Europacupen är sedan länge varit inte bara viktig för Man Utd, utan en invävd del utav klubbens hela historia och identitet.
Något som tog sin början med ”Busby Babes” på 1950-talet när Man Utd som första engelska lag trotsade FA:s påbud att strunta i den då nyinrättade Europacupen och valde att delta på den europeiska fotbollsscenen.
Vilket ett par år senare skulle kulminera i Münchenkatastrofen.
Det var också Man Utd som 1968, tio år efter den traumatiska händelsen, skulle återvända och, på Wembley, som första engelska klubb vinna den prestigefyllda turneringen.
:::
Samtidigt har Man Utds framgång i Europacupen varit förhållandevis begränsad, sett till klubbens storlek och inhemska dominans. Tvärtom så har klubben svarat för ett par spektakulära exits.
Alex Ferguson själv har vid ett flertal tillfällen uttryckt uppfattningen att Man Utd borde ha vunnit turneringen oftare än vad de gjort.
Nu är det förvisso inte så illa på senare tid. Sedan Champions League inrättades så är Man Utd exempelvis den enda klubben tillsammans med Real Madrid, Milan och Barcelona som vunnit turneringen mer än en gång.
Men det är icke desto mindre anmärkningsvärt att Man Utd trots sin makalösa inhemska dominans under 1990-talet hade mer eller mindre noll payoff i termer av Europacupspel – det var först i decenniets elfte timme som man bröt igenom det europeiska glastaket.
Snarare svarade klubben för ett par lika osannolika som förnedrande uttåg ur turneringen. Galatasaray i kvalet 1993, IFK Göteborg i gruppspelet 1995 och Monaco i kvartsfinalen 1998. Som exempel.
…………………………………………………
Hur kommer det då sig att Man Utd inte lyckats bättre i Champions League genom åren?
Det finns ett par olika skäl till det och vi kan väl göra vårt bästa för att försöka reda ut dem här.
:::
UEFA:s regel om antal utländska spelare
Under de första fem åren av Champions League på 1990-talet hade UEFA en regel som krävde att man i europeiskt cupspel var tvingad att ha ett lägsta antal spelare från det egna landet i matchtruppen för att få delta.
Kruxet i historien var naturligtvis att UEFA räknade skottar, nordirländare och walesare som utländska spelare – tvärtemot hur UEFA och FIFA betraktar den brittiska fotbollen i alla andra sammanhang.
Det är naturligtvis också en regel som inte på något vis speglar den brittiska fotbollens integrerade natur. Det var däremot en regel som kanske inte helt slumpmässigt reflekterade det italienska inhemska regelverket.
Den praktiska konsekvensen för Man Utd var att flera av deras nyckelspelare under den här tiden – Eric Cantona, Mark Hughes, Ryan Giggs, Peter Schmeichel, Andrei Kanchelskis m fl – hade svårt att få speltid i Europa.
:::
Turneringens format
Mer eller mindre samtidigt som Man Utd växte fram som engelsk fotbolls dominerande kraft så förändrades Europacupens format i riktning mot det som vi nu känner till som Champions League.
Med andra ord baserat runt ett gruppspel. Och med vinstpengar och marknadsföring som gjorde turneringen klart mer status- och prestigefylld än tidigare. De stora lagen satsade på turneringen på ett helt annat sätt än tidigare.
Vad det nya formatet naturligtvis garanterar – och som var dess hela tanke – var att öka möjligheten för de stora lagen att mötas senare i turneringen och således få spännande och säljande TV-matcher.
Dels ökar det antalet matcher som måste spelas för att ta sig igenom hela turneringen, dels minskar det möjligheten att slippa möta någon av de europeiska giganterna men i slutänden ändå befinna sig i finalen.
Turneringen blir naturligtvis svårare i sig att vinna på det viset, därtill leder det ökade antalet matcher till att balansen mellan ligaspel och europaspel försvåras.
Steaua Bucharest spelade t ex totalt nio matcher under sin framgångsrika europeiska kampanj 1985/86. Juventus å andra sidan spelade elva matcher 1995/96. Ett lag i början av 2000-talet behövde spela minst 17 matcher och i nuläget måste ett lag minst spela 13 matcher för att gå hela vägen.
Formatet är helt enkelt mer energikrävande.
:::
De engelska lagens avstängning från europeiskt cupspel
Under en femårsperiod mellan 1985 och 1990 så var samtliga engelska lag avstängda från europeiskt cupspel som en konsekvens av den tragiska katastrofen i samband med Europacupfinalen på Heyselstadion 1985.
Utöver straffets mer konkreta och direkta effekt så ledde det i praktiken också till att mer eller mindre en generation av engelska och brittiska spelare förlorade all form av rutin och erfarenhet av att spela i europeiskt cupspel.
Det var också en period under vilken den engelska klubbfotbollen kulturellt isolerades och där taktiska influenser inte kom in genom den europeiska fotbollen under en tid när den europeiska fotbollen utvecklades markant.
