Den första halvleken var stormig och olycklig. Den såg det bittra slutet på Tom Hicks och Seth Gilletts ägarskap i klubben, den följde på Rafa Benitez sura uttåg ur klubben och lade grogrunden för Roy Hodgsons misslyckade tid i klubben.
Under den första halvleken var inte den relevanta frågan så mycket om Liverpool skulle lyckas kvalificera sig för europeiskt cupspel, utan huruvida det kunde vara så illa att Liverpool faktiskt riskerade åka ur Premier League.
Den andra halvleken har hittills varit solsken och grönbete. Seriösa nya ägare har ersatt de tidigare skojarna och klubblegenden Kenny Dalglish har återkommit till managerposten. Gammal surdeg har rensats bort från klubben och ersatts med ny energi.
Resultaten har följt på det. Liverpool har sakta men säkert stigit i tabellen och man ligger nu på sjätte plats och 4-7 poäng efter en europeisk cupplats. Även om den här säsongen riskerar vara förlorad så ser klubben och fansen optimistiskt på kommande säsong.
:::
Men i vågskålen ligger fortfarande ett frågetecken – och det är huruvida Kenny Dalglish ska fortsätta som manager också på längre sikt eller om han ska ersättas av en ny kraft.
Dalglish tillsattes formellt på temporär basis och även om såväl han själv, spelare, fans och även ägare har uttryckt tankar i färdens riktning att han ska vara kvar så är inget konkret bestämt.
Invändningarna mot honom är desamma som innan han tillträdde – han har varit borta från fotbollen på den här nivån för länge och saknar nödvändig och aktuell kompetens för uppdraget.
Men det är invändningar som inte tar symbiosen mellan person och klubb i beaktande, plus att de är tämligen fördomsfullt nedsättande med utgångspunkt i ett väldigt snävt perspektiv på vad managerrollen innebär.
:::
Frågan är ju rimligtvis också vilka alternativen till Kenny Dalglish som fortsatt manager för Liverpool egentligen är.
Dalglish uttalade intresse för managerposten redan i somras men bedömdes sannolikt som en för stark personlighet av de dåvarande ägarna. Icko desto mindre låg hans spöke kvar över Anfield och hemsökte Roy Hodgsons olycksaliga tid vid rodret.
Hodgson gjorde många fel men han hade kunnat vara helt perfekt, en fotbollsmanagerskapets Stravinskij, och av det skälet ändå aldrig blivit fullt ut accepterad av Liverpools supportrar (och sannolikt även flera av spelarna).
Den obalansen har inte justerats och mer eller mindre varje ny manager som nu ersätter Dalglish, efter att Dalglish enligt fansens predestinerade och förmodligen helt korrekta uppfattning aldrig riktigt fått chansen, är en på förhand kastrerad och lam anka.
En sådan manager har ingen legitimitet eller trovärdighet hos vare sig supportrar eller viktiga spelare.
I det avseendet har Liverpools nya ägare genom det temporära tillsättandet av Kenny Dalglish målat in sig i ett rött hörn.
:::
Det finns två teoretiska vägar för Liverpools ägare och styrelse att vandra som kan vara åtminstone fungerande alternativ till Kenny Dalglish som fortsatt och permanent manager för Liverpool.
Rafael Benitez
Benitez själv har definitivt fiskat för en återkomst. En viss logisk symmetri står att finna i tanken om man är av uppfattningen att det enda problemet under Benitez tid i klubben var ägarna. Men så var ju inte riktigt fallet. Och jag tror att Benitez överskattar sin relativa status i klubben och bland supportrarna.
Symboliskt vore det däremot helt fel. Liverpool är en klubb som nu (för första gången på väldigt länge) känns som om den strävar framåt, en tillsättning av Benitez vore att istället titta bakåt, dessutom mot något som var bevisligen bristfälligt.
A Special One
Jag skriver inte José Mourinho, för det behöver inte vara specifikt han, även om han är en väldigt tydlig kandidat, men en manager som honom. En demonmanager som väldigt tydligt signalerar en kraftfull ambition att till sist ta klubben de sista stegen tillbaka till Englands och Europas elit.
En sådan manager skulle kunna ha trovärdighet nog att ta över efter Dalglish, så länge Dalglish själv krattade manegen. Men flera aspekter av Liverpools förutsättningar och uttalade strategi talar emot en sådan tillsättning.
