Det var en kylig dag, den 26 april 1992.
Man Utd hade rest till Anfield för sin femte ligamatch på elva dagar för att försöka rädda en näst intill förlorad ligastrid mot Leeds United – efter att ha tappat åtta av tolv poäng på de fyra första matcherna.
Det var ett slitet lag som spelat många matcher på kort tid och som inte stått närmare en ligatitel på 25 långa år.
Man Utd förlorar matchen på Anfield med 0-2, ett resultat som inte på något sätt speglar matchbilden, ligatiteln är förlorad till Leeds, och Anfield njuter i sina rivalers misär.
Publiken på Anfield dansar konga av skadeglädje. Från hemmalagets omklädningsrum kan Man Utds nedslagna spelare höra Liverpoolspelarnas skadeglada och hånfulla fuck yous.
Ryan Giggs erinrar sig matchen som den värsta upplevelsen i hela hans professionella fotbollskarriär. Alex Ferguson har beskrivit det som den sista nödvändiga lektionen för hans lag för att ta det sista steget upp till herraväldet av engelsk fotboll.
Man Utd skulle till slut vinna ligan säsongen därpå – men även då fortsatte Liverpools fans att förminska prestationen. The Kop drog upp ett banér med budskapet: [”Come back and sing ooh-aah Cantona when you’ve won 18.”]
Åren kom och gick fram till dess att Man Utds fans förra säsongen kunde ta med sig sitt eget banér till Anfield: [”You told us to come back when we’ve won 18 – we are back!”]
På söndagen, en ljummen marsdag, åker Man Utd till Anfield – de befinner sig i en god position för att ta klubbens 19:e ligatitel och därmed segla upp i ensamt majestät på den engelska ligatronen.
Inget är viktigare för supportrarna.
Pete Shaw, som skriver för Red News, ett av Man Utds mest långlivade fanzines säger: [”I can’t get the thought of being that close to 19 out of my head. I just want to dance with 19, caress her. I delight in 18, but you want to be ahead. I want that crown. I almost obsess about it. That number. That 19.”]
:::
Kenny Dalglish var den senaste managern att guida Liverpool till en ligatitel för snart 21 år sedan.
Han är nu tillbaka i Liverpool och han var också manager i klubben när Alex Ferguson tog över Man Utd, när Liverpools grepp om herraväldet i engelsk fotboll såg ut att vara obrytbart, när Ferguson ändå föresatte sig att bryta det, då han var megalomanisk nog att kunna göra det.
Det finns en passande symbolik i att det är just han som återigen är manager för Liverpool när rekordet är på god väg att brytas. I hans egna ord: [”I never considered they would catch us. You take greater satisfaction from when your own team is successful, and they’ve been more successful than Liverpool over the past 20 years.”]
:::
Om än supportrarna bråkar och kivas så finns där på klubbnivå ändå en djupt rotad respekt för varandra.
Ferguson lät vid ett tillfälle känslorna ta överhanden och yttrade det berömda citatet om att putta ner Liverpool ”from their fucking perch”, något han idag säger sig ångra då han känner respekt snarare än antipati för Liverpool och deras historia.
När Mark Ogden i Telegraph skriver följande stycke så tror jag med andra ord att han till stor del missbedömer situationen: [”Ferguson and United are hungry to make more history and, at the same time, diminish the value of Liverpool’s.”]
Det finns inget intresse i att förminska värdet av Liverpools historia, bara en ambition att leva upp till och till sist överträffa den historian. Kopplingen är därtill tramsig – Liverpools historia har ett absolut värde i sig självt, det förminskas inte av Man Utds historia.
:::
Louise Taylor på The Guardian skriver för övrigt tämligen intressant om relationen mellan Kenny Dalglish och Alex Ferguson och hur den, tvärtemot vad populära myter vill få oss att tro, faktiskt är både godhjärtad och respektfylld.
https://www.guardian.co.uk/sport/blog/2011/mar/04/kenny-dalglish-sir-alex-ferguson
:::
Väldigt intressant Q&A-intervju med Liverpools Jamie Carragher – ärligt och uppriktigt om vad han egentligen tycker om Man Utd, Alex Ferguson, Gary Neville med mera.
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1363104/Jamie-Carragher-exclusive-What-Liverpool-defender-really-thinks-Fergie-Neville-United.html
…………………………………………………
Arsene Wenger kan likt Alex Ferguson befinna sig i trubbel med FA efter att i hårda ordalag ha kritiserat domaren efter det att hemmamatchen mot Sunderland slutat 0-0 och domaren felaktigt blåst av en given målsituation för offside.
Arsenal missade därmed den här helgens väldigt goda chans att knapra in två-tre poäng på Man Utd i toppen av tabellen.
:::
Och det slår aldrig fel – en spelare går ut och säger kaxiga saker i media och vad som händer därnäst är att spelarens lag tappar poäng där poäng absolut inte får tappas.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/mar/04/samir-nasri-premier-league-title
Att de aldrig lär sig.
Do your talking on the f-cking pitch! Inte i media, inte på Twitter – på planen!
:::
Ska FA säga klart och betalt och låta kommande helgs titanmöte i FA-cupen mellan Man Utd och Arsenal spelas med två avstängda managers? Det känns ju som en tilltalande tanke.
…………………………………………………
Den nyligen bortgångne Dean Richards kommer att få en gemensam hyllning när två av hans tidigare klubbar – Wolves och Tottenham – möts i eftermiddag på Molineux.
Också representanter från Bradford och Southampton, Richards två övriga klubbar, kommer finnas på plats.
…………………………………………………
Natten till lördagen drömde jag att Man City vann Europa League den här säsongen. Det var en svettig mardröm.
Min mer existentiella fundering är – måste Stretford End reset:a sin ”35 years and counting”-banderoll om Man City vinner en turnering som Man Utd är för bra för att få delta i?
Be Champions!!