Engelsk fotboll hamnade taktiskt på efterkälken och det skulle ta många år innan det handikappet övervanns.
:::
Old England vs Den kontinentala fotbollen
Fotbollen i England är och var väsensskild från den kontinentala fotboll som spelas i europeiskt cupspel. Skillnaderna är inte fullt så markanta idag, men under 1990-talet var det oerhört tydligt.
Den engelska fotbollen var baserad på överväldigande fart, ”getting the ball up the pitch” och ett ofta naivt offensivt spel. Det europeiska spelet var långt mycket mer baserat på bollinnehav och positionsspel.
Det spel som var så framgångsrikt för Man Utd i den engelska ligan ställde till med oändliga bekymmer för dem i Europa och låg naturligtvis bakom smärtsamma förluster mot Galatasaray, IFK Göteborg, Dortmund och Monaco.
Den kanske största faktorn var med andra ord en form av taktisk naivitet – på såväl klubbnivå som managernivå.
1999 vann förvisso Man Utd turneringen ändå men när man nästa säsong skulle försöka försvara sin titel så blev man mer eller mindre förintade av ett väldigt systematiskt spelande Real Madrid.
Det blev den intellektuella taktiska vändpunkten för Alex Ferguson i Man Utd som då startade ett arbete att förändra Man Utds spelsätt i Europa mer i riktning mot det kontinentala.
Det var i den vevan som Carlos Queiroz rekryterades som förste utländske assisterande manager i klubben, ett tydligt tecken på att Man Utd rent taktiskt börjat släppa sina Old England-rötter och omfamnat den kontinentala fotbollen.
Ironiskt nog var det också vad som låg bakom den spektakulärt misslyckade värvningen av Juan Sebastian Verón – man ville skapa en annan form av mittfältsspel i Man Utd.
I praktiken bröt man upp vad som då under en tidsperiod var världens kanske bästa mittfält.
De långsiktiga vinsterna skulle börja framträda ett halvt decennium senare.
:::
Ambitionen att ännu en gång erövra Europa är en stor motivationskraft för Alex Ferguson.
En seger till i turneringen skulle göra honom historisk och föra upp honom på samma antal segrar som Liverpools managerikon Bob Paisley.
Men först måste Marseille klaras av ikväll.
Och att döma av Man Utds europeiska cuphistoria så kommer inte det med nödvändighet att bli helt oproblematiskt.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8378282/Manchester-United-v-Marseille-Sir-Alex-Ferguson-has-two-new-Liverpool-landmarks-in-his-sights.html
…………………………………………………
Nani ryktas återigen vara spelklar inför kvällens match efter skadan han drog på sig mot Liverpool.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/mar/14/nani-manchester-united
Gott läkekött på den killen i så fall.
Men man får kanske hoppas att Man Utd inte stressar tillbaka honom riktigt på samma sätt som man gjorde med Wayne Rooney förra säsongen. Det är å andra sidan en annan och mindre allvarlig form av skada.
:::
Nani har varit en av Man Utds bästa spelare den här säsongen.
Nu ryktas det bland annat i The Guardian att han är intresserad av en flytt till Italien i sommar.
Vilket naturligtvis är inget annat än en förhandlingsploj för att få ett nytt kontrakt. Nani vill naturligtvis ha ett kontrakt som speglar hans status och betydelse i klubben. Inget fel med det.
Och det vore dumt att tro att moderna fotbollsspelare och deras agenter skulle förhandla på samma sätt som Paul Scholes.
…………………………………………………
Det är väl inte helt klart men röksignalerna tyder onekligen på att Arsenal håller på att nödvärva gamle Jens Lehmann som back-up till Manuel Almunia på grund av klubbens målvaktskris.
The Telegraph blir fnittriga som små skolflickor och gör en sammanställning av andra gamla Arsenallegender som kanske vore en idé för Arsenal att plocka tillbaka till klubben.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8381260/Jens-Lehmans-Arsenal-return-which-other-former-greats-should-Arsene-Wenger-look-to-sign.html
…………………………………………………
Norwich vandrade upp på andra plats i The Championship igår kväll med en imponerande 3-1-seger hemma mot Bristol City.
Tre poäng ned till Swansea.
:::
Nemanja Vidic är sannolikt borta i kvällens match vilket gör att Man Utd ännu en gång får ställa upp med ett mittförsvar bestående av Chris Smalling och Wes Brown.
Oh, joy!
:::
Imorgon onsdag är det 50 år sedan Leeds tillsatte Don Revie som manager – älskad av sina egna och hatad av alla andra.
Henry Winter skriver bra.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/leeds-united/8378094/Henry-Winter-former-Leeds-United-manager-Don-Revie-was-revered-by-the-clubs-fans-but-reviled-by-the-rest.html
Då vore det kanske desto mer passande om Leeds United hittade tillbaka till Premier League den här säsongen?!
Be Champions!!