att en administrativ ”director of football”-position upprättas parallellt med managerposten med kontroll över klubbens transferpolitik.
:::
Fergusons avgång från managerposten kommer alltså med stor sannolikhet inte bara innebära en ny manager i klubben och de problem bara det kan medföra, utan en fundamentalt förändrad managerroll i klubben.
:::
Dels vore det en betydande kulturell förändring i klubben där man rör sig från närmast konstitutionell monarki till administrativt tjänstemannastyre, men där finns också mer konkret praktiska konsekvenser av en sådan förändring.
För det första så medför en uppdelning av managerrollen en ökad risk för interna konflikter i klubben mellan fotbollsdelen av klubben och dess administrativa avdelning, ledd av fotbollsdirektören.
För det andra ökar risken för en suboptimal truppolitik där fotbollsdirektören värvar spelare som managern inte ser någon direkt användning för till skillnad från nu där behov och beslut är integrerade i en position.
För det tredje medför en sådan reform att managerns auktoritet inom klubben urholkas. En tung anledning till Man Utds framgång och stabilitet har varit att alla spelare vet att managern är allsmäktig vad gäller vilka som tas in, vilka som får vara kvar, vilka som får lämna, vilka som får spela, i kontraktsfrågor och så vidare. Denna kontroll flyttas och späds ut med en dylik reform, managerns status förändras, vilket kan ge upphov till problem med försök till spelarstyre.
:::
Risken är att en av de tre hörnstenar som utgjort basen för Man Utds framgång under de två senaste decennierna – världsklassmanagement – raseras i och med Fergusons avgång.
Är Man Utds ägare och ledning kloka nog att undvika denna risk?
…………………………………………………
Samtidigt börjar ryktena cirkulera allt flitigare om att Glazers är på väg att sälja Man Utd till Qatars kungafamilj.
Ian Ladyman skriver rätt intressant om en sådan möjlig affär, hur den kan tänkas gå till och hur supportrarna vävs in i en sådan process.
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1360063/Qatari-royal-familys-takeover-Manchester-United-ride-anti-Glazer-wave.html
Better the Devil you know?
…………………………………………………
Arsenal har gjort klart med unge Jon Miquel Toral från Barcelona – och kritiken från Barcelona om omoraliskt beteende kom som ett brev på posten. Vilket man kanske gör bäst i att bara skratta åt.
Be Champions!!