Mourinho och den typen av managers har för vana att styra och kontrollera klubbar med överlägsna resurser inom sina områden, vilket ger managern möjlighet att bygga sitt personliga varumärke utan att vara begränsad av sin klubb. Liverpool är inte en sådan klubb utan förutsätter ett mer långsiktigt perspektiv och ambitioner med ett längre hylliv.
Liverpools uttalade strategi kommer också att vara att satsa mer på utveckling av unga och prisvärda spelare snarare än köp av etablerade spelare, vilket inte heller är en strategi som är helt förenlig med den värvningspolitik som managers såsom Mourinho brukar tillämpa.
:::
De två teoretiska vägarna är med andra ord inte särskilt vettiga att vandra i praktiken.
Själv är jag av den bestämda uppfattningen att Kenny Dalglish måste fortsätta som manager för Liverpool.
Han har startat ett spännande nytt projekt, han har momentum med sig och luft under vingarna, han har trovärdighet och legitimitet och all form av klubbsymbolik i ryggen.
Att trycka på stopp-knappen för det vore rent ut sagt ansvarslöst.
Att vara manager är inte enbart en fråga om att värva spelare, lägga upp träningsmoment och välja matchtaktik – även om jag inte för en sekund tror att Dalglish är okunnig om sådant. Det handlar lika mycket om att formulera en klubbs värdegrund och arbetsetik, att sätta en kultur och bemanna sin organisation med rätt karaktärer och personligheter.
Ingen kan göra det jobbet bättre för Liverpool FC än Kenny Dalglish.
Kenny Dalglish är 60 år gammal. Han är lika pigg och mentalt spänstig som Alex Ferguson.
Det bästa Liverpools ägare kan göra för klubben och för sig själva är att meddela att det kommande decenniet är Kenny Dalglishs decennium i Liverpool – come what may!
…………………………………………………
Martin Samuel på Daily Mail gör en mycket klok poäng – igen.
Det har klagats en hel del på U21-EM och hur det riskerar att trötta ut framför allt då engelska spelare.
Men det är då inget mot Premier Leagues alla sydamerikanska spelare som ska spela en väldigt matchintensiv Copa America – som det däremot talas väldigt tyst om.
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1371291/Martin-Samuel-Javier-Hernandez-faces-burnout-compared-Jack-Wilshere.html
David Luiz, Ramires, Sandro, Lucas Leiva, Rafael, Anderson, Heurelho Gomes, Marcos Angeleri, Carlos Tevez, Pablo Zabaleta, Maxi Rodriguez, Fabricio Coloccini, Jonas Gutierrez, Antonio Valencia och Luis Suarez är samtliga några spelare som kommer att vara aktuella.
För en turnering där många fler lag kommer att spela klart fler matcher än vad som är fallet i U21-EM – och som slutar knappa tre veckor innan nästa säsong av Premier League startar.
Värst är det kanske för de mexikanska spelarna. De deltar i Copa America men innan dess även den nordamerikanska Gold Cup under större delen av juni och över större delen av USA.
Det kommer bara vara ärtmos kvar av Javier Hernandez i augusti.
…………………………………………………
Säkerhetspådraget inför det kommande Manchesterderbyt på Wembley i april kommer vara engelsk fotbolls största någonsin.
Alex Ferguson har yttrat sig kritiskt om FA:s beslut att lägga semifinalen eller egentligen semifinalerna generellt till Wembley och förutspår kaos i London och på vägarna till London under helgen 16-17 april.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/mar/29/alex-ferguson-manchester-united-fa-cup
Förvisso en annan fråga än vad Ferguson tar upp – men visst ska inte semifinalerna spelas på Wembley.
Där kan vi prata om att devalvera värdet i själva cupfinalen.
…………………………………………………
I hastigheten och lustigheten över att helt plötsligt vara ensam Englandsbloggare (it’s a cold and tough job, but someone’s gotta do it!) på Fotbollskanalen så glömde jag bort en sak.
Jag bara antar att beslutet lätt rationellt utgick från antal läsare och omfång och kvalitet på bloggens kommentarsfält. Vilket är något jag är lite stolt över och som jag betraktar som ett av bloggens stora värden.
Med andra ord så lever bloggen vidare inte så lite tack vare er.
Så tack för att ni finns!
Be Champions!!