Det är lätt att ha fått det intrycket under den senaste månaden.
För rätt precis en månad sedan var livet på topp för Arsenal. Det pratades om möjligheten att vinna fyra titlar under säsongen. Det första steget var den väntande Ligacupfinalen som skulle ge laget dess första titel på sex år.
Deras var äran och härligheten i evighet, amen!
Vad som därpå följde framstår som smått tragikomiskt. Ett horribelt misstag ledde till förlust av Ligacupen. Taktiska misstag och domarmisstag ledde till ett uttåg ur Champions League. FA-cupen förlorades av bara farten mot Man Utd. Och i ligan har man misslyckats med att kapitalisera på Man Utds svåra marsschema och istället under den senaste veckan tappat poäng.
Skärseld och helveteshundar följer plötsligt Arsenal i spåren.
:::
Situationen är i sig inte ny för Arsenal, det har sett ut på ungefär det här viset under den senaste femårsperioden. Men frustrationen den här gången är större än tidigare och helt plötsligt har alltfler röster börjat höjas om Arsene Wengers avgång från managerposten.
Supportrarna har helt enkelt börjat tröttna på uteblivna titlar, brutna löften, förlorade säsonger, otillräcklig aktivitet på transfermarknaden och överdrivet tålamod med medelmåttiga spelare.
Det var lite grann de stämningarna som dagens gästblogg utgick ifrån – en gästblogg som gav perspektivet från en Arsenalsupporter sätt att se på saken.
:::
Jag får titt som tätt också frågan hur jag ser på Arsene Wengers vara eller inte vara som manager i Arsenal.
Och ska man följa upp gårdagens gästblogg så finns det kanske en poäng i att ge perspektivet från någon som inte är en Arsenalsupporter.
Så det är vad den här bloggen får gå ut på.
:::
För mig har diskussionen om Arsene Wenger och Arsenal två centrala utgångspunkter.
För det första, Arsene Wengers projekt i Arsenal är först och främst att betrakta som ett medvetet formulerat fotbollsideologiskt projekt och måste förstås på det viset.
För det andra, Arsenal har förvisso presterat på en jämn och hög nivå men för en storklubb med Arsenals sportsliga och ekonomiska förutsättningar och ambitioner så har inte klubben presterat tillräckligt.
De två utgångspunkterna hänger ihop.
Gapet mellan förutsättningar och prestation har hittills motiverats eller rationaliserats med hjälp av argument sprungna ur ideologin: ”Okej, vi vinner inte, men vi spelar en vacker fotboll!”, ”Okej, vi vinner inte, men vi är till skillnad från alla andra ekonomiskt ansvarsfulla!”, ”Okej, vi vinner inte, men vi satsar mest av alla på ungdomar!”.
Det är argument som använts för att göra supportrarna mer villiga att svälja en avsaknad av vunna titlar. Ett piller som svalts lättare när det sköljts ned med ett uttalat löfte om titlar i framtiden.
Den diskussion vi nu ser är en produkt av att denna supportervilja har eroderats samtidigt som och på grund av att framtiden är nu och löftena om vunna titlar ännu ej infriats.
Förutsättningarna för Arsene Wenger att balansera sportslig prestation med ideologi blir därför alltmer problematiska.
:::
Men är detta skäl nog för Arsenal att bryta med Arsene Wenger?
Till att börja med tycker jag att tillfället för diskussionen är helt fel vald.
För det första äger den rum direkt efter ett par smärtsamma förluster vilket betyder att känslorna är som allra mest upprörda och infekterade. Det är en svag utgångspunkt för en rationell diskussion. Diskussionen bör allra minst vänta till sommaren.
För det andra så sker den tre fjärdedelar in på en säsong där Arsenal ändå har chansen att vinna ligan. Det finns en chans att vi sitter här om två månader med Arsenal som nya engelska ligamästare, och förutsättningarna för diskussionen är helt förändrade.
:::
Nästa fråga bör rimligtvis bli vem som i hela friden hade gjort det bättre än Arsene Wenger?!
Och den frågan måste man i så fall försöka besvara med utgångspunkt i den fotbollsideologi som Arsenal anammat den sista femårsperioden och vars förträfflighet mer eller mindre varje Arsenalsupporter har varit närmast religiöst övertygade om.
Alternativet är att man hela tiden har varit skeptisk till Arsenals fotbollsideologi som sådan och anser att klubben borde ha valt en helt annan väg till att börja med.
Och om man – som jag – kommer fram till att nog ingen annan manager i världen hade förverkligat just denna fotbollsideologi i just Arsenal bättre än Arsene Wenger, så blir det mycket märkligt att börja prata om att ta in andra managers baserat på att Wenger skulle ha misslyckats.
:::
Vilka skäl kan det då finnas att hitta en ersättare till Arsene Wenger?
Det kan som jag ser det finnas två goda och sakliga skäl att förr hellre än senare hitta en ersättare till Wenger.
Det första är att man från klubbledningen sida kommer fram till att klubbens fotbollsideologi är ett misslyckat och dödsdömt projekt. I händelse av en sådan utveckling så blir det ohållbart att hålla fast vid Wenger som manager.
Men det är ett djupt osannolikt scenario inte bara på grund av sportsliga skäl utan lika mycket för de ekonomiska motiv som driver Arsenals styrelse och ledning.
Det andra är att man kommer fram till att det behövs nya ögon på samma fotbollsideologiska projekt. En återkommande kritik mot Arsene Wenger är att han är alltför envis, att han ”inte ser” de brister i spelartruppen som alla andra ser klart och tydligt, och att han värvar spelare med alltför ensidigt tekniska egenskaper på bekostnad av andra och för laget viktigare egenskaper.
Det är framför allt det senare som jag tror kan motivera den typ av diskussion som fördes i gårdagens gästblogg. Men som jag ser det är det en diskussion som gör bäst i att inte föras mitt under brinnande säsong.
:::
Själv tycker jag Arsene Wenger har gjort sig förtjänt av att köra det här projektet vidare till sin spets och naturliga konklusion – vilket mer konkret betyder att han bör få tre år till på sig, alltså till och med 2013/14.
Men att det då också betraktas som Judgment Day för Arsenals hela projekt och för Arsene Wengers managerskap.
Men det är först då vi verkligen kan veta om det kunde fungera eller ej. Bryts det tidigare kan vi aldrig riktigt veta säkert. Bryts det senare så är det slöseri med tid och resurser och prokrastinering på global nivå.
…………………………………………………
Wolves Matt Jarvis har kallats upp för sitt första landslagsuppdrag och Rory Smith berättar ingående om den talangfulle vänsteryttern.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/england/8396873/Wales-v-England-Wolves-winger-Matt-Jarvis-restores-Old-Golds-value-to-the-England-national-team.html
Matt Jarvis var med på min lista över Premier Leagues bästa yttermittfältare så jag ser det inte som en våldsam överraskning att han skulle vara aktuell för det engelska landslaget.
För let’s face it – när det kommer till yttrar så har The Three Lions varit ett hopplöst endimensionellt lag mer eller mindre befriade från internationell spetskvalitet. Inte minst på vänsterkanten.
Visst kan Matt Jarvis vara en lösning på det.
…………………………………………………
EM-kval på lördag mellan Wales och England vilket ju är en form av Battle of Britain det med.
Gareth Bale kan inte spela för Wales och när det gäller England så överskuggar än en gång den patetiska kaptensfrågan allt som har med det engelska landslagets faktiska fotbollsspelande att göra.
Men lite mer om det i morgondagens blogg.
Be Champions